Jag hatar svensk skolpolitik. Det är den mest floskelfyllda, okreativa och snedvridna sörja som står att hitta på svensk politisk dagordning idag. Den är inte bara konservativ och trångsynt utan den har också en fullständig oförståelse för vad som är "fel" med dagens ungdomar. Man får inget grepp om problemet utan sitter istället och försöker applicera gamla lösningar på nya problem. Det är inte så enkelt som att läraryrkets status har fallit signifikant sedan kommunalisering av skolan. Inte heller består det av ett felaktigt betygsystem och definitivt inte på att det finns för få valmöjligheter när det kommer till utbildning. Nej, verkligheten är grymmare än så: De sjunkande betygen beror i stor utsträckning på att barn och ungdomar mår rent ut sagt fördjävligt dåligt i Sverige.
Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.
Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.
Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.
Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.
Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.
Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
2012-11-19
Socialdemokratin lider av inlärd hjälplöshet
Genom mina år i politiken har jag skådat den ideologiska kamp som pågår både ute i det svenska samhället och inne i det socialdemokratiska partiet. Det som är så underligt med SAPs unika fall är oviljan att bekräfta existensen av en sådan maktkamp. De som väl accepterar att den existerar baktalas vanligtvis av sina kamrater som "vänstertok" eller dylikt i ett försök att förkasta den personens verklighetsbild. De som ignorerar maktkampen framställer sig själva som sansade och pragmatiska. Om bilden av en ideologisk konflikt får fotfäste tror de flesta att det skulle eskalera till samma pajkastning som i SSU, där maktspelen och ryggdunkeri vida överstiger energin som läggs på faktisk politisk utveckling.
Saken är den att det inte är sansat och pragmatiskt att ignorera den ideologiska konflikt som ligger under ytan. Anledningen till att de som påtalar konflikten stämplas som ideologiskt vänster är för att de oftast tillhör den falang av partiet som i större utsträckning lyfter fram utvecklandet och stärkandet av blandekonomi och välfärd, framför ett stegvis accepterande av att den svenska välfärdsstaten sakta måste monsteras ner då "ekonomiskt utrymme saknas". Det är denna falang som fått stryka på foten i flera årtionden. Kan någon nämna en enda större seger för partivänstern de senaste 20 åren? Juholt kan tyvärr knappast räknas..
Den "pragmatiska" sidan av partiet menar att de är den del av partiet som har utvecklats och blivit "framtidens socialdemokrater". De är beredda att kohandla om allt möjligt och fokuserar väldiga resurser på politisk strategi för att vinna val, istället för att lägga krutet på att försöka bilda folkrörelse. I sak har de accepterat en upprätthållandets linje, inte helt olik Reinfeldts tal om " värnandet av välfärdens kärna" dvs. en minimalistisk universell välfärdsvision. Det ses som enda möjliga alternativet då regelverk, globalisering och opinion har förändrats på ett så radikalt sätt att SAP måste förändras med det. Inom denna falang kallas förespråkare för stärkandet av välfärden för folkhemsromantiker. Visserligen säger man att det här med visioner är fint och bra men det Reinfeldtska "visioner är farligt" trummar sakta i bakhuvudet också.
Problematiken är när man på detta sätt diskvalificerar den politiska viljan från vänster samtidigt som man lyfter fram den liberalare vägen som det enda alternativet. Man påstår att det är "omöjligt att förbjuda vinster i välfärden", "omöjligt att höja skatterna", "omöjligt att återförstatliga skolan" och "omöjligt att återreglera elmarknaden" för att ta några exempel. Anledningen till att det är omöjligt är ekonomiska förutsättningar, marknadens utveckling, opinionsläget, EU-regler etc etc. Dessa hinder lyfts fram som saker som ligger bortom politikens kontroll; ett gäng oföränderliga aber som alltid ger mandat åt avreglering, nedskärning och åtstramning men aldrig ger förutsättningarna för att stärka välfärden. Således blir politiker och demokratin marknadens tjänare istället för att marknaden blir folkets tjänare. I det stora hela är detta själva sinnesbilden av inlärd hjälplöshet som håller SAP i ett järngrepp av aldrig tidigare skådad kaliber. Man har målats in i ett hörn där höger är enda alternativet ut.
Samtidigt är dessa koncept fullständiga luftslott. De är sociala skapelser formade av människans vilja. Därmed ligger de också inom människans kraft att förändra. Vi politiskt engagerade i den representativa demokratin måste ruska av oss känslan av vanmakt och förstå att viljan att förändra är nog för att förändra. Det handlar bara om att inte ta den enkla vägen ut hela tiden. Den kortsiktiga vinstens lockande rop får inte trollbinda våra sinnen. Frågan om vinster i välfärden är ett sådant vägskäl där vi antingen kan göra det folket och vår ideologiska strävan säger och förbjuda vinster ELLER göra det som nyliberalismens tänkare och EUs neokonservativa vill att vi ska göra. De enda som sätter gränser för vad som kan göras är i slutändan vi själva.
Det verkar som att vissa fortfarande tror att socialdemokratin är dömd att misslyckas därför att Sovjet föll. När kapitalismen således segrade så började man se på socialism som omodernt. Om man fortfarande tror på detta så har man inte insett att skandinavisk socialdemokrati är något helt annat än de auktoritära socialistiska modellerna som utövats under 1900-talet. Något modernare och effektivare än den skandinaviska välfärdsmodellen har hittills inte uppfunnits, varvid jag har svårt att förstå varför vi ska försöka dra samhället till samma låga standard som USA...
Saken är den att det inte är sansat och pragmatiskt att ignorera den ideologiska konflikt som ligger under ytan. Anledningen till att de som påtalar konflikten stämplas som ideologiskt vänster är för att de oftast tillhör den falang av partiet som i större utsträckning lyfter fram utvecklandet och stärkandet av blandekonomi och välfärd, framför ett stegvis accepterande av att den svenska välfärdsstaten sakta måste monsteras ner då "ekonomiskt utrymme saknas". Det är denna falang som fått stryka på foten i flera årtionden. Kan någon nämna en enda större seger för partivänstern de senaste 20 åren? Juholt kan tyvärr knappast räknas..
Den "pragmatiska" sidan av partiet menar att de är den del av partiet som har utvecklats och blivit "framtidens socialdemokrater". De är beredda att kohandla om allt möjligt och fokuserar väldiga resurser på politisk strategi för att vinna val, istället för att lägga krutet på att försöka bilda folkrörelse. I sak har de accepterat en upprätthållandets linje, inte helt olik Reinfeldts tal om " värnandet av välfärdens kärna" dvs. en minimalistisk universell välfärdsvision. Det ses som enda möjliga alternativet då regelverk, globalisering och opinion har förändrats på ett så radikalt sätt att SAP måste förändras med det. Inom denna falang kallas förespråkare för stärkandet av välfärden för folkhemsromantiker. Visserligen säger man att det här med visioner är fint och bra men det Reinfeldtska "visioner är farligt" trummar sakta i bakhuvudet också.
Problematiken är när man på detta sätt diskvalificerar den politiska viljan från vänster samtidigt som man lyfter fram den liberalare vägen som det enda alternativet. Man påstår att det är "omöjligt att förbjuda vinster i välfärden", "omöjligt att höja skatterna", "omöjligt att återförstatliga skolan" och "omöjligt att återreglera elmarknaden" för att ta några exempel. Anledningen till att det är omöjligt är ekonomiska förutsättningar, marknadens utveckling, opinionsläget, EU-regler etc etc. Dessa hinder lyfts fram som saker som ligger bortom politikens kontroll; ett gäng oföränderliga aber som alltid ger mandat åt avreglering, nedskärning och åtstramning men aldrig ger förutsättningarna för att stärka välfärden. Således blir politiker och demokratin marknadens tjänare istället för att marknaden blir folkets tjänare. I det stora hela är detta själva sinnesbilden av inlärd hjälplöshet som håller SAP i ett järngrepp av aldrig tidigare skådad kaliber. Man har målats in i ett hörn där höger är enda alternativet ut.
Samtidigt är dessa koncept fullständiga luftslott. De är sociala skapelser formade av människans vilja. Därmed ligger de också inom människans kraft att förändra. Vi politiskt engagerade i den representativa demokratin måste ruska av oss känslan av vanmakt och förstå att viljan att förändra är nog för att förändra. Det handlar bara om att inte ta den enkla vägen ut hela tiden. Den kortsiktiga vinstens lockande rop får inte trollbinda våra sinnen. Frågan om vinster i välfärden är ett sådant vägskäl där vi antingen kan göra det folket och vår ideologiska strävan säger och förbjuda vinster ELLER göra det som nyliberalismens tänkare och EUs neokonservativa vill att vi ska göra. De enda som sätter gränser för vad som kan göras är i slutändan vi själva.
Det verkar som att vissa fortfarande tror att socialdemokratin är dömd att misslyckas därför att Sovjet föll. När kapitalismen således segrade så började man se på socialism som omodernt. Om man fortfarande tror på detta så har man inte insett att skandinavisk socialdemokrati är något helt annat än de auktoritära socialistiska modellerna som utövats under 1900-talet. Något modernare och effektivare än den skandinaviska välfärdsmodellen har hittills inte uppfunnits, varvid jag har svårt att förstå varför vi ska försöka dra samhället till samma låga standard som USA...
