Högerns krig mot humaniora

Högern och svenskt näringsliv har förklarat krig mot de humanistiska inriktningarna i utbildningsväsendet. Svenskt näringsliv kom bland annat med förslaget att sänka studiestödet till studenter inom humaniora och konst. Nu går moderaterna ut med förslaget att man ska minska antalet platser på estetiska programmet och "öka kraven", ett begrepp som används ofta inom högerns retorik. Ni förstår, i deras världsbild är vi alla slöfockar så länge vi inte är anställda som chefer eller hårt arbetande knegare på fabriksgolvet. Detta bygger på missuppfattningen om att humaniora, konst och samhällsvetenskap är "flummigt" och därmed saknar konkret värde. Ty ekonomiskt värde är högerns ledande kraft. Man var till och med på gång att ta bort hela estetiska programmet inom gymnasieskolan vilket man dock till slut bestämde sig för att avstå från. Att deras resonemang bygger på luft blir nästan pinsamt uppenbart när moderaternas talesperson i skolfrågor, Tobias Tobé, blir fullständigt kapad av kulturnyttreportern från P1.

Humaniora, konst och samhällsvetenskap är ämnen som går ut på att förstå oss på vår nutid och ge uttryck för den. Det bygger på filosofin om att människan är mer än en mekanisk struktur för produktion och reproduktion av varor som krävs för artens överlevnad. För att använda en liknelse så är det kryddan i maträtten. Visserligen går mat att äta utan krydda men det är då inte för njutnings så mycket som för att få i sig näring.

Varför vill man då gröpa ur kultur, filosofi och historia? Den vedertagna teorin är att dessa ämnen inte skapar nog med lönsamhet för samhället. Det är dock så renodlat skitsnack att jag knappt orkar med det. Utan dessa ämnen skulle politik, underhållning, innovation och IT stagnera och slutligen krascha, sektorer som utgör en absolut del av livsnerven i dagens samhälle. Min teori är därför att det utgör det absolut största hotet mot rådande maktstrukturer. Det är inom dessa ämnen som staten plockas isär, analyseras och kritiseras. Mycket av kritiken faller på kapitalism, patriarkat och våldsmonopol. Dessa ligger nära konservatismen och de nyliberala krafterna som söker desarmera civilsamhället från dess möjligheter att bryta sig lös ur den eviga spiralen av födas-utbildas-jobba-dö. Att det skulle kunna finnas andra drivkrafter än pengar och att spendera dessa pengar, det ska enbart förunnas de rikaste i samhället, trots allt...

Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats. 

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?

Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".

I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.

Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.

Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.

På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.

Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.

Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.

Borgerlig frihet VS Socialdemokratisk frihet, del 1

Borgarna fortsätter att babbla om frihet hit och dit. Enligt dem är statens makt ett hot mot individens frihet. Jag kan förstå denna oro på ett grundläggande plan. Ingen vill väl ha en stat som övervakar och styr dess medborgare? Att borgarna tror att det blir resultatet av ett vänsterstyre är däremot fullständigt oförståligt. Att sjukvård för alla i längden skulle leda till en totalitär stat på något sätt.

Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.

Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.

Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?

Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.

Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.

Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.

Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.

Vivé la socialissmus, vivé la libertad.

Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare

Hej alla!

Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.

För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.

Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.

Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.

Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.

Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.

Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.

Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.

Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.

Jag vill ha mer egocentrism

Nå, det kan tyckas vara en mycket udda åsikt att syfta på större egocentrism som ofta också går hand i hand med egoism. Men ni förstår, det finns en form av egocentrism som handlar om att lyssna på sig själv och sina egna idéer, åsikter och värderingar som detta samhälle låtit falla mellan stolarna. Fortfarande sitter människor och låter andra bestämma över deras liv och i många fall även deras tankar. Människor utan stor cynism och självkritik som vissa av oss har svårt för att upptäcka den eviga manipulationen och trycket som vi alla utsätts för varje dag. Det formar oss som människor och skapar verkligheten.
Tragiskt nog är det borgerligheten som skapar människors åsikter i dagens Sverige. Om det däremot vore vanligt folk som tog fasta på sina åsikter och vad som faktiskt är logiskt... Ja, då skulle vi ha socialdemokratisk majoritet i Sverige.

