Nä, nu blir jag nog marxist...

Jag bara skojar. Men gubben Marx hade sina rätt, helt klart. En av de saker jag vill att ni ska ta i beaktande gäller vem som har makten att definiera verkligheten. Det måste vi bli mycket bättre på inför det kommande riksdagsvalet, kamrater!
2006 så lyckades borgarna definiera verkligheten och därmed även definiera oss. Hur de definierade oss vet ni redan. Nu måste vi ta tillbaka den rätten, för vår verklighetsbild ligger mycket närmare den bittra verkligheten än borgarnas idealistiska dravel om att privatiseringar och skattesänkningar ska kunna lösa samhällets problem. Sveriges medborgare förtjänar bättre. De förtjänar ett verklighetens parti. Och det partiet är vi.

Men åter till Marx. Jag sitter och läser en lärobok i sociologi som tar upp en del av Marx teorier. Där fann jag följande tänkvärda citat:

"Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen. [...] (D)e härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar." ~ Marx och Engels (1846/1971:151)

Vi lever i en tid då kapitalet styr världen. Den sanning som media förmedlar från de otaliga kapitalstarka företagen runt om i världen är att pengar gör en lycklig. Då spelar det ingen roll hur många politiskt korrekta barnböcker, filmer och filosofer som säger att kärlek är viktigare än pengar, för det är kapitalisternas tankar som dominerar. Är det inte så att det alltid varit den härskande klassen som definierat verkligheten? Tänk på historien för att sedan reflektera den mot nutiden. Ser ni ett mönster?

Arbetarklassen tog över Sverige under delar av 1900-talet och fick möjligheten att agera som härskande klass under en viss epok. Men med tiden så övergick makten ännu en gång i kapitalets händer, möjligtvis i samma veva som informationssamhället och globaliseringen började dra igång på riktigt. För då stod en nationell arbetarrörelse i kamp med en tydligt internationell kapitalrörelse. Det är vad jag vill hävda. Självklart är detta inte den enda faktorn som spelat in, men det kanske är något som få har tänkt på hittills...

Avförtrollningen av verkligheten

Det finns en fråga som jag har gått och grunnat på ett ganska bra tag nu. Varför känner så många av oss att det nog var bättre förr? Visst är människan en konservativ varelse i grund och botten, men det förklarar ändå inte romantiseringen av det förgångna. Och nu pratar jag inte bara om det förgångna som tidigare under vår egen livstid utan årtionden och århundraden före vår personliga födelse. Vi drömmer om antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken, revolution och industrialisering. Personligen drömmer jag om 60-70-80-talet som många andra fast med en visst lutning mot 1700-1800-talet också. Allt detta kan väl inte härledas till en konservativ syn?
Men ett svar har bubblat upp till ytan nu under mina studier av sociologi. I min kurslitteratur finner vi en bok av Per Månson med namnet Båten i parken, som visserligen är en hemsk bok att läsa för rent underhållningsvärde men innehåller en hel del spännande tankar. Han skriver följande om det rationella tänkandets utbredning i samhället:

"Alltfler delar av verkligheten görs förklarbara, kalkylerbara och förutsägbara. Hela denna utveckling leder till en "avförtrollning" av vår mänskliga tillvaro, och det ökande intresset för icke-rationella tankesätt (religion, astrologi, österländsk filosofi, kosmologi etc, som bygger på en annan rationalitet än den moderna västerländska "tekniska" rationaliteten) kan mycket väl uppfattas som en reaktion på denna "avförtrollning". Det grundläggande problemet är här att vetenskapen och det rationella tänkandet, hur mycket de än kan förklara verkligheten för oss, har svårt att närma sig de yttersta existentiella frågorna om livets och dödens mening, tidens obönhörliga gång, kärlek och hat och andra "utomvetenskapliga" frågor."

Detta tänkande i kombination med min uppfattning om att vi vill identifiera oss med olika saker för att finna tillhörighet och trygghet ger mig en större förståelse för det konservativa fenomenet. Jag känner absolut att jag inte passar in i denna rationella värld av oändliga kugghjul som spinner på, producerar och effektiviserar utan hjärta och själ. Det har skett en brutal kommercialisering av våra känslor och känslouttryck med strömlinjeformad design och samma dunka-dunka-musik för att passa så många människor som möjligt på samma gång. Det är falska leenden i falska reklambilder för falska produkter. Allt har blivit till en plastversion av sig själv för den billiga produktionens skull med en hygglig vinstutdelning. Men det saknar originalitet och är lika unikt som en kortklippt frisyr på killar.

Upplösandet av nationalstaterna och sammanblandningen av kulturer ska inte innebära att allt vad kultur och identitet heter ska styras av det internationella kapitalets krafter. Inte heller ska ett mångkulturellt samhälle betyda karaktärslöst och kulturfattigt samhälle! Tvärt om så måste vi ta dessa saker i åtanke när vi bygger framtiden för att ge människor förutsättningar att värna och utveckla sina olika kulturer parallellt med varandra.

Jag kommer inte gå med på integrationssamhället om det i sig innebär att det blir en världslig grå massa av kommercialiserad kultur där ingen känner sig hemma. Då växer extremismen och konflikterna likt högerextrema krafter växer i Europa just nu. Vi måste förstå varför detta sker och sätta ner foten.
Det är inte så enkelt som att det bara är små nazistceller och missnöjesväljare. Istället handlar det här om människors känsla av tillhörighet som är hotad av den snabba teknologiska utvecklingen och rationalismens strupgrepp på själen. Kanske kan vi formulera en politik som ger dem trygghet utan att vi måste börja kasta ut invandrare från Sverige inom en snar framtid?

Människan, balansen och politiken

Jag brukar säga att det finns två olika människor där ute: De som först och främst drivs av känslor och de som först och främst drivs av tankar/logik. Den uppfattningen delar alla jag diskuterat detta ämne med. Sedan är det varje individs egna uppdrag att hitta sin egen balans mellan dessa två mäktiga parter, för man kan inte leva utan någon av dem. De som lyckas kommer att trivas med sin personlighet medan de som misslyckas kommer att må eländigt, kanske utan att veta varför.
På samma sätt finns det politiker av de olika arterna. Skillnaden här är att det sätts mycket högre krav på politikernas personlighet och intellekt än på en icke politiskt engagerad medborgare. Gör en politiker ett fel till följd av obalans i personligheten kan denne förlora alla sina politiska aspirationer snabbare än partiledningen hunnit säga "Avgå".
Därför måste en politiker vara oerhört slipad och ha uppnått balansen mellan sina olika drag. Visionärerna och pragmatikerna måste samsas. Ett lysande exempel på en person som drogs först och främst av visionen/känslorna och balanserade med pragmatismen tycker jag är Olof Palme. Han var beredd att föra nästintill revolutionerande utrikespolitik och senare sanera ekonomin när välfärdsstaten blivit för dyr. Det är vad vi alla borde vara redo att göra.
Men istället domineras dagens politik av pragmatiska "gråsossar" som inte vågar prova på de grandiosa drömmarna och visionerna. Varje liten kronas effekt ska vara uträknad i minsta detalj innan vi vågar göra något.
Släpp lös känslorna inom er. Det är så folkrörelsen och politiken i sin helhet kommer att lyftas ur stoftet. Våga ta steget och göra något galet. Det är så vi utvecklas.

Tappa inte bort visionen.

P.S. Jag är egentligen en gråsosse som verkligen vill vara visionär.

Nackdelen med demokrati

Det är väldigt synd att det ska vara så svårt att få folk att förstå sig på demokratin. Speciellt när det gäller intern partidemokrati. En av de många myterna som finns runt partier är att så fort man gått med i ett parti är man såld på exakt allt som står i partiprogrammet. I en vanlig medborgares ögon så kan man därmed dömas för alla felsteg ett parti gjort så fort man gått med i partiet.
På detta sätt bemöttes jag när jag senast diskuterade politik med några icke politiskt aktiva.

Problemet med demokratin är i det avseendet att alla som är medlemmar i ett demokratiskt parti kan helt och hållet förändra partiets politik i enlighet med sina egna åsikter. Rent hypotetiskt skulle alltså alla medlemmar i socialdemokraterna kunna gå med i Sverigedemokraterna och med medlemsmajoritet köra över resten för att förändra partipolitiken till en socialdemokratisk politik. Därmed så behöver man inte dela något alls av partiets värdegrund osv. för att vara medlem i partiet. Man behöver bara vara villig att förändra. Se det ungefär som ett aggressivt övertagande på aktiemarknaden.
Detta är också grunden för demokratins fortlevnad. Politiken måste kunna utvecklas i enlighet med opinionen för att klara sig. Likheten finns i att människan är jordens största överlevare eftersom att vi kan anpassa oss efter förutsättningarna. Vi behåller en del och förkastar en del, så enkelt är det.
Där kommer den ideologiska värdegrunden in i bilden och skapar någon sorts struktur i vad som annars kan te sig som ett kaos i en medborgares ögon. Detta är vad som skiljer människan från djuren och det som skiljer ett parti från ett annat.
Moralen måste vara en ledstjärna i det politiska arbetet och den mänskliga civilisationen för att något vettigt ska kunna utvecklas.

Jag ska fortsätta skriva lite mer politisk teori framöver. Nu har jag dock vettigare saker att göra, som att spela dataspel där man dödar saker. Tänkt på det där tills vidare.