2012-08-24
Högerns krig mot humaniora
Högern och svenskt näringsliv har förklarat krig mot de humanistiska inriktningarna i utbildningsväsendet. Svenskt näringsliv kom bland annat med förslaget att sänka studiestödet till studenter inom humaniora och konst. Nu går moderaterna ut med förslaget att man ska minska antalet platser på estetiska programmet och "öka kraven", ett begrepp som används ofta inom högerns retorik. Ni förstår, i deras världsbild är vi alla slöfockar så länge vi inte är anställda som chefer eller hårt arbetande knegare på fabriksgolvet. Detta bygger på missuppfattningen om att humaniora, konst och samhällsvetenskap är "flummigt" och därmed saknar konkret värde. Ty ekonomiskt värde är högerns ledande kraft. Man var till och med på gång att ta bort hela estetiska programmet inom gymnasieskolan vilket man dock till slut bestämde sig för att avstå från. Att deras resonemang bygger på luft blir nästan pinsamt uppenbart när moderaternas talesperson i skolfrågor, Tobias Tobé, blir fullständigt kapad av kulturnyttreportern från P1.
Humaniora, konst och samhällsvetenskap är ämnen som går ut på att förstå oss på vår nutid och ge uttryck för den. Det bygger på filosofin om att människan är mer än en mekanisk struktur för produktion och reproduktion av varor som krävs för artens överlevnad. För att använda en liknelse så är det kryddan i maträtten. Visserligen går mat att äta utan krydda men det är då inte för njutnings så mycket som för att få i sig näring.
Varför vill man då gröpa ur kultur, filosofi och historia? Den vedertagna teorin är att dessa ämnen inte skapar nog med lönsamhet för samhället. Det är dock så renodlat skitsnack att jag knappt orkar med det. Utan dessa ämnen skulle politik, underhållning, innovation och IT stagnera och slutligen krascha, sektorer som utgör en absolut del av livsnerven i dagens samhälle. Min teori är därför att det utgör det absolut största hotet mot rådande maktstrukturer. Det är inom dessa ämnen som staten plockas isär, analyseras och kritiseras. Mycket av kritiken faller på kapitalism, patriarkat och våldsmonopol. Dessa ligger nära konservatismen och de nyliberala krafterna som söker desarmera civilsamhället från dess möjligheter att bryta sig lös ur den eviga spiralen av födas-utbildas-jobba-dö. Att det skulle kunna finnas andra drivkrafter än pengar och att spendera dessa pengar, det ska enbart förunnas de rikaste i samhället, trots allt...
Humaniora, konst och samhällsvetenskap är ämnen som går ut på att förstå oss på vår nutid och ge uttryck för den. Det bygger på filosofin om att människan är mer än en mekanisk struktur för produktion och reproduktion av varor som krävs för artens överlevnad. För att använda en liknelse så är det kryddan i maträtten. Visserligen går mat att äta utan krydda men det är då inte för njutnings så mycket som för att få i sig näring.
Varför vill man då gröpa ur kultur, filosofi och historia? Den vedertagna teorin är att dessa ämnen inte skapar nog med lönsamhet för samhället. Det är dock så renodlat skitsnack att jag knappt orkar med det. Utan dessa ämnen skulle politik, underhållning, innovation och IT stagnera och slutligen krascha, sektorer som utgör en absolut del av livsnerven i dagens samhälle. Min teori är därför att det utgör det absolut största hotet mot rådande maktstrukturer. Det är inom dessa ämnen som staten plockas isär, analyseras och kritiseras. Mycket av kritiken faller på kapitalism, patriarkat och våldsmonopol. Dessa ligger nära konservatismen och de nyliberala krafterna som söker desarmera civilsamhället från dess möjligheter att bryta sig lös ur den eviga spiralen av födas-utbildas-jobba-dö. Att det skulle kunna finnas andra drivkrafter än pengar och att spendera dessa pengar, det ska enbart förunnas de rikaste i samhället, trots allt...
2012-03-24
Ett de(s)perat rop på hjälp
Kamrater, jag ropar efter er hjälp då jag vet att ni är kloka människor med hjärtat på rätt plats.
