Det finns dem som väljer att kalla sig socialister istället för socialdemokrater. Och det finns dem som tycker att den röda stjärnan samt hammaren och skäran är goda symboler att bruka inom socialdemokratin. Att det även finns folk inom socialdemokratin som tycker att Josef Stalin var en god socialist betvivlar jag inte. Bland dessa hör jag inte hemma.
Debatten om hur socialdemokratin ska gestaltas och utformas är ständigt pågående process. Inom SSU syns den solklart, mestadels på grund av omognad och konfliktbenägenhet. Ibland är det utvecklande, men ibland går det till överdrift och skadar oss.
Det börjar bli lite klyschigt att citera Palme, så jag har tänkt undvika det denna gång, men han talade om politiskt tålamod. Sedan skulle väl en del av er där ute tycka att jag är ovärdig att citera en sådan stor socialist.
Bristen på politiskt tålamod är vad som gör vänsterfalangen inom SSU och SAP jämställda med vår högerregering idag. Likt högern skulle vänsterfalangen genomföra reformer i en rask takt utan ordentlig förundersökning om de dominerade SAP. Jag tycker att det är oansvarigt och dåraktigt.
Socialdemokratin är och kommer aldrig att bli kommunism så länge jag lever. Därmed är jag en stolt högersosse med vänsterfalangens ord.
Men är jag verkligen det? Jag tycker att partiet tar alldeles för många steg mot en liberal riktning och att medlemsdemokratin brister när antalet medlemmar minskar. I många avseenden har SAP tappat modet vad gäller att driva det socialdemokratiska samhället framåt. Man borde definitivt inrikta sig på en bättre välfärd för alla och inte bara ett upprätthållande av det som finns just nu. Dessutom bör man inte acceptera att detta upprätthållande ska ske med privata lösningar. Det är nästintill lika skamligt av SAP att gå mot populistiska medel efter vårat bakslag 2006 som det är att vifta omkring hammaren och skäran. För då har vi inte en politik som Sverige litar på utan bara ett vacklande förtroende som grundar sig i tidigare valsegrar och lyckade år. Ett sådant förtroende kan krossas av bara ett fåtal skandaler för att aldrig mer uppstå.
Så nej, jag är egentligen ingen högersosse. Det är bara något jag säger för att provocera alla er som är känslomässigt kopplade till att vara radikala revolutionister. Egentligen är jag en visionär pragmatisk rationalist.
Tvetydigt? Kanske, men människor är mångfacetterade varelser, så det kan jag leva med.
På den här videon utövar jag mitt moderata jag.
P.S. Jag respekterar vänsterfalangen för deras känslomässiga koppling till socialismen och dess härlighet, men man måste inse att känslor måste balanseras med tankar, logik och pragmatism för att man ska kunna uppnå ett bestående gott resultat.
11 kommentarer:
Jaha. Ja jag hoppas att du en dag kommer till insikt om att dagens socialdemokrati påminner väldigt mycket om västerländsk medicin - man försöker lindra symptomen istället för att ta bort sjukdomen. Och sjukdomen är kapitalismen, som det sjungs så föraktligt om på möten och Första maj men som så viktorianskt ohämmat utövas när ingen eller bara de invigda ser på.
Jag var under många år medlem i partiet själv fram till februari i år då jag inte kunde ljuga för mig själv mer - kapitalismen är roten till det onda vi säger oss vilja bekämpa. Vi säger oss vilja bekämpa den genom lagstiftning, s.k. reformism. Reformism förutsätter att lag går att tillämpa för att mildra effekterna av kapitalismen som stöds av borgarna som profiterar på den. För att lagen ska gå att tillämpa krävs att den inte är borgerlig och har försvar av kapitalismen inbyggd i sig vilket den har i Sverige idag. Då går den inte att tillämpa.
Reformismen är körd och historien kommer att utvisa det.
Ett intressant inlägg, men du förglömmer att många, inklusive jag själv, främst är socialister för att socialismen är den mest rationella ideologin. Du borde också rannsaka det faktum att du som socialdemokrat använder dig av "förnuftsargument" när du diskuterar socialisters jämlikhetskrav. Du kan vara säker på att högern gör det samma om dina åsikter.
Låt mig kort förklara varför socialismen är rationell.
