Nu har man skapat en ny blogg. Dårskap kanske, men uttryckligen finns det folk som vill läsa det jag har att säga. Och eftersom att jag spenderar en hel del tid framför datorn så förstår jag inte varför jag inte skulle ha en blogg.
Nåväl, låt oss börja resan och välkomna till mitt huvud.
-------------------
Mitt liv har blivit något av en berg-och-dal-bana som gick från att vara otroligt trevlig till att bli ett helvete av det värre slaget. Det började fint med att mitt projektarbete blev en total succé och jag blev överöst av positiv respons från både vänner och okända. Livet såg väldigt ljust ut och jag blev vald till SSU Piteås ordförande. Allt var väl för min del.
Sedan slog olyckan ner som en blixt från klar himmel. Det började med att en vän blev våldtagen. Efter det fick jag en rejäl förkylning och min pappa lades in på sjukhus. En vecka senare var han död.
Dessa kontraster jag fått uppleva har satt mig ur spel. Jag vet inte riktigt vad som händer i mitt liv längre och hur mycket jag än försöker greppa skolarbete och uppgifter inom SSU så glider de mig ur händerna. Tills begravningen är över i början av nästa månad kommer jag inte riktigt att vara mig själv, vilket antagligen många förstår. Hur känslomässig jag än är så har jag fortfarande lite svårt att släppa ut allt. Och ibland önskar jag att jag bara var en av alla de människor som liksom glider igenom livet utan att ha särskilt många bekymmer. Medvetenheten och empatin gör det svårt att leva, men värdigare. För mitt liv är värt att leva och jag förbannar vissa inslag i min personlighet som trycker ner betydelsen av livet och det jag kan göra.
Tidigare idag läste jag ett inlägg på en annan blogg om mitt projektarbete och hur rörd personen i fråga hade blivit. Hon hade verkligen fått in hela meddelandet. Då känner jag mig minst lika rörd och inser för en kort sekund vad jag faktiskt kan göra för skillnad här i världen.
Det är just det som gör att livet är värt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar