Ny blogg

Hej!

Jag poppar bara in en sväng för att meddela att jag numera huserar på följande adress: http://okteghseejpe.blog.com/

Den nya bloggen är primärt på engelska. Jag önskar er alla en god läsning!

Ciao!

Nu stängs den här bloggen

Hej!

Jag hoppas att de som läst min blogg tyckt om det de läst. Efter att ha funderat ett tag har jag kommit underfund med att det är dags för mig att röra mig vidare till något nytt. Den här bloggen är från en annan tid, ett annat jag. För att jag ska få igång mitt skrivande på ett bättre sätt och ha en blogg som bättre representerar den jag är idag så rör jag mig mot nya vidder.

Bloggen kommer fortfarande att ligga uppe men jag vill understryka att jag inte idag representeras av vad som står på denna blogg. Jag återkommer med min nya blogg-adress när det är aktuellt.

Lev väl och tack för läsandet!

Mvh.

Oscar

Skolans fria fall, ungdomars undergång och fortsatt blinda politiker

Jag hatar svensk skolpolitik. Det är den mest floskelfyllda, okreativa och snedvridna sörja som står att hitta på svensk politisk dagordning idag. Den är inte bara konservativ och trångsynt utan den har också en fullständig oförståelse för vad som är "fel" med dagens ungdomar. Man får inget grepp om problemet utan sitter istället och försöker applicera gamla lösningar på nya problem. Det är inte så enkelt som att läraryrkets status har fallit signifikant sedan kommunalisering av skolan. Inte heller består det av ett felaktigt betygsystem och definitivt inte på att det finns för få valmöjligheter när det kommer till utbildning. Nej, verkligheten är grymmare än så: De sjunkande betygen beror i stor utsträckning på att barn och ungdomar mår rent ut sagt fördjävligt dåligt i Sverige.

Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.

Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.

Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.

Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.

Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.

Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.

Social kultur är inte individuellt, Lundsberg

Till att börja med vill jag säga: All heder till Skolinspektionen för att de till slut satt ner foten!

Turerna kring Lundsberg med dess systematiska kränkningar och försvararna av dessa händelser vittnar på en fortsatt oförståelse för hur den sociala världen fungerar. Man har valt att gång på gång tala om saker som "enskilda händelser" och "enskilda individer" medan man tagit till skygglapparna så fort någon pratar om det sociala klimatet. Det är trots allt så mycket lättare att skylla på enskilda individer och att bestraffa dessa än att acceptera att skolan som social miljö har ett problem som måste lösas genom långsiktiga åtgärder.

Saken är den att forskningen om mobbning och kränkningar visar att vi, som sociala individer, bildar grupper och gemensamma sociala mönster som kommer till uttryck som individuella handlingar. Om grupper således har en uppfattning om att det ska gå till på ett specifikt vis, som äldre elevgrupper på Lundsberg, så kommer det att fortsätta att gå till på det viset tills gruppideologin förändras. I en svensk skola ligger ansvaret för denna förändring på skolledningen som skall upprätta och genomföra en likabehandlingsplan vars riktlinjer har utarbetats utifrån våra gemensamt bestämda lagar och regler, som i sin tur baserats på bland annat de mänskliga rättigheterna. Om det då visar sig efter en lång process att barnen fortfarande löper en stor risk att utsättas för kränkningar i denna skolmiljö är det Skolinspektionens skyldighet att sätta ner foten.

Att sedan Pernilla Klingspor och andra "framstående" vuxna upplever att "det här har då inte hänt under min tid" är irrelevant. Vuxna och elever rör sig i helt olika sociala världar även om de kan vara på samma fysiska plats under en stor del av tiden. Deras individuella vittnesmål från toppen av deras dimklädda berg bleknar i jämförelse med de ögonvittnesmål som kommit om och om igen från "fotfolket", eleverna och de arbetande som befinner sig närmast eleverna. Då hjälper det inte att gång på gång repetera i radio att dessa beteenden inte är acceptabla. Det krävs riktiga åtgärder, vilket Skolinspektionens beslut är.

Som slutkläm vill jag poängtera att forskningen också visar att om en rektor på en skola hävdar att mobbning/kränkningar inte förekommer i särskilt stor grad på sin skola så förekommer den i mycket större grad än på en skola där rektorn hävdar att mobbning/kränkningar är ett problem. Bakvänt, inte sant? Detta gäller spekulationsvis även andra betydelsefulla vuxna i skolans närhet, vilket kanske Pernilla Klingspor borde ta i beaktande.

Wachtmeister och Guillou debatterar Lundsberg Wachtmeister rasar mot beslutet

Rektor får sparken Föräldraföreningen upprörd Svårt för Lundsberg att öppna igen

För en rättvisare politik - Min kandidatur till Sametinget 2013

Kort om mig
Mitt namn är Oscar Pettersson. Jag är 24 år gammal och bor i Umeå där jag jobbar som personlig assistent. Mina rötter ligger dock i Björkvattsdalen söder om Tärnaby, i Västerbottensfjällen. Jag har varit engagerad i rikspolitiken sedan 2006 och började i år 2013 att engagera mig i Sametingspolitik. Tidigare har jag varit väldigt engagerad i internationell politik, utbildningspolitik och välfärdspolitik men har på senare år allt mer börjat inrikta mig på demokratifrågor och rättighetsfrågor. Det parti jag valt att engagera mig i är Jakt- och Fiskesamerna.