Så länge leve egocentrismen!

Jag behöver en liberal kompis

Varför i hela friden skulle jag vilja ha en sådan kan man då fråga sig? Ja, det är för att kunna få en klarare bild av hur man rättfärdigar sin människosyn och hur man kan lita på marknadens "goda krafter" att sköta ett helt samhälle.
Jag vill veta hur liberalerna kan se sig själv som "de som ser verkligheten" och hur de ensamma kan förstå vad som är rätt och fel. Hur menar de att man kan uppnå en balans människor emellan och lyckas dela på jordens resurser för en hållbar utveckling genom kapitalismen?

Och då är jag ändå en person som ser fascismen och konservatismen som mina närmaste fiender i politiken, inte liberaler. Trots detta vill jag kunna förstå tankesätten jag möter för att kunna reflektera över olika filosofiska perspektiv. För liberalismen är den enda ideologi jag inte kan sätta in i det mänskliga tänkandet på ett politiskt korrekt sätt. Ingen kan väl seriöst gå omkring och tänka "Jag är en stolt egoist som värnar om mina egna resurser och anser att alla ska sköta sig själv"?

Stolt högersosse

Det finns dem som väljer att kalla sig socialister istället för socialdemokrater. Och det finns dem som tycker att den röda stjärnan samt hammaren och skäran är goda symboler att bruka inom socialdemokratin. Att det även finns folk inom socialdemokratin som tycker att Josef Stalin var en god socialist betvivlar jag inte. Bland dessa hör jag inte hemma.
Debatten om hur socialdemokratin ska gestaltas och utformas är ständigt pågående process. Inom SSU syns den solklart, mestadels på grund av omognad och konfliktbenägenhet. Ibland är det utvecklande, men ibland går det till överdrift och skadar oss.
Det börjar bli lite klyschigt att citera Palme, så jag har tänkt undvika det denna gång, men han talade om politiskt tålamod. Sedan skulle väl en del av er där ute tycka att jag är ovärdig att citera en sådan stor socialist.
Bristen på politiskt tålamod är vad som gör vänsterfalangen inom SSU och SAP jämställda med vår högerregering idag. Likt högern skulle vänsterfalangen genomföra reformer i en rask takt utan ordentlig förundersökning om de dominerade SAP. Jag tycker att det är oansvarigt och dåraktigt.
Socialdemokratin är och kommer aldrig att bli kommunism så länge jag lever. Därmed är jag en stolt högersosse med vänsterfalangens ord.
Men är jag verkligen det? Jag tycker att partiet tar alldeles för många steg mot en liberal riktning och att medlemsdemokratin brister när antalet medlemmar minskar. I många avseenden har SAP tappat modet vad gäller att driva det socialdemokratiska samhället framåt. Man borde definitivt inrikta sig på en bättre välfärd för alla och inte bara ett upprätthållande av det som finns just nu. Dessutom bör man inte acceptera att detta upprätthållande ska ske med privata lösningar. Det är nästintill lika skamligt av SAP att gå mot populistiska medel efter vårat bakslag 2006 som det är att vifta omkring hammaren och skäran. För då har vi inte en politik som Sverige litar på utan bara ett vacklande förtroende som grundar sig i tidigare valsegrar och lyckade år. Ett sådant förtroende kan krossas av bara ett fåtal skandaler för att aldrig mer uppstå.
Så nej, jag är egentligen ingen högersosse. Det är bara något jag säger för att provocera alla er som är känslomässigt kopplade till att vara radikala revolutionister. Egentligen är jag en visionär pragmatisk rationalist.
Tvetydigt? Kanske, men människor är mångfacetterade varelser, så det kan jag leva med.

På den här videon utövar jag mitt moderata jag.

P.S. Jag respekterar vänsterfalangen för deras känslomässiga koppling till socialismen och dess härlighet, men man måste inse att känslor måste balanseras med tankar, logik och pragmatism för att man ska kunna uppnå ett bestående gott resultat.