Hej då, trevligt att träffas!

Ensam är stark, den starke är fri.
Framtiden skapas av en fri individ.
Högeralliansen har en klar strategi:
Sverige ska delas i fattig och rik.
Borg och Reinfeldt har bildat ett jobbarparti.
Det är enkelt, säger dom, dom som jobbar är vi,
fast gamla och sjuka kan gott hugga i.
Vi hjälper dom gärna med en glad melodi:

Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att ses.
Men nu måste vi dra,
det är så mycket man ska,
så vi träffas nog inte igen.

Oljan har sinat, bara rester finns kvar.
Det gäller att sno åt sig ifall man vill ha.
Missa' man chansen när den fanns i Irak
får man hålla sig framme i Afghanistan.
Sten Tolgfors har skapat en yrkesarmé,
där folk utan jobb kan få döda för fred.
Skulle någon bli skadad eller nån stryka med
kan familjen förvänta sig raka besked:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Spaniens solkust är inte sig lik:
stränderna flyter av uppsvällda lik.
Det är fattiga svarta som har försökt ta sig hit
till nåt omänskligt jobb i en skitig fabrik.
Men för Nyamko Sabuni är det inget problem
att blattarna håller till i sina egna system.
På Ibiza är det inget man hör eller ser.
Där kan man partaja och skråla i fred:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu jag dra..

Att riva ett folkhem är inte så lätt -
då krävs det mer än hacka och spett.
Man får slita och gno i sitt anletes svett
tills vänstern är krossad och facket är knäckt.
Maud Olofsson är ju så rasande käck,
en svensk Margaret Thatcher med kul dialekt.
Och kärnkraft är numer ett klämmigt projekt,
och ropar någon "Svikare" flinar hon fräckt:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Man ska älska sin nästa som man älskar sig,
bög eller flata eller transsexuell.
Till och med mot konstnärer ska man va snäll,
men det där verkar inte vara Göran Hägglunds modell,
och det tror jag kanske kan bli till besvär
den dan Göran Hägglund står inför Sankte Per
och ser att Alf Svensson inte är där
och hör Pelle och änglarna sjunga så här:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...

Carl Bildt är ju så rasande intelligent,
åtminstone om han får säga det själv.
Och tänk, slaktare Kissinger vill vara hans vän.
Ja, de kanske kan starta ett Vietnamkrig igen.
Men så är det det här med Lundin i Sudan
och aktier i vapen som går till Irak.
Man måste nog vara en sann diplomat
om det enda man har att säga i sak är:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Mats Odell har det enkelt, relativt sett,
att det är till salu om priset är rätt:
skolor, brännvin, tåg, lasarett,
heder och samvete, moral och respekt.
Och Jan Björklund predikar att kunskap är makt,
kunskap om hur man marscherar i takt.
Och om nån står i vägen så får dom spark,
och när han möter Lars Leijonborg hojtar han glatt:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Och så plötsligt en dag träder människor fram,
de utan titlar, de utan namn,
de utan bonus, de utan bank,
de utan konton i nåt skattefritt land,
De som har betalat sin TV-licens,
de som kan städa sitt alldeles själv.
Nu sjunger dom alla på samma refräng
för Fredrik och alla dom som är med i hans gäng:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...

Vidriga kommentarer i Littorinaffärens spår

Jag ska börja med att säga att jag helt ärligt är så cynisk att jag misstänkte att det var någon fars bakom Littorins avgång, utöver det han angav i presskonferensen. För det är allt för ofta så i politiken. Halva sanningen kommer fram medan resten vilar i skuggorna. Det är precis samma sak som när partiledarna står och viftar med statistik som visar att det är just de som har sanningen i sina händer. Halva sanningen.

Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".

Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).

Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.

Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...

Onödiga dumheter

Får ångest om dagen
Känner knuten i magen
När vi bråkat över MSN
Vill att du kommer hem
Förstår inte vad som är fel
Känner att jag inte är hel
Kanske mitt sätt att straffa mig
För att jag lyckats såra dig

Drömmer om dig på natten
Håller hårt i hatten
När det blåser och vi står fast
Önskar att det ringde till rast
Kanske denna dröm faller
Mitt hjärta får skaka galler
Vad skulle jag göra då
Om det inte skulle gå

Greppar efter ditt mjuka hår
När du kysser bort mina sår
Värme i hjärtat, men ögon som is
Natten lägger resonemanget i dis
Önskar att du ännu en gång vore här
Trots att jag kanske aldrig lär
Hur jag ska vara för att göra dig gott
När resten av livet är så oerhört grått

Kanske mitt sätt att säga förlåt
För jag har redan fallit i gråt
Det finns inget mer att göra
Inget att säga som du måste höra
Ytterligare ett klanteri från en man
Som i framtiden kanske bättre kan
Men just nu väntar jag bara på dig
Hoppas att du kommer tillbaka till mig

Ångestdämpande, prettyplx?

Olof Palme über alles

Här sitter jag i Grekland och de undrar om Olof Palme är en ikon för mig. Jag vill bara säga att Olof Palme är den starkaste ikon jag har. Han var en ikon t.o.m. för han som heter Hercules här. Jag tror ändå att resten av Sverige lyssnar. Olof Palme är den starkaste ikon vi har. Vive la socialissmus, vive la libertad!