I många nätter har jag nu legat och vridit mig i ångest och våndor över det planerade gruvprojektet i Rönnbäck, Björkvattensdalen i Västerbotten. Det är ett projekt gällande en etablering av en gigantisk nickelgruva i samiskt kärnland, den första av sitt slag i Sverige sedan andra världskrigets tid och till ungefär lika stor yta som Umeå stad. Företaget och dess supportrar basunerar ut det som tidernas satsning i Västerbottens inland med jobbtillfällen som sträcker sig över 20 år.
Så varför ligger jag då vaken i ångest? Jo, det är därför att det här projektet är fel på så många sätt att jag har svårt att inte tappa fattningen. Det är så fel att det skär i hjärtat och håller mig vaken om nätterna. Tillåt mig att utveckla.
Gruvprojektet största del är beläget på Rönnbäcksnäset mitt i Voitjajaure fjällsjö. Denna sjö är vattenmagasin till Gardikens kraftverk och ligger i direkt anslutning till Umeåälvens flöde. Det är en levande sjö med gott fiske som trots reglering på 60-talet utgör en stor del av livsnerven för bygden. Området är magiskt vackert och kommer till sin fulla rätt när det råder högvatten och de stilla sommarnätterna lockar fram insekterna att dansa på det spegelblanka vattnet och fiskarna slår i midnattssolens strålar. På sommaren brukar befolkningen åka ut på båtar och fiska i hopp om att fånga någon av de stora öringarna som slår stora ringar på vattnet och på vintern möts man ute på isen och pimplar tillsammans innan man gör upp en brasa någonstans i närheten, fikar tillsammans och berättar historier om området. Värdet i naturen går inte att förringa, inte bara för de som bor där just nu utan även för de som bott där och för de som i framtiden förhoppningsvis kommer att vistas i området.
Rönnbäck som sådant är planerat att grävas bort och Stenträsk, del av Västerbottensfjällens första nybyggarområde och min familjs ursprung sedan 150 år tillbaka, är tänkt att bli ett sandmagasin där avfallet från gruvan kan dumpas. Miljöriskerna med detta är uppenbara för alla personer med lite sunt förnuft samtidigt som gruvbolaget Nickel Mountain beskriver avfallet som tämligen ofarligt och miljökonsekvenserna som minimala utöver ett förändrat utseende på området. Men när senast hörde ni talas om en miljövänlig gruva? Något sådant existerar inte. Att gräva upp och exploatera marken är skadligt oavsett hur man vrider och vänder på det och skulle avfallet börja läcka slaggprodukter så åker det rakt ner i Umeåälvens vatten och färdas med stor sannolikhet rakt ner till Östersjön, som redan idag är övergött och oerhört känsligt för ytterligare föroreningar. Sandmagasinet kommer dessutom att ligga i anslutning till ett vattendrag som förändrar höjd i enlighet med säsongerna vilket förutsätter en omfattande erosion. Årtionden efter att gruvan har avslutat sin aktivitet kommer avfall att finnas kvar och i slutändan landar det på skattebetalarnas bord att ta hand om skadan genom Länsstyrelsen, som redan idag erkänt att de har för lite medel för att ta hand om redan existerande miljöfaror efter gamla gruvor och dammar.
Frågan är inte heller så enkel att den håller sig till enbart miljörisker. Det finns även rent juridiska komplikationer i frågan. Området Rönnbäck är omtvistat då det en gång i tiden tillhörde det s.k. lappskattelandet. Det var land som svenska staten gav rätt till den samiska befolkningen att äga och bruka, utifrån urminnes hävd, förutsatt att de betalade skatt. Områdena delades in i "hemmarn" vilket ofta sträckte sig mellan åtskilliga fjälltoppar där samerna hade fulla rättigheter till marken. Den delades upp i två tredjedelar allmänning, som befolkningen ägde gemensamt och den sista tredjedelen delades upp i mindre delar för privat bruk. I all mening ägde samerna gigantiska områden i en uppdelning som var så rättvis som möjligt utifrån nybyggarperspektiv.
Nybyggare kom och fick del av landet på samma sätt som andra och många samer "konverterade" från deras tidigare leverne som nomader till jordbrukare och boskapskötande utöver renar. På 1880-talet ansåg dock svenska staten att de gjort ett misstag som givit samerna rätt till så mycket mark och genomförde en reform som berövade samerna från de två tredjedelar av marken som tidigare ägts gemensamt av bygden och betalats skatt för. Många nybyggare och samer hade då redan införskaffat ägandebevis i form av dokument. Detta gjorde det problematiskt för staten att konfiskera marken och Länsstyrelsen på den tiden tog saken i egna händer. De skickade ut s.k. lappfogdar för att gå ut i bygderna och med svepskäl och ursäkter ta beslag på papperna, oftast genom lögner. Sedan brände man alla papper man kommit över. Därmed blev lappskattelandet till kronomark.
