Skolans fria fall, ungdomars undergång och fortsatt blinda politiker

Jag hatar svensk skolpolitik. Det är den mest floskelfyllda, okreativa och snedvridna sörja som står att hitta på svensk politisk dagordning idag. Den är inte bara konservativ och trångsynt utan den har också en fullständig oförståelse för vad som är "fel" med dagens ungdomar. Man får inget grepp om problemet utan sitter istället och försöker applicera gamla lösningar på nya problem. Det är inte så enkelt som att läraryrkets status har fallit signifikant sedan kommunalisering av skolan. Inte heller består det av ett felaktigt betygsystem och definitivt inte på att det finns för få valmöjligheter när det kommer till utbildning. Nej, verkligheten är grymmare än så: De sjunkande betygen beror i stor utsträckning på att barn och ungdomar mår rent ut sagt fördjävligt dåligt i Sverige.

Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.

Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.

Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.

Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.

Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.

Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.

Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"

Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:

1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".

2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.

3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.

Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.

Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.

Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.

Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.

Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.

Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats. 

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Dagens faktum #2 - Vi lever i ett slavsamhälle

Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.

Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.

I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.

Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.

Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.

Ett enkelt resonemang angående varför DU borde gå med i facket

Facket behövs för att säkra demokratin och rädda medborgarnas reella inflytande.

I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.

Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.

Därför ska du gå med i facket.

Den sociala skolan

Mitt inlägg i senaste Tvärdrag, om den sociala skolan.

När ordet ”skolpolitik” yttras förs tankarna först och främst inte till socialdemokratin. Den förs istället till Folkpartiet och den auktoritära modellen som får ett allt starkare fäste inom alla politiska läger. SAPs skolpolitik har misslyckats på flera områden och det politiska reformarbetet har, som i många andra fall, dragits till ett tandlöst försvarande av redan etablerade system. Samtidigt vrider högern klockan bakåt till 50-talets skolsystem och kallar det för ”nya reformer”. Vi har all anledning att vara självkritiska och åter tända innovationen och reformens låga.

Favoritämnet i debatten är oftast betygsystemet och dess utformning trots att det egentligen är en oerhört trivial del av skolans utformning. Att elever inte klarar av skolans målsättningar beror knappast på betygsystemets utformning. Istället har det att göra med kapitalismens stegrande press på dagens barn och unga som resulterar i ett outhärdligt socialt klimat i skolan.

Allt i samhället ska gå snabbare, göras billigare och effektiviseras in i minsta detalj. Informationsflödet är massivt och konsumtionshetsen etsar sig fast i allt yngre åldrar. En bi-effekt av en värld som handlar om ständigt ökad tillväxt och konsumtion är att barn inte får vara barn längre i samma utsträckning som under majoriteten av 1900-talet. Istället ska de allt tidigare transformeras till ungdomar och kanske än viktigare: Konsumenter. Detta leder i sin tur obönhörligt till en allt otryggare tillvaro för barn och unga som inte bara tvingas växa upp snabbare utan även ställs inför stegrande krav från det kapitalistiska maskineriet. Högerns skolpolitik är en spegling av detta som först och främst ser till effektivisering och akademiska prestationer samtidigt som de ställer sig blinda inför de massiva sociala problem som skolan måste hantera i spåren av kapitalismen.

Mobbning löper amok i dagens skolor, över 60 000 svenska ungdomar går på antidepressiv medicin och psykisk ohälsa bland unga har ökat lavinartat de senaste 30 åren. Rapporter om självskadebeteende, ätstörningar och våldsamt beteende bland ungdomar haglar i media. För att göra det lite tydligare: Barn dör i vårat skolsystem för att det sociala klimatet är oacceptabelt. Många andra blir skadade för resten av livet. Häri ligger de egentliga problemen.

Därför skulle jag som socialdemokrat vilja se att SAP formar en ny skolpolitisk vision under parollen ”den sociala skolan”. Fokuset måste lyftas från att ensidigt prioritera de akademiska målsättningarna till att jobba mer med de sociala frågorna. Klart och tydligt är att man kan höja de sociala frågornas status i skolan utan att akademiska prestationer åsidosätts, speciellt med tanke på att den sociala miljöns förbättring nästan alltid kommer med förbättrade akademiska resultat.

