Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:
1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".
2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.
3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.
Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.
Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.
Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.
Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.
Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
2010-10-07
Voltaire och Sverigedemokraterna
Jag är bara tvungen att sprida det här vidare, då det är så klockrent.
Skrivet av Alexander Graff på Facebook.
"Det verkar populärt att citera Voltaire nu under proteststormen mot SD-väljarna ("Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”) som ett sätt att gjuta olja på vågorna. Problemet är att Voltaire aldrig uttalat detta (det är en felaktig parafras från hans Traktat om Toleransen) utan istället skrev ungefär ”Tänk själv och låt andra njuta samma privilegium” - en mycket mer komplex och ambivalent princip. Voltaire själv skulle aldrig ställt sig bakom en så filosofiskt grundidé som den förstnämnda.
Problemet med detta moraliska imperativ är nämligen att man helt bortser från en dimension - om du framför dina åsikter får du också ta de sociala konsekvenserna av det. Ingenstans finns någon rimlighet i tanken att alla åsikter ska bemötas med samma fåraktiga Kristian Luuk-leende eller att kontroversiella politiska uttalanden ska passera som om det handlade om vilka banala preferenser som helst. Om du framför din åsikt får du räkna med att andra reagerar, vilket kommer att påverka dina relationer och ditt anseende.
Principer om yttrandefrihet och åsiktsfrihet är centrala i försvaret av demokratin. Samtidigt är det som historien visat en fullständigt demokratisk process att rösta bort demokratin, vilket är systemets stora svaghet. Parallellt med försvarandet av de viktiga principerna på en övergripande nivå måste man därför också på en personlig nivå ta ställning. Ytterst få har hävdat att SD som parti ska förbjudas eller valet ogiltigförklaras. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet överlever i nuläget med andra ord utan att någon behöver offra sitt liv för Jimmie. Däremot tänker jag på ett personligt plan se till att det kostar att företräda en åsikt som till exempel innebär att min flickvän inte får leva hos mig i Sverige. Du kommer inte att vara min vän utan min fiende. Jag försvarar din rätt att framföra dina åsikter, men jag är beredd att dö för att hindra dem från att bli politisk praktik."
Skrivet av Alexander Graff på Facebook.
2010-09-21
Sluta gnälla...
... och börja organisera, för tusan!
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
2010-09-10
Demokratins undergång
Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
2010-03-23
Alla partier består av halvblinda gamlingar
Nu är det dags för en god dos verklighetspessimism! Missförstå mig rätt, jag gillar gamlingar ändå.
Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.
Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.
I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.
Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...
En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.
Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.
Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.
Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.
Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.
I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.
Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...
En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.
Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.
Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.
2009-04-10
Hur man förgör en arbetarrörelse
Jag ser framför mig en kutryggad gestalt med trasor på kroppen, en brun keps, smutsiga händer och en stapplande gång. Det är arbetarrörelsen. Tungan är utskuren och blåmärkena i ansiktet förklarar det tandlösa leendet. En boja har knytits runt det vänstra benet och på marken bredvid ligger en ros som förlorat sin färg. Är det så vi vill ha det?
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.
Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.
I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?
Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.
Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?
Eller var det?
För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?
Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.
Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"
2008-09-17
SD:s sympatimullvadar
Jag har ägnat mycket av de senaste två veckornas tid åt att debattera på olika bloggar med anhängare till SD, deras sympatisörer och antagligen även vissa regelrätta nynazister.
Något som slår mig när det kommer till SD är deras "totala brist på anhängare". Istället talar vi om "fristående" och "partipolitiska" som bara råkar dyka upp på nästan 100% av s-bloggars SD-kritiska inlägg. Vad ämnet än gäller så uttrycker de kritik för den socialdemokratiska linjen och stödjer SD-linjen direkt eller indirekt.
Jag uppmanar alla vanliga läsare att se dessa människor som vad de är: Mullvadar utsända för att få oss hederliga politiker att förlora sympati genom att hoppa på "vanliga människor" för att de har SD-sympatier.
Personligen kommer jag hoppa SD-sympatisörer utan kompromiss närhelst jag har tid och ork. För oftast leder det bara till att man får sitta och prata med någon som har total brist på verklighetsförankring och vägrar erkänna några fel alls i deras föreställning.
Där finns den stora skillnaden mellan oss politiker. Vissa är ödmjuka och kan erkänna brister och fel, medan andra håller blint i sina föreställningar likt djupt troende. Vilken sort är du?
Något som slår mig när det kommer till SD är deras "totala brist på anhängare". Istället talar vi om "fristående" och "partipolitiska" som bara råkar dyka upp på nästan 100% av s-bloggars SD-kritiska inlägg. Vad ämnet än gäller så uttrycker de kritik för den socialdemokratiska linjen och stödjer SD-linjen direkt eller indirekt.
Jag uppmanar alla vanliga läsare att se dessa människor som vad de är: Mullvadar utsända för att få oss hederliga politiker att förlora sympati genom att hoppa på "vanliga människor" för att de har SD-sympatier.
Personligen kommer jag hoppa SD-sympatisörer utan kompromiss närhelst jag har tid och ork. För oftast leder det bara till att man får sitta och prata med någon som har total brist på verklighetsförankring och vägrar erkänna några fel alls i deras föreställning.
Där finns den stora skillnaden mellan oss politiker. Vissa är ödmjuka och kan erkänna brister och fel, medan andra håller blint i sina föreställningar likt djupt troende. Vilken sort är du?
2008-05-09
Samarbete kontra splittring
Vad har tagit till de svenska politikerna? Desto djupare jag tränger in i den gren som styr eller vill styra Sverige, desto mer rädd blir jag. Till att börja med skrämmer bristen på verklighetsförankrade bilder mig. Jag börjar tro att många av våra politiker aldrig lagt sig ner på en soffa och tänkt över vissa grundläggande element för deras politiska engagemang. Och om de gjort det så tror jag att de valt att förkasta de sanningar de kommit fram till.
Är t.ex. svaret på frågan "Varför är jag politiskt engagerad?" att "Jag vill bli rik" så bör man genast sluta med sin politik. Är det i sin tur så att svaret på "Är jag beredd att offra demokrati för vår regeringsställning?" är "Ja, om så måste ske" bör man definitivt inte syssla med politik.
Den sista frågan, som jag tycker är oerhört viktig just nu, råder "Är jag beredd att samarbeta med mina meningsmotståndare för Sveriges bästa?". Om man inte svarat ja på den frågan tycker jag att det är skamligt att fortsätta med politik.
Medlet för att sopa dessa sanningar under mattan är retoriken. Man brukar säga att "ärlighet varar längst" men den skrämmande verkligheten är att politiken i många avseenden är oärlig. Här riktar jag inte bara kritik mot borgerliga tjuvknep utan även socialdemokratiska!
För trots att jag inte har någon statistik över politikernas sysslor, löften och spörsmål så kan jag inte förmå mig själv att vara så naiv att jag tror på påståendet att Sveriges största parti är fläckfritt och saknar svarta får. Kan du det så bör du kanske inte syssla med politik.
För i ett läge där utvecklingen i världen och i landet knappast går framåt på den politiska nivån måste man rannsaka sig själv. Jag tror att det ser likadant ut i hela den "demokratiska" världen och slår vakt om samarbete. Vi kan inte göra avvägningar där demokrati offras för något annat. Då vill jag dra fram ett citat som påstås ha myntats av Benjamin Franklin: "Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety."
Oavsett om det nu var Benjamin Franklin eller någon annan klok person som sa det så kan vi applicera det i nutida situationer. Allt detta bidrar till föraktet mot politiker och vår verksamhet.
Vilket i sin tur leder till att missnöjespartier får röster och att både intresset för politik och medlemssiffrorna rasar för oss demokratiska partier.
Ta skolpolitiken som ett lysande exempel där Riksdagen bör ha kommit till ett gemensamt beslut om hur den svenska skolan ska se ut. Men istället för att kompromissa valde Alliansen att gå sin egen väg. Därmed reformeras skolan nu och sen reformeras den om igen när nästa vänsterregering tar plats. Som att inte skolan har nog många problem som det är utan att den ska behövas göras om i grunden varje gång vi byter regering!
Och det värsta är att jag gissar att sossarna hade gjort likadant. Tänk på det. Splittringen inom demokratin och den allt för fasta ideologiska konflikten kan i slutändan göra så att vi förlorar demokratin. Jag kan inte acceptera något sådant.
Ta tag i problemet innan det förgiftat oss alla och vi sitter med en Sverigedemokratisk regering.
Är t.ex. svaret på frågan "Varför är jag politiskt engagerad?" att "Jag vill bli rik" så bör man genast sluta med sin politik. Är det i sin tur så att svaret på "Är jag beredd att offra demokrati för vår regeringsställning?" är "Ja, om så måste ske" bör man definitivt inte syssla med politik.
Den sista frågan, som jag tycker är oerhört viktig just nu, råder "Är jag beredd att samarbeta med mina meningsmotståndare för Sveriges bästa?". Om man inte svarat ja på den frågan tycker jag att det är skamligt att fortsätta med politik.
Medlet för att sopa dessa sanningar under mattan är retoriken. Man brukar säga att "ärlighet varar längst" men den skrämmande verkligheten är att politiken i många avseenden är oärlig. Här riktar jag inte bara kritik mot borgerliga tjuvknep utan även socialdemokratiska!
För trots att jag inte har någon statistik över politikernas sysslor, löften och spörsmål så kan jag inte förmå mig själv att vara så naiv att jag tror på påståendet att Sveriges största parti är fläckfritt och saknar svarta får. Kan du det så bör du kanske inte syssla med politik.
För i ett läge där utvecklingen i världen och i landet knappast går framåt på den politiska nivån måste man rannsaka sig själv. Jag tror att det ser likadant ut i hela den "demokratiska" världen och slår vakt om samarbete. Vi kan inte göra avvägningar där demokrati offras för något annat. Då vill jag dra fram ett citat som påstås ha myntats av Benjamin Franklin: "Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety."
Oavsett om det nu var Benjamin Franklin eller någon annan klok person som sa det så kan vi applicera det i nutida situationer. Allt detta bidrar till föraktet mot politiker och vår verksamhet.
Vilket i sin tur leder till att missnöjespartier får röster och att både intresset för politik och medlemssiffrorna rasar för oss demokratiska partier.
Ta skolpolitiken som ett lysande exempel där Riksdagen bör ha kommit till ett gemensamt beslut om hur den svenska skolan ska se ut. Men istället för att kompromissa valde Alliansen att gå sin egen väg. Därmed reformeras skolan nu och sen reformeras den om igen när nästa vänsterregering tar plats. Som att inte skolan har nog många problem som det är utan att den ska behövas göras om i grunden varje gång vi byter regering!
Och det värsta är att jag gissar att sossarna hade gjort likadant. Tänk på det. Splittringen inom demokratin och den allt för fasta ideologiska konflikten kan i slutändan göra så att vi förlorar demokratin. Jag kan inte acceptera något sådant.
Ta tag i problemet innan det förgiftat oss alla och vi sitter med en Sverigedemokratisk regering.
2008-05-06
Borgerligheten missgynnar demokratin
De senaste dagarna har jag haft ganska gott om tid att tänka igenom olika politiska perspektiv. Och det jag kommit fram till är att borgerligheten missgynnar demokratin. För att förklara vad jag menar måste ni sätta er in i mitt perspektiv.
Jag stämplar mig själv som tre olika saker när jag talar om politik. Till att börja är jag människa och medborgare i vårat globala samhälle. Detta innebär att jag har exakt samma skyldigheter, problem och tankegångar som vilken annan människa som helst. Att sätta sig in i människan syn på verkligheten är det enda sättet att ta reda på och sedan diktera hur världen ska se ut.
I andra hand är jag demokrat. Jag ser demokratin och folkrätten som det absolut enda möjliga medlet att nå en bättre värld. Alla andra system färgas obönhörligt av konflikter och missförstånd som ger upphov till krig och global destruktivitet. I demokratin kan man uppnå den balans som måste finnas människor imellan och ett samförstånd vars like inget annat politisk system kan uppbåda.
Sist men absolut inte minst är jag socialist. Detta är grundat i den förra punktens mening om att alla ska komma till tals och ha samma villkor och rättigheter. Min socialism är demokrati. På intet annat sätt än samarbete kan vi klara de moderna problemen som tornar upp sig och gör sig redo att sluka den orättvisa värld vi lever i. Finns det fortfarande människor som tror att individen är starkare än gruppen?
Hur mäktig en individ än må vara så klarar den sig aldrig utan stöd från yttre krafter. Det är så diktaturer fortfarande håller i världen. Aldrig någonsin har det funnits en människa vars makt endast grundats på dennes egen styrka. Vi är förankrade i varandra. Därmed är socialismen det enda sättet att omdana samhället som tar hänsyn till alla människor och demokratin.
Socialdemokratin och fackrörelsen har alltid dragit sin kraft ur folket. En massiv folkrörelse har genom imponerande organisationsgrader lyckats driva igenom reformer så som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Genom att begränsa enskilda individers makt har man gynnat hela folket. Således genom att stärka demokratin har man gjort världen till en bättre plats.
Men de borgerliga ideologierna tar inte hänsyn till demokratin, jämställdhet och rättvisa. I grunden går nyliberalismen ut på att individen ska ges så stor möjlighet som möjligt att sko sig själv utan inblandning från andra. Så långt låter det bra, men då utelämnar man att detta leder till att individer våldför, utnyttjar och suger ut fattiga och svaga individer som inte har samma möjligheter redan från början att klara sig i det borgerliga paradiset. Det är en demokratifråga.
Inte heller har borgerligheten något behov av hög organisationsgrad eller folklig uppslutning. Så länge det finns ett fåtal starka individer med tjocka börsar har dessa kunnat utnyttja demokratin för att själva roffa åt sig makten och härligheten. Speciellt den svenska borgerligheten gynnas när valdeltagandet blir lägre, när färre kommer till tals.
I dagens samhälle med ett allt mer sjunkande intresse för politik och den utbredda okunskapen som råder bland medborgarna är detta livsfarligt för arbetarrörelsen och inte minst för demokratin. Vi kan inte acceptera att ledande politiska partier inte fullt ut ställer sig bakom demokratin!
För låt oss se sanningen i vitögat: Om borgerligheten gynnas av lågt valdeltagande, varför ska de då uppmuntra hela folket att rösta? Varför ska de driva intresset för politik framåt, när de ändå kan få sin egen vilja igenom eftersom att de kontrollerar större delen av Sveriges media? Varför ska den moderatstyrda regeringen ta upp frågan i Riksdag och departement om det innebär att de skjuter sig själva i foten?
Som humanist, demokrat och socialist känner jag mig oerhört oroad över denna utveckling som leder till att demokratin haltar framåt istället för att gå rakryggad och stolt mot framtiden. Därför vill jag uppmuntra alla läsare, borgerliga och socialistiska, att driva demokratin framåt, oavsett vem det gynnar. Jag vill se alla partier gå ut och rekrytera människor så att vårat lands demokrati kan bestå.
Tyvärr glömmer ofta en del politiker bort att de faktiskt representerar folket och inte bara sig själv. Detta gör det allt så mycket viktigare att hela folket tar del i den demokratiska processen för att utan kompromiss rensa ut politiker av odemokratiska principer. Sådana människor bör inte få sitta på en tron av lögner och styra detta land. Sådan är inte demokratin.
Jag stämplar mig själv som tre olika saker när jag talar om politik. Till att börja är jag människa och medborgare i vårat globala samhälle. Detta innebär att jag har exakt samma skyldigheter, problem och tankegångar som vilken annan människa som helst. Att sätta sig in i människan syn på verkligheten är det enda sättet att ta reda på och sedan diktera hur världen ska se ut.
I andra hand är jag demokrat. Jag ser demokratin och folkrätten som det absolut enda möjliga medlet att nå en bättre värld. Alla andra system färgas obönhörligt av konflikter och missförstånd som ger upphov till krig och global destruktivitet. I demokratin kan man uppnå den balans som måste finnas människor imellan och ett samförstånd vars like inget annat politisk system kan uppbåda.
Sist men absolut inte minst är jag socialist. Detta är grundat i den förra punktens mening om att alla ska komma till tals och ha samma villkor och rättigheter. Min socialism är demokrati. På intet annat sätt än samarbete kan vi klara de moderna problemen som tornar upp sig och gör sig redo att sluka den orättvisa värld vi lever i. Finns det fortfarande människor som tror att individen är starkare än gruppen?
Hur mäktig en individ än må vara så klarar den sig aldrig utan stöd från yttre krafter. Det är så diktaturer fortfarande håller i världen. Aldrig någonsin har det funnits en människa vars makt endast grundats på dennes egen styrka. Vi är förankrade i varandra. Därmed är socialismen det enda sättet att omdana samhället som tar hänsyn till alla människor och demokratin.
Socialdemokratin och fackrörelsen har alltid dragit sin kraft ur folket. En massiv folkrörelse har genom imponerande organisationsgrader lyckats driva igenom reformer så som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Genom att begränsa enskilda individers makt har man gynnat hela folket. Således genom att stärka demokratin har man gjort världen till en bättre plats.
Men de borgerliga ideologierna tar inte hänsyn till demokratin, jämställdhet och rättvisa. I grunden går nyliberalismen ut på att individen ska ges så stor möjlighet som möjligt att sko sig själv utan inblandning från andra. Så långt låter det bra, men då utelämnar man att detta leder till att individer våldför, utnyttjar och suger ut fattiga och svaga individer som inte har samma möjligheter redan från början att klara sig i det borgerliga paradiset. Det är en demokratifråga.
Inte heller har borgerligheten något behov av hög organisationsgrad eller folklig uppslutning. Så länge det finns ett fåtal starka individer med tjocka börsar har dessa kunnat utnyttja demokratin för att själva roffa åt sig makten och härligheten. Speciellt den svenska borgerligheten gynnas när valdeltagandet blir lägre, när färre kommer till tals.
I dagens samhälle med ett allt mer sjunkande intresse för politik och den utbredda okunskapen som råder bland medborgarna är detta livsfarligt för arbetarrörelsen och inte minst för demokratin. Vi kan inte acceptera att ledande politiska partier inte fullt ut ställer sig bakom demokratin!
För låt oss se sanningen i vitögat: Om borgerligheten gynnas av lågt valdeltagande, varför ska de då uppmuntra hela folket att rösta? Varför ska de driva intresset för politik framåt, när de ändå kan få sin egen vilja igenom eftersom att de kontrollerar större delen av Sveriges media? Varför ska den moderatstyrda regeringen ta upp frågan i Riksdag och departement om det innebär att de skjuter sig själva i foten?
Som humanist, demokrat och socialist känner jag mig oerhört oroad över denna utveckling som leder till att demokratin haltar framåt istället för att gå rakryggad och stolt mot framtiden. Därför vill jag uppmuntra alla läsare, borgerliga och socialistiska, att driva demokratin framåt, oavsett vem det gynnar. Jag vill se alla partier gå ut och rekrytera människor så att vårat lands demokrati kan bestå.
Tyvärr glömmer ofta en del politiker bort att de faktiskt representerar folket och inte bara sig själv. Detta gör det allt så mycket viktigare att hela folket tar del i den demokratiska processen för att utan kompromiss rensa ut politiker av odemokratiska principer. Sådana människor bör inte få sitta på en tron av lögner och styra detta land. Sådan är inte demokratin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)