I efterhand har en del erkännanden kommit att det här var ett övergrepp på den samiska befolkningen och rättigheterna som tillkommit under 1900-talet är tänkta att agera plåster på såren. Problemet ligger endast i den svenska statens definition av vad som är en riktig same. Enligt Sveriges rikes lag är det endast den som äger renar som äger fulla rättigheter i lappmarken. Därmed diskvalificeras majoriteten av Sveriges samiska befolkning från sina tidigare rättigheter och en djup klyfta har skapats mellan renägande samer och de som ägnar sig åt andra samiska näringar så som fiske, jakt, samling och traditionellt hantverk. Detta syns klart och tydligt i alla politiska strider som utspelats i Sametinget sedan det instiftades. Detta är inte konstigt att det finns ont blod då både påtvingade folkförflyttningar och svenska statens konfiskering av renmärken har reducerat antalet renägande samer till ett minimum, en liten elit i den stora massan. Speciellt sydsamerna i Västerbottensfjällen, av vilket jag stammar, har slagits ut totalt, vilket man kan se i att hela Vapsten Sameby består av gamla nordsamesläkten.
Företaget i fråga har inte listat ens i närheten av hela den samiska befolkningen i området som intressenter. Informationen har varit knapphändig och det är endast nyligen som informationsmaterial har släppts på svenska gällande gruvprojektet. Förhandlingarna har uteslutande skett mot politiska organ och Vapsten Sameby. Många ur lokalbefolkningen har istället valt att organisera sig i en motståndsgrupp på nätet. De viktiga frågorna för oss att ställa är: Har frågan om vem som har rätt till marken verkligen spelat ut sin roll? Är det helt okej att urbefolkningen tvingas flytta på sig igen för "rikets intressen", precis som man gjorde vid regleringen på 60-talet? Kan pengar ersätta de förluster som befolkningen tvingas utstå?
Detta leder oss osökt in på nästa fråga: Den kulturella. Sverige har i många år basunerat ut intresset av att bevara och återutveckla den samiska kulturen. Detta har skett genom inrättandet av olika instanser och satsningar av olika slag, som t.ex. samiska veckan i Umeå där det hölls ett informationsmöte gällande miljöfarorna med gruvsatsningen, genom motståndsgruppens initiativ.
Voitjabygden är en levande bygd med en unik kultur som kan spåras tillbaka till den samiska nomadtiden. Här ägnar sig fortfarande invånarna åt de traditionsbundna näringarna och möts oftast ute i naturen. De lever med ena foten i den "moderna" tiden med allt det innebär och med den andra foten i forntiden där man fortfarande respekterar de gamla heliga platserna och lever i så god harmoni som möjligt med naturen. Man vårdar aktivt minnen av det som varit och tar tillvara på det man har, i bjärt kontrast till den moderna tidens slöseri och tillväxt-hets.
Det vi kan se i Voitjabygden är något unikt som hotats allt mer på senare tid i och med att Sápmi rutas in och trycks ihop av olika intressen. Det är ett vittnesmål om en annan form av liv som i den moderna tidens intresse för mångfald och naturvård är oerhört efterfrågat, inte bara av svenska intressenter utan även av internationella intressenter. Det är framförallt ett tecken på en annan form av filosofi än den som regerar Sverige och världen idag, en form av urfilosofi om att vi måste ta hand om naturen och att den är nära kopplad till människan. Även fast det samiska folket i överväldigande utsträckning berövats sitt språk, sin religion och sin kultur så lever det kvar i berättelserna runt öppna brasor på fjället. Jag som vuxit upp med en fot i fjällvärlden känner denna koppling allt starkare ju äldre jag blir och desto mer jag dras med i en värld i ständig förändring och ett evigt krav på prestation. Det är en form av harmoni som människan endast kan uppnå när den står i direkt kontakt med naturen. Att detta hotas gör att många av oss som valt att engagera oss i frågan ligger vakna om natten i mörka tankar, gråtfärdiga eller rent av spyfärdiga över tanken på det övergrepp som planeras.
