En dröm säger mer än tusen bilder

Inatt så drömde jag att jag hade funnit någon form av applikation till min mobil som gjorde att jag kunde teleportera mig bort med den. Funktionen var särskilt speciell då den låste sig till att teleportera till personer som jag kände och visste hur de såg ut. När jag således upptäckt en så fantastiskt grej passade jag på att teleportera mig från en grådaskig dag i Umeå till Stuttgart för att hälsa på en kamrat till mig vid namn Steffen, som numera har det ganska tungt med depression och arbetslöshet. Det var en glad överraskning och en häftig upplevelse.

Därefter kom en skiftning i drömmen när jag teleporterade mig till Piteå, in i min pappas lägenhet. Han blev väldigt glad över att se mig men så klart förvånad och efter lite vita lögner, för att hålla min fantastiska applikation hemlig, hade han bestämt att vi skulle ta oss ut på stan. På något sätt hade jag fått med mig Steffen, som under en ganska lång period velat besöka Sverige. Ute på stan skulle vi träffa min pappas sida av släkten som också blev glada över att träffa mig.

Ytterligare en skiftning skedde och vi satt plötsligt på en buss mot Öjebyn där vi skulle gå ut och fika tillsammans. Det grå vädret hade bytts ut mot en vacker, solig sommardag där strålarna värmde genom bussens fönster. På något sätt hade jag lyckats tappa bort Steffen när vi hoppade på bussen och jag visste inte heller exakt var vi skulle. Mobilen hade jag varit tvungen att lämna hemma hos pappa på laddning då teleportering dränerade en stor del av batteriet.

Farmor hade betett sig lite underligt och inte pratat på ett tag. Vi hoppade av vid "Öjeby centrum" där det finns ett café. Där började först farmor att uppenbarligen högljutt diskutera/bråka med en kusin för att sedan konfrontera mig och kräva en förklaring. Kusinen förklarade att farmor påstod att jag ljög och att Steffen inte var från Tyskland. Jag förstod att hon sett till att vi kommit bort från honom och blev både förvånad och upprörd över det hela. Efter att ha övertygat farmor om att Steffen var från Tyskland och att jag inte hade något att ljuga över visade det sig att vi skulle besöka en gammal restaurang belägen i en gigantisk trädgård. Egentligen var den stängd sedan länge men genom min farmor och farfars kontakter skulle vi få använda stället och bli serverade av en privat kock. Innan drömmen tynade så höjde jag rösten och förklarade för gruppen hur korkat det var att de gått omkring och tjattrat bakom ryggen på mig och att vi nu alla fick lida genom dålig stämning samt att om de bara frågat mig från början så hade inga problem uppstått.

Därefter vaknade jag.

Den här drömmen är ytterst målande då jag dels:
1. Vill komma bort/få semester.
2. Saknar min döda pappa.
3. Önskar att jag kunde göra något åt Steffens situation.
4. Önskar att jag hade haft en bättre relation med den ena sidan av min släkt men att jag inte litar på dem och tycker att det är ganska udda att umgås med dem.

Nå, vilket som så var det en ganska vacker dröm, problem eller inte... Det var i alla fall något istället för inget.

Min syster, jag och min pappa med käpp i Umeå för länge, länge sedan.

Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"

Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:

1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".

2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.

3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.

Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.

Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.

Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.

Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.

Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #6 Rune

 Denna post dedikeras till =[VnB]=Shexpêare, som tröstlöst höll igång Rune 1.0s community många år efter dess egentliga bästföredatum och gav mig och många andra spelare en smak för detta fantastiska spel.

Det finns ett antal olika stereotypa kulturella inslag som fått kultstatus bland dagens ungdomar eller haft kultstatus sedan långt tillbaka: Pirater, ninjor och vikingar. Dagens 20SSNAMVM hanterar ett spel som rör den sistnämnda av dessa grupper.

Med ett omslag som detta är det svårt att se att någon kunnat missa det.

Rune släpptes, så som många andra spel på den här listan, år 2000 och skapades av Human Head Studios som idag är mer kända för FPS-spelet Prey. Som elvaåring kändes namnet töntigt då jag inte riktigt förstod varför man döpte ett spel om vikingar till ett gubbnamn. Dock kom jag snabbt över demot av spelet och kastades in i en mäktig upplevelse som skulle komma att hålla mig fast i många år framöver.

Spelet är ett hyggligt unikt tredjepersonsbaserat närstridsfokuserat spel. Dess story och setting är baserad på nordisk mytologi och man spelar som Ragnar, en viking som får i uppdrag av Oden att stoppa Loke från att kasta in världen i ragnarrök. Singleplayerkampanjen är en långdragen historia där man slår sig fram genom grottor, Hels rike, snöiga bergsmassiv och nordiskt inspirerade slott/städer. Det var intressant som barn när jag först kom i kontakt med det men är inte mycket att skryta om idag. Istället var det som fick mig att fastna en utmärkt multiplayerupplevelse.