Först på dagordningen måste vara att en gång för alla tackla mobbningsfrågan. Detta bör ske nationellt genom tre insatser: Införandet av det obligatoriska ämnet Livskunskap i grundskolan, anställning av personal som specifikt arbetar med skolors sociala klimat samt utarbetandet av ett mätningssystem för att kunna betygsätta skolors sociala framsteg.

Genom livskunskap skulle eleverna ges möjlighet att reflektera över människosyn, hälsa, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kulturkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer, samt existentiella och etiska frågor. Detta skulle ge dem en möjlighet att utvecklas som människor och få en ökad förståelse för sig själv och sina medmänniskor och därmed också förstå varför mobbning är så lätt att utöva och bli drabbad av samtidigt som det är oerhört allvarligt. På lång sikt skulle Livskunskap kunna stärka alla ungdomar och skapa en trygghet i skolan som aldrig tidigare funnits där vilket skulle få goda effekter på samhället som helhet.

I sin överarbetade position med ett överflöd av arbetsuppgifter är lärare under ett sådant tryck att de omöjligen kan göra allt som läggs på deras axlar. Inte heller skolhälsovården har styrkan att hantera de sociala målsättningarna i skolan. I detta läge är det inte konstigt att man inte når de sociala målen. Därför måste ny personal tillföras som specifikt har i uppgift att jobba med det sociala klimatet i kommunens skolor. Dessa bör vara kvalificerade att kontinuerligt observera och analysera kommunens skolor och i samarbete med skolans ordinarie personal kunna föreslå och arbeta med förbättringar som kan förbättra situationen. Därmed skapas ett nytt lager av skolpersonal som kan avlasta bördan från nuvarande personalgrupper samtidigt som det hela blir lokalt förankrat.

Idag går det att mäta akademiska resultat för skolor genom att statistiskföra elevers utgångsbetyg. Däremot finns det inget vedertaget sätt att mäta skolors framsteg gällande att socialt utveckla eleverna. Detta gör att en skola visserligen kan lyckas klara av akademiska målsättningar samtidigt som de kommer undan med att eleverna tar examen med grava psykologiska problem. Dessa problem är inte helt och hållet skolans fel men det är definitivt inom skolans ansvarsområde och inom det offentliga intresset. Kan en skola inte sörja för sina elevers väl och ve på ett acceptabelt sätt bör de stå till svars för detta misslyckande. Genom att kunna betygsätta skolor på samma sätt som man gör med de akademiska skulle man även kunna sätta press på skolor att jobba hårdare med de sociala målsättningarna och därmed öka statusen på de sociala frågorna.

Dessa målsättningar är en början för en ny gryning av socialdemokratisk skolpolitik. Det är dessutom en kollektiv investering som skulle ge samhället stora ekonomiska vinningar. Skulle ungdomars psykiska välmående och sociala situation förbättras så skulle vi garanterat se positiva effekter övriga samhällsproblem. Ett socialdemokratiskt parti måste ha en social skolpolitik – Nu är tiden inne att skaffa det!

Den missförstådda nationalismen och de icke förstående nationalisterna

Att Sverigedemokraterna fått ta plats i Riksdagen med en hyggligt stor del av platserna är inget separat fenomen som endast går att finna i Sverige. Det är ett faktum att vi talar om en internationell trend i de moderna demokratierna: En våg av extrema högervindar. Vad beror då detta på?
Många ställer sig den frågan och står handfallna inför det växande hotet mot demokratin. Men tillåt mig att vända på det hela en sväng: uppenbarligen finns det en stor del av befolkningen som tilltalas av det budskap som dessa nationalistiska och främlingsfientliga rörelser för ut. Då den senaste delen av min universitetsutbildning innefattade den historiska bakgrunden för den klassiska nationalismen har jag funderat en hel del på detta faktum. Vad är det som den moderna västvärlden saknar som ger upphov till att nationalismens krafter växer?

