Kopplingen mellan facket och SAP har försvagats successivt de senaste 20 åren. I den politiska krisens skugga står det många ivriga agitatorer och ropar "Nu är det dags för LO att klippa banden med S!". Trots att detta vore fullständigt vanvettigt ur ett välfärdsvetenskaplig perspektiv så verkar det vara många som lystrar till detta. Tillåt mig att lyfta fram två citat.
"Socialdemokrati och fackföreningsrörelse har var för sig och gemensamt varit huvudfaktorer i skapandet av det samhälle, där frihet och medborgerliga rättigheter är gemene mans oförytterliga egendom." ~ Gustav Möller,erkänd svensk socialdemokratisk pionjär som var mest aktiv under 1930-talet.
"En stark allians mellan de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet är den viktigaste tillskyndaren inte bara av en generös välfärdsstat, utan också av en välfärdsstat med en stark, universalistisk, medborgarbaserad, solidarisk omfördelande och service-orienterad karaktär." ~ Evelyne Huber & John Stephens, politiskt neutrala amerikanska sociologer.
För att fortsätta bygget på välfärdsstaten måste bandet mellan LO och SAP stärkas. Detta måste gå ut på ett gemensamt närmande. Men först måste nog LO sparka SAP i arslet för att partiet betett sig som det gjort på senare tid.
2010-10-07
Voltaire och Sverigedemokraterna
Jag är bara tvungen att sprida det här vidare, då det är så klockrent.
Skrivet av Alexander Graff på Facebook.
"Det verkar populärt att citera Voltaire nu under proteststormen mot SD-väljarna ("Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”) som ett sätt att gjuta olja på vågorna. Problemet är att Voltaire aldrig uttalat detta (det är en felaktig parafras från hans Traktat om Toleransen) utan istället skrev ungefär ”Tänk själv och låt andra njuta samma privilegium” - en mycket mer komplex och ambivalent princip. Voltaire själv skulle aldrig ställt sig bakom en så filosofiskt grundidé som den förstnämnda.
Problemet med detta moraliska imperativ är nämligen att man helt bortser från en dimension - om du framför dina åsikter får du också ta de sociala konsekvenserna av det. Ingenstans finns någon rimlighet i tanken att alla åsikter ska bemötas med samma fåraktiga Kristian Luuk-leende eller att kontroversiella politiska uttalanden ska passera som om det handlade om vilka banala preferenser som helst. Om du framför din åsikt får du räkna med att andra reagerar, vilket kommer att påverka dina relationer och ditt anseende.
Principer om yttrandefrihet och åsiktsfrihet är centrala i försvaret av demokratin. Samtidigt är det som historien visat en fullständigt demokratisk process att rösta bort demokratin, vilket är systemets stora svaghet. Parallellt med försvarandet av de viktiga principerna på en övergripande nivå måste man därför också på en personlig nivå ta ställning. Ytterst få har hävdat att SD som parti ska förbjudas eller valet ogiltigförklaras. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet överlever i nuläget med andra ord utan att någon behöver offra sitt liv för Jimmie. Däremot tänker jag på ett personligt plan se till att det kostar att företräda en åsikt som till exempel innebär att min flickvän inte får leva hos mig i Sverige. Du kommer inte att vara min vän utan min fiende. Jag försvarar din rätt att framföra dina åsikter, men jag är beredd att dö för att hindra dem från att bli politisk praktik."
Skrivet av Alexander Graff på Facebook.
2010-10-05
Den missförstådda nationalismen och de icke förstående nationalisterna
Att Sverigedemokraterna fått ta plats i Riksdagen med en hyggligt stor del av platserna är inget separat fenomen som endast går att finna i Sverige. Det är ett faktum att vi talar om en internationell trend i de moderna demokratierna: En våg av extrema högervindar. Vad beror då detta på?
Många ställer sig den frågan och står handfallna inför det växande hotet mot demokratin. Men tillåt mig att vända på det hela en sväng: uppenbarligen finns det en stor del av befolkningen som tilltalas av det budskap som dessa nationalistiska och främlingsfientliga rörelser för ut. Då den senaste delen av min universitetsutbildning innefattade den historiska bakgrunden för den klassiska nationalismen har jag funderat en hel del på detta faktum. Vad är det som den moderna västvärlden saknar som ger upphov till att nationalismens krafter växer?