---

På någon dag byts mitt efternamn från Pettersson till Sedholm. Jag skiftar därmed efternamn från min faders sida till min moders, från mitt vanliga svenskt knutna arv till mitt samiskt knutna arv. Det är en symboliskt handling som är kulmen av flera års upptäckande av mina samiska rötter och ett understrykande av min starka koppling till fjällvärlden.

Jag var knappt medveten om att jag räknades som same förrän det blev aktuellt att registrera sig till Sametingets röstlängd för ett par år sedan. Före det minns jag bara att morfar lärde mig och min syster något fult uttryck på sydsamiska när vi var barn, som vi glatt kunde tjoa åt andra barn på dagis utan att de visste vad vi sa åt dem. Utöver det benämner mina samiska morföräldrar än idag "lappen" som renägarna, ett tydligt tecken i tiden och ett tecken på de politiska skiljelinjer som slagit klyftor mellan samer genom 1900-talet. Det är dock inte medvetenheten om att man är same som gör en till same utan det är det kulturella arvet och vår gemensamma historia. När jag väl blev medveten om det hela framstod det dock som så självklart att jag aldrig hade behövt tänka på det tidigare.

När jag var barn och det vankades semester från skolan tog min familj inte oss utomlands, utan de tog oss till fjälls. Istället för vita stränder och brännande sol har jag vandrat genom fjällskogarna, fiskat i tjärnar, sovit i skogskojor, åkt skidor mellan ripsnaror och suttit ner i backar där vi eldat och det berättats sagor och berättelser om händelserna i trakten över en träkåsa svart kaffe och torkat älgkött. Fjällvärldens ro, gemenskapen i bygden, naturens skönhet, slöjdkonsten, jakten & fisket, matkulturen, berättarkonsten och ett leverne i balans med naturen har genom detta blivit en naturlig del av mig. Detta har i min tillvaro ställts i stark kontrast till levernet i "det moderna samhället" där vi är främlingar inför varandra, den gemensamma historian är flyktig och en desperat jakt på identitet driver en hetsig konsumtion där vi sliter och slänger allt vi äger för att driva på en vansinnig idé om tillväxt. Det moderna samhället är ett anonymt, kallt och själlöst samhälle som tappat kopplingen till vad som är viktigt för oss människor.

Idag har kontrasten mellan dessa två samhällsformer aktualiserats där det jag upplever som det samiska levernet, den samiska livsfilosofin, är hotat att fullständigt utplånas av "det moderna samhället". De marker, traditioner och seder vi brukar ses som ett hinder för tillväxten och en växande rasism kräver att vi underställer oss "rikets intressen" vilket idag mer än någonsin är likhetstecken med ekonomisk exploatering, särskilt från utländska intressenter. Man vill tränga undan oss samer till förmån för gruvindustrin och skogsindustrin i ett desperat försök att åter få inlandet att leva upp i några år. "Kompromissen" i det hela är att ge berörd sameby en viss ersättning och att vi som folk kan få tillbaka marken efter att den förbrukats och förstörts för all framtid.

Med lagstiftningen idag förnekas runt 90% av den samiska befolkningen, de som saknar renmärke, ett juridiskt inflytande i dessa exploateringsprocesser. Enbart samebyn i området anses vara sakägare utöver det fåtal som äger den berörda marken. Detta oavsett om flera tusen samer brukar området där och i närheten i sitt leverne och blir både direkt och indirekt påverkade av exploateringsproccesserna. Har man som min familj blivit av med renmärket genom statlig konfiskering har man mycket begränsad möjlighet att värna sin hemtrakt. Samtidigt har konstruktionen av Sametinget slagit ut de samiska politiska krafterna mot varandra under tiden som staten och internationella företag delar upp Sápmi. Det är varken rättvist eller gångbart.

Jag vill röstas in i Sametinget för att sätta stopp för orättvisan i den samiska världen. Rättigheterna måste utjämnas mellan renägare och icke renägare för att någon som helst framtida samisk politik ska kunna formuleras. Både den juridiska klyftan och den sociala klyftan måste slutas mellan våra två grupper. Detta bygger inte nödvändigtvis på att Jakt- och Fiskesamerna får absolut majoritet i Sametinget utan på att etablera goda demokratiska spelregler och mötesformer i Sametinget som institution så att breda överenskommelser kan stämmas. Vi kan inte ägna oss åt att bekämpa varandra när utomstående krafter utnyttjar läget för att förstöra vår gemensamma värld.

Det är min tydliga uppfattning att utan en rättighetsutjämning kommer vi som folk att tyna bort, för utan rätten att vara ute och utöva vårt leverne och kultur i våra traditionella marker har vi ingenting. Kryssa mig i valet till Sametinget 2013, på Jakt- och Fiskesamernas lista, för en demokratiskt styrd och rättvist riktad utveckling i den samiska politiken!