Svaret tror jag står att finna redan i romantiken under tidigt 1800-tal. Det var en reaktion på upplysningen (Andra halvan av 1700-talet) som ramade in samhället i vetenskapliga mönster och lösgjorde de andliga banden som gjutit samman människor sedan urminnes tider. Samtidigt tågade den industriella revolutionen in och slet upp de traditionella samhällsformerna allt mer med massiva folkförflyttningar och förändring i hur människorna levde sina liv, specifikt i kapitalismens tecken. Poängen i allt detta är att det uppstod ett hålrum där tidigare traditioner, lokalpatriotism och religion fogat samman människor och givit dem trygghet. I de traditionella samhället hade man inte tvingats möta världen som en ensam individ på samma sätt som det vetenskapliga industrisamhället förutsatte att man skulle göra. Då dessa gamla band brutits så tågade istället en annan faktor in för att ge människor gemenskap: Nationalismen. Detta blev en stjärna att blicka mot gemensamt och nationalromantiken skapade nya myter och traditioner (som t.ex. myterna runt Gustav Wasa och firande av vissa speciella dagar) för att bringa gemensamma ceremonier med funktionen att ena människor psykologiskt genom den andliga upplevelsen av gemenskap.

Vi vet vad som hände med den allt mer upptrappande nationalismen genom världskrigen. Men vad hände sedan?

Det är ett faktum att det moderna samhället rör sig mycket snabbare än någon tidigare samhällsform gjort. Kapitalismen trappar hela tiden upp tempot och individualiseringen vilket leder till ökad otrygghet i takt med att friheten ökar (Jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle). Samtidigt så har vi idag ett samhälle som mer eller mindre helt bygger på vetenskap. Genom att vi därmed har rutat in världen i en mall där allting ska kunna mätas och förklaras så låses människors kreativa element inne då de sållar bort irrationella element från sina tankesätt. Det sker även en s.k. avförtrollning av verkligheten som jag skrev om för drygt ett år sedan. Dessa saker kombinerat innebär att människor blir allt mer otrygga och många har svårt att finna sin egen identitet. Då är den romantiserade bilden av folksjälen ett mycket lättillgängligt medel för att ge sig själv en viss mån av trygghet samtidigt som man kan finna likasinnade och binda starka band till dessa. Även utan direkt kontakt med likasinnade finner man en sorts "andlig" gemenskap genom den psykologiska uppfattningen av att man är en del av något större.

Samtidigt bygger detta på en av kapitalismens grundpelare: Konkurrens. För att kunna etsa ihop en grupp så måste den ha en motpol. Ett "vi- och dom-tänk" uppstår som definitivt har goda effekter på den egna gruppen men samtidigt leder till en allt kraftigare upptrappning gentemot "de andra" och oundvikligen resulterar i konflikter. Därmed frodas främlingsfientliga krafter av ett hårt samhällsklimat där grupper ställs mot varandra. Samtidigt är det som jag poängterat i resten av mitt resonemang inte den enda faktorn till att detta växer fram.

Det vi måste fråga oss just nu är om vi kommer att lösa problemet genom att bespotta dessa krafters företrädare (se SD) och försöka kväva dem genom politisk utmanövrering ELLER om vi bör se till att ge våra samhällsmedborgare ett tryggare samhälle där de inte behöver ta till dessa medel.

Samtidigt måste man poängtera att dessa krafter inte förstår sig på vad det egentligen är som orsakar denna ängslan och känsla av otrygghet. Man söker sig till en romantiserad, konservativ illusion av det tidiga svenska folkhemmet för att värna sig mot de globala krafterna som vill slita sönder de traditioner som skänker trygghet och ro i sinnet och målar upp invandrare som fienden som förstört detta. Det är konservatism utifrån nöd som fullständigt missar måltavlan.

Vi måste dock kunna acceptera att alla människor inte klarar av det här fördömda, rovkapitalistiska, hetsiga, stressiga, traditionslösa, kommersialiserade, publicitetshorande, individualiserade och egoistiska samhälle som vi har idag. Alla kan inte finna sin väg i kapitalismens träsk. Vissa känner av att konceptet "frihet" i dagens form endast är en ihålig struktur som måste fyllas med kontenta. Om inte för vår skull så för kommande generationers skull.

Så nej, det vi ser är egentligen inte en grundstomme av rasism. Det är en desperationens konservatism som utifrån okunskap riktar sin udd mot invandrare. För att motverka dessa krafter krävs mer trygghet i samhället och att vi förmår beskriva verkligheten som människor upplever. Det är där vi besegrar främlingsfientligheten och inte genom att tysta ner den.

Har du också kallats "socialistäckel"?