Svaret tror jag står att finna redan i romantiken under tidigt 1800-tal. Det var en reaktion på upplysningen (Andra halvan av 1700-talet) som ramade in samhället i vetenskapliga mönster och lösgjorde de andliga banden som gjutit samman människor sedan urminnes tider. Samtidigt tågade den industriella revolutionen in och slet upp de traditionella samhällsformerna allt mer med massiva folkförflyttningar och förändring i hur människorna levde sina liv, specifikt i kapitalismens tecken. Poängen i allt detta är att det uppstod ett hålrum där tidigare traditioner, lokalpatriotism och religion fogat samman människor och givit dem trygghet. I de traditionella samhället hade man inte tvingats möta världen som en ensam individ på samma sätt som det vetenskapliga industrisamhället förutsatte att man skulle göra. Då dessa gamla band brutits så tågade istället en annan faktor in för att ge människor gemenskap: Nationalismen. Detta blev en stjärna att blicka mot gemensamt och nationalromantiken skapade nya myter och traditioner (som t.ex. myterna runt Gustav Wasa och firande av vissa speciella dagar) för att bringa gemensamma ceremonier med funktionen att ena människor psykologiskt genom den andliga upplevelsen av gemenskap.
Vi vet vad som hände med den allt mer upptrappande nationalismen genom världskrigen. Men vad hände sedan?
Det är ett faktum att det moderna samhället rör sig mycket snabbare än någon tidigare samhällsform gjort. Kapitalismen trappar hela tiden upp tempot och individualiseringen vilket leder till ökad otrygghet i takt med att friheten ökar (Jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle). Samtidigt så har vi idag ett samhälle som mer eller mindre helt bygger på vetenskap. Genom att vi därmed har rutat in världen i en mall där allting ska kunna mätas och förklaras så låses människors kreativa element inne då de sållar bort irrationella element från sina tankesätt. Det sker även en s.k. avförtrollning av verkligheten som jag skrev om för drygt ett år sedan. Dessa saker kombinerat innebär att människor blir allt mer otrygga och många har svårt att finna sin egen identitet. Då är den romantiserade bilden av folksjälen ett mycket lättillgängligt medel för att ge sig själv en viss mån av trygghet samtidigt som man kan finna likasinnade och binda starka band till dessa. Även utan direkt kontakt med likasinnade finner man en sorts "andlig" gemenskap genom den psykologiska uppfattningen av att man är en del av något större.
Samtidigt bygger detta på en av kapitalismens grundpelare: Konkurrens. För att kunna etsa ihop en grupp så måste den ha en motpol. Ett "vi- och dom-tänk" uppstår som definitivt har goda effekter på den egna gruppen men samtidigt leder till en allt kraftigare upptrappning gentemot "de andra" och oundvikligen resulterar i konflikter. Därmed frodas främlingsfientliga krafter av ett hårt samhällsklimat där grupper ställs mot varandra. Samtidigt är det som jag poängterat i resten av mitt resonemang inte den enda faktorn till att detta växer fram.
Det vi måste fråga oss just nu är om vi kommer att lösa problemet genom att bespotta dessa krafters företrädare (se SD) och försöka kväva dem genom politisk utmanövrering ELLER om vi bör se till att ge våra samhällsmedborgare ett tryggare samhälle där de inte behöver ta till dessa medel.
Samtidigt måste man poängtera att dessa krafter inte förstår sig på vad det egentligen är som orsakar denna ängslan och känsla av otrygghet. Man söker sig till en romantiserad, konservativ illusion av det tidiga svenska folkhemmet för att värna sig mot de globala krafterna som vill slita sönder de traditioner som skänker trygghet och ro i sinnet och målar upp invandrare som fienden som förstört detta. Det är konservatism utifrån nöd som fullständigt missar måltavlan.
Vi måste dock kunna acceptera att alla människor inte klarar av det här fördömda, rovkapitalistiska, hetsiga, stressiga, traditionslösa, kommersialiserade, publicitetshorande, individualiserade och egoistiska samhälle som vi har idag. Alla kan inte finna sin väg i kapitalismens träsk. Vissa känner av att konceptet "frihet" i dagens form endast är en ihålig struktur som måste fyllas med kontenta. Om inte för vår skull så för kommande generationers skull.
Så nej, det vi ser är egentligen inte en grundstomme av rasism. Det är en desperationens konservatism som utifrån okunskap riktar sin udd mot invandrare. För att motverka dessa krafter krävs mer trygghet i samhället och att vi förmår beskriva verkligheten som människor upplever. Det är där vi besegrar främlingsfientligheten och inte genom att tysta ner den.
Många ställer sig den frågan och står handfallna inför det växande hotet mot demokratin. Men tillåt mig att vända på det hela en sväng: uppenbarligen finns det en stor del av befolkningen som tilltalas av det budskap som dessa nationalistiska och främlingsfientliga rörelser för ut. Då den senaste delen av min universitetsutbildning innefattade den historiska bakgrunden för den klassiska nationalismen har jag funderat en hel del på detta faktum. Vad är det som den moderna västvärlden saknar som ger upphov till att nationalismens krafter växer?
Svaret tror jag står att finna redan i romantiken under tidigt 1800-tal. Det var en reaktion på upplysningen (Andra halvan av 1700-talet) som ramade in samhället i vetenskapliga mönster och lösgjorde de andliga banden som gjutit samman människor sedan urminnes tider. Samtidigt tågade den industriella revolutionen in och slet upp de traditionella samhällsformerna allt mer med massiva folkförflyttningar och förändring i hur människorna levde sina liv, specifikt i kapitalismens tecken. Poängen i allt detta är att det uppstod ett hålrum där tidigare traditioner, lokalpatriotism och religion fogat samman människor och givit dem trygghet. I de traditionella samhället hade man inte tvingats möta världen som en ensam individ på samma sätt som det vetenskapliga industrisamhället förutsatte att man skulle göra. Då dessa gamla band brutits så tågade istället en annan faktor in för att ge människor gemenskap: Nationalismen. Detta blev en stjärna att blicka mot gemensamt och nationalromantiken skapade nya myter och traditioner (som t.ex. myterna runt Gustav Wasa och firande av vissa speciella dagar) för att bringa gemensamma ceremonier med funktionen att ena människor psykologiskt genom den andliga upplevelsen av gemenskap.
Vi vet vad som hände med den allt mer upptrappande nationalismen genom världskrigen. Men vad hände sedan?
Det är ett faktum att det moderna samhället rör sig mycket snabbare än någon tidigare samhällsform gjort. Kapitalismen trappar hela tiden upp tempot och individualiseringen vilket leder till ökad otrygghet i takt med att friheten ökar (Jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle). Samtidigt så har vi idag ett samhälle som mer eller mindre helt bygger på vetenskap. Genom att vi därmed har rutat in världen i en mall där allting ska kunna mätas och förklaras så låses människors kreativa element inne då de sållar bort irrationella element från sina tankesätt. Det sker även en s.k. avförtrollning av verkligheten som jag skrev om för drygt ett år sedan. Dessa saker kombinerat innebär att människor blir allt mer otrygga och många har svårt att finna sin egen identitet. Då är den romantiserade bilden av folksjälen ett mycket lättillgängligt medel för att ge sig själv en viss mån av trygghet samtidigt som man kan finna likasinnade och binda starka band till dessa. Även utan direkt kontakt med likasinnade finner man en sorts "andlig" gemenskap genom den psykologiska uppfattningen av att man är en del av något större.
Samtidigt bygger detta på en av kapitalismens grundpelare: Konkurrens. För att kunna etsa ihop en grupp så måste den ha en motpol. Ett "vi- och dom-tänk" uppstår som definitivt har goda effekter på den egna gruppen men samtidigt leder till en allt kraftigare upptrappning gentemot "de andra" och oundvikligen resulterar i konflikter. Därmed frodas främlingsfientliga krafter av ett hårt samhällsklimat där grupper ställs mot varandra. Samtidigt är det som jag poängterat i resten av mitt resonemang inte den enda faktorn till att detta växer fram.
Det vi måste fråga oss just nu är om vi kommer att lösa problemet genom att bespotta dessa krafters företrädare (se SD) och försöka kväva dem genom politisk utmanövrering ELLER om vi bör se till att ge våra samhällsmedborgare ett tryggare samhälle där de inte behöver ta till dessa medel.