En gammal krigsskada

Drömmar brukar ofta snurra runt omedvetna minnen; obehagliga tingester som det medvetna inte längre vill ha att göra med. Därför drömmer jag inte sällan om mina gamla klasskamrater i både gamla och nya situationer där jag ännu en gång utsätts för trakasserier. Det är som en intern teater med dess givna spelare, dess givna situation (med mig i underläge) och dess givna huvudrollsinnehavare: mig och den främste mobbaren. Där i mitt huvud dansar vi runt varandra i ett evigt maktspel, i smärta och förakt för varandra. Detta trots att situationer som dess inte funnits i mitt liv sedan åtta år tillbaka. Jag vaknar fortfarande upp stressad och rädd att jag fortfarande skulle befinna mig i den delen av mitt liv. Sådana spår sätter tolv år av mobbning på en människa. Det är ett trauma som aldrig kommer att helt försvinna och ett sår på min själ vars skorpa hotar skrapas upp om jag hamnar i en liknande sits igen. Nog för att jag skulle vara redo den här gången... Jag tränar trots allt var och varannan natt.

Jag har pratat med många andra genom åren som mobbats. De beskriver liknande besvär utöver social fobi, depressioner, självskadebeteenden och ätstörningar. Det är verkligheten bakom det som många fortfarande titulerar som "en naturlig del av att växa upp". Människor som påstår det har ingen aning om vad barn utsätter varandra för. Jag håller mig till faktumet att barn dör i dagens grundskola medan andra skadas för livet utan att vuxna en enda gång ser vad som händer. Det är som två olika världar, barn-/ungdoms-världen och vuxenvärlden som skyddas av barns förmåga att undanhålla sanningen från de vuxna och vuxnas oförmåga (och ovilja) att avmaskera barnens sociala värld. Så fort barn börjar skapa relationer utanför familjen börjar ett spel med egna brickor vars målsättningen är att vara fristående från familjen. Det går så långt ibland att barnet tar livet av sig utan att familjen ens vetat att barnet mått dåligt.

Jag minns en gång på högstadiet att vi fick en uppgift på bildlektionen att rita träd som skulle representera oss som personer. Dessa bilder skulle sedan hängas upp i korridoren mellan fiket och personalrummet. Som vanligt flummade vissa runt och ritade massor med saker som var uppkäftiga eller komiska men jag tog uppgiften på fullaste allvar. Jag ritade ett ekliknande träd vars ena sida var kal och livlös, täckt med taggar riktade utåt. På den andra sidan levde trädet i solskenet med olika föremål hängande i trädet, däribland en öppen bok. Det var bilden av en pinad människa som ständigt tvingades försvara sig själv medan ett hemligt, sprudlande liv dolde sig under ytan. Jag undrar om min bildlärare förstod när han såg bilden. Även om han kanske förstod hade jag nog nekat om han frågat om jag behövde prata. Efter så många år av mobbning stod jag på mina egna ben i vått och torrt med det som enda stolthet. Kvar av mig var en hård kärna av det jag en gång varit. Tittar man på skolbilder från den tiden ser man hur jag är blek, livlös och utan en uns av glädje. Jag skrattade bara åt sarkasm och sadism i den miljön.

Det sägs att ögonen är själens spegel. Ibland föreställer jag mig hur mina är ihåliga, mörka djup, splittrade i bitar som en sprucken glasskiva. Det skulle representera de mörka tider som döljer sig i mitt förflutna som mobbad. Idag ser situationen fullständigt annorlunda ut men jag påminns ur djupet av mitt inre om den tiden. Det kommer om och om igen i mina drömmar, ibland under pistolhot, ibland under handgemäng men allra oftast bara under smädande kommentarer och elaka ord. På den tiden drömde jag att jag blev allvarligt skadad fysiskt och att någon av mina klasskamrater skulle fråga hur det var. Att någon skulle bry sig. Jag är en av de få som inte lät det gå över till att faktiskt fysiskt skada mig själv. Sådan tur har inte de flesta.

Genom detta är jag stärkt i min övertygelse om att jag måste jobba som föreläsare mot mobbning. Jag har spenderat hela min utbildning på att försöka lära mig mer om detta sociala fenomen och jag har erfarenheten för att ge det uppbackning. Dessutom gav mobbningen mig en känsla för att aldrig underkasta mig själv påtvingad auktoritet någonsin igen. Jag tar inte av mig kepsen för någon och jag kröker inte min rygg. Istället möter jag världen med solen i mitt ansikte och med styrkan av att ha vandrat genom helvetet och överlevt.

Sådan är mobbningens natur. Jag får bära min gamla krigsskada för resten av mitt liv men förhoppningsvis kan många andra bli räddade från samma öde.


Till minnet av de som dött. Ni vet vilka ni är. Vila i frid.

To bite the hand that feeds you

Just a short entry about something that annoys me greatly...

Spotify has reported great losses even with a growing number of paying users and the company itself rapidly expanding. Being connected with Facebook has given it the edge to outrun it's competitors. Yet it is somehow a ship that is rapidly sinking. Why is that? Well, for some reason the huge record-companies of our time is demanding ridiculous sums of money from Spotify to allow it to use the music which the record-companies hold copyright to. Has this increased profits to the actual artists? No. They are still being given far too little compensation for their work. What a strange situation indeed!