Jag och en god vän återkom för några timmar sedan till Umeå efter att ha gästat SAP och SSU Norrbottens distriktsårskonferenser. Vi var båda hungriga efter den långa bussturen ner från Piteå och gick runt i stan på jakt efter ett ställe att äta middag. När vi passerar Rådhustorget hänger ett ungdomsgäng (16-19 år gamla, skulle jag gissa) på det ökända Apberget, en liten upphöjd avsats på ena sidan av torget. En av dem, en kille med lite längre svartfärgat hår, står upp och yttrar "Här kommer nå' socialistäckel" då vi, utan att ge dem någon notis, går förbi. Snälla, civiliserade killar som vi är så ignorerar vi dem bara efter ett ögonkast och traskar vidare med deras hånande skratt bakom oss.

Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.

En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.

Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?

När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.

Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.

Stoppa högerns angrepp på estetiken!

Finns det något mer sporrande än ett tomt papper? Man sitter där med penna i hand, redo att börja skapa. Ett tomt papper är som våra drömmars gryning där vi har full möjlighet att projicera våra tankar och känslor. Det är en ikon för de mänskliga möjligheterna att kommunicera, från den första papyrusrullen till det digitala brevet. Från den första känslan, till tanken, överföringen och spridningen.

Men har vi börjat tappa förmågan att fylla alla dessa tomma papper? Jag ser allt fler som, istället för att känna skapandets lycka, känner en krypande ångest inombords då pappret ligger framför dem. Tankar om plikter, stress och krav slår emot deras sinnen och fullständigt lamslår deras skaparglädje. Det som skapas mäts emot hela världens kulturella resurser och man infinner en känsla av betydelselöshet och värdelöshet. Man konkurrerar och funderar över värdet på det man skapar. I det stora hela är man misslyckad och då känns det lika bra att låta pappret ligga orört.

Men då infinner sig en annan form av olycka som skapats av den egna oförmågan att skapa. Man förlorar möjligheten att uttrycka sina innersta känslor så att andra kan förstå sig på dem. Man reduceras således sakta till en kugge i samhällets evigt rullande system som specifierar vem man är och vilka möjligheter man har. Och när då pappret läggs framför en så fyller man det med vad samhället vill att man ska fylla det med.
Vad har då hänt med glädjen?

Fast glädje går inte att mäta i pengar så det kanske inte hör hemma i dagens samhälle. Eller dagens höger-politik.

Alla partier består av halvblinda gamlingar

Nu är det dags för en god dos verklighetspessimism! Missförstå mig rätt, jag gillar gamlingar ändå.

Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.

Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.

I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.

Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...

En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.

Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.

Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.

Segertåg för SSU Piteå (Rapport från SSU Norrbottens DÅK)

Hej kamrater! Detta blogginlägg bör läsas med denna musik i bakgrunden.

Ännu en fantatiskt DÅK (distriktsårskonferens) är avklarad i SSU Norrbotten. Några av er kanske sett den föga smickrande artikeln i NSD. Så går det när journalistgubbarna lyckas dyka upp precis när den enda komiska motionen under hela konferensen tas upp. Nåväl, ja ä int bitter.

Allt som allt behandlades 27 motioner från länets alla hörn. SSU Norrbotten har i helgen beslutat att:

• Kämpa för att återfå de naturliga fettprodukterna till skolorna.
• Aktivt arbeta för att ge mer utrymme åt politik i den vardagliga utbildningen.
• Statliga museum, stadsmuseum och länsmuseum som är offentligt finansierade ska ha fria inträden.
• Verka för att avveckla EU:s nuvarande jordbruksstöd.
• Jobba för en omfattande satsning på järnvägskommunikationer samt en begränsnings av inrikesflyget söder om dalaälven förutsatt att järnväg kan täcka upp behoven som uppstår.
• Studiebidraget bör höjas efter inflationen.
• Verka för att cigaretter som importeras till Sverige ska vara tillverkade enligt rättvisemärkning.
• Avveckla svensk pälsindustri. För att förtydliga lite så innefattar det bara delen som föder upp djur enbart för pälsens skull.
• Värnplikten ska bli könsneutral.
• IPRED ska rivas upp.

Det var ett axplock av vårat arbete i helgen. Mycket bra jobbat av alla debattörer och delegater som ännu en gång lyckats driva fram vettiga åsikter som kommer forma vårat arbete det kommande åren.



Nu för lite skryt och lokalpatriotism, så som sig bör. SSU Piteå hade i år en mycket väl sammansvetsad delegation, som vi traditionellt brukar ha, med en klar delegationslinje och väl förberedda delegater. Som näst största delegation är det riktigt kul att se att alla var uppe i talarstolen minst en gång och gjorde en sak klar: SSU Piteå är att lita på!
I alla omröstningar runt motionerna så fick vår delegation inte igenom sin vilja på endast en motion gällande lagligförklaring av upphovsrättsskyddat material. Det kan vi jämföra med våra konkreta överköranden av distriktsstyrelsen på sex (!) motioner som de yrkat helt eller delvis avslag på. Utöver det så lyckades vi få vår vilja igenom vid ett flertal tillfällen när den största delegationen från SSU Luleå ställde sig kritiska till våra förslag. Det tyder på en styrka i både talarstolen och vår egen organisation som vi alla borde vara stolta över!

Med detta resultat för i år har SSU Piteås delegation utnämnt "Maskinen - Segertåget" till vår temalåt för den här gången. Hoppas alla hade lika roligt som jag. Vi ses nästa år, men då är jag ju en smått gammelmodig DS-ledamot som ni ska ifrågasätta in i det sista. Lycka till.

P.S. Till alla som inte fick sina förslag igenom i år, lycka till nästa år med nya skarpslipade argument. Och glöm inte att i helgen har vi tränat våra vapen mot varandra med kamratskap och debattvilja som grund. Nu är vi redo att rikta dem mot borgarna som arbetar lika hårt varje dag för att vrida om vårat samhälle till konservatismen och rovkapitalismens fäste. Ge aldrig upp.

SD:s sympatimullvadar

Jag har ägnat mycket av de senaste två veckornas tid åt att debattera på olika bloggar med anhängare till SD, deras sympatisörer och antagligen även vissa regelrätta nynazister.
Något som slår mig när det kommer till SD är deras "totala brist på anhängare". Istället talar vi om "fristående" och "partipolitiska" som bara råkar dyka upp på nästan 100% av s-bloggars SD-kritiska inlägg. Vad ämnet än gäller så uttrycker de kritik för den socialdemokratiska linjen och stödjer SD-linjen direkt eller indirekt.

Jag uppmanar alla vanliga läsare att se dessa människor som vad de är: Mullvadar utsända för att få oss hederliga politiker att förlora sympati genom att hoppa på "vanliga människor" för att de har SD-sympatier.

Personligen kommer jag hoppa SD-sympatisörer utan kompromiss närhelst jag har tid och ork. För oftast leder det bara till att man får sitta och prata med någon som har total brist på verklighetsförankring och vägrar erkänna några fel alls i deras föreställning.

Där finns den stora skillnaden mellan oss politiker. Vissa är ödmjuka och kan erkänna brister och fel, medan andra håller blint i sina föreställningar likt djupt troende. Vilken sort är du?

Ytterligare ett offer

Jag fick veta idag att en tjej från min gamla gymnasieskola (jag tog studenten i våras) hängde sig på sitt rum. I och med hennes tragiska död har jag träffat två personer som tagit livet av sig. Två unga personer till råga på allt.
Vad driver människor, men specifikt ungdomar till att avsluta sina liv? Låt mig berätta för er vad min uppfattning om det är.
Vi har gemensamt byggt ett samhälle som inte är skapat för människan. Istället ska människan anpassa sig till samhället. Den ska anpassa sig till marknaden och kraven, vara rätt i alla sammanhang. Media förmedlar budskapen som man ska tro på även om de är falska. Gör man fel så är man fel och bör behandlas som ett fel. Då ska man kureras eller elimineras.
Vi ska alla ha sex som porrstjärnor, ha på oss de senaste kläderna, äga de senaste teknikprylarna, ha den största TV:n, snyggast bil... Jag kan fortsätta att räkna upp saker, men det är meningslöst. Ni vet alla vad jag talar om. För vuxna kanske det går att hantera denna vikt som placerats på våra axlar, men för barn går det inte. De som inte klarar det blir även nedtryckta av de som är "starkare".
Jag har tjatat en hel del om mobbing i mina dagar, men jag kommer att fortsätta att göra det så länge ni inte alla inser att det vi har att göra med är en folksjukdom av psykisk karaktär. Ska vi se på det rent ideologiskt är det något som uppstått i rovkapitalismens spår. Ni måste förstå vilket hot den utgör för dagens samhälle och vilka enorma skador den skapar.
Folk dör där ute för att vi inte gör något åt det. Och vi talar inte bara om en eller två personer. Vi pratar om hundratals ungdomar genom åren. De lär inte bli färre ju längre in i 2000-talet vi kommer.

R.I.P. Hanna och alla ni andra vars röster har tystats av ondskan.

Skit i betygen

Åh, vad less jag blir på skolpolitiken. Vi kan lika gärna döpa om det hela till betygspolitik! Betyg hit, betyg dit, betyg från femman, sjuan, inga betyg, G och IG, F till A, skriftliga omdömen... Svammel!
Ja, det är en hög med dynga som ligger och drar till sig uppmärksamhet likt en val som spolats upp på land. Men det är ingen som hjälper den tillbaka till havet.
I havet (huvudfrågan) blir det nämligen väldigt obetydligt. Havet av skolpolitik är för mig färgat rött av blodet från de barn som väljer att skjuta av sig skallen, skära upp handlederna eller ta en överdos av sina mediciner för att slippa undan verkligheten. Denna grymma värld av individer och grupper som stångar sig blodiga mot varandra genom förkastliga repliker, misshandel och utfrysning måste sluta accepteras som ett naturligt faktum av skolväsendet och uppväxtstadiet av livet. Det är inte meningen att vi ska tävla om varandras gunst i skolan för att förverkliga oss själva. Inte heller är det meningen att lärarna ska belastas av den tyngd som bör ligga på hela samhällets ansvar, från föräldrar till företagare och politiker.
Så ta erat ansvar! Betyg är en petitess i jämförelse med det sociala krig som råder varje dag på våra skolor. Det lägger grunden för ytterligare problem längre upp i samhället och visar ingen nåd alls för yttre komplikationer. Även om hela din familj mördats kan någon usel mobbare fälla skämt om det och du kan ge f*n på att det spelar roll i livet som helhet.
Skolan lägger idag grunden för ett otryggare samhälle där fördomarna får växa utan begränsningar och rädslan får ett fast grepp om våra hjärtan. Från rädslan växer fientligheten.
Resten kan ni räkna ut själva oavsett om ni läst psykologi eller inte.

Rädda människorna, sluta prata betyg.

Samarbete kontra splittring

Vad har tagit till de svenska politikerna? Desto djupare jag tränger in i den gren som styr eller vill styra Sverige, desto mer rädd blir jag. Till att börja med skrämmer bristen på verklighetsförankrade bilder mig. Jag börjar tro att många av våra politiker aldrig lagt sig ner på en soffa och tänkt över vissa grundläggande element för deras politiska engagemang. Och om de gjort det så tror jag att de valt att förkasta de sanningar de kommit fram till.
Är t.ex. svaret på frågan "Varför är jag politiskt engagerad?" att "Jag vill bli rik" så bör man genast sluta med sin politik. Är det i sin tur så att svaret på "Är jag beredd att offra demokrati för vår regeringsställning?" är "Ja, om så måste ske" bör man definitivt inte syssla med politik.
Den sista frågan, som jag tycker är oerhört viktig just nu, råder "Är jag beredd att samarbeta med mina meningsmotståndare för Sveriges bästa?". Om man inte svarat ja på den frågan tycker jag att det är skamligt att fortsätta med politik.
Medlet för att sopa dessa sanningar under mattan är retoriken. Man brukar säga att "ärlighet varar längst" men den skrämmande verkligheten är att politiken i många avseenden är oärlig. Här riktar jag inte bara kritik mot borgerliga tjuvknep utan även socialdemokratiska!
För trots att jag inte har någon statistik över politikernas sysslor, löften och spörsmål så kan jag inte förmå mig själv att vara så naiv att jag tror på påståendet att Sveriges största parti är fläckfritt och saknar svarta får. Kan du det så bör du kanske inte syssla med politik.
För i ett läge där utvecklingen i världen och i landet knappast går framåt på den politiska nivån måste man rannsaka sig själv. Jag tror att det ser likadant ut i hela den "demokratiska" världen och slår vakt om samarbete. Vi kan inte göra avvägningar där demokrati offras för något annat. Då vill jag dra fram ett citat som påstås ha myntats av Benjamin Franklin: "Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety."
Oavsett om det nu var Benjamin Franklin eller någon annan klok person som sa det så kan vi applicera det i nutida situationer. Allt detta bidrar till föraktet mot politiker och vår verksamhet.
Vilket i sin tur leder till att missnöjespartier får röster och att både intresset för politik och medlemssiffrorna rasar för oss demokratiska partier.
Ta skolpolitiken som ett lysande exempel där Riksdagen bör ha kommit till ett gemensamt beslut om hur den svenska skolan ska se ut. Men istället för att kompromissa valde Alliansen att gå sin egen väg. Därmed reformeras skolan nu och sen reformeras den om igen när nästa vänsterregering tar plats. Som att inte skolan har nog många problem som det är utan att den ska behövas göras om i grunden varje gång vi byter regering!
Och det värsta är att jag gissar att sossarna hade gjort likadant. Tänk på det. Splittringen inom demokratin och den allt för fasta ideologiska konflikten kan i slutändan göra så att vi förlorar demokratin. Jag kan inte acceptera något sådant.
Ta tag i problemet innan det förgiftat oss alla och vi sitter med en Sverigedemokratisk regering.

Borgerligheten missgynnar demokratin

De senaste dagarna har jag haft ganska gott om tid att tänka igenom olika politiska perspektiv. Och det jag kommit fram till är att borgerligheten missgynnar demokratin. För att förklara vad jag menar måste ni sätta er in i mitt perspektiv.
Jag stämplar mig själv som tre olika saker när jag talar om politik. Till att börja är jag människa och medborgare i vårat globala samhälle. Detta innebär att jag har exakt samma skyldigheter, problem och tankegångar som vilken annan människa som helst. Att sätta sig in i människan syn på verkligheten är det enda sättet att ta reda på och sedan diktera hur världen ska se ut.
I andra hand är jag demokrat. Jag ser demokratin och folkrätten som det absolut enda möjliga medlet att nå en bättre värld. Alla andra system färgas obönhörligt av konflikter och missförstånd som ger upphov till krig och global destruktivitet. I demokratin kan man uppnå den balans som måste finnas människor imellan och ett samförstånd vars like inget annat politisk system kan uppbåda.
Sist men absolut inte minst är jag socialist. Detta är grundat i den förra punktens mening om att alla ska komma till tals och ha samma villkor och rättigheter. Min socialism är demokrati. På intet annat sätt än samarbete kan vi klara de moderna problemen som tornar upp sig och gör sig redo att sluka den orättvisa värld vi lever i. Finns det fortfarande människor som tror att individen är starkare än gruppen?
Hur mäktig en individ än må vara så klarar den sig aldrig utan stöd från yttre krafter. Det är så diktaturer fortfarande håller i världen. Aldrig någonsin har det funnits en människa vars makt endast grundats på dennes egen styrka. Vi är förankrade i varandra. Därmed är socialismen det enda sättet att omdana samhället som tar hänsyn till alla människor och demokratin.
Socialdemokratin och fackrörelsen har alltid dragit sin kraft ur folket. En massiv folkrörelse har genom imponerande organisationsgrader lyckats driva igenom reformer så som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Genom att begränsa enskilda individers makt har man gynnat hela folket. Således genom att stärka demokratin har man gjort världen till en bättre plats.
Men de borgerliga ideologierna tar inte hänsyn till demokratin, jämställdhet och rättvisa. I grunden går nyliberalismen ut på att individen ska ges så stor möjlighet som möjligt att sko sig själv utan inblandning från andra. Så långt låter det bra, men då utelämnar man att detta leder till att individer våldför, utnyttjar och suger ut fattiga och svaga individer som inte har samma möjligheter redan från början att klara sig i det borgerliga paradiset. Det är en demokratifråga.
Inte heller har borgerligheten något behov av hög organisationsgrad eller folklig uppslutning. Så länge det finns ett fåtal starka individer med tjocka börsar har dessa kunnat utnyttja demokratin för att själva roffa åt sig makten och härligheten. Speciellt den svenska borgerligheten gynnas när valdeltagandet blir lägre, när färre kommer till tals.
I dagens samhälle med ett allt mer sjunkande intresse för politik och den utbredda okunskapen som råder bland medborgarna är detta livsfarligt för arbetarrörelsen och inte minst för demokratin. Vi kan inte acceptera att ledande politiska partier inte fullt ut ställer sig bakom demokratin!
För låt oss se sanningen i vitögat: Om borgerligheten gynnas av lågt valdeltagande, varför ska de då uppmuntra hela folket att rösta? Varför ska de driva intresset för politik framåt, när de ändå kan få sin egen vilja igenom eftersom att de kontrollerar större delen av Sveriges media? Varför ska den moderatstyrda regeringen ta upp frågan i Riksdag och departement om det innebär att de skjuter sig själva i foten?

