Jag är lite full just nu så ni får ursäkta om detta inlägg håller halvdan kvalité.
Mina tankar har varit tunga de senaste dagarna. De har fyllts upp av visioner om framtiden och vad som komma skall för mig som människa samt frågor om vem jag är, vad jag vill och vad jag gör. Med lätt förvirring har mina tankar flödat för att ge mig förståelse.
Sanningen är den att jag inte vet vad framtiden har att bjuda. Jag drömmer om framgång och erkännande, så som många andra. Samtidigt påminns jag varje dag om att jag endast är en människa bland många och att mina idéer och tankar är lika unika som en cola-flaska bland alla andra. På något sätt har jag, den man som sett sig själv som unik i en värld där blasé är status quo, hamnat i en existentiell kris av mildare karaktär. Jag vet inte vad jag är, vad jag är kapabel till och vad jag egentligen vill.
För dessa tillfällen brukar jag vända mig till källor som många gånger tidigare givit mig trygghet. En av dessa är Nordman, vars musik och texter alltid ger mig ett lugn och en känsla av visdom som överträffar nästan allt annat. Håkan Hemlins och Mats Westins musik har så länge jag kan minnas varit en ledstjärna i mitt liv. Det gör mig ledsen att Håkan uppenbarligen drabbats av vidare personliga problem, som mest troligt är knarkrelaterade, vars effekter tvingat Nordman att ännu en gång ta ett uppehåll. Jag minns hur jag förra året fick möjligheten att bevittna en av deras konserter vilket var den andra för mig sedan 90-talet. Ett band som givit mig sådan inspiration och kraft i mina personliga strider, vars värv jag enbart fått uppleva live två gånger i hela mitt liv... Det var stort. Men den försenades kraftigt av ursäkten att en basgitarr hade gått sönder. Senare fick jag höra att Håkan varit för hög för att kunna ställa sig upp på scen. Det är tragiskt att höra hur ens barndomsidol fortfarande inte kan få lugn och ro i sitt eget liv. Efter konserten stod jag och en kompis i kö för att få autograf, men eftersom att vi var snälla nog att släppa förbi en rullstolsburen så hann de dra innan vi fick den eftertraktade personkontakten och autografen. Sådant är livet.
Nordman är unik i det avseende att dess texter är nästintill profetiska av sin natur med en sådan öppenhet att man kan tolka dem för att göra dem till sina egna samtidigt som de innehåller vackra poetiska avsnitt som lika gärna kunde vara hämtat ur ens egen situation. Mitt favoritcitat är fortfarande följande, från låten "Fick jag leva igen":
Om du ser mig i ögonen, så ser du bara skärvorna av sanningen
En strimma hopp i en dåres blick och bönen om den värme han aldrig fick
Jag kopplar det till det känslomässiga handikapp jag utvecklade under min tid i grundskolan efter tolv år av kontinuerliga psykologiska trakasserier. Nordman blev däri ett stöd i en av mina mörkaste och allvarligaste tider. Där alla andra stod utan råd fann jag trygghet i att andra hade det tungt och att jag därmed inte var ensam.
Jag må leva i en ganska icke problematisk tillvaro enligt åskådarna av mitt liv men jag har varit med om mer än många tror eller jag ens själv kan förstå. Det manifesterar sig i ett obehag och en orkeslöshet som endast kan botas med alkohol och andra substanser som dövar sinnet. Jag röker mer tobak än jag vill erkänna och vågar inte ens säga det till mina morföräldrar då jag vill förskona dem från vetskapen. Jag skäms för mina svagheter och spottar mentalt på andra som är lika svaga samtidigt som jag inte är bättre själv. Jag är en människa och tar gärna till mig det som försvar mot det jag egentligen vill vara.
Ofta skämtar jag om att jag har det bra ekonomiskt och skämtar gärna om hur fattig en av mina vänner är. Samtidigt glömmer man snabbt att dessa pengar finns där eftersom att min pappa dog i sjukdom. Det är liksom mina tolv år av mobbning ett öppet sår som jag inte petar i särskilt ofta. Men det hemsöker mig i mina drömmar där jag ser saker som hänt och människor som inte längre finns i mitt liv, på gott och ont. Därför dövar jag min smärta på de sätt jag kan.
Jag vill så mycket mer men gör det jag kan. Ibland tänker jag att det vore bättre att vara korkad för då skulle man inte se hur samhället förtär sig själv och hur människor far illa bara för att de är för snälla för att säga ifrån. Många har sagt att jag kommer att bli något stort när jag växer upp men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag kan leva upp till det. Vissa dagar känns det bättre medan andra dagar är fyllda av förnekelse. Det är då jag sitter hemma och spelar datorspel tills min hjärna är helt bortdomnad och min hals är sönderrökt av tobak. Dessa dagar må vara få i det stora hela men de finns ändå där som ett mörkt moln precis bortom vad ögonen kan se.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men det kändes som att det måste komma ut. Kanske önskar jag mig lite förståelse från de som står mig nära. Kanske önskar jag bara att jag kunde sprida Nordman till fler människor och kanske få chansen att en dag träffa mina idoler i dess storhet. Kanske vill jag bara sjunga och vara en vandrande bohem som ligger under en ek och röker pipa i ett lätt berusat tillstånd.
Men låt oss möta verkligheten: Det är fan inte så lätt som man önskar att det vore.
