Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.
Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.
Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?
För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.
Visar inlägg med etikett socialdemokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokrati. Visa alla inlägg
2011-07-23
När morgonsolen är lika svart som natten - Utöya 2011
Jag reagerar med oförståelse och sorg. För varje liten bit information som tillförs om händelserna river det i själen. Siffran över de döda går inte att greppa. Hur man än vrider och vänder på det så är det fruktansvärt och all potentiell glädje idag solkas ner av mörker.
Jag kände ingen som var på plats men i det här fallet spelar det ingen roll. SSU och våra systerorganisationer är som en familj. Vi tar hand om varandra. Ett angrepp på AUF är som ett angrepp på SSU. Det är ett angrepp på den demokrati, öppenhet, rättvisa och solidaritet som vi gemensamt står upp för varje dag. Framförallt är det ett angrepp på medmänskligheten och empatin som vi försöker sprida.
Detta var barn och ungdomar precis som alla oss i SSU. Vissa hade deltagit på seminarium och diskuterat världsproblemen, drömt om fred på jorden och suttit uppe till sent på natten i goda kamraters sällskap. Vissa hade nog nyligen gått med i förhoppningen om att träffa någon fin kille/tjej eller bara ha riktigt kul med lekar, tältning och grillning. Vissa hade nog nyligen sett sista Harry Potter-filmen och höll vilda diskussioner med vänner om slutet var bra eller dåligt. Men igår mötte de, istället för ett glatt minne för livet, ett våldsamt slut i smärta, skrik, blod, panik och mörker.
Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här meddelandet men det är en sorgens dag.
Till mina kamrater: Fall inte för ilska och rädsla. Vi måste fortsätta att stå upp för det goda i mänskligheten.
Till alla andra: Hat föder hat. Det är allas vårat ansvar att stå emot det. Ställ upp för era medmänniskor denna mörkrets och sorgens dag.
2011-02-11
Den sociala skolan
Mitt inlägg i senaste Tvärdrag, om den sociala skolan.
När ordet ”skolpolitik” yttras förs tankarna först och främst inte till socialdemokratin. Den förs istället till Folkpartiet och den auktoritära modellen som får ett allt starkare fäste inom alla politiska läger. SAPs skolpolitik har misslyckats på flera områden och det politiska reformarbetet har, som i många andra fall, dragits till ett tandlöst försvarande av redan etablerade system. Samtidigt vrider högern klockan bakåt till 50-talets skolsystem och kallar det för ”nya reformer”. Vi har all anledning att vara självkritiska och åter tända innovationen och reformens låga.
Favoritämnet i debatten är oftast betygsystemet och dess utformning trots att det egentligen är en oerhört trivial del av skolans utformning. Att elever inte klarar av skolans målsättningar beror knappast på betygsystemets utformning. Istället har det att göra med kapitalismens stegrande press på dagens barn och unga som resulterar i ett outhärdligt socialt klimat i skolan.
Allt i samhället ska gå snabbare, göras billigare och effektiviseras in i minsta detalj. Informationsflödet är massivt och konsumtionshetsen etsar sig fast i allt yngre åldrar. En bi-effekt av en värld som handlar om ständigt ökad tillväxt och konsumtion är att barn inte får vara barn längre i samma utsträckning som under majoriteten av 1900-talet. Istället ska de allt tidigare transformeras till ungdomar och kanske än viktigare: Konsumenter. Detta leder i sin tur obönhörligt till en allt otryggare tillvaro för barn och unga som inte bara tvingas växa upp snabbare utan även ställs inför stegrande krav från det kapitalistiska maskineriet. Högerns skolpolitik är en spegling av detta som först och främst ser till effektivisering och akademiska prestationer samtidigt som de ställer sig blinda inför de massiva sociala problem som skolan måste hantera i spåren av kapitalismen.
Mobbning löper amok i dagens skolor, över 60 000 svenska ungdomar går på antidepressiv medicin och psykisk ohälsa bland unga har ökat lavinartat de senaste 30 åren. Rapporter om självskadebeteende, ätstörningar och våldsamt beteende bland ungdomar haglar i media. För att göra det lite tydligare: Barn dör i vårat skolsystem för att det sociala klimatet är oacceptabelt. Många andra blir skadade för resten av livet. Häri ligger de egentliga problemen.
Därför skulle jag som socialdemokrat vilja se att SAP formar en ny skolpolitisk vision under parollen ”den sociala skolan”. Fokuset måste lyftas från att ensidigt prioritera de akademiska målsättningarna till att jobba mer med de sociala frågorna. Klart och tydligt är att man kan höja de sociala frågornas status i skolan utan att akademiska prestationer åsidosätts, speciellt med tanke på att den sociala miljöns förbättring nästan alltid kommer med förbättrade akademiska resultat.