Naturen runt omkring oss är en del av att vara same, lika mycket idag som det varit tidigare. De platser vi gästar har sina egna namn och bär historier längre tillbaka än någon levande människa idag. Voitjabygden i sig har en långtgående historia som redogjorts i ett flertal böcker (Nyligast, Livet i Voitjabygden 2007) och är fylld av gamla lämningar, landmärken och berättelser. Att exploatera denna natur handlar om mer än hur många hektar mark som måste brukas. Det handlar om vår gemensamma levande historia som förintas i ett penndrag från Bergstaten. De som bor i bygden idag, av vilket många har byggt sina egna hus med sina egna händer, kommer att tvingas flytta då de inte har kompetensen eller intresset av att jobba i gruvan samtidigt som deras omnejd försvinner som attraktivt levnadsområde. Ljudet av maskiner, explosioner och dammet som sprider sig kommer att få dem att försvinna från platsen och deras barn och barnbarn, av vilket jag är ett, kommer inte att återvända. En kultur med flera hundra år på nacken försvinner för att aldrig återkomma.
Därmed är det med sorg i hjärtat och bedrövelse i min uppsyn som jag ropar på er, mina kamrater, för att väcka er ur er slumrande ovetskap. Det här projektet är långt mycket mer komplicerat än både gruvföretag och politisk förvaltning vill få det att framstå. Miljöfrågan, de juridiska aspekterna och det kulturella arvet kräver uppmärksamhet som förringats i nuvarande diskussioner. Bygden har splittrats i de som stödjer gruvan, utifrån att de inte har hopp att få ekonomiskt stöd annorstädes och de som tagit ställning mot gruvprojektet i ett desperat försök att rädda naturen och bygdens livsnerv. Av de jag talat med är det ingen som egentligen vill ha en gruva men i led med inlandets utarmning tvingas de ge med sig, som en gisslansituation där enda lösningen är att gå med på förövarens krav.
Det finns andra lösningar på inlandets förfall än att sälja ut våra gemensamma resurser. Turismen har nyligen fått högre status och pekas ut som en framtidsresurs att bruka till dess fulla grad. Området har unika värden långt över nickelhaltig malm som är långt mer hållbara och nyttiga. Istället för att erkänna en rovdrift på vår fjällvärld som en sista desperat lösning att få in skattemedel måste vi satsa på nyskapande entreprenörskap och ta tillvara på naturen och kulturen. Motståndsrörelsen har tagit fram ett förslag på etableringen av ett upplevelsecentrum i området. Däremot finns det ingenting som säger att det är den enda satsningen som kan genomföras i området. Ekoturism, spa-verksamhet, naturläkemedel, hantverksproduktion och den traditionella jakten, fisket och samlingen kan tas tillvara på ett långt bättre sätt och komma fler till del. Har vi tur kanske fler uppmärksammar det goda i det moderna samiska levernet, när vi ändå håller på.
Det här handlar om urbefolkningens rättigheter och den enskilda medborgarens rätt gentemot staten och kapitalmakterna. Jag är redo att göra mitt för att ta ansvar för nutiden och framtiden. Det innefattar att finna andra lösningar än att sälja bort fjällen till utländska aktieägare samt rädda och utveckla Sápmi. Är du?
Hör isåfall av dig direkt till mig här på bloggen eller gå med i Facebookgruppen. Vi måste ta strid i denna fråga innan det är för sent, år 2014 då gruvbolaget planerar dra igång verksamheten.Det här handlar inte bara om närområdets framtid utan om det samiska folkets framtid och hela Umeälvens fortlevnad.
P.S. Förlåt till Storumans arbetarekommun för att jag brusade upp lite vid mötet i Tärnaby. Jag blir lätt känslomässig i denna fråga.
P.P.S. Alla bilder tagna ur Facebookgruppen Stoppa Gruvan i Rönnbäck och tillhör respektive ägare.
I många nätter har jag nu legat och vridit mig i ångest och våndor över det planerade gruvprojektet i Rönnbäck, Björkvattensdalen i Västerbotten. Det är ett projekt gällande en etablering av en gigantisk nickelgruva i samiskt kärnland, den första av sitt slag i Sverige sedan andra världskrigets tid och till ungefär lika stor yta som Umeå stad. Företaget och dess supportrar basunerar ut det som tidernas satsning i Västerbottens inland med jobbtillfällen som sträcker sig över 20 år.
Så varför ligger jag då vaken i ångest? Jo, det är därför att det här projektet är fel på så många sätt att jag har svårt att inte tappa fattningen. Det är så fel att det skär i hjärtat och håller mig vaken om nätterna. Tillåt mig att utveckla.