Den kaosartade kapitalismen har visserligen medfört en enorm kapitalackumulering och ökat materiellt välstånd. Men utan socialistiskt inspirerade interventioner hade detta välstånd varit än mer snedfördelat än det redan är. Lägg därtill miljöeffekterna av den kortsiktighet och rovdrift som präglas av en kapitalistisk ekonomi. Lägg därtill kapitalismens många gånger om bevisade oförmåga att hantera sjukvård, utbildning och omsorg om utsatta grupper. Och lägg därtill det faktum att 850 miljoner människor svälter - trots att mat finns - och att miljoner går utan jobb trots att det kryllar av olösta arbetsuppgifter.
Socialismen är kapitalismens motsats. Den handlar det om det nödvändigt uppenbara: hur vi tilsammans måste demokratiskt planera och komma överens om hur vi skall fördela jordens resurser så att den materiella och sociala standarden är hög utan att naturen och livsförutsättningarna går under. Det är en ekvation vare sig liberalismen eller konservatismen kan eller vill klara.
Vägen till socialism är lång och det kan inte bli tal om stora språng. Men även de korta stegen dit och de hårda nej:en till dagens utveckling kan leda någonstans. För visst är det betydligt mer rationellt att istället för mer privat vård och utbildning satsa på arbetsplatsdemokrati och en högre personaltäteht, istället för en acceptans för en kraftigt sänkt skattekvot göra skatterna mer progressiva och återställa den totala skattekvoten till 1985 års nivå (vilket hade givit 100 miljarder mer i kassan per år) och istället för att okritiskt se på hur EU trasar sönder den svenska modellen våga säga nej - bara för att nämna några exempel.
Allt detta är, egentligen, inte särskilt radikalt, snarare självklart - åtminstone om man är socialdemokrat. Fast oavsett partitillhörighet är det klokt pragmatiskt. På sikt kanske det till och med kan bli en smula socialistiskt.
Och ack så många fler högkvalitativa levnadsår västerländsk medicin kunnat skapa än någon annan medicinskola...
Jag gillar ditt sätt att tänka, Daniel, men ifrågasätter ditt sätt att förkasta alla andra vägar än absolut socialism. Rent ideologiskt har alla ideologier en grundfråga, ex. liberalismens frihet, socialismens sociala rättvisa och konservatismens bevarande. Ingen av de grandiosa systemen är genomruttna utan väl genomtänkta och rationella. Men ingen ideologi har så fullständigt plockat isär samhället som socialismen. Det är absolut rationalism, sant.
Men människan är inte absolut rationell. Inget val baseras endast på logiken. Det vore logiskt av ett kommunistisk samhälle att gå runt utan problem eftersom att alla jobbade med inställningen "Vi hjälper varandra till välstånd" men det funkar inte. Känslan har makt den också.
Jag funderar ofta på varför liberaler och konservativa är just vad de är, med tanke på att deras argument inte håller och deras system inte funkar. Men då funderar jag också på varför jag stödjer fri fildelning med tanke på att det faktiskt är stöld rent rationellt. Jag gillar väl helt enkelt friheten det ger mig.
Det krävs en balans mellan alla olika faktorer innan man är nöjd.
I grunden är socialdemokratin det absolut bästa alternativet ur alla synvinklar tycker jag. Man ger frihet samtidigt som man begränsar lite av individens ekonomiska frihet för att ge alla möjlighet till frihet. Man har en del statliga företag för att se till att landet och folket har det bra samtidigt som man tillåter och stimulerar privat företagande. Man har ett skattesystem som gynnar de fattiga men samtidigt inte missgynnar de rika så mycket att de inte kan stå ut med att bo i Sverige.
Det är vad jag kallar balans. Självklart kan det alltid bättras på i olika avseenden, men grunden har visat vägen mot framtiden.
Oscar: Skillnaden mellan vänster- och högerfalangen i (s):
Högerfalangen säger: "Jag är socialdemokrat", och tror att vilken sketen politik som helst kan gå under vår partibeteckningen.
Vänsterfalangen säger: "Jag är socialdemokrat" och ser att detta ord, denna partibeteckning, kräver en politik som utgår från en ideologi (som dessutom etymologiskt och historiskt finns i just detta namn - Socialistisk demokrati, eller Demokratisk socialism).
Jag har respekt för att du inte håller med om detta, men tycker ändå att du har fel. Det har inget med Stalin eller diktatur att göra.
//Alex, SSK.
Hmm, det var kanske lite väl hårt. Poängen är att jag tycker att Socialdemokraterna bör driva politik i linje vår ideologi; politik för det arbetande folket och mot den demokratiska socialismen.
Precis som jag tycker att det är rimligt om Folkpartiet driver liberal politik och Miljöpartiet politik som värnar miljön. Om (mp) föreslog åtgärder som förstörde miljön skulle medlemmarna säga ifrån, och det upplever jag att våra medlemmar börjar göra nu.
//Alex
Alex, jag håller med dig. Anledningen till att jag ens tog upp debatten kring "högersosse/vänstersosse" är att jag tycker det är bortkastad tid. Inom SSU är det rent av löjligt. Socialdemokratin är sin egen gren av socialismen och bör behandlas som sådan, inte som en gren av kommunismen. Om man då anser sig själv vara åt höger eller vänster (inom socialdemokratin) så är man ändå socialdemokrat och bör följa den gemensamma värdegrunden som vi byggt de senaste 100 åren. Vi har ett arv och ansvar att följa som jag tycker att partiet just nu inte verkar lyckas särskilt väl med. Visionen om ett välfungerande socialdemokratiskt samhälle bör inte förvanskas med liberala eller kommunistiska visioner.
Vad bra, då är vi nog helt överens! Sen om man har olika åsikter kring hur ett visst problem ska lösas...ja, det är ju en annan sak! Meningsskiljaktigheter leder oss framåt (vilket jag tror partibossarnas senaste klavertramp också kommer göra).
Tack för god läsning i övrigt här på bloggen.
//Alex (http://blog.sskstockholm.se)
Jag tycker definitivt att det är rimligt att har diskussioner om den politiska inriktningen i vänster/höger-termer, vi har ändå kanske fortfarande en identitet som ett vänsterparti. Jag var tidigare med i SSU, men ska jag vara ärlig tycker jag att det var en riktig skitorganisation. Sen fanns det givetvis vissa personer som man kunde ha respekt för, men vissa är så extremt giriga och intresserade av annat att de förstör organisationen.
Det är också ofta en kamp mellan realister och idealister. I de delarna av SSU jag var engagerad stötte jag inte på några kommunistiska utgångspunkter, däremot extremt marknadsliberala.
Jag har försökt formulera ett sakligt svar på ditt inlägg, men det är inte helt lätt för det saknas verkligen saklighet i din analys.
Du påstår att du tycker det är bortkastad tid med "vänstersosse/högersosse", men ändå så kallar du "vänsterfalangen" för "oansvarig och dåraktig" utan någon saklig bakgrund, är inte det att ta del i just den nämda konflikten?
Politik är att hantera maktfördelning utan vapen och självklart kommer det alltid att finnas meningsskiljaktigheter. Lika självklart är att om man använder oschyssta metoder för att vinna sakfrågorna så blir det svårare för alla att låta konflikterna stanna vid just meningsskiljaktigheter under diskussionen.
Jag håller verkligen med om att det är slöseri på allas tid att ha konflikter utanför mötesrummet, men att smutskasta varandra har aldrig varit rätt metod och vill man kritisera en politisk inriktning så brukar en bra grund vara att kritisera sakligt, inte bara generellt hävda något om någras förmåga utan några fakta eller riktiga argument.
Exakt var i mitt inlägg förkastade jag allt annat än "ren" socialism?
Något som slog mig redan när jag läste ditt originalinlägg var din fixering vid kommunism - kommunism i sig själv som släkting till vår ideologi. Faktum är ju att den enda som pratar kommunism i denna diskussion är du.
Ännu intressantare är att det bara är du, och andra som ifrågasätter socialismen, som definierar den utifrån kommunism och utifrån den borgerliga bilden av socialism - antingen som en möjlig välmenande med helt orealistisk idé eller som ett förtryckarvärdering där ingen får vara annorlunda. Vi som kallar oss socialister inom det socialdemokratiska arbetarepartiet tänker oss något helt annat. Hur vore det om "ni" kunde ge oss en chans att själva definiera våra åsikter?
Kom ihåg, när du nu prisar socialdemokratins efterkrigspolitik, att målet under ganska många år även var ekonomisk demokrati. Kom ihåg att välfärden alltid var ett medel, inte ett mål.
Försök våga tänk att så borde det också vara idag.
Skicka en kommentar