Först på dagordningen måste vara att en gång för alla tackla mobbningsfrågan. Detta bör ske nationellt genom tre insatser: Införandet av det obligatoriska ämnet Livskunskap i grundskolan, anställning av personal som specifikt arbetar med skolors sociala klimat samt utarbetandet av ett mätningssystem för att kunna betygsätta skolors sociala framsteg.
Genom livskunskap skulle eleverna ges möjlighet att reflektera över människosyn, hälsa, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kulturkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer, samt existentiella och etiska frågor. Detta skulle ge dem en möjlighet att utvecklas som människor och få en ökad förståelse för sig själv och sina medmänniskor och därmed också förstå varför mobbning är så lätt att utöva och bli drabbad av samtidigt som det är oerhört allvarligt. På lång sikt skulle Livskunskap kunna stärka alla ungdomar och skapa en trygghet i skolan som aldrig tidigare funnits där vilket skulle få goda effekter på samhället som helhet.
I sin överarbetade position med ett överflöd av arbetsuppgifter är lärare under ett sådant tryck att de omöjligen kan göra allt som läggs på deras axlar. Inte heller skolhälsovården har styrkan att hantera de sociala målsättningarna i skolan. I detta läge är det inte konstigt att man inte når de sociala målen. Därför måste ny personal tillföras som specifikt har i uppgift att jobba med det sociala klimatet i kommunens skolor. Dessa bör vara kvalificerade att kontinuerligt observera och analysera kommunens skolor och i samarbete med skolans ordinarie personal kunna föreslå och arbeta med förbättringar som kan förbättra situationen. Därmed skapas ett nytt lager av skolpersonal som kan avlasta bördan från nuvarande personalgrupper samtidigt som det hela blir lokalt förankrat.
Idag går det att mäta akademiska resultat för skolor genom att statistiskföra elevers utgångsbetyg. Däremot finns det inget vedertaget sätt att mäta skolors framsteg gällande att socialt utveckla eleverna. Detta gör att en skola visserligen kan lyckas klara av akademiska målsättningar samtidigt som de kommer undan med att eleverna tar examen med grava psykologiska problem. Dessa problem är inte helt och hållet skolans fel men det är definitivt inom skolans ansvarsområde och inom det offentliga intresset. Kan en skola inte sörja för sina elevers väl och ve på ett acceptabelt sätt bör de stå till svars för detta misslyckande. Genom att kunna betygsätta skolor på samma sätt som man gör med de akademiska skulle man även kunna sätta press på skolor att jobba hårdare med de sociala målsättningarna och därmed öka statusen på de sociala frågorna.
Dessa målsättningar är en början för en ny gryning av socialdemokratisk skolpolitik. Det är dessutom en kollektiv investering som skulle ge samhället stora ekonomiska vinningar. Skulle ungdomars psykiska välmående och sociala situation förbättras så skulle vi garanterat se positiva effekter övriga samhällsproblem. Ett socialdemokratiskt parti måste ha en social skolpolitik – Nu är tiden inne att skaffa det!
2010-12-16
LO - sparka SAP i arslet nu innan det är för sent!
Kopplingen mellan facket och SAP har försvagats successivt de senaste 20 åren. I den politiska krisens skugga står det många ivriga agitatorer och ropar "Nu är det dags för LO att klippa banden med S!". Trots att detta vore fullständigt vanvettigt ur ett välfärdsvetenskaplig perspektiv så verkar det vara många som lystrar till detta. Tillåt mig att lyfta fram två citat.
"Socialdemokrati och fackföreningsrörelse har var för sig och gemensamt varit huvudfaktorer i skapandet av det samhälle, där frihet och medborgerliga rättigheter är gemene mans oförytterliga egendom." ~ Gustav Möller,erkänd svensk socialdemokratisk pionjär som var mest aktiv under 1930-talet.
"En stark allians mellan de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet är den viktigaste tillskyndaren inte bara av en generös välfärdsstat, utan också av en välfärdsstat med en stark, universalistisk, medborgarbaserad, solidarisk omfördelande och service-orienterad karaktär." ~ Evelyne Huber & John Stephens, politiskt neutrala amerikanska sociologer.
För att fortsätta bygget på välfärdsstaten måste bandet mellan LO och SAP stärkas. Detta måste gå ut på ett gemensamt närmande. Men först måste nog LO sparka SAP i arslet för att partiet betett sig som det gjort på senare tid.
"Socialdemokrati och fackföreningsrörelse har var för sig och gemensamt varit huvudfaktorer i skapandet av det samhälle, där frihet och medborgerliga rättigheter är gemene mans oförytterliga egendom." ~ Gustav Möller,erkänd svensk socialdemokratisk pionjär som var mest aktiv under 1930-talet.
"En stark allians mellan de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet är den viktigaste tillskyndaren inte bara av en generös välfärdsstat, utan också av en välfärdsstat med en stark, universalistisk, medborgarbaserad, solidarisk omfördelande och service-orienterad karaktär." ~ Evelyne Huber & John Stephens, politiskt neutrala amerikanska sociologer.
För att fortsätta bygget på välfärdsstaten måste bandet mellan LO och SAP stärkas. Detta måste gå ut på ett gemensamt närmande. Men först måste nog LO sparka SAP i arslet för att partiet betett sig som det gjort på senare tid.
2010-10-02
Skrivelse till kriskommissionen
Detta är en del av den skrivelse som går till (s) kriskommission. Den är först utarbetad av SSU Umeå och sedan antagen av AK-styrelse samt repskap. Läs och njut. Den finns även publicerad på Tvärdrag.
Ta tillbaka Jämlikhetspolitiken
Valresultatet var ett historiskt bakslag för den svenska socialdemokratin. Men man missar något väsentligt om man begränsar analysen till ett kortsiktigt nationellt perspektiv. Detta eftersom den socialdemokratiska tillbakagången är en långsiktig och internationell trend.
Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill.
Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa.
Högervridningen mottogs inte med entusiasm av socialdemokratins gräsrötter. Men även om den kanske var osympatisk så var den hursomhelst nödvändig, sades det. Jämlikhetspolitiken var i sin tur omöjlig. Det fanns tre tunga argument för detta:
1. Den offentliga sektorn var för dyr
2. Den offentliga sektorn hämmade tillväxten
3. Den offentliga sektorn saknade folkligt stöd
Denna argumentation var i bästa fall ett ärligt försök att rädda vad som räddas kunde av jämlikhetspolitik i en tid av nyliberal frammarsch. Men argumentationen var felaktig och har fått rakt motsatt effekt än vad som var tänkt.
Övergivandet av jämlikhetspolitiken har urholkat socialdemokratins förtroende. Den har skapat massarbetslöshet och stora kvalitetsförsämringar på alla välfärdsområden. Och den var inte nödvändig:
1. Den offentliga sektorn var inte dyr. Krisen i Sverige på 90-talet berodde inte, som många då trodde, på en alltför dyr offentlig sektor. En socialdemokratisk välfärdsmodell har visat sig mycket mer effektiv än ett system med privata försäkringslösningar. Vad som däremot är dyrt är den massarbetslöshet som uppstått när det offentliga sparat på personal. Studie på studie har visat att det oftast är dyrare med arbetslöshet än att anställa i den offentliga sektorn
2. Den offentliga sektorn hämmade inte tillväxten. Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.
3. Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd. Forskning om politiska attityder (bl a European Social Survey) visar att det i länder med en socialdemokratisk välfärdsmodell finns ett brett stöd för höga skatter, omfördelande skattepolitik och en stor offentlig sektor. Motståndet till privatiseringar är lika brett i dessa länder
En framgångsrik socialdemokrati måste våga satsa på välfärden. Den måste visa att den försvarar vad majoriteten vill bevara - en generell välfärdsmodell - och visa att högern är motståndare till detta.
Men för detta krävs en tydlig omprövning av den ekonomiska politik som väglett partiet i snart två årtionden. För detta krävs ett slopande av vissa tidigare beslut, särskilt av det s k utgiftstaket. Först då kan man frigöra medel för de investeringar som är nödvändiga för att börja återställa det välfärden förlorade under 90-talet.
Umeå arbetarekommun2010-09-21
Sluta gnälla...
... och börja organisera, för tusan!
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
2010-09-10
Demokratins undergång
Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
2010-05-20
Utmärkt svar på CUFs fackfientliga kampanj
Går att finna här!
Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!
Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!
2010-04-11
Har du också kallats "socialistäckel"?