Gruvprojektet största del är beläget på Rönnbäcksnäset mitt i Voitjajaure fjällsjö. Denna sjö är vattenmagasin till Gardikens kraftverk och ligger i direkt anslutning till Umeåälvens flöde. Det är en levande sjö med gott fiske som trots reglering på 60-talet utgör en stor del av livsnerven för bygden. Området är magiskt vackert och kommer till sin fulla rätt när det råder högvatten och de stilla sommarnätterna lockar fram insekterna att dansa på det spegelblanka vattnet och fiskarna slår i midnattssolens strålar. På sommaren brukar befolkningen åka ut på båtar och fiska i hopp om att fånga någon av de stora öringarna som slår stora ringar på vattnet och på vintern möts man ute på isen och pimplar tillsammans innan man gör upp en brasa någonstans i närheten, fikar tillsammans och berättar historier om området. Värdet i naturen går inte att förringa, inte bara för de som bor där just nu utan även för de som bott där och för de som i framtiden förhoppningsvis kommer att vistas i området.
 | |
| Rönnbäck i sommartid. |
 |
| Det tilltänkta gruvområdet markerat och en gestaltning över Umeåälvens vattenavrinningsområde. |
 |
| Bilden från Blaikengruvan, också i Storumans kommun, som tvingades stänga efter komplikationer. Föroreningarna är omfattande och går inte att göra ogjorda. |
 |
| Stenträsk i sommartid, Voitjajaures aborrekälla nummer ett. Här planerar man fylla igen allt med sand för ett framtida sandmagasin. |
I efterhand har en del erkännanden kommit att det här var ett övergrepp på den samiska befolkningen och rättigheterna som tillkommit under 1900-talet är tänkta att agera plåster på såren. Problemet ligger endast i den svenska statens definition av vad som är en riktig same. Enligt Sveriges rikes lag är det endast den som äger renar som äger fulla rättigheter i lappmarken. Därmed diskvalificeras majoriteten av Sveriges samiska befolkning från sina tidigare rättigheter och en djup klyfta har skapats mellan renägande samer och de som ägnar sig åt andra samiska näringar så som fiske, jakt, samling och traditionellt hantverk. Detta syns klart och tydligt i alla politiska strider som utspelats i Sametinget sedan det instiftades. Detta är inte konstigt att det finns ont blod då både påtvingade folkförflyttningar och svenska statens konfiskering av renmärken har reducerat antalet renägande samer till ett minimum, en liten elit i den stora massan. Speciellt sydsamerna i Västerbottensfjällen, av vilket jag stammar, har slagits ut totalt, vilket man kan se i att hela Vapsten Sameby består av gamla nordsamesläkten.
Företaget i fråga har inte listat ens i närheten av hela den samiska befolkningen i området som intressenter. Informationen har varit knapphändig och det är endast nyligen som informationsmaterial har släppts på svenska gällande gruvprojektet. Förhandlingarna har uteslutande skett mot politiska organ och Vapsten Sameby. Många ur lokalbefolkningen har istället valt att organisera sig i en motståndsgrupp på nätet. De viktiga frågorna för oss att ställa är: Har frågan om vem som har rätt till marken verkligen spelat ut sin roll? Är det helt okej att urbefolkningen tvingas flytta på sig igen för "rikets intressen", precis som man gjorde vid regleringen på 60-talet? Kan pengar ersätta de förluster som befolkningen tvingas utstå?
 |
| De samiska näringarna sträcker sig långt utöver rennäringen. Här är trummakare Knut Persson från bygden i fullt arbete med att göra en traditionell samisk "trolltrumma". |
Voitjabygden är en levande bygd med en unik kultur som kan spåras tillbaka till den samiska nomadtiden. Här ägnar sig fortfarande invånarna åt de traditionsbundna näringarna och möts oftast ute i naturen. De lever med ena foten i den "moderna" tiden med allt det innebär och med den andra foten i forntiden där man fortfarande respekterar de gamla heliga platserna och lever i så god harmoni som möjligt med naturen. Man vårdar aktivt minnen av det som varit och tar tillvara på det man har, i bjärt kontrast till den moderna tidens slöseri och tillväxt-hets.
 |
| En fjällkåta som återuppbyggdes på platsen där en tidigare kåta stått, genom hembygdsföreningens arbete. Den ligger nu inom det tänka gruvområdet. |
 |
| Ute på bärplockning i fjällskogen, en del av kulturen som allt färre får uppleva. |
 |
| Lövfjället som dominerar bygdens utsikt, hem till både jakt, fiske och samling, kommer att ensamt vaka över gruvsatsningen, berövad från sitt tidigare folk. |
Det finns andra lösningar på inlandets förfall än att sälja ut våra gemensamma resurser. Turismen har nyligen fått högre status och pekas ut som en framtidsresurs att bruka till dess fulla grad. Området har unika värden långt över nickelhaltig malm som är långt mer hållbara och nyttiga. Istället för att erkänna en rovdrift på vår fjällvärld som en sista desperat lösning att få in skattemedel måste vi satsa på nyskapande entreprenörskap och ta tillvara på naturen och kulturen. Motståndsrörelsen har tagit fram ett förslag på etableringen av ett upplevelsecentrum i området. Däremot finns det ingenting som säger att det är den enda satsningen som kan genomföras i området. Ekoturism, spa-verksamhet, naturläkemedel, hantverksproduktion och den traditionella jakten, fisket och samlingen kan tas tillvara på ett långt bättre sätt och komma fler till del. Har vi tur kanske fler uppmärksammar det goda i det moderna samiska levernet, när vi ändå håller på.