Utmärkt svar på CUFs fackfientliga kampanj

Går att finna här!

Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!

Åt helvete med individualismen!

Jag blir bara så ARG. Nej, inte bara arg utan rent ut sagt FÖRBANNAD!
Vad in i helvete håller de på med? Var inte centern en folkrörelse för ett tag sen? Om man har sina rötter i folkrörelsen så vet man att man måste agera KOLLEKTIVT för att få genomslag. Det är endast KOLLEKTIVT som vi enskilda individer kan få rätt gentemot starkare krafter så som marknaden eller staten. Detta innebär att kastar man ut facket ur löneförhandlingsprocessen så står enskilda individer och slåss mot starkare aktörer dvs. arbetsgivarna. Därmed så har man tagit bort den demokratiska motpol som finns gentemot kapitalkrafterna, för facket är i grund och botten den demokratiska plattform som arbetarna använder för att få igenom deras gemensamma vilja. Det är också vad den oerhört framgångsrika svenska modellen bygger på! Så kom fanimej inte och försök prata som sossar och värna om den svenska modellen då ni uppenbarligen stöttar nyliberalismen så kraftigt.

Låt mig göra det väldigt pedagogiskt för er så att ni verkligen förstår vad jag talar om. På en tiogradig skala, där 1 är botten och 10 är toppen så har en vanlig enskild arbetare mellan 1-3 i makt. På samma skala så har en enskild arbetsgivare och kapitalägare 7-10 i makt. Vem kommer att vinna om de kämpar mot varandra i en förhandlingsprocess?
Det är grundläggande matte för er som jag hoppas att ni lär er i skolan.

Jag är trött på att vara diplomatisk. Det ni vill är vare sig vetenskapligt vettigt eller etiskt vettigt. Sen sägs det att man inte ska argumentera med idioter, men det här tåls att dryftas tills ni förstår vad det handlar om.

Har du också kallats "socialistäckel"?

Jag och en god vän återkom för några timmar sedan till Umeå efter att ha gästat SAP och SSU Norrbottens distriktsårskonferenser. Vi var båda hungriga efter den långa bussturen ner från Piteå och gick runt i stan på jakt efter ett ställe att äta middag. När vi passerar Rådhustorget hänger ett ungdomsgäng (16-19 år gamla, skulle jag gissa) på det ökända Apberget, en liten upphöjd avsats på ena sidan av torget. En av dem, en kille med lite längre svartfärgat hår, står upp och yttrar "Här kommer nå' socialistäckel" då vi, utan att ge dem någon notis, går förbi. Snälla, civiliserade killar som vi är så ignorerar vi dem bara efter ett ögonkast och traskar vidare med deras hånande skratt bakom oss.

Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.

En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.

Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?

När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.

Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.

Stoppa högerns angrepp på estetiken!

Finns det något mer sporrande än ett tomt papper? Man sitter där med penna i hand, redo att börja skapa. Ett tomt papper är som våra drömmars gryning där vi har full möjlighet att projicera våra tankar och känslor. Det är en ikon för de mänskliga möjligheterna att kommunicera, från den första papyrusrullen till det digitala brevet. Från den första känslan, till tanken, överföringen och spridningen.

Men har vi börjat tappa förmågan att fylla alla dessa tomma papper? Jag ser allt fler som, istället för att känna skapandets lycka, känner en krypande ångest inombords då pappret ligger framför dem. Tankar om plikter, stress och krav slår emot deras sinnen och fullständigt lamslår deras skaparglädje. Det som skapas mäts emot hela världens kulturella resurser och man infinner en känsla av betydelselöshet och värdelöshet. Man konkurrerar och funderar över värdet på det man skapar. I det stora hela är man misslyckad och då känns det lika bra att låta pappret ligga orört.

Men då infinner sig en annan form av olycka som skapats av den egna oförmågan att skapa. Man förlorar möjligheten att uttrycka sina innersta känslor så att andra kan förstå sig på dem. Man reduceras således sakta till en kugge i samhällets evigt rullande system som specifierar vem man är och vilka möjligheter man har. Och när då pappret läggs framför en så fyller man det med vad samhället vill att man ska fylla det med.
Vad har då hänt med glädjen?

Fast glädje går inte att mäta i pengar så det kanske inte hör hemma i dagens samhälle. Eller dagens höger-politik.

Alla partier består av halvblinda gamlingar

Nu är det dags för en god dos verklighetspessimism! Missförstå mig rätt, jag gillar gamlingar ändå.

Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.

Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.

I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.

Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...

En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.

Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.

Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.

Borgerlig frihet VS Socialdemokratisk frihet, del 1

Borgarna fortsätter att babbla om frihet hit och dit. Enligt dem är statens makt ett hot mot individens frihet. Jag kan förstå denna oro på ett grundläggande plan. Ingen vill väl ha en stat som övervakar och styr dess medborgare? Att borgarna tror att det blir resultatet av ett vänsterstyre är däremot fullständigt oförståligt. Att sjukvård för alla i längden skulle leda till en totalitär stat på något sätt.

Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.

Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.

Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?

Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.

Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.

Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.

Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.

Vivé la socialissmus, vivé la libertad.