Dagens ungdom

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.

Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.

Vem är du egentligen?