Samtidigt måste man poängtera att dessa krafter inte förstår sig på vad det egentligen är som orsakar denna ängslan och känsla av otrygghet. Man söker sig till en romantiserad, konservativ illusion av det tidiga svenska folkhemmet för att värna sig mot de globala krafterna som vill slita sönder de traditioner som skänker trygghet och ro i sinnet och målar upp invandrare som fienden som förstört detta. Det är konservatism utifrån nöd som fullständigt missar måltavlan.
Vi måste dock kunna acceptera att alla människor inte klarar av det här fördömda, rovkapitalistiska, hetsiga, stressiga, traditionslösa, kommersialiserade, publicitetshorande, individualiserade och egoistiska samhälle som vi har idag. Alla kan inte finna sin väg i kapitalismens träsk. Vissa känner av att konceptet "frihet" i dagens form endast är en ihålig struktur som måste fyllas med kontenta. Om inte för vår skull så för kommande generationers skull.
Så nej, det vi ser är egentligen inte en grundstomme av rasism. Det är en desperationens konservatism som utifrån okunskap riktar sin udd mot invandrare. För att motverka dessa krafter krävs mer trygghet i samhället och att vi förmår beskriva verkligheten som människor upplever. Det är där vi besegrar främlingsfientligheten och inte genom att tysta ner den.
2010-10-02
Skrivelse till kriskommissionen
Detta är en del av den skrivelse som går till (s) kriskommission. Den är först utarbetad av SSU Umeå och sedan antagen av AK-styrelse samt repskap. Läs och njut. Den finns även publicerad på Tvärdrag.
Ta tillbaka Jämlikhetspolitiken
Valresultatet var ett historiskt bakslag för den svenska socialdemokratin. Men man missar något väsentligt om man begränsar analysen till ett kortsiktigt nationellt perspektiv. Detta eftersom den socialdemokratiska tillbakagången är en långsiktig och internationell trend.
Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill.
Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa.
Högervridningen mottogs inte med entusiasm av socialdemokratins gräsrötter. Men även om den kanske var osympatisk så var den hursomhelst nödvändig, sades det. Jämlikhetspolitiken var i sin tur omöjlig. Det fanns tre tunga argument för detta:
1. Den offentliga sektorn var för dyr
2. Den offentliga sektorn hämmade tillväxten
3. Den offentliga sektorn saknade folkligt stöd
Denna argumentation var i bästa fall ett ärligt försök att rädda vad som räddas kunde av jämlikhetspolitik i en tid av nyliberal frammarsch. Men argumentationen var felaktig och har fått rakt motsatt effekt än vad som var tänkt.
Övergivandet av jämlikhetspolitiken har urholkat socialdemokratins förtroende. Den har skapat massarbetslöshet och stora kvalitetsförsämringar på alla välfärdsområden. Och den var inte nödvändig:
1. Den offentliga sektorn var inte dyr. Krisen i Sverige på 90-talet berodde inte, som många då trodde, på en alltför dyr offentlig sektor. En socialdemokratisk välfärdsmodell har visat sig mycket mer effektiv än ett system med privata försäkringslösningar. Vad som däremot är dyrt är den massarbetslöshet som uppstått när det offentliga sparat på personal. Studie på studie har visat att det oftast är dyrare med arbetslöshet än att anställa i den offentliga sektorn
2. Den offentliga sektorn hämmade inte tillväxten. Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.
3. Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd. Forskning om politiska attityder (bl a European Social Survey) visar att det i länder med en socialdemokratisk välfärdsmodell finns ett brett stöd för höga skatter, omfördelande skattepolitik och en stor offentlig sektor. Motståndet till privatiseringar är lika brett i dessa länder
En framgångsrik socialdemokrati måste våga satsa på välfärden. Den måste visa att den försvarar vad majoriteten vill bevara - en generell välfärdsmodell - och visa att högern är motståndare till detta.
Men för detta krävs en tydlig omprövning av den ekonomiska politik som väglett partiet i snart två årtionden. För detta krävs ett slopande av vissa tidigare beslut, särskilt av det s k utgiftstaket. Först då kan man frigöra medel för de investeringar som är nödvändiga för att börja återställa det välfärden förlorade under 90-talet.