Som humanist, demokrat och socialist känner jag mig oerhört oroad över denna utveckling som leder till att demokratin haltar framåt istället för att gå rakryggad och stolt mot framtiden. Därför vill jag uppmuntra alla läsare, borgerliga och socialistiska, att driva demokratin framåt, oavsett vem det gynnar. Jag vill se alla partier gå ut och rekrytera människor så att vårat lands demokrati kan bestå.
Tyvärr glömmer ofta en del politiker bort att de faktiskt representerar folket och inte bara sig själv. Detta gör det allt så mycket viktigare att hela folket tar del i den demokratiska processen för att utan kompromiss rensa ut politiker av odemokratiska principer. Sådana människor bör inte få sitta på en tron av lögner och styra detta land. Sådan är inte demokratin.

I egoismens namn - Engla-hyckleriet

Jag bryr mig inte om Engla.

Oj, nu var jag grymt kontroversiell och lär få miljontals hat-brev till både bloggen och min mail. Men varför säger jag något så omänskligt och inhumant?
Det är för att jag inte vill hyckla. Alla människor är hycklare, men vissa hycklar mer än andra. Och när jag ser alla dess fördömda "Sätt en ros framför ditt MSN-namn för att visa ditt medlidande för Engla" och "Tänd ett ljus på ditt torg till minnet av Engla" så blir jag arg. Inte för att folk uppmanar till medlidande, utan för att det finns en otrolig trångsynthet i vårat samhälle.
Det vore inte ärligt av mig att säga att jag bryr mig om det hemska som skett. Inte heller är massor av människor som visar sitt medlidande ärliga mot vare sig andra eller sig själva. Det är ett hyckleri att syssla med alla dessa verkningslösa åtgärder som bara får er själva att må bra. Ja, där har ni sanningen! Det enda en ros framför ditt namn på MSN gör är att du känner dig lite mindre deprimerad över din brist på engagemang och medlidande i världen! Det kommer inte att ge Engla tillbaka hennes liv och knappast heller stödja familjen i deras svåra tid.
Och vem tänder ett ljus för alla de andra hundra-tusentals människorna som blir antastade och mördade ute i världen varje år? Ser vi några rosor framför MSN-namn för dem?
Nej, inte en susning. På sin höjd skänker man en hundralapp till Röda Korset eller Rädda Barnen. Sen fortsätter man att leva i sin vackra illusion av verkligheten, nöjd med att ha gjort en skillnad. Om ni brydde er på riktigt skulle kunna skicka ett beklagande brev till Englas familj eller rent utav fara iväg och hälsa på dem för att visa erat medlidande.
Men det gör ni inte. Ni måste vara ärliga. Vi människor är lata och egoistiska av naturen och bakom alla goda handlingar finns det en gnutta egoism. Det behöver inte vara den största drivande kraften, men sanningen är trots allt den att vi mår bra av att göra goda handlingar och förbättra världen. Men vi ska inte hyckla med att det också gynnar oss att vara bra människor.
Det finns för mycket ondska i världen för att vi som enskilda individer ska kunna göra en skillnad, men det innebär inte att vi bara ska göra något tafatt försök till godhet och sedan vara nöjda. Istället bör vi alla hjälpas åt att förändra världen till en bättre plats. Sådan är grunden i folkrörelsetanken. Och det är min grund för att driva socialdemokratin framåt.

Så sluta hyckla och gör något som är värt något istället, fårskallar!