2011-09-28

Ett enkelt resonemang angående varför DU borde gå med i facket

Facket behövs för att säkra demokratin och rädda medborgarnas reella inflytande.

I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.

Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.

Därför ska du gå med i facket.

2011-09-01

En psykologisk tillbakagång till 1800-talet - Grattis, Alliansen!

Nyliberalismens budskap är enkelt: Du är en individ som förtjänar det du själv skapar. Om du jobbar hårt ska du få frukterna av detta jobb för ditt eget bruk och ingen har rätten att inkräkta på denna princip.

Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.

Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.

Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.

Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.

Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.


För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920