Dagens ungdom

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.

Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.

Vem är du egentligen?

Bra gjort, S!

SR rapporterar om att S föreslår långsiktig skolpolitik

Socialdemokraterna söker nu en långsiktig överenskommelse med den moderatstyrda regeringen vad gäller skolpolitiken. En eloge till vårat parti!
Jag har tidigare poängterat vikten av att detta blir av, även om partierna måste offra lite av sina egna ståndpunkter.
Varför, undrar kanske den inte så politiskt insatta medborgaren som läser min blogg?

Jo, det krävs av en rad olika anledningar och visar en hel del visdom från de som förespråkar en bred lösning. Till att börja med handlar det om att inte reformera skolan varje ny regeringsperiod. Att göra så river i grunden upp skolans system om och om igen, vilket självklart skadar den svenska skolan. Och vem betalar priset för det? Det är eleverna och inte riksdagspolitikerna. Lyckas denna överenskommelse kommer även de anställda på skolan att slippa onödiga förändringar i deras arbetsuppgifter som leder till ökad stress kanske ytterligare arbetsuppgifter. Det är i min mening redan oerhört krävande att vara lärare, så håll era fingrar borta från deras arbetsprestationer om det inte handlar om att belöna dem.
Sedan handlar det om en uppoffring från politikernas sida för landets bästa. Socialdemokraterna visar att de är beredda att vara ödmjuka. Hur svarar borgerligheten? Det får vi se.
Om de inte är beredda att kompromissa refererar jag till mitt förra inlägg "Samarbete kontra splittring" för att belysa vissa problem i resonemanget.

----

För min egen del så sitter jag just nu på kanten till sjön som är livet och tar det djupa andetaget före jag dyker. De sista skoluppgifterna är avklarade och snart börjar karusellen där jag ska fasas ur den trygga svenska uppväxten och skapa mig min egen väg här i livet.
Vad ska jag då välja att gå för bana? Ska jag syssla med politik, filosofi, psykologi, sociologi, konst, poesi, författarskap, företagande, musik eller skådespeleri?
Alla vägar är öppna och mina kommande betyg kommer att lägga grunden för alla mina möjligheter på utbildningssidan. Men jag har resurser att använda som inte är betygsatta på något sätt alls. Det känns kul.
Mest av allt skulle jag vilja fortsätta med min föreställning och föreläsa för ungdomar om livets problem. Det vore verkligen givande.
En annan liten notis är att jag sticker till Algeriet den 7 juni för att vara med i SSU:s Västsaharaprojekt. Vi kommer ägna oss åt volontärarbete i de stora flyktinglägerna utanför Tindouf i yttersta sydvästra Algeriet inte allt för långt från gränsen till Västsahara.

Världen öppnar sin famn för oss som är villiga att ta steget ut i den.

Dags att börja om

Nu har man skapat en ny blogg. Dårskap kanske, men uttryckligen finns det folk som vill läsa det jag har att säga. Och eftersom att jag spenderar en hel del tid framför datorn så förstår jag inte varför jag inte skulle ha en blogg.
Nåväl, låt oss börja resan och välkomna till mitt huvud.


-------------------

Mitt liv har blivit något av en berg-och-dal-bana som gick från att vara otroligt trevlig till att bli ett helvete av det värre slaget. Det började fint med att mitt projektarbete blev en total succé och jag blev överöst av positiv respons från både vänner och okända. Livet såg väldigt ljust ut och jag blev vald till SSU Piteås ordförande. Allt var väl för min del.
Sedan slog olyckan ner som en blixt från klar himmel. Det började med att en vän blev våldtagen. Efter det fick jag en rejäl förkylning och min pappa lades in på sjukhus. En vecka senare var han död.
Dessa kontraster jag fått uppleva har satt mig ur spel. Jag vet inte riktigt vad som händer i mitt liv längre och hur mycket jag än försöker greppa skolarbete och uppgifter inom SSU så glider de mig ur händerna. Tills begravningen är över i början av nästa månad kommer jag inte riktigt att vara mig själv, vilket antagligen många förstår. Hur känslomässig jag än är så har jag fortfarande lite svårt att släppa ut allt. Och ibland önskar jag att jag bara var en av alla de människor som liksom glider igenom livet utan att ha särskilt många bekymmer. Medvetenheten och empatin gör det svårt att leva, men värdigare. För mitt liv är värt att leva och jag förbannar vissa inslag i min personlighet som trycker ner betydelsen av livet och det jag kan göra.
Tidigare idag läste jag ett inlägg på en annan blogg om mitt projektarbete och hur rörd personen i fråga hade blivit. Hon hade verkligen fått in hela meddelandet. Då känner jag mig minst lika rörd och inser för en kort sekund vad jag faktiskt kan göra för skillnad här i världen.
Det är just det som gör att livet är värt att leva.