I've been supporting Spotify since their closed beta-service and have since then not pirated music at all. Usually, if you can't find it on Spotify, you can listen to it on Youtube. I can imagine that Spotify has done this to a huge number of people around the world. It is a true testament to "getting rid of piracy by providing a superior service". No longer having to keep and organize MP3-files in any great length, no longer having playlists spread out through different programs and no longer having to feel like a jerk for piracy has been quite good.

However, this all seems to be coming crashing down soon enough. Not because of a bad service but because of the conservatism and frankly silly claims of record-companies who have been the big players since the vinyl. Even though Spotify and streaming-services are obviously the future (or at least the near future) of music distribution, from which these giants of old will need to get their income, the record-companies are biting the hand that feeds them. If they continue both they and Spotify will fall, giving way to a new wave of piracy from people like me who have enjoyed the Spotify-service immensly for €10/month yet will not go back to buying records and will, at least not in the beginning, start paying for another streaming-service for the giants of old to milk dry.

End of the line: Think really hard, people of the record-industry. You're doing both yourselves, the developing market and your consumers harm because you feel entitled to power which you no longer should have. If anything, more money should be going directly to the artists without a need for any fat bigots with their hands in the cookie-jar.

Samisk nationaldag? Vilket strunt.

Jag sitter här och jojkar lite för mig själv och plötsligt poppar det upp en statusuppdatering på Facebookflödet som gratulerar den samiska nationaldagen. Det är inte en same som har skrivit det. Efter en snabb google-sökning kan jag bekräfta att det faktiskt är fallet: Samiska nationaldagen har infallit! Vad häftigt! Låt oss fira allt vi har att fira, som t.ex...

... att det skett en kraftig ökning av anmälda hatbrott mot samer.
... att en lärare fortfarande kunnat förbjuda användande av samiska bland elever.
... att samer fortfarande måste slåss för rätten till sin mark i både Norrbotten och Västerbotten i kamp mot den internationella gruvnäringen.
... att sametinget fortfarande är en blanding mellan ett departement och en folkvald församling vars främsta funktion är att se till att samer bråkar med andra samer istället för att bråka med svenska staten.

Det här är bara ett litet axplock av härligheter. Sanningen är den att man fortfarande lär ut mer om amerikanska indianer än samer i svensk skola, att den stora majoriteten samer inte har några speciella rättigheter alls, att det inte utbildas samiska språklärare och att det fortfarande finns ett djupt förakt mot samer och det samiska bland den allmäna befolkningen.

Se det som pessimism om ni vill men jag ser ingen anledning att fira den samiska nationaldagen förrän Sverige på allvar givit upprättelse till de som drabbats av förtryck, exploatering, tvångsförflyttning, tvångsomvändelse och stöld av sitt land. Den dagen då det sker kan vi ha nationaldag. Tills dess fortsätter jag att jojka i min ensamhet, stilla trummandes och ordlöst beskrivande eftersom jag inte haft förmånen att lära mig mina förfäders vackra språk.

Varför Robin Hood är rättvist och Karl-Bertil är kommunistpropaganda

Så här efter julen lämpar det sig med en liten tillbakablick och analys. Dessutom var jag för upptagen med att dricka mig smällfet på julmust för att hinna skriva något vettigt.

Julen är den tid på året som politiken kanske är mest vilande. De politiska diskussionerna stillas för att ge plats för julfrid och mysig stillsamhet. Frågor som kommer upp är oftast inte mer allvarliga än om hur heligt Kalle Ankas julafton är och att vissa tycker att Karl-Bertil Jonssons julsaga är kommunistpropaganda som inte hör hemma i modern TV. Under detta ligger dock en väldigt intressant fråga som legat och plockats isär i mitt medvetande över julen. Varför är det så att Robin Hood uppfattas som rättvisa medans Karl Bertil uppfattas som socialistdravel? Båda tar från de rika och ger till de fattiga, trots allt, men ändock verkar folk insistera på att det finns en betydande skillnad.

För att få svaret på frågan måste vi gräva i samhälls- och idéhistorians djup. Under medeltidens feudalism levde makthavarna, de rika och mäktiga, på de ofrälses arbete och ägde all mark under ett gudomligt mandat. De tog ut skatter och allt annat de ville ha vilket byggde deras välstånd. Man föddes in i adlighet eller upphöjdes av rikets härskare. Således garanterades att en klyfta upprätthölls mellan de som hade och de som inte hade. Ur ett modernt perspektiv är detta system djup orättfärdigt då individen i det stora hela saknar möjligheten att förvärva sig en bättre position genom hårt arbete.

