Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats. 

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?

Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".

I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.

Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.

Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.

På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.

Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.

Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.

En psykologisk tillbakagång till 1800-talet - Grattis, Alliansen!

Nyliberalismens budskap är enkelt: Du är en individ som förtjänar det du själv skapar. Om du jobbar hårt ska du få frukterna av detta jobb för ditt eget bruk och ingen har rätten att inkräkta på denna princip.

Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.

Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.

Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.

Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.

Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.


För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920