Julfirande på DM_MtEverest ca 2006. Mig i mitten.

Jag spelade ganska lite multiplayer i början då internetuppkopplingen under de första åren av 2000-talet var ett helvete och jag lyckades inte komma över fullversionen av spelet förrän långt senare. Det lilla jag fick uppleva (Två-tre laggiga demokartor) var dock nog för att få mig att komma tillbaka flera år senare. Ungefär 2004 kom jag över spelet på riktigt och började spela som en galning. Redan då hade spelarbasen splittrats upp i två olika läger, eftersom att Human Head Studios hade släppt en fristående multiplayerversion av spelet, Rune: Halls of Valhalla. Jag var dock kvar med en uppsjö andra spelare i det s.k. Rune 1.0.

Men nog med nostalgiskt babblande. Spelets stridssystem är baserat på Unreal-motorn. Man ser sin karaktär ur ett tredjepersonsperspektiv och plockar upp vapen systematiskt på olika banor för att sedan försöka att ha ihjäl sina motståndare så ofta som möjligt och så snyggt som möjligt. Stridssystemet fungerar så att varje vapen har ett bestämt antal rörelser som det kan utföra. Vilken rörelse som genomförs beror på vilket håll man rör sin karaktär samt vilken kombination av musklick man genomför. Därmed så, om du har ett enkelt roman sword och går framåt samt klickar en gång med vänster musknapp så kommer karaktären att genomför en enkel vänstersving med svärdet. Fortsätter du att klicka medan du går framåt genomförs en kombo av ett antal slag. Backar du och klickar en gång så genomförs ett enkelt nedåtriktat hugg. Hoppar du och klickar en gång när du är högst upp i hoppet kommer en sorts spin-manöver att utföras där alla inom en viss radie skadas.

Jag och en annan spelare låsta mitt i varsin spin precis när matchen slutat.

Vapen kommer i tre olika grupper: Svärd, klubbor och yxor. Det finns dessutom sköldar som kan bäras när man bär enhandsvapen. De olika vapengrupperna är likvärdiga styrkemässigt där de går ifrån menlösa småvapen till gigantiska mördarmaskiner men har olika räckvidder och rörelsemönster som är unika för varje vapen. Därför blev spelare specialiserade på olika vapen och olika sätt att slåss på, vilket gjorde varje match till en minnesvärd upplevelse. Den riktigt dedikerade spelarbasen utvecklade t.o.m. olika "skolor" eller "stilar" som exempelvis Ground-walking, vilket var ett speciellt sätt att slåss med ett riktigt stort svärd där man, om man var skicklig, aldrig slutade att hacka i ett sick-sackmönster riktat mot motståndarens huvud. Kroppskontrollen över karaktären, timing och valet av anfallsmanöver blev således oerhört viktigt för att bli duktig i spelet.

Jag i rött, i en frenetisk strid mot två välrustade motståndare, ca 2007.

Rune använder även ett kroppsdels-system där båda armarna samt huvudet går att hugga av från kroppen. Dessa delar kunde sedan plockas upp av spelare för att häckla motståndaren eller för att, på ett synnerligen förnedrande sätt, avsluta striden genom att slå ihjäl motståndaren med dess egen arm. Om huvudet kapades dog den drabbade självklart direkt och den vinnande spelaren belönades med en extra skalle bakom sin score.

Matcherna kan delas in primärt i Death Match, Team Deathmatch men genom modding uppkom även Capture the Torch (CTF), Duel och det mer obskyra Mt Everest Race (En bana där man skulle försöka hinna först upp på Mt Everest genom hopp-pussel).

Genom dess oerhörda fokus på renodlad skicklighet uppkom flera sätt att spela det på. Klaner bildades snabbt och tävlade om storhet på slagfälten och tävlingar arrangerades över forum för att få reda på vem och vilka som låg på topp. Communityn var som alla andra en blandning mellan rövhål och fantastiska människor men förvånadsvärt dedikerad till spelet och dess fortlevnad i de flesta fallen. Klanerna bildade dessutom sina egenartade kulturer med vapenstilar och spelregler, bl.a. att spela med Honour där man vägrade att döda motståndare som inte hade en chans att försvara sig.

Jag blickade ut över slagfältet efter en extra stor dos pwnage.

Är Rune värt att spela idag? Jag vet faktiskt inte ens om masterservern fortfarande är online. Själv slutade jag ordentligt 2008 efter många års spelande och lämnade då en community som sedan länge dödförklarats men ändock hade ett fåtal servrar och en handfull spelare som dagligen fortsatte kampen. De förtjänar respekt. Kanske lever fortfarande Rune:Halls of Valhalla online men jag gillade aldrig skillnaderna mellan 1.0 och HoV. Kommer du över Rune idag så skulle jag dock varmt rekommendera det för LAN. Det finns få saker som är mer tillfredsställande än att plocka upp ett svärd och under 15-20 minuter totalt massakera dina motståndare med säkra utförda hugg och svingar.

Rune förtjänar sin plats i historien som ett grymt multiplayerspel med ett unikt stridssystem som än idag bär mark och hittills inte mästrats av något annat system jag erfarit. Förhoppningsvis kommer Human Head att släppa en uppföljare någon gång i framtiden som gör att fler kan få känna spelglädjen som är Rune.

En dag möts vi igen, vapenbröder.

Och just det... nämnde jag att mjöd kan plockas upp för att återfå hälsa? Det är nog för att du ska pröva detta spel!

A brief moment of videogame history or Seriously, devs... WTF?

An old foe has returned to our lands, brothers and sisters. It's been lurking in the shadows for quite a while but has recently begun to take over completely. You know what I am talking about.

In the age before time (I hear people call them the 90's) there was a transition between games that were very simplistic by nature in an arcade-style fashion and a new line of games where suddenly the programmed cutscene came along. It was quite remarkable by the time with the advancement of graphical engines. One day the developers could even put in real live video-sequences in games! As many know however this was quite horrible because actors are in general not as cool as video-game characters and cheesiness dropped out of style in the late 80's. Some adventuregames had a lot of cutscenes and often they were used to forwards the storyline or given as a reward for finishing a quest of some kind. As long as they were used sparingly they were accepted as a new creative medium by the consumers while games that were primarily based on cutscenes, like half of the library to the Sega CD, failed horribly.

Now time went on and so did the videogame market. In the year of our lord (FSM) 1998 gamers were blessed with Half-Life which got a LOT of recognition because of the lack of non-interactive cutscenes. Instead, the game was based on scripted events in which the player had full control of himself and could make (often fatal) choices. It was revolutionizing. In the same way as Myst revolutionized gaming by putting the gamer as a person in a completely different world, Half-Life brought us interactive storytelling where you were smack-dab in the action and able to do as you saw fit. You weren't just playing as Gordon Freeman; you truly were Gordon Freeman. This was followed by games like System Shock 2 where the immersion into the game world was top priority. This was the future... or so we thought.

Fast-forward the tape to the situation we have today. Pick up the nearest high-budget title with a first-person or third-person perspective. How are cutscenes used in that game?
Look at the singleplayer campaign of BF3. It is riddled with cutscenes and scripted events that you cannot do much about. Look at Deus Ex 3. Whenever you do something really cool like a takedown, the camera perspective is switched to 3rd person and we get a cutscene. Looking at the gameplay videos of the new Elder Scrolls game, guess what, you get cutscenes. This increase in cutscenes and scripted events is slowly stripping us of the immersion that games like Half-Life gave us.

As soon as the camera flies off to a scripted position to show my character do something cool, it isn't me who is doing it. The feeling of the game is lost rapidly especially with the repeat of the same meaningless cutscene that was pretty neat the first two times but after that only becomes a chore. If you're in a game where you have been able to create your own character or even customize the basic character you want to be able to feel with that character. That feeling can be multiplied several times if the "fourth wall" isn't broken by stupid cutscenes. A game that should get recognition by doing this the correct way is Fallout 3. With it's special attack-system we get some scripted cutscene action but it is INTERACTIVE (the word of the day, folks) and beyond that the few cutscenes that occur are as they were in Half-Life.

Either this ridiculous cutscene nonsense has come from the simplification of games in general, the increase in focus of the inferior gamepad-control system or just plain laziness from developers. Either way, we're getting screwed over by developers, Sega CD-style, and if they manage to ruin Thief 4 with that shit I am going to barf.

So please, stop. If I want to see a movie I go get a bloody movie. If I want to play a game I want a game not an interactive movie!

Dagens ungdom

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.

Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.

Vem är du egentligen?

Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats. 

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Dagens faktum #2 - Vi lever i ett slavsamhälle

Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.

Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.

I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.

Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.

Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.

Dagens faktum #1 - Alla vill ha dina pengar

Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.

Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.

Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?

För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.

Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?

Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".

I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.

Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.

Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.

På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.

Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.

Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.

Ett enkelt resonemang angående varför DU borde gå med i facket

Facket behövs för att säkra demokratin och rädda medborgarnas reella inflytande.

I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.

Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.

Därför ska du gå med i facket.