Jag och en god vän återkom för några timmar sedan till Umeå efter att ha gästat SAP och SSU Norrbottens distriktsårskonferenser. Vi var båda hungriga efter den långa bussturen ner från Piteå och gick runt i stan på jakt efter ett ställe att äta middag. När vi passerar Rådhustorget hänger ett ungdomsgäng (16-19 år gamla, skulle jag gissa) på det ökända Apberget, en liten upphöjd avsats på ena sidan av torget. En av dem, en kille med lite längre svartfärgat hår, står upp och yttrar "Här kommer nå' socialistäckel" då vi, utan att ge dem någon notis, går förbi. Snälla, civiliserade killar som vi är så ignorerar vi dem bara efter ett ögonkast och traskar vidare med deras hånande skratt bakom oss.
Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.
En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.
Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?
När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.
Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.
Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.
En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.
Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?
När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.
Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.
2010-03-22
Borgerlig frihet VS Socialdemokratisk frihet, del 1
Borgarna fortsätter att babbla om frihet hit och dit. Enligt dem är statens makt ett hot mot individens frihet. Jag kan förstå denna oro på ett grundläggande plan. Ingen vill väl ha en stat som övervakar och styr dess medborgare? Att borgarna tror att det blir resultatet av ett vänsterstyre är däremot fullständigt oförståligt. Att sjukvård för alla i längden skulle leda till en totalitär stat på något sätt.
Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.
Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.
Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?
Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.
Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.
Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.
Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.
Vivé la socialissmus, vivé la libertad.
Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.
Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.
Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?
Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.
Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.
Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.
Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.
Vivé la socialissmus, vivé la libertad.
2010-03-21
Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare
Hej alla!
Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.
För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.
Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.
Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.
Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.
Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.
Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.
Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.
Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.
Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.
För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.
Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.
Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.
Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.
Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.
Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.
Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.
Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.
2009-10-29
Kamrater på kongressen - Stå upp för Västsahara!
Idag kommer en oerhört viktig röstning att ske på partikongressen. Det är frågan om huruvida socialdemokraterna ska ställa sig bakom att erkänna staten Västsahara. Jag brinner oerhört kraftigt för den här frågan på en personlig nivå och fick förra året privilegiet att resa till flyktinglägerna i Algeriet, där mellan 120 000-200 000 västsahariska flyktingar har huserat i över 30 år.
Ett ja på partikongressen skulle med stor sannolikhet innebära att Sverige blir det första landet i Europa som erkänner Västsahara. Det skulle bli ett ljus i mörkret för Västsaharas pinade befolkning och visa POLISARIO, Västsaharas frihetsrörelse, att deras fredliga kamp ger resultat och att inget nytt krig behövs. Det skulle bli en kraftig signal till Frankrike och USA att vi i Sverige inte är beredda att offra mänskliga rättigheter för kapital förtjänst!
Det skulle förändra verkligheten för så många människor som först genomgått krig och elände, för att sedan gå med på FNs linje och offra sin väpnade kamp, för att slutligen leva i exil med sitt hemland ockuperat av främmande makt i över 30 år. Och det är i världens kargaste klimat.
Kamrater, låt mig avsluta med att ställa frågan: Är vi Olof Palme och Anna Lindhs parti eller är vi Fredrik Reinfeldt och Carl Bildts parti?
MVH. Oscar Pettersson, Internationell Ledare SSU Norrbotten
För mer informations om Västsaharakonflikten, se SSU Västsaharanätverk där ni även kan finna ytterligare länkar och information om projektet.
Se även Natasa Mirosavic blogg, en eldsjäl i Västsaharafrågan.
Ett ja på partikongressen skulle med stor sannolikhet innebära att Sverige blir det första landet i Europa som erkänner Västsahara. Det skulle bli ett ljus i mörkret för Västsaharas pinade befolkning och visa POLISARIO, Västsaharas frihetsrörelse, att deras fredliga kamp ger resultat och att inget nytt krig behövs. Det skulle bli en kraftig signal till Frankrike och USA att vi i Sverige inte är beredda att offra mänskliga rättigheter för kapital förtjänst!
Det skulle förändra verkligheten för så många människor som först genomgått krig och elände, för att sedan gå med på FNs linje och offra sin väpnade kamp, för att slutligen leva i exil med sitt hemland ockuperat av främmande makt i över 30 år. Och det är i världens kargaste klimat.
Kamrater, låt mig avsluta med att ställa frågan: Är vi Olof Palme och Anna Lindhs parti eller är vi Fredrik Reinfeldt och Carl Bildts parti?
MVH. Oscar Pettersson, Internationell Ledare SSU Norrbotten
För mer informations om Västsaharakonflikten, se SSU Västsaharanätverk där ni även kan finna ytterligare länkar och information om projektet.
Se även Natasa Mirosavic blogg, en eldsjäl i Västsaharafrågan.
2009-10-23
Nä, nu blir jag nog marxist...
Jag bara skojar. Men gubben Marx hade sina rätt, helt klart. En av de saker jag vill att ni ska ta i beaktande gäller vem som har makten att definiera verkligheten. Det måste vi bli mycket bättre på inför det kommande riksdagsvalet, kamrater!
2006 så lyckades borgarna definiera verkligheten och därmed även definiera oss. Hur de definierade oss vet ni redan. Nu måste vi ta tillbaka den rätten, för vår verklighetsbild ligger mycket närmare den bittra verkligheten än borgarnas idealistiska dravel om att privatiseringar och skattesänkningar ska kunna lösa samhällets problem. Sveriges medborgare förtjänar bättre. De förtjänar ett verklighetens parti. Och det partiet är vi.
Men åter till Marx. Jag sitter och läser en lärobok i sociologi som tar upp en del av Marx teorier. Där fann jag följande tänkvärda citat:
"Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen. [...] (D)e härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar." ~ Marx och Engels (1846/1971:151)
Vi lever i en tid då kapitalet styr världen. Den sanning som media förmedlar från de otaliga kapitalstarka företagen runt om i världen är att pengar gör en lycklig. Då spelar det ingen roll hur många politiskt korrekta barnböcker, filmer och filosofer som säger att kärlek är viktigare än pengar, för det är kapitalisternas tankar som dominerar. Är det inte så att det alltid varit den härskande klassen som definierat verkligheten? Tänk på historien för att sedan reflektera den mot nutiden. Ser ni ett mönster?
Arbetarklassen tog över Sverige under delar av 1900-talet och fick möjligheten att agera som härskande klass under en viss epok. Men med tiden så övergick makten ännu en gång i kapitalets händer, möjligtvis i samma veva som informationssamhället och globaliseringen började dra igång på riktigt. För då stod en nationell arbetarrörelse i kamp med en tydligt internationell kapitalrörelse. Det är vad jag vill hävda. Självklart är detta inte den enda faktorn som spelat in, men det kanske är något som få har tänkt på hittills...
2006 så lyckades borgarna definiera verkligheten och därmed även definiera oss. Hur de definierade oss vet ni redan. Nu måste vi ta tillbaka den rätten, för vår verklighetsbild ligger mycket närmare den bittra verkligheten än borgarnas idealistiska dravel om att privatiseringar och skattesänkningar ska kunna lösa samhällets problem. Sveriges medborgare förtjänar bättre. De förtjänar ett verklighetens parti. Och det partiet är vi.
Men åter till Marx. Jag sitter och läser en lärobok i sociologi som tar upp en del av Marx teorier. Där fann jag följande tänkvärda citat:
"Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen. [...] (D)e härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar." ~ Marx och Engels (1846/1971:151)
Vi lever i en tid då kapitalet styr världen. Den sanning som media förmedlar från de otaliga kapitalstarka företagen runt om i världen är att pengar gör en lycklig. Då spelar det ingen roll hur många politiskt korrekta barnböcker, filmer och filosofer som säger att kärlek är viktigare än pengar, för det är kapitalisternas tankar som dominerar. Är det inte så att det alltid varit den härskande klassen som definierat verkligheten? Tänk på historien för att sedan reflektera den mot nutiden. Ser ni ett mönster?
Arbetarklassen tog över Sverige under delar av 1900-talet och fick möjligheten att agera som härskande klass under en viss epok. Men med tiden så övergick makten ännu en gång i kapitalets händer, möjligtvis i samma veva som informationssamhället och globaliseringen började dra igång på riktigt. För då stod en nationell arbetarrörelse i kamp med en tydligt internationell kapitalrörelse. Det är vad jag vill hävda. Självklart är detta inte den enda faktorn som spelat in, men det kanske är något som få har tänkt på hittills...
2009-10-07
Jag vill ha mer egocentrism
Nå, det kan tyckas vara en mycket udda åsikt att syfta på större egocentrism som ofta också går hand i hand med egoism. Men ni förstår, det finns en form av egocentrism som handlar om att lyssna på sig själv och sina egna idéer, åsikter och värderingar som detta samhälle låtit falla mellan stolarna. Fortfarande sitter människor och låter andra bestämma över deras liv och i många fall även deras tankar. Människor utan stor cynism och självkritik som vissa av oss har svårt för att upptäcka den eviga manipulationen och trycket som vi alla utsätts för varje dag. Det formar oss som människor och skapar verkligheten.
Tragiskt nog är det borgerligheten som skapar människors åsikter i dagens Sverige. Om det däremot vore vanligt folk som tog fasta på sina åsikter och vad som faktiskt är logiskt... Ja, då skulle vi ha socialdemokratisk majoritet i Sverige.
Så länge leve egocentrismen!
Tragiskt nog är det borgerligheten som skapar människors åsikter i dagens Sverige. Om det däremot vore vanligt folk som tog fasta på sina åsikter och vad som faktiskt är logiskt... Ja, då skulle vi ha socialdemokratisk majoritet i Sverige.
Så länge leve egocentrismen!
2009-10-02
Agera för Filippinerna, kamrater!
Ytterligare en tyfon väntas drabba Filippinerna som kommer att behöva ännu mer hjälp från omvärlden. Kamrater, vi måste stödja våra vänner och samarbetspartners som slåss för socialdemokrati i Filippinerna och nu också måste tacklas med miljökatastrofer!
Fredrik Lindahl från Palmecentret meddelar följande:
Så skrapa lite i kanterna på ekonomin och skänk pengar NU! Vi måste agera!
Fredrik Lindahl från Palmecentret meddelar följande:
"Palmecentret ger nu extra bidrag till våra partnerorganisationer i Filippinerna för att stödja dem i deras arbete med de drabbade.
Pengarna kommer i det akuta skedet att gå till förnödenheter. Därefter kommer medlen att användas till att organisera människor så att de tillsammans kan bygga upp sina samhällen. Mottagande organisationer är Palmecentrets samarbetspartners i landet, som alla i dagsläget bedriver hjälparbete.
Vill du bidra med en gåva kan du sätta in den på plusgiro 570-2 och märka talongen med "Filippinerna 439". Högst tio procent av gåvan går till administration."
Så skrapa lite i kanterna på ekonomin och skänk pengar NU! Vi måste agera!
2009-04-13
Inga nyheter här inte
Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Inte så konstigt alls. Vi är störst parti med absolut störst ansvar för Sverige under historiens gång. Det är klart att vi ska granskas hårdare. Om då vårat ledarskap över åren inte lyckas hålla måttet så får vi här på gräsrotsnivå se till att tillsätta några bättre ledare nästa gång.
Att sedan majoriteten av media i stort är borgerlig hjälper ju inte. Starta upp Arbetaret igen, men denna gång i digitalt format, LO!
Att sedan majoriteten av media i stort är borgerlig hjälper ju inte. Starta upp Arbetaret igen, men denna gång i digitalt format, LO!
2009-04-10
Hur man förgör en arbetarrörelse
Jag ser framför mig en kutryggad gestalt med trasor på kroppen, en brun keps, smutsiga händer och en stapplande gång. Det är arbetarrörelsen. Tungan är utskuren och blåmärkena i ansiktet förklarar det tandlösa leendet. En boja har knytits runt det vänstra benet och på marken bredvid ligger en ros som förlorat sin färg. Är det så vi vill ha det?
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
2009-04-03
Valrörelsen har börjat!
Hej kamrater!
Årskonferenser är avklarade, motioner genomröstade och en riktning uttagen. Nu har vi mål att nå och planer att följa för det kommande året. Idag tog vi i Piteå de första trevande stegen mot ett högre valdeltagande i EU-parlamentsvalet. Från dörr till dörr gick vi och uppmuntrade folk att rösta och svarade på deras frågor om både stora och små saker. Riktigt kul att få sparka igång valrörelsen!
Nu ska vi bara se till att träna alla ordentligt inför första maj, så ska regeringen få se på ett sjuhelvetes demonstrationståg.
Dags att jobba hårt, kamrater. Vi har mycket att göra.
Årskonferenser är avklarade, motioner genomröstade och en riktning uttagen. Nu har vi mål att nå och planer att följa för det kommande året. Idag tog vi i Piteå de första trevande stegen mot ett högre valdeltagande i EU-parlamentsvalet. Från dörr till dörr gick vi och uppmuntrade folk att rösta och svarade på deras frågor om både stora och små saker. Riktigt kul att få sparka igång valrörelsen!
Nu ska vi bara se till att träna alla ordentligt inför första maj, så ska regeringen få se på ett sjuhelvetes demonstrationståg.
Dags att jobba hårt, kamrater. Vi har mycket att göra.
2009-03-30
Åt helvete med S skolpolitik
Nej, nu blev jag förbannad över er igen, kamrater. Vad är det här egentligen? Kom inte och säg att SVT blivit korrumperat av regeringen, ty så är icke fallet. Men vi kanske har blivit det?