Låt oss sedan blicka mot den tidiga moderna tiden, vari Karl Bertil Jonssons julsaga utspelar sig i. Feudalsamhället har bytits ut mot ett klassamhälle där makt och inflytande mäts i ekonomisk rikedom istället för gudagiven position. Uppdelningen i samhället har grundats på gammalt adligt inflytande, kristen sed och ekonomisk konkurrens. Tills väldigt nyligen hade inte alla rösträtt, förutom rika män. De rika äger fabrikerna, butikerna, bostäderna, storgodsen osv. där de fattiga arbetar för låg lön, vilket endast väldigt nyligen börjat förbättrats med allt mäktigare fackföreningsrörelse. Fortfarande tjänar de rika långt mycket mer på att bara äga än de fattiga tjänar på att arbeta hårt. Ur ett modernt perspektiv är detta rättvist då förvärvandet av denna rikedom och makt har skett genom hederlig konkurrens.

Det är en ytlig återberättelse av de stora dragen av dessa samhällsformer. Skrapar man under ytan finns det långt mycker mer analysmaterial att hämta. Antagandet om det rättvisa och fria förvärvandet av rikedom är en del av den stora moderna myten om den fria individen. Samhällsvetenskapens första stora "upptäckt" som vetenskap var att klyftan mellan rika och fattiga i feudalsamhällets spår inte var skapade av de fattigast oförmåga att arbeta hårt, oförmåga att förstå högre tänkande och oförmåga att vara en produktiv del av samhället. Istället fann samhällsvetenskapen att en stor del av de villkor som individerna får tampas med i utformandet av sina liv är på förhand format av samhället: de är strukturella. Detta visas idag i den svenska ekonomiska eliten som är i princip orubbad av finanskris och fortfarande domineras av ett antal specifika familjer. Rörligheten i toppen skulle vara högre om hypotesen "Alla kan bli rika av nog mycket hårt arbete" stämde.

Däri ligger vikten bakom socialdemokratin: Att upplösa de strukturella begränsningarna som samhället skapat så att varje individ ska ha samma grundläggande förutsättningar att få ett bra liv. Det är riktig frihet skapat genom kollektiva åtaganden.

Socialdemokratin lider av inlärd hjälplöshet

Genom mina år i politiken har jag skådat den ideologiska kamp som pågår både ute i det svenska samhället och inne i det socialdemokratiska partiet. Det som är så underligt med SAPs unika fall är oviljan att bekräfta existensen av en sådan maktkamp. De som väl accepterar att den existerar baktalas vanligtvis av sina kamrater som "vänstertok" eller dylikt i ett försök att förkasta den personens verklighetsbild. De som ignorerar maktkampen framställer sig själva som sansade och pragmatiska. Om bilden av en ideologisk konflikt får fotfäste tror de flesta att det skulle eskalera till samma pajkastning som i SSU, där maktspelen och ryggdunkeri vida överstiger energin som läggs på faktisk politisk utveckling.

Saken är den att det inte är sansat och pragmatiskt att ignorera den ideologiska konflikt som ligger under ytan. Anledningen till att de som påtalar konflikten stämplas som ideologiskt vänster är för att de oftast tillhör den falang av partiet som i större utsträckning lyfter fram utvecklandet och stärkandet av blandekonomi och välfärd, framför ett stegvis accepterande av att den svenska välfärdsstaten sakta måste monsteras ner då "ekonomiskt utrymme saknas". Det är denna falang som fått stryka på foten i flera årtionden. Kan någon nämna en enda större seger för partivänstern de senaste 20 åren? Juholt kan tyvärr knappast räknas..

Den "pragmatiska" sidan av partiet menar att de är den del av partiet som har utvecklats och blivit "framtidens socialdemokrater". De är beredda att kohandla om allt möjligt och fokuserar väldiga resurser på politisk strategi för att vinna val, istället för att lägga krutet på att försöka bilda folkrörelse. I sak har de accepterat en upprätthållandets linje, inte helt olik Reinfeldts tal om " värnandet av välfärdens kärna" dvs. en minimalistisk universell välfärdsvision. Det ses som enda möjliga alternativet då regelverk, globalisering och opinion har förändrats på ett så radikalt sätt att SAP måste förändras med det. Inom denna falang kallas förespråkare för stärkandet av välfärden för folkhemsromantiker. Visserligen säger man att det här med visioner är fint och bra men det Reinfeldtska "visioner är farligt" trummar sakta i bakhuvudet också.

Problematiken är när man på detta sätt diskvalificerar den politiska viljan från vänster samtidigt som man lyfter fram den liberalare vägen som det enda alternativet. Man påstår att det är "omöjligt att förbjuda vinster i välfärden", "omöjligt att höja skatterna", "omöjligt att återförstatliga skolan" och "omöjligt att återreglera elmarknaden" för att ta några exempel. Anledningen till att det är omöjligt är ekonomiska förutsättningar, marknadens utveckling, opinionsläget, EU-regler etc etc. Dessa hinder lyfts fram som saker som ligger bortom politikens kontroll; ett gäng oföränderliga aber som alltid ger mandat åt avreglering, nedskärning och åtstramning men aldrig ger förutsättningarna för att stärka välfärden. Således blir politiker och demokratin marknadens tjänare istället för att marknaden blir folkets tjänare. I det stora hela är detta själva sinnesbilden av inlärd hjälplöshet som håller SAP i ett järngrepp av aldrig tidigare skådad kaliber. Man har målats in i ett hörn där höger är enda alternativet ut.

