För mindre än en vecka sedan återvände jag från flyktinglägerna i Algeriets ytterst västra gren. Det är en region som i mångt och mycket liknar helvetet. Ingen växtlighet att tala om existerar på plats, förutom i mycket små odlingar som bedrivs med hjälp av internationell hjälp. Hettan är så kraftig att man inte kan vistas utomhus, mer än korta stunder, sex timmar av dygnet. Vattnet är förorenat och ger näringsbristsjukdomar. Maten är knapp för många och många är ohälsosamt smala. Människorna lever i små hus byggda av lertegel som bokstavligt talat kokar under dagarna. Flugorna svärmar var än det finns skräp, människor och svett, vilket är överallt. Det är till och med så varmt att vinden istället för att svalka får motsatt effekt och bränner på huden likt den skarpa solens strålar.
Detta är vad man upplever om man besöker Saharawilägerna under sommarperioden.
Men man upplever också den vackraste stjärnhimmel man någonsin skådat, de vackra sanddynerna och det folk som fostrats här till godhet och solidaritet.
Eftersom att jag legat på latsidan har jag tänkt skriva en serie inlägg om min resa och den konflikt som borde varit avklarad för länge sedan, med ett fritt Västsahara som resultat. För den som vill läsa mer och inte orkar/vill invänta mina inlägg kan läsa på wikipedia.