Jag trodde in i mitt hjärta att vi skulle ta vår ideologi på allvar efter 2006. Att då se hur vi fint böjer våra nackar för borgerlighetens vederstyggliga förslag för vår skola gör ont. Vi ska inte ha en 50-talsskola där lärarna springer som befäl och drämmer folk på fingrarna när de inte lyckats memorisera meningslös fakta. Vi ska inte ha en skola som likt samhället är inriktat på den eviga prestationen och konsumptionen som hela tiden skall drivas framåt snabbare och snabbare. Inte heller ska vi ha en skola som lägger grunden för diskriminering och klasskillnader. Det är vad borgarnas politik innebär.
Jag ser en mörk framtid för oss ungdomar och de som kommer efter oss som inte bara ska tacklas med en skola som gör allt för forma om dem till arbetsnarkomaniserade konsumenter. De ska dessutom tacklas med den enorma ungdomsarbetslösheten som borgarna står handfallna inför!
Hur går det egentligen med det här om att sätta de svaga och utslagna människorna i fokus? Tro mig när jag säger att de gråter blod över vårat förslag till "ny" skolpolitik. Det enda som är nytt med den är att vi uppenbarligen tappade vår ryggrad under rådslagsarbetet. Och om det här är nåt försök till att locka tillbaka väljare vi förlorade till borgerligheten 2006 så beklagar jag redan nu vårat misslyckande.
Jag vill inte se en föråldrad koncentration på kunskapsresultaten. Det är ingen omprövning så som Marie Granlund säger. Det är endast ett steg tillbaka och en uppbackning för den selektiva perception som borgarna pumpar ut till vanligt folk. Vår skola, med koncentrationen på människornas personliga utveckling och ansvarstagande, är och kommer alltid att vara bättre än dyngan som nu presenteras.
Nej, usch. Jag återkommer när jag lugnat ner mig.
Jag trodde in i mitt hjärta att vi skulle ta vår ideologi på allvar efter 2006. Att då se hur vi fint böjer våra nackar för borgerlighetens vederstyggliga förslag för vår skola gör ont. Vi ska inte ha en 50-talsskola där lärarna springer som befäl och drämmer folk på fingrarna när de inte lyckats memorisera meningslös fakta. Vi ska inte ha en skola som likt samhället är inriktat på den eviga prestationen och konsumptionen som hela tiden skall drivas framåt snabbare och snabbare. Inte heller ska vi ha en skola som lägger grunden för diskriminering och klasskillnader. Det är vad borgarnas politik innebär.
Jag ser en mörk framtid för oss ungdomar och de som kommer efter oss som inte bara ska tacklas med en skola som gör allt för forma om dem till arbetsnarkomaniserade konsumenter. De ska dessutom tacklas med den enorma ungdomsarbetslösheten som borgarna står handfallna inför!
Hur går det egentligen med det här om att sätta de svaga och utslagna människorna i fokus? Tro mig när jag säger att de gråter blod över vårat förslag till "ny" skolpolitik. Det enda som är nytt med den är att vi uppenbarligen tappade vår ryggrad under rådslagsarbetet. Och om det här är nåt försök till att locka tillbaka väljare vi förlorade till borgerligheten 2006 så beklagar jag redan nu vårat misslyckande.
Jag vill inte se en föråldrad koncentration på kunskapsresultaten. Det är ingen omprövning så som Marie Granlund säger. Det är endast ett steg tillbaka och en uppbackning för den selektiva perception som borgarna pumpar ut till vanligt folk. Vår skola, med koncentrationen på människornas personliga utveckling och ansvarstagande, är och kommer alltid att vara bättre än dyngan som nu presenteras.
Nej, usch. Jag återkommer när jag lugnat ner mig.
2009-03-24
Segertåg för SSU Piteå (Rapport från SSU Norrbottens DÅK)
Hej kamrater! Detta blogginlägg bör läsas med denna musik i bakgrunden.
Ännu en fantatiskt DÅK (distriktsårskonferens) är avklarad i SSU Norrbotten. Några av er kanske sett den föga smickrande artikeln i NSD. Så går det när journalistgubbarna lyckas dyka upp precis när den enda komiska motionen under hela konferensen tas upp. Nåväl, ja ä int bitter.
Allt som allt behandlades 27 motioner från länets alla hörn. SSU Norrbotten har i helgen beslutat att:
Nu för lite skryt och lokalpatriotism, så som sig bör. SSU Piteå hade i år en mycket väl sammansvetsad delegation, som vi traditionellt brukar ha, med en klar delegationslinje och väl förberedda delegater. Som näst största delegation är det riktigt kul att se att alla var uppe i talarstolen minst en gång och gjorde en sak klar: SSU Piteå är att lita på!