Samtidigt är dessa koncept fullständiga luftslott. De är sociala skapelser formade av människans vilja. Därmed ligger de också inom människans kraft att förändra. Vi politiskt engagerade i den representativa demokratin måste ruska av oss känslan av vanmakt och förstå att viljan att förändra är nog för att förändra. Det handlar bara om att inte ta den enkla vägen ut hela tiden. Den kortsiktiga vinstens lockande rop får inte trollbinda våra sinnen. Frågan om vinster i välfärden är ett sådant vägskäl där vi antingen kan göra det folket och vår ideologiska strävan säger och förbjuda vinster ELLER göra det som nyliberalismens tänkare och EUs neokonservativa vill att vi ska göra. De enda som sätter gränser för vad som kan göras är i slutändan vi själva.

Det verkar som att vissa fortfarande tror att socialdemokratin är dömd att misslyckas därför att Sovjet föll. När kapitalismen således segrade så började man se på socialism som omodernt. Om man fortfarande tror på detta så har man inte insett att skandinavisk socialdemokrati är något helt annat än de auktoritära socialistiska modellerna som utövats under 1900-talet. Något modernare och effektivare än den skandinaviska välfärdsmodellen har hittills inte uppfunnits, varvid jag har svårt att förstå varför vi ska försöka dra samhället till samma låga standard som USA...

Högerns krig mot humaniora

Högern och svenskt näringsliv har förklarat krig mot de humanistiska inriktningarna i utbildningsväsendet. Svenskt näringsliv kom bland annat med förslaget att sänka studiestödet till studenter inom humaniora och konst. Nu går moderaterna ut med förslaget att man ska minska antalet platser på estetiska programmet och "öka kraven", ett begrepp som används ofta inom högerns retorik. Ni förstår, i deras världsbild är vi alla slöfockar så länge vi inte är anställda som chefer eller hårt arbetande knegare på fabriksgolvet. Detta bygger på missuppfattningen om att humaniora, konst och samhällsvetenskap är "flummigt" och därmed saknar konkret värde. Ty ekonomiskt värde är högerns ledande kraft. Man var till och med på gång att ta bort hela estetiska programmet inom gymnasieskolan vilket man dock till slut bestämde sig för att avstå från. Att deras resonemang bygger på luft blir nästan pinsamt uppenbart när moderaternas talesperson i skolfrågor, Tobias Tobé, blir fullständigt kapad av kulturnyttreportern från P1.

Humaniora, konst och samhällsvetenskap är ämnen som går ut på att förstå oss på vår nutid och ge uttryck för den. Det bygger på filosofin om att människan är mer än en mekanisk struktur för produktion och reproduktion av varor som krävs för artens överlevnad. För att använda en liknelse så är det kryddan i maträtten. Visserligen går mat att äta utan krydda men det är då inte för njutnings så mycket som för att få i sig näring.

Varför vill man då gröpa ur kultur, filosofi och historia? Den vedertagna teorin är att dessa ämnen inte skapar nog med lönsamhet för samhället. Det är dock så renodlat skitsnack att jag knappt orkar med det. Utan dessa ämnen skulle politik, underhållning, innovation och IT stagnera och slutligen krascha, sektorer som utgör en absolut del av livsnerven i dagens samhälle. Min teori är därför att det utgör det absolut största hotet mot rådande maktstrukturer. Det är inom dessa ämnen som staten plockas isär, analyseras och kritiseras. Mycket av kritiken faller på kapitalism, patriarkat och våldsmonopol. Dessa ligger nära konservatismen och de nyliberala krafterna som söker desarmera civilsamhället från dess möjligheter att bryta sig lös ur den eviga spiralen av födas-utbildas-jobba-dö. Att det skulle kunna finnas andra drivkrafter än pengar och att spendera dessa pengar, det ska enbart förunnas de rikaste i samhället, trots allt...

Ett de(s)perat rop på hjälp

Kamrater, jag ropar efter er hjälp då jag vet att ni är kloka människor med hjärtat på rätt plats.

I många nätter har jag nu legat och vridit mig i ångest och våndor över det planerade gruvprojektet i Rönnbäck, Björkvattensdalen i Västerbotten. Det är ett projekt gällande en etablering av en gigantisk nickelgruva i samiskt kärnland, den första av sitt slag i Sverige sedan andra världskrigets tid och till ungefär lika stor yta som Umeå stad. Företaget och dess supportrar basunerar ut det som tidernas satsning i Västerbottens inland med jobbtillfällen som sträcker sig över 20 år.

Så varför ligger jag då vaken i ångest? Jo, det är därför att det här projektet är fel på så många sätt att jag har svårt att inte tappa fattningen. Det är så fel att det skär i hjärtat och håller mig vaken om nätterna. Tillåt mig att utveckla.