Umeå arbetarekommun2010-09-28
Det här är en krigsförklaring
Kamrater, jag vill ta tillfället i akt att formellt förklara öppet krig mot överklassen och borgerligheten. De tog vårat språk, de tog våra paroller, de tog regeringsmakten och folkhemmet ifrån oss. Nu har de spenderat fyra år med att nedmontera den svenska modellen, trakassera fackföreningsrörelsen och trampa på arbetarrörelsen och i och med söndagens valresultat så har de fått möjlighet att gå fortsatt framåt med sitt nyliberala undergångsprojekt. Detta är en klasskamp - och det är inte vi som vinner.
Nog har de stulit mycket ifrån oss men det finns fortfarande en sak som de aldrig kommer att kunna erövra: Kulturen. Vänsterkulturen är den pelare som står kvar i kampen mot högervindarna. Tyvärr är den i ett skamligt dåligt skick och måste omedelbart rustas upp. Därför presenterar vi nu Det Röda Pillret. Det är ett nätverk vars syfte är att gynna nyproggen dvs. modern vänsterpolitisk musik av alla dess slag. Intresserad av att gå med i kampen? Det är bara att registrera sig på vårat forum eller gå med i gruppen på Facebook.
Ebba Grön sjöng för länge sedan "Vi ska beväpna oss". Nu beväpnar vi oss med våra instrument och slår tillbaka.
2010-09-21
Sluta gnälla...
... och börja organisera, för tusan!
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.
Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.
Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.
Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!
Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.
Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.
UPP TILL KAMP
2010-09-10
Demokratins undergång
Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.
Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?
Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.
Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.
Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.
Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?
När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.
När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.
Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.
Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?
Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.
2010-08-05
Hej då, trevligt att träffas!
Ensam är stark, den starke är fri.
Framtiden skapas av en fri individ.
Högeralliansen har en klar strategi:
Sverige ska delas i fattig och rik.
Borg och Reinfeldt har bildat ett jobbarparti.
Det är enkelt, säger dom, dom som jobbar är vi,
fast gamla och sjuka kan gott hugga i.
Vi hjälper dom gärna med en glad melodi:
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att ses.
Men nu måste vi dra,
det är så mycket man ska,
så vi träffas nog inte igen.
Oljan har sinat, bara rester finns kvar.
Det gäller att sno åt sig ifall man vill ha.
Missa' man chansen när den fanns i Irak
får man hålla sig framme i Afghanistan.
Sten Tolgfors har skapat en yrkesarmé,
där folk utan jobb kan få döda för fred.
Skulle någon bli skadad eller nån stryka med
kan familjen förvänta sig raka besked:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...
Spaniens solkust är inte sig lik:
stränderna flyter av uppsvällda lik.
Det är fattiga svarta som har försökt ta sig hit
till nåt omänskligt jobb i en skitig fabrik.
Men för Nyamko Sabuni är det inget problem
att blattarna håller till i sina egna system.
På Ibiza är det inget man hör eller ser.
Där kan man partaja och skråla i fred:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu jag dra..
Att riva ett folkhem är inte så lätt -
då krävs det mer än hacka och spett.
Man får slita och gno i sitt anletes svett
tills vänstern är krossad och facket är knäckt.
Maud Olofsson är ju så rasande käck,
en svensk Margaret Thatcher med kul dialekt.
Och kärnkraft är numer ett klämmigt projekt,
och ropar någon "Svikare" flinar hon fräckt:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...
Man ska älska sin nästa som man älskar sig,
bög eller flata eller transsexuell.
Till och med mot konstnärer ska man va snäll,
men det där verkar inte vara Göran Hägglunds modell,
och det tror jag kanske kan bli till besvär
den dan Göran Hägglund står inför Sankte Per
och ser att Alf Svensson inte är där
och hör Pelle och änglarna sjunga så här:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...
Carl Bildt är ju så rasande intelligent,
åtminstone om han får säga det själv.
Och tänk, slaktare Kissinger vill vara hans vän.
Ja, de kanske kan starta ett Vietnamkrig igen.
Men så är det det här med Lundin i Sudan
och aktier i vapen som går till Irak.
Man måste nog vara en sann diplomat
om det enda man har att säga i sak är:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...
Mats Odell har det enkelt, relativt sett,
att det är till salu om priset är rätt:
skolor, brännvin, tåg, lasarett,
heder och samvete, moral och respekt.
Och Jan Björklund predikar att kunskap är makt,
kunskap om hur man marscherar i takt.
Och om nån står i vägen så får dom spark,
och när han möter Lars Leijonborg hojtar han glatt:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...
