Människan, balansen och politiken

Jag brukar säga att det finns två olika människor där ute: De som först och främst drivs av känslor och de som först och främst drivs av tankar/logik. Den uppfattningen delar alla jag diskuterat detta ämne med. Sedan är det varje individs egna uppdrag att hitta sin egen balans mellan dessa två mäktiga parter, för man kan inte leva utan någon av dem. De som lyckas kommer att trivas med sin personlighet medan de som misslyckas kommer att må eländigt, kanske utan att veta varför.
På samma sätt finns det politiker av de olika arterna. Skillnaden här är att det sätts mycket högre krav på politikernas personlighet och intellekt än på en icke politiskt engagerad medborgare. Gör en politiker ett fel till följd av obalans i personligheten kan denne förlora alla sina politiska aspirationer snabbare än partiledningen hunnit säga "Avgå".
Därför måste en politiker vara oerhört slipad och ha uppnått balansen mellan sina olika drag. Visionärerna och pragmatikerna måste samsas. Ett lysande exempel på en person som drogs först och främst av visionen/känslorna och balanserade med pragmatismen tycker jag är Olof Palme. Han var beredd att föra nästintill revolutionerande utrikespolitik och senare sanera ekonomin när välfärdsstaten blivit för dyr. Det är vad vi alla borde vara redo att göra.
Men istället domineras dagens politik av pragmatiska "gråsossar" som inte vågar prova på de grandiosa drömmarna och visionerna. Varje liten kronas effekt ska vara uträknad i minsta detalj innan vi vågar göra något.
Släpp lös känslorna inom er. Det är så folkrörelsen och politiken i sin helhet kommer att lyftas ur stoftet. Våga ta steget och göra något galet. Det är så vi utvecklas.

Tappa inte bort visionen.

P.S. Jag är egentligen en gråsosse som verkligen vill vara visionär.