I alla omröstningar runt motionerna så fick vår delegation inte igenom sin vilja på endast en motion gällande lagligförklaring av upphovsrättsskyddat material. Det kan vi jämföra med våra konkreta överköranden av distriktsstyrelsen på sex (!) motioner som de yrkat helt eller delvis avslag på. Utöver det så lyckades vi få vår vilja igenom vid ett flertal tillfällen när den största delegationen från SSU Luleå ställde sig kritiska till våra förslag. Det tyder på en styrka i både talarstolen och vår egen organisation som vi alla borde vara stolta över!
Med detta resultat för i år har SSU Piteås delegation utnämnt "Maskinen - Segertåget" till vår temalåt för den här gången. Hoppas alla hade lika roligt som jag. Vi ses nästa år, men då är jag ju en smått gammelmodig DS-ledamot som ni ska ifrågasätta in i det sista. Lycka till.
P.S. Till alla som inte fick sina förslag igenom i år, lycka till nästa år med nya skarpslipade argument. Och glöm inte att i helgen har vi tränat våra vapen mot varandra med kamratskap och debattvilja som grund. Nu är vi redo att rikta dem mot borgarna som arbetar lika hårt varje dag för att vrida om vårat samhälle till konservatismen och rovkapitalismens fäste. Ge aldrig upp.
Ännu en fantatiskt DÅK (distriktsårskonferens) är avklarad i SSU Norrbotten. Några av er kanske sett den föga smickrande artikeln i NSD. Så går det när journalistgubbarna lyckas dyka upp precis när den enda komiska motionen under hela konferensen tas upp. Nåväl, ja ä int bitter.
Allt som allt behandlades 27 motioner från länets alla hörn. SSU Norrbotten har i helgen beslutat att:
- Kämpa för att återfå de naturliga fettprodukterna till skolorna.
- Aktivt arbeta för att ge mer utrymme åt politik i den vardagliga utbildningen.
- Statliga museum, stadsmuseum och länsmuseum som är offentligt finansierade ska ha fria inträden.
- Verka för att avveckla EU:s nuvarande jordbruksstöd.
- Jobba för en omfattande satsning på järnvägskommunikationer samt en begränsnings av inrikesflyget söder om dalaälven förutsatt att järnväg kan täcka upp behoven som uppstår.
- Studiebidraget bör höjas efter inflationen.
- Verka för att cigaretter som importeras till Sverige ska vara tillverkade enligt rättvisemärkning.
- Avveckla svensk pälsindustri. För att förtydliga lite så innefattar det bara delen som föder upp djur enbart för pälsens skull.
- Värnplikten ska bli könsneutral.
- IPRED ska rivas upp.
Nu för lite skryt och lokalpatriotism, så som sig bör. SSU Piteå hade i år en mycket väl sammansvetsad delegation, som vi traditionellt brukar ha, med en klar delegationslinje och väl förberedda delegater. Som näst största delegation är det riktigt kul att se att alla var uppe i talarstolen minst en gång och gjorde en sak klar: SSU Piteå är att lita på!
I alla omröstningar runt motionerna så fick vår delegation inte igenom sin vilja på endast en motion gällande lagligförklaring av upphovsrättsskyddat material. Det kan vi jämföra med våra konkreta överköranden av distriktsstyrelsen på sex (!) motioner som de yrkat helt eller delvis avslag på. Utöver det så lyckades vi få vår vilja igenom vid ett flertal tillfällen när den största delegationen från SSU Luleå ställde sig kritiska till våra förslag. Det tyder på en styrka i både talarstolen och vår egen organisation som vi alla borde vara stolta över!
Med detta resultat för i år har SSU Piteås delegation utnämnt "Maskinen - Segertåget" till vår temalåt för den här gången. Hoppas alla hade lika roligt som jag. Vi ses nästa år, men då är jag ju en smått gammelmodig DS-ledamot som ni ska ifrågasätta in i det sista. Lycka till.
P.S. Till alla som inte fick sina förslag igenom i år, lycka till nästa år med nya skarpslipade argument. Och glöm inte att i helgen har vi tränat våra vapen mot varandra med kamratskap och debattvilja som grund. Nu är vi redo att rikta dem mot borgarna som arbetar lika hårt varje dag för att vrida om vårat samhälle till konservatismen och rovkapitalismens fäste. Ge aldrig upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)