Och så plötsligt en dag träder människor fram,
de utan titlar, de utan namn,
de utan bonus, de utan bank,
de utan konton i nåt skattefritt land,
De som har betalat sin TV-licens,
de som kan städa sitt alldeles själv.
Nu sjunger dom alla på samma refräng
för Fredrik och alla dom som är med i hans gäng:
Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...
2010-07-10
Vidriga kommentarer i Littorinaffärens spår
Jag ska börja med att säga att jag helt ärligt är så cynisk att jag misstänkte att det var någon fars bakom Littorins avgång, utöver det han angav i presskonferensen. För det är allt för ofta så i politiken. Halva sanningen kommer fram medan resten vilar i skuggorna. Det är precis samma sak som när partiledarna står och viftar med statistik som visar att det är just de som har sanningen i sina händer. Halva sanningen.
Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".
Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).
Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.
Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...
Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".
Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).
Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.
Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...
2010-06-30
Onödiga dumheter
Får ångest om dagen
Känner knuten i magen
När vi bråkat över MSN
Vill att du kommer hem
Förstår inte vad som är fel
Känner att jag inte är hel
Kanske mitt sätt att straffa mig
För att jag lyckats såra dig
Drömmer om dig på natten
Håller hårt i hatten
När det blåser och vi står fast
Önskar att det ringde till rast
Kanske denna dröm faller
Mitt hjärta får skaka galler
Vad skulle jag göra då
Om det inte skulle gå
Greppar efter ditt mjuka hår
När du kysser bort mina sår
Värme i hjärtat, men ögon som is
Natten lägger resonemanget i dis
Önskar att du ännu en gång vore här
Trots att jag kanske aldrig lär
Hur jag ska vara för att göra dig gott
När resten av livet är så oerhört grått
Kanske mitt sätt att säga förlåt
För jag har redan fallit i gråt
Det finns inget mer att göra
Inget att säga som du måste höra
Ytterligare ett klanteri från en man
Som i framtiden kanske bättre kan
Men just nu väntar jag bara på dig
Hoppas att du kommer tillbaka till mig
Ångestdämpande, prettyplx?
Känner knuten i magen
När vi bråkat över MSN
Vill att du kommer hem
Förstår inte vad som är fel
Känner att jag inte är hel
Kanske mitt sätt att straffa mig
För att jag lyckats såra dig
Drömmer om dig på natten
Håller hårt i hatten
När det blåser och vi står fast
Önskar att det ringde till rast
Kanske denna dröm faller
Mitt hjärta får skaka galler
Vad skulle jag göra då
Om det inte skulle gå
Greppar efter ditt mjuka hår
När du kysser bort mina sår
Värme i hjärtat, men ögon som is
Natten lägger resonemanget i dis
Önskar att du ännu en gång vore här
Trots att jag kanske aldrig lär
Hur jag ska vara för att göra dig gott
När resten av livet är så oerhört grått
Kanske mitt sätt att säga förlåt
För jag har redan fallit i gråt
Det finns inget mer att göra
Inget att säga som du måste höra
Ytterligare ett klanteri från en man
Som i framtiden kanske bättre kan
Men just nu väntar jag bara på dig
Hoppas att du kommer tillbaka till mig
Ångestdämpande, prettyplx?
2010-06-21
Olof Palme über alles
Här sitter jag i Grekland och de undrar om Olof Palme är en ikon för mig. Jag vill bara säga att Olof Palme är den starkaste ikon jag har. Han var en ikon t.o.m. för han som heter Hercules här. Jag tror ändå att resten av Sverige lyssnar. Olof Palme är den starkaste ikon vi har. Vive la socialissmus, vive la libertad!
2010-05-20
Utmärkt svar på CUFs fackfientliga kampanj
Går att finna här!
Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!
Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!
2010-05-19
Åt helvete med individualismen!
Jag blir bara så ARG. Nej, inte bara arg utan rent ut sagt FÖRBANNAD!
Vad in i helvete håller de på med? Var inte centern en folkrörelse för ett tag sen? Om man har sina rötter i folkrörelsen så vet man att man måste agera KOLLEKTIVT för att få genomslag. Det är endast KOLLEKTIVT som vi enskilda individer kan få rätt gentemot starkare krafter så som marknaden eller staten. Detta innebär att kastar man ut facket ur löneförhandlingsprocessen så står enskilda individer och slåss mot starkare aktörer dvs. arbetsgivarna. Därmed så har man tagit bort den demokratiska motpol som finns gentemot kapitalkrafterna, för facket är i grund och botten den demokratiska plattform som arbetarna använder för att få igenom deras gemensamma vilja. Det är också vad den oerhört framgångsrika svenska modellen bygger på! Så kom fanimej inte och försök prata som sossar och värna om den svenska modellen då ni uppenbarligen stöttar nyliberalismen så kraftigt.
Låt mig göra det väldigt pedagogiskt för er så att ni verkligen förstår vad jag talar om. På en tiogradig skala, där 1 är botten och 10 är toppen så har en vanlig enskild arbetare mellan 1-3 i makt. På samma skala så har en enskild arbetsgivare och kapitalägare 7-10 i makt. Vem kommer att vinna om de kämpar mot varandra i en förhandlingsprocess?
Det är grundläggande matte för er som jag hoppas att ni lär er i skolan.
Jag är trött på att vara diplomatisk. Det ni vill är vare sig vetenskapligt vettigt eller etiskt vettigt. Sen sägs det att man inte ska argumentera med idioter, men det här tåls att dryftas tills ni förstår vad det handlar om.
2010-04-11
Har du också kallats "socialistäckel"?
Jag och en god vän återkom för några timmar sedan till Umeå efter att ha gästat SAP och SSU Norrbottens distriktsårskonferenser. Vi var båda hungriga efter den långa bussturen ner från Piteå och gick runt i stan på jakt efter ett ställe att äta middag. När vi passerar Rådhustorget hänger ett ungdomsgäng (16-19 år gamla, skulle jag gissa) på det ökända Apberget, en liten upphöjd avsats på ena sidan av torget. En av dem, en kille med lite längre svartfärgat hår, står upp och yttrar "Här kommer nå' socialistäckel" då vi, utan att ge dem någon notis, går förbi. Snälla, civiliserade killar som vi är så ignorerar vi dem bara efter ett ögonkast och traskar vidare med deras hånande skratt bakom oss.
Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.
En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.
Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?
När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.
Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.
Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.
En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.
Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?
När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.
Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.
2010-04-03
Stoppa högerns angrepp på estetiken!
Finns det något mer sporrande än ett tomt papper? Man sitter där med penna i hand, redo att börja skapa. Ett tomt papper är som våra drömmars gryning där vi har full möjlighet att projicera våra tankar och känslor. Det är en ikon för de mänskliga möjligheterna att kommunicera, från den första papyrusrullen till det digitala brevet. Från den första känslan, till tanken, överföringen och spridningen.
Men har vi börjat tappa förmågan att fylla alla dessa tomma papper? Jag ser allt fler som, istället för att känna skapandets lycka, känner en krypande ångest inombords då pappret ligger framför dem. Tankar om plikter, stress och krav slår emot deras sinnen och fullständigt lamslår deras skaparglädje. Det som skapas mäts emot hela världens kulturella resurser och man infinner en känsla av betydelselöshet och värdelöshet. Man konkurrerar och funderar över värdet på det man skapar. I det stora hela är man misslyckad och då känns det lika bra att låta pappret ligga orört.
Men då infinner sig en annan form av olycka som skapats av den egna oförmågan att skapa. Man förlorar möjligheten att uttrycka sina innersta känslor så att andra kan förstå sig på dem. Man reduceras således sakta till en kugge i samhällets evigt rullande system som specifierar vem man är och vilka möjligheter man har. Och när då pappret läggs framför en så fyller man det med vad samhället vill att man ska fylla det med.
Vad har då hänt med glädjen?
Fast glädje går inte att mäta i pengar så det kanske inte hör hemma i dagens samhälle. Eller dagens höger-politik.
Men har vi börjat tappa förmågan att fylla alla dessa tomma papper? Jag ser allt fler som, istället för att känna skapandets lycka, känner en krypande ångest inombords då pappret ligger framför dem. Tankar om plikter, stress och krav slår emot deras sinnen och fullständigt lamslår deras skaparglädje. Det som skapas mäts emot hela världens kulturella resurser och man infinner en känsla av betydelselöshet och värdelöshet. Man konkurrerar och funderar över värdet på det man skapar. I det stora hela är man misslyckad och då känns det lika bra att låta pappret ligga orört.
Men då infinner sig en annan form av olycka som skapats av den egna oförmågan att skapa. Man förlorar möjligheten att uttrycka sina innersta känslor så att andra kan förstå sig på dem. Man reduceras således sakta till en kugge i samhällets evigt rullande system som specifierar vem man är och vilka möjligheter man har. Och när då pappret läggs framför en så fyller man det med vad samhället vill att man ska fylla det med.
Vad har då hänt med glädjen?
Fast glädje går inte att mäta i pengar så det kanske inte hör hemma i dagens samhälle. Eller dagens höger-politik.
2010-03-23
Alla partier består av halvblinda gamlingar
Nu är det dags för en god dos verklighetspessimism! Missförstå mig rätt, jag gillar gamlingar ändå.
Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.
Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.
I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.
Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...
En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.
Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.
Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.
Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.
Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.
I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.
Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...
En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.
Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.
Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.
2010-03-22
Borgerlig frihet VS Socialdemokratisk frihet, del 1
Borgarna fortsätter att babbla om frihet hit och dit. Enligt dem är statens makt ett hot mot individens frihet. Jag kan förstå denna oro på ett grundläggande plan. Ingen vill väl ha en stat som övervakar och styr dess medborgare? Att borgarna tror att det blir resultatet av ett vänsterstyre är däremot fullständigt oförståligt. Att sjukvård för alla i längden skulle leda till en totalitär stat på något sätt.
Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.
Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.
Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?
Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.
Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.
Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.
Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.
Vivé la socialissmus, vivé la libertad.
Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.
Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.
Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?
Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.
Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.
Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.
Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.
Vivé la socialissmus, vivé la libertad.
2010-03-21
Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare
Hej alla!
Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.
För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.
Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.
Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.
Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.
Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.
Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.
Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.
Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.
Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.
För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.
Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.
Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.
Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.
Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.
Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.
Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.
Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.
2010-03-05
Livet leker ändå
Av ren spontanitet så vill jag hoppa på alla som säger att ungdomskärlek inte är riktig kärlek. :)
--------------
Jag hör allt vad viskar
När jag vänder ryggen till
Hör hur dom muttrar
Hur dom tislar
”Om jag gör det som jag vill”
En enda fras
Som hänger kvar
Ett eko av stark nonchalans
Som att det enda som vi har
Är en ytterst sällsam trans
Och dom viskar i mitt öra:
Det går över
Ja, det går över
Det går över
Men jag säger nej
För hon är det bästa som har hänt
Mitt liv, min underbara tjej
Jag säger nej
För hon är den enda som förstår
Hur jag menar när jag säger
att jag älskar dig
Och jag säger nej
För denna känsla ligger kvar
Och växer starkt
Till gamla dagar
Och det enda som jag önskar
Är att hon kommer hit
Att hon lägger ner sitt huvud
Så jag får pilla i hennes hår
För den glöd hon lämnat kvar
I mitt torra känsloliv
Är den gnista
Som läker alla sår
Och ger mig ändlös energi
Så säger nej
För att vi drömmer om ett hus
En säng och kanske om nåt barn
Jag säger nej
För den som tvivlar
Kan gott ta
Och kyssa mig där bak
Fuck off
--------------
Jag hör allt vad viskar
När jag vänder ryggen till
Hör hur dom muttrar
Hur dom tislar
”Om jag gör det som jag vill”
En enda fras
Som hänger kvar
Ett eko av stark nonchalans
Som att det enda som vi har
Är en ytterst sällsam trans
Och dom viskar i mitt öra:
Det går över
Ja, det går över
Det går över
Men jag säger nej
För hon är det bästa som har hänt
Mitt liv, min underbara tjej
Jag säger nej
För hon är den enda som förstår
Hur jag menar när jag säger
att jag älskar dig
Och jag säger nej
För denna känsla ligger kvar
Och växer starkt
Till gamla dagar
Och det enda som jag önskar
Är att hon kommer hit
Att hon lägger ner sitt huvud
Så jag får pilla i hennes hår
För den glöd hon lämnat kvar
I mitt torra känsloliv
Är den gnista
Som läker alla sår
Och ger mig ändlös energi
Så säger nej
För att vi drömmer om ett hus
En säng och kanske om nåt barn
Jag säger nej
För den som tvivlar
Kan gott ta
Och kyssa mig där bak
Fuck off
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)