Högerns krig mot humaniora

Högern och svenskt näringsliv har förklarat krig mot de humanistiska inriktningarna i utbildningsväsendet. Svenskt näringsliv kom bland annat med förslaget att sänka studiestödet till studenter inom humaniora och konst. Nu går moderaterna ut med förslaget att man ska minska antalet platser på estetiska programmet och "öka kraven", ett begrepp som används ofta inom högerns retorik. Ni förstår, i deras världsbild är vi alla slöfockar så länge vi inte är anställda som chefer eller hårt arbetande knegare på fabriksgolvet. Detta bygger på missuppfattningen om att humaniora, konst och samhällsvetenskap är "flummigt" och därmed saknar konkret värde. Ty ekonomiskt värde är högerns ledande kraft. Man var till och med på gång att ta bort hela estetiska programmet inom gymnasieskolan vilket man dock till slut bestämde sig för att avstå från. Att deras resonemang bygger på luft blir nästan pinsamt uppenbart när moderaternas talesperson i skolfrågor, Tobias Tobé, blir fullständigt kapad av kulturnyttreportern från P1.

Humaniora, konst och samhällsvetenskap är ämnen som går ut på att förstå oss på vår nutid och ge uttryck för den. Det bygger på filosofin om att människan är mer än en mekanisk struktur för produktion och reproduktion av varor som krävs för artens överlevnad. För att använda en liknelse så är det kryddan i maträtten. Visserligen går mat att äta utan krydda men det är då inte för njutnings så mycket som för att få i sig näring.

Varför vill man då gröpa ur kultur, filosofi och historia? Den vedertagna teorin är att dessa ämnen inte skapar nog med lönsamhet för samhället. Det är dock så renodlat skitsnack att jag knappt orkar med det. Utan dessa ämnen skulle politik, underhållning, innovation och IT stagnera och slutligen krascha, sektorer som utgör en absolut del av livsnerven i dagens samhälle. Min teori är därför att det utgör det absolut största hotet mot rådande maktstrukturer. Det är inom dessa ämnen som staten plockas isär, analyseras och kritiseras. Mycket av kritiken faller på kapitalism, patriarkat och våldsmonopol. Dessa ligger nära konservatismen och de nyliberala krafterna som söker desarmera civilsamhället från dess möjligheter att bryta sig lös ur den eviga spiralen av födas-utbildas-jobba-dö. Att det skulle kunna finnas andra drivkrafter än pengar och att spendera dessa pengar, det ska enbart förunnas de rikaste i samhället, trots allt...

Utmärkt svar på CUFs fackfientliga kampanj

Går att finna här!

Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!

Åt helvete med individualismen!

Jag blir bara så ARG. Nej, inte bara arg utan rent ut sagt FÖRBANNAD!
Vad in i helvete håller de på med? Var inte centern en folkrörelse för ett tag sen? Om man har sina rötter i folkrörelsen så vet man att man måste agera KOLLEKTIVT för att få genomslag. Det är endast KOLLEKTIVT som vi enskilda individer kan få rätt gentemot starkare krafter så som marknaden eller staten. Detta innebär att kastar man ut facket ur löneförhandlingsprocessen så står enskilda individer och slåss mot starkare aktörer dvs. arbetsgivarna. Därmed så har man tagit bort den demokratiska motpol som finns gentemot kapitalkrafterna, för facket är i grund och botten den demokratiska plattform som arbetarna använder för att få igenom deras gemensamma vilja. Det är också vad den oerhört framgångsrika svenska modellen bygger på! Så kom fanimej inte och försök prata som sossar och värna om den svenska modellen då ni uppenbarligen stöttar nyliberalismen så kraftigt.

Låt mig göra det väldigt pedagogiskt för er så att ni verkligen förstår vad jag talar om. På en tiogradig skala, där 1 är botten och 10 är toppen så har en vanlig enskild arbetare mellan 1-3 i makt. På samma skala så har en enskild arbetsgivare och kapitalägare 7-10 i makt. Vem kommer att vinna om de kämpar mot varandra i en förhandlingsprocess?
Det är grundläggande matte för er som jag hoppas att ni lär er i skolan.

Jag är trött på att vara diplomatisk. Det ni vill är vare sig vetenskapligt vettigt eller etiskt vettigt. Sen sägs det att man inte ska argumentera med idioter, men det här tåls att dryftas tills ni förstår vad det handlar om.

Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare

Hej alla!

Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.

För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.

Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.

Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.

Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.

Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.

Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.

Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.

Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.

Hur man förgör en arbetarrörelse

Jag ser framför mig en kutryggad gestalt med trasor på kroppen, en brun keps, smutsiga händer och en stapplande gång. Det är arbetarrörelsen. Tungan är utskuren och blåmärkena i ansiktet förklarar det tandlösa leendet. En boja har knytits runt det vänstra benet och på marken bredvid ligger en ros som förlorat sin färg. Är det så vi vill ha det?

Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.

Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.

I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?

Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.

Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?


Eller var det?

För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?

Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.

Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"

Jag behöver en liberal kompis

Varför i hela friden skulle jag vilja ha en sådan kan man då fråga sig? Ja, det är för att kunna få en klarare bild av hur man rättfärdigar sin människosyn och hur man kan lita på marknadens "goda krafter" att sköta ett helt samhälle.
Jag vill veta hur liberalerna kan se sig själv som "de som ser verkligheten" och hur de ensamma kan förstå vad som är rätt och fel. Hur menar de att man kan uppnå en balans människor emellan och lyckas dela på jordens resurser för en hållbar utveckling genom kapitalismen?

Och då är jag ändå en person som ser fascismen och konservatismen som mina närmaste fiender i politiken, inte liberaler. Trots detta vill jag kunna förstå tankesätten jag möter för att kunna reflektera över olika filosofiska perspektiv. För liberalismen är den enda ideologi jag inte kan sätta in i det mänskliga tänkandet på ett politiskt korrekt sätt. Ingen kan väl seriöst gå omkring och tänka "Jag är en stolt egoist som värnar om mina egna resurser och anser att alla ska sköta sig själv"?

Nackdelen med demokrati

Det är väldigt synd att det ska vara så svårt att få folk att förstå sig på demokratin. Speciellt när det gäller intern partidemokrati. En av de många myterna som finns runt partier är att så fort man gått med i ett parti är man såld på exakt allt som står i partiprogrammet. I en vanlig medborgares ögon så kan man därmed dömas för alla felsteg ett parti gjort så fort man gått med i partiet.
På detta sätt bemöttes jag när jag senast diskuterade politik med några icke politiskt aktiva.

Problemet med demokratin är i det avseendet att alla som är medlemmar i ett demokratiskt parti kan helt och hållet förändra partiets politik i enlighet med sina egna åsikter. Rent hypotetiskt skulle alltså alla medlemmar i socialdemokraterna kunna gå med i Sverigedemokraterna och med medlemsmajoritet köra över resten för att förändra partipolitiken till en socialdemokratisk politik. Därmed så behöver man inte dela något alls av partiets värdegrund osv. för att vara medlem i partiet. Man behöver bara vara villig att förändra. Se det ungefär som ett aggressivt övertagande på aktiemarknaden.
Detta är också grunden för demokratins fortlevnad. Politiken måste kunna utvecklas i enlighet med opinionen för att klara sig. Likheten finns i att människan är jordens största överlevare eftersom att vi kan anpassa oss efter förutsättningarna. Vi behåller en del och förkastar en del, så enkelt är det.
Där kommer den ideologiska värdegrunden in i bilden och skapar någon sorts struktur i vad som annars kan te sig som ett kaos i en medborgares ögon. Detta är vad som skiljer människan från djuren och det som skiljer ett parti från ett annat.
Moralen måste vara en ledstjärna i det politiska arbetet och den mänskliga civilisationen för att något vettigt ska kunna utvecklas.

Jag ska fortsätta skriva lite mer politisk teori framöver. Nu har jag dock vettigare saker att göra, som att spela dataspel där man dödar saker. Tänkt på det där tills vidare.