20 spel som nästan alla mina vänner missade - #5 Tribes 2

I början av 2000-talet köpte jag ganska ofta en tidning som gick under namnet Incite PC Games. De som läst några av mina tidigare inlägg kanske uppmärksammat det redan. Hur som helst så kom det sig en vinter att jag hade köpt ett nummer av tidningen inför resan upp till fjällen med familjen, så som vi ofta företog oss på den tiden så fort det dök upp ett lov i skolan. I detta nummer fanns en förhandstitt på ett kommande FPS-spel som skulle ha fullständigt fokus på multiplayer, något som var nästintill unikt på den tiden. Det skulle vara en uppföljare till ett tidigare spel under samma tema och gick under namnet Tribes 2. Jag minns hur jag läste och fascinerades över detta grandiosa projekt som hade så många unika företeelser att det var svårt att komma överens med sig själv över vad i spelet som var coolast. Mina cravings efter spelet blev massiva och jag började direkt tjata på min mor att hon skulle köpa det åt mig. Men datorspel var dyra redan då och vi hade inte ens ADSL hemma eller ens en nog bra dator för att jag skulle kunna köra ett så avancerat spel. Därmed fick jag vänta... Ett tag.

Jag ger omslaget över 9000 solar.

Jag hittade en kopia av spelet på en elektronikbutik i Umeå året därpå. Av en händelse hade min fader då vid denna tid införskaffat en hyggligt bra dator, för sin tid, som jag kunde prova det på. Tutorialen var nog för att hålla mig sittandes på spikar tills den dag då jag faktiskt fick chansen att uppleva dess verkliga storhet på mammas nya dator och 0,5 mb ADSL! Goda tider, kamrater. Mycket goda tider. Tillåt mig att förklara varför.

Det är fan svårt att hitta bra bilder från det här spelet!

Tribes 2 släpptes år 2001. Det är alltså ett helt år före den storslagna succén Battlefield 1942. Dess huvudsakliga motståndare på FPS-multiplayer-scenen var därmed Counterstrike, Unreal Tournament och Quake 3 Arena. Med sådana motståndare är det inte svårt att se hur det här spelet kunde ha svårt att få tid i rampljuset. Ändock hade det ett flertal komponenter som gjorde att det överskred andras begränsningar och som gör det till det bästa renodlade FPS-spelet som jag hittills spelat. Jag ska försöka summera dessa komponenter i korthet.

Fordons-station med en bombare på väg att fyllas på med spelare

Storymässigt var spelet inte mycket att skryta med. Det handlade typ om galaktiska soldatklaner som slåss mot varandra av någon anledning, yadda yadda yadda. Lagom platt story med ett stort mått av macho. Men i övrigt var innehållet lysande. Tribes 2 hade ett stenhårt fokus på teamplay. Med massiva landskap att täcka och dess primära gamemode Capture the Flag (CTF) krävdes en god koordination mellan lagets medlemmar för att vinna. Lagen kunde hålla upp till 32 spelare vardera för ett maximalt spelarantal på 64 spelare. Vissa servrar var dock tweakade för att hålla över 100 (!) spelare. På den tiden hade man inte sett något liknande. För att inte tala om fullständigt rymdkrig på både marken och i luften med ett grymt utbud av fordon, från snabba hoverbikes och svävartanks till de stora, tröga, flygande transportskeppen. Tillgången till allt detta byggde dock på att basen fungerade, vilket i sin tur byggde på att basen var väl försvarad, vilket i sin tur byggde på att vissa spelare valt den formen av roll inom laget.

En tungt bepansrad försvarare. Allierade är markerade med gröna prickar.

 Då tänker många av er säkert: "Vadå välja roll? Roligt ens att försvara basen... Då lär man ju aldrig få hög score!". Riktigt så enkelt är det dock inte. Ni förstår, Tribes 2 byggde på ett poängsystem olikt det vanliga Frag-systemet som gick ut på poäng istället för kills. Man fick poäng för allt möjligt. Från att reparera elektronik i basen till att spränga fiender i bitar eller ta tillbaka den stulna lag-flaggan. Således handlade spelet om mer än att bara vara bäst på att sikta och skjuta. Potten av alla spelares poäng blev sedan lagets gemensamma poäng, vilket avgjorde vem som vann de vanligtvis 20-30 min långa matcherna. Ofta reglerades matcherna dock av "Först till 500 poäng" eller liknande. Det hela gav en känsla av att laget var viktigare än individen och en känsla av prestation även när man gjorde annat i laget än att sticka iväg och försöka ta fiendens flagga. Ibland var lagspelet så avancerat att en person fick ta rollen som commander och ge ut order från en karta på ett sätt som endast kan beskrivas som RTS-liknande. Sedan var det självklart frivilligt för spelarna att följa orderna eller inte.

Varför inte plocka ihop en lättbepansrad sniper?

En annan unik feature i Tribes 2 var dess dynamiska klass-baserade system. Hela utrustningen gick att modifiera utifrån ens egna önskemål, så länge man hade en fungerande inventory-station i sin bas. Därmed modifierade man själv om man ville ha tung, medium eller lätt rustning (vilket påverkade ens rörlighet och vilka vapen man kunde välja), vilka vapen och vilket special-pack man ville ha. Sedan gick man in i en inventory-station som direkt utrustade en med det man på förhand programmerat ihop. Detta gav en möjligheten att välja spelstil med ett enormt antal möjliga kombinationer. När man spawnade var man endast utrustad med lite grundläggande utrustning och medium armor, vilket inte var särskilt slagkraftigt. Special-packs var en unik utrustning som varierade ifrån att ge en mer energi att bruka till sin jetpack eller olika vapen, gav temporär osynlighet, gav tillfällig sköld, gav möjligheten att sätta upp en inventory station, gav möjligheten att reparera dina kamraters rustning och utrustning på basen etc. Beroende på vilket pack man hade så förändrades situationen nämnvärt.

Gå aldrig hemifrån utan din jetpack. Aldrig.

Men det som gjort Tribes-serien känd från första början är ändå användandet av jetpacks och "skiing-tekniken". Ni förstår, då man höll på att programmera det första Tribes så uppträdde en bugg varvid spelare accelererade när de gled ned för en sluttning och höll in hopp-knappen. En sorts skidåkningseffekt uppnåddes och spelteamet insåg möjligheterna med detta och utnyttjade den för att skapa ett unikt sätt för spelarna att ta sig fram på. Genom skiing kunde man nå galna hastigheter genom att glida ner för sluttningar och sedan fortsätta accelerera upp för en annan sluttning genom användandet av sin jetpack. Därmed blev Tribes ett spel som gick ut på att använda kartornas naturliga former för att nå god rörelse samtidigt som man manglade motståndarna med futuristiska vapen. Ett unikt koncept som inte bara är innovativt - Det är också sjukt underhållande.

Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?

Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."

Datorns slav...?

Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.

Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.

Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.

Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.

Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.

Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?

Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...

Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden

Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!

------

Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.

Smoke 'em if you got 'em.

 Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.

Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?

 Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.

Lyckliga tider... eller?

Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.

~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.