 |
| Min släkt, samlade för släktträff i underbara Voitjabygden vid den gamla skolan för några år sedan. |
Hör isåfall av dig direkt till mig här på bloggen eller gå med i Facebookgruppen. Vi måste ta strid i denna fråga innan det är för sent, år 2014 då gruvbolaget planerar dra igång verksamheten.Det här handlar inte bara om närområdets framtid utan om det samiska folkets framtid och hela Umeälvens fortlevnad.
P.S. Förlåt till Storumans arbetarekommun för att jag brusade upp lite vid mötet i Tärnaby. Jag blir lätt känslomässig i denna fråga.
P.P.S. Alla bilder tagna ur Facebookgruppen Stoppa Gruvan i Rönnbäck och tillhör respektive ägare.
2011-12-01
Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"
Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:
1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".
2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.
3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.
Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.
Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.
Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.
Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.
Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.
1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".
2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.
3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.
Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.
Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.
Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.
Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.
Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.
2011-11-10
Dagens ungdom
Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.
Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.
Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.
Vem är du egentligen?
Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.
Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.
Vem är du egentligen?
2011-10-26
Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på
För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.
I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.
Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats.
Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...
I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.
Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats.
Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...
2011-10-17
Dagens faktum #2 - Vi lever i ett slavsamhälle
Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.
Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.
I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.
Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.
Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.
Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.
I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.
Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.
Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.
2011-10-12
Dagens faktum #1 - Alla vill ha dina pengar
Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.
Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.
Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?
För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.
Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.
Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?
För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.
2011-10-02
Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?
Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
2011-09-01
En psykologisk tillbakagång till 1800-talet - Grattis, Alliansen!
Nyliberalismens budskap är enkelt: Du är en individ som förtjänar det du själv skapar. Om du jobbar hårt ska du få frukterna av detta jobb för ditt eget bruk och ingen har rätten att inkräkta på denna princip.
Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.
Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.
Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.
Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.
Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.
För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920
Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.
Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.
Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.
Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.
Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.
För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920
2011-08-03
SSU mår som det förtjänar - Ett vittnesmål och en uppmaning
Denna text är mina egna tankar och funderingar kompletterat med vad jag hört och upplevt i SSU-sammanhang. Det är en subjektiv berättelse som inte bör tas som renodlad fakta då det politiska spelet har en tendens att inte skriva ner sitt mindre renodlade spel på fina protokoll. Istället är majoriteten av dessa påståenden grundade på hörsägen från källor som jag har stor tillit för. Jag är ledsen om texten trampar på ömma tår men om jag inte får ur mig det här till folk så kommer jag att explodera av ren och skär ångest. Jag är också ledsen över att det här inlägget kan komma att skada organisationen men jag tror i ärlighetens namn att det gör mer skada om det inte sägs alls.
-----------------------------
Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.
Men tillåt mig att börja från början.
När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.
Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.
Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.
Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.
Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.
Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.
Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.
Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.
Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.
När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.
Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".
Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.
Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.
Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.
Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.
Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.
Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".
Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.
Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.
-----------------------------
Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.
Men tillåt mig att börja från början.
När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.
Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.
Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.
Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.
Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.
Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.
Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.
Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.
Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.
När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.
Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".
Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.
Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.
Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.
Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.
Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.
Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".
Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.
Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.
Maktspelarnas eviga teater
Medlemmarna
Ska ska tuktas under makt
Medlemmarna
Marscherar snart i takt
De arbetar som myror
Men förbereds för slakt
För medlemmarna
ska tuktas under makt
Styrelserna
Bestämmer allt som görs
Styrelserna
Det enda som än hörs
De håller koll på allting
men av nyheter störs
För styrelserna
Bestämmer allt som görs
Maktspelarna
har ingen heder kvar
Maktspelarna
blir kvar till gamla da’r
De frågor om din åsikt
men skiter i ditt svar
För maktspelarna
har ingen heder kvar
Ordföranden
Styrs av en dold hand
Ordföranden
Släcker varje brand
Hon tystar alla röster
Allt rinner ut i sand
För ordföranden
Styrs av en dold hand
Falskspelarna
lever ännu gott
Falskspelarna
har det ganska flott
De kontrollerar toppen
och håller allting grått
För falskspelarna
lever ännu gott
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)