Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:
1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".
2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.
3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.
Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.
Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.
Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.
Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.
Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
2011-10-02
Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?
Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
2010-09-10
Demokratins undergång
Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
2010-07-10
Vidriga kommentarer i Littorinaffärens spår
Jag ska börja med att säga att jag helt ärligt är så cynisk att jag misstänkte att det var någon fars bakom Littorins avgång, utöver det han angav i presskonferensen. För det är allt för ofta så i politiken. Halva sanningen kommer fram medan resten vilar i skuggorna. Det är precis samma sak som när partiledarna står och viftar med statistik som visar att det är just de som har sanningen i sina händer. Halva sanningen.
Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".
Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).
Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.
Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...
Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".
Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).
Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.
Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...
2009-04-13
Inga nyheter här inte
Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Inte så konstigt alls. Vi är störst parti med absolut störst ansvar för Sverige under historiens gång. Det är klart att vi ska granskas hårdare. Om då vårat ledarskap över åren inte lyckas hålla måttet så får vi här på gräsrotsnivå se till att tillsätta några bättre ledare nästa gång.
Att sedan majoriteten av media i stort är borgerlig hjälper ju inte. Starta upp Arbetaret igen, men denna gång i digitalt format, LO!
Att sedan majoriteten av media i stort är borgerlig hjälper ju inte. Starta upp Arbetaret igen, men denna gång i digitalt format, LO!
2009-04-10
Hur man förgör en arbetarrörelse
Jag ser framför mig en kutryggad gestalt med trasor på kroppen, en brun keps, smutsiga händer och en stapplande gång. Det är arbetarrörelsen. Tungan är utskuren och blåmärkena i ansiktet förklarar det tandlösa leendet. En boja har knytits runt det vänstra benet och på marken bredvid ligger en ros som förlorat sin färg. Är det så vi vill ha det?
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
2008-04-02
Fasaden håller inte
Alf Svensson kritiserar biståndsministern
Idag rapporterar Sveriges Radio om att Alf Svensson, KD, riktar kritik mot den moderata biståndsministern Gunilla Karlsson. Jag citerar:
Idag rapporterar Sveriges Radio om att Alf Svensson, KD, riktar kritik mot den moderata biståndsministern Gunilla Karlsson. Jag citerar:
"Svensson, som uttalar sig i den kristna tidningen Dagen, påminner om att moderaterna i de senaste valrörelserna velat minska biståndet.
Han tror att det är det som döljer sig bakom biståndsminister Gunilla Carlssons kritik av hur biståndet skötts hittills.
Alf Svensson, som sitter i utrikesutskottet i riksdagen, var biståndsminister i början av 90-talet."
Det börjar kännas lite smått obehagligt att hålla med KD så ofta som jag gör. Undrar om det faktiskt döljer sig vettiga människor bakom den smått hjärntvättade kristna fasaden?
Nåväl, nyheten och agerandet ger klara tecken om splittringarna inom den borgerliga samlingen. Om inte alla de mindre partierna skulle vara så desperata att komma till regeringsmakten skulle inte moderaterna ha något alls att säga till om. Men nu har man styckat upp Moder Svea likt man styckar en älg!
Centern har fått arbetsmarknaden där de får försämra villkoren för yngre, Folkpartiet har fått skolan att konvertera till koncentrationsläger, Kristdemokraterna har... ja, inte fått ett skit känns det som. Inte undra på att de är förbannade. Moderaterna har fått i princip allt annat.
Och alla rättar sig i ledet under moderaterna för att behålla regeringsmakten, hur mycket man än blir hunsad av store Herr Reinfeldt och hans rövarpack.
Här ska dock "alliansen" ha en eloge. Jag har aldrig sett en koalition halvljuga så mycket och så effektivt föra svenska folket bakom ljuset med retoriska knep. Den ovanstående artikeln är bara ett exempel.
Att man för övrigt adopterat socialdemokratisk retorik i valrörelsen för att få gemene man att känna sig trygg med det "nya arbetarpartiet" är ett genidrag som Joseph Goebbels själv sjulle vara stolt över.
Tragedin ligger i svenska folkets naiva tilltro. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att större delen av befolkningen saknar grundläggande demokrati-utbildning och Riksdagens arbetssätt är främmande för dem. Kritisk tolkning av media är också något många saknar, vilket är skamligt i dagens mediasamhälle.
Nu har jag fått avreagera mig lite och kommit till en slutsats: Jag behöver verkligen en kopp kaffe. Om det jag har skrivit är sant eller falskt får läsaren själv avgöra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)