Gruvprojektet största del är beläget på Rönnbäcksnäset mitt i Voitjajaure fjällsjö. Denna sjö är vattenmagasin till Gardikens kraftverk och ligger i direkt anslutning till Umeåälvens flöde. Det är en levande sjö med gott fiske som trots reglering på 60-talet utgör en stor del av livsnerven för bygden. Området är magiskt vackert och kommer till sin fulla rätt när det råder högvatten och de stilla sommarnätterna lockar fram insekterna att dansa på det spegelblanka vattnet och fiskarna slår i midnattssolens strålar. På sommaren brukar befolkningen åka ut på båtar och fiska i hopp om att fånga någon av de stora öringarna som slår stora ringar på vattnet och på vintern möts man ute på isen och pimplar tillsammans innan man gör upp en brasa någonstans i närheten, fikar tillsammans och berättar historier om området. Värdet i naturen går inte att förringa, inte bara för de som bor där just nu utan även för de som bott där och för de som i framtiden förhoppningsvis kommer att vistas i området.

Rönnbäck i sommartid.

Det tilltänkta gruvområdet markerat och en gestaltning över Umeåälvens vattenavrinningsområde.

Rönnbäck som sådant är planerat att grävas bort och Stenträsk, del av Västerbottensfjällens första nybyggarområde och min familjs ursprung sedan 150 år tillbaka, är tänkt att bli ett sandmagasin där avfallet från gruvan kan dumpas. Miljöriskerna med detta är uppenbara för alla personer med lite sunt förnuft samtidigt som gruvbolaget Nickel Mountain beskriver avfallet som tämligen ofarligt och miljökonsekvenserna som minimala utöver ett förändrat utseende på området. Men när senast hörde ni talas om en miljövänlig gruva? Något sådant existerar inte. Att gräva upp och exploatera marken är skadligt oavsett hur man vrider och vänder på det och skulle avfallet börja läcka slaggprodukter så åker det rakt ner i Umeåälvens vatten och färdas med stor sannolikhet rakt ner till Östersjön, som redan idag är övergött och oerhört känsligt för ytterligare föroreningar. Sandmagasinet kommer dessutom att ligga i anslutning till ett vattendrag som förändrar höjd i enlighet med säsongerna vilket förutsätter en omfattande erosion. Årtionden efter att gruvan har avslutat sin aktivitet kommer avfall att finnas kvar och i slutändan landar det på skattebetalarnas bord att ta hand om skadan genom Länsstyrelsen, som redan idag erkänt att de har för lite medel för att ta hand om redan existerande miljöfaror efter gamla gruvor och dammar.

Bilden från Blaikengruvan, också i Storumans kommun, som tvingades stänga efter komplikationer. Föroreningarna är omfattande och går inte att göra ogjorda.

Frågan är inte heller så enkel att den håller sig till enbart miljörisker. Det finns även rent juridiska komplikationer i frågan. Området Rönnbäck är omtvistat då det en gång i tiden tillhörde det s.k. lappskattelandet. Det var land som svenska staten gav rätt till den samiska befolkningen att äga och bruka, utifrån urminnes hävd, förutsatt att de betalade skatt. Områdena delades in i "hemmarn" vilket ofta sträckte sig mellan åtskilliga fjälltoppar där samerna hade fulla rättigheter till marken. Den delades upp i två tredjedelar allmänning, som befolkningen ägde gemensamt och den sista tredjedelen delades upp i mindre delar för privat bruk. I all mening ägde samerna gigantiska områden i en uppdelning som var så rättvis som möjligt utifrån nybyggarperspektiv.

Stenträsk i sommartid, Voitjajaures aborrekälla nummer ett. Här planerar man fylla igen allt med sand för ett framtida sandmagasin.

Nybyggare kom och fick del av landet på samma sätt som andra och många samer "konverterade" från deras tidigare leverne som nomader till jordbrukare och boskapskötande utöver renar. På 1880-talet ansåg dock svenska staten att de gjort ett misstag som givit samerna rätt till så mycket mark och genomförde en reform som berövade samerna från de två tredjedelar av marken som tidigare ägts gemensamt av bygden och betalats skatt för. Många nybyggare och samer hade då redan införskaffat ägandebevis i form av dokument. Detta gjorde det problematiskt för staten att konfiskera marken och Länsstyrelsen på den tiden tog saken i egna händer. De skickade ut s.k. lappfogdar för att gå ut i bygderna och med svepskäl och ursäkter ta beslag på papperna, oftast genom lögner. Sedan brände man alla papper man kommit över. Därmed blev lappskattelandet till kronomark.

I efterhand har en del erkännanden kommit att det här var ett övergrepp på den samiska befolkningen och rättigheterna som tillkommit under 1900-talet är tänkta att agera plåster på såren. Problemet ligger endast i den svenska statens definition av vad som är en riktig same. Enligt Sveriges rikes lag är det endast den som äger renar som äger fulla rättigheter i lappmarken. Därmed diskvalificeras majoriteten av Sveriges samiska befolkning från sina tidigare rättigheter och en djup klyfta har skapats mellan renägande samer och de som ägnar sig åt andra samiska näringar så som fiske, jakt, samling och traditionellt hantverk. Detta syns klart och tydligt i alla politiska strider som utspelats i Sametinget sedan det instiftades. Detta är inte konstigt att det finns ont blod då både påtvingade folkförflyttningar och svenska statens konfiskering av renmärken har reducerat antalet renägande samer till ett minimum, en liten elit i den stora massan. Speciellt sydsamerna i Västerbottensfjällen, av vilket jag stammar, har slagits ut totalt, vilket man kan se i att hela Vapsten Sameby består av gamla nordsamesläkten.

Företaget i fråga har inte listat ens i närheten av hela den samiska befolkningen i området som intressenter. Informationen har varit knapphändig och det är endast nyligen som informationsmaterial har släppts på svenska gällande gruvprojektet. Förhandlingarna har uteslutande skett mot politiska organ och Vapsten Sameby. Många ur lokalbefolkningen har istället valt att organisera sig i en motståndsgrupp på nätet. De viktiga frågorna för oss att ställa är: Har frågan om vem som har rätt till marken verkligen spelat ut sin roll? Är det helt okej att urbefolkningen tvingas flytta på sig igen för "rikets intressen", precis som man gjorde vid regleringen på 60-talet? Kan pengar ersätta de förluster som befolkningen tvingas utstå?

De samiska näringarna sträcker sig långt utöver rennäringen. Här är trummakare Knut Persson från bygden i fullt arbete med att göra en traditionell samisk "trolltrumma".

Detta leder oss osökt in på nästa fråga: Den kulturella. Sverige har i många år basunerat ut intresset av att bevara och återutveckla den samiska kulturen. Detta har skett genom inrättandet av olika instanser och satsningar av olika slag, som t.ex. samiska veckan i Umeå där det hölls ett informationsmöte gällande miljöfarorna med gruvsatsningen, genom motståndsgruppens initiativ.

Voitjabygden är en levande bygd med en unik kultur som kan spåras tillbaka till den samiska nomadtiden. Här ägnar sig fortfarande invånarna åt de traditionsbundna näringarna och möts oftast ute i naturen. De lever med ena foten i den "moderna" tiden med allt det innebär och med den andra foten i forntiden där man fortfarande respekterar de gamla heliga platserna och lever i så god harmoni som möjligt med naturen. Man vårdar aktivt minnen av det som varit och tar tillvara på det man har, i bjärt kontrast till den moderna tidens slöseri och tillväxt-hets.

En fjällkåta som återuppbyggdes på platsen där en tidigare kåta stått, genom hembygdsföreningens arbete. Den ligger nu inom det tänka gruvområdet.

Det vi kan se i Voitjabygden är något unikt som hotats allt mer på senare tid i och med att Sápmi rutas in och trycks ihop av olika intressen. Det är ett vittnesmål om en annan form av liv som i den moderna tidens intresse för mångfald och naturvård är oerhört efterfrågat, inte bara av svenska intressenter utan även av internationella intressenter. Det är framförallt ett tecken på en annan form av filosofi än den som regerar Sverige och världen idag, en form av urfilosofi om att vi måste ta hand om naturen och att den är nära kopplad till människan. Även fast det samiska folket i överväldigande utsträckning berövats sitt språk, sin religion och sin kultur så lever det kvar i berättelserna runt öppna brasor på fjället. Jag som vuxit upp med en fot i fjällvärlden känner denna koppling allt starkare ju äldre jag blir och desto mer jag dras med i en värld i ständig förändring och ett evigt krav på prestation. Det är en form av harmoni som människan endast kan uppnå när den står i direkt kontakt med naturen. Att detta hotas gör att många av oss som valt att engagera oss i frågan ligger vakna om natten i mörka tankar, gråtfärdiga eller rent av spyfärdiga över tanken på det övergrepp som planeras.

Ute på bärplockning i fjällskogen, en del av kulturen som allt färre får uppleva.

Naturen runt omkring oss är en del av att vara same, lika mycket idag som det varit tidigare. De platser vi gästar har sina egna namn och bär historier längre tillbaka än någon levande människa idag. Voitjabygden i sig har en långtgående historia som redogjorts i ett flertal böcker (Nyligast, Livet i Voitjabygden 2007) och är fylld av gamla lämningar, landmärken och berättelser. Att exploatera denna natur handlar om mer än hur många hektar mark som måste brukas. Det handlar om vår gemensamma levande historia som förintas i ett penndrag från Bergstaten. De som bor i bygden idag, av vilket många har byggt sina egna hus med sina egna händer, kommer att tvingas flytta då de inte har kompetensen eller intresset av att jobba i gruvan samtidigt som deras omnejd försvinner som attraktivt levnadsområde. Ljudet av maskiner, explosioner och dammet som sprider sig kommer att få dem att försvinna från platsen och deras barn och barnbarn, av vilket jag är ett, kommer inte att återvända. En kultur med flera hundra år på nacken försvinner för att aldrig återkomma.

Lövfjället som dominerar bygdens utsikt, hem till både jakt, fiske och samling, kommer att ensamt vaka över gruvsatsningen, berövad från sitt tidigare folk.

Därmed är det med sorg i hjärtat och bedrövelse i min uppsyn som jag ropar på er, mina kamrater, för att väcka er ur er slumrande ovetskap. Det här projektet är långt mycket mer komplicerat än både gruvföretag och politisk förvaltning vill få det att framstå. Miljöfrågan, de juridiska aspekterna och det kulturella arvet kräver uppmärksamhet som förringats i nuvarande diskussioner. Bygden har splittrats i de som stödjer gruvan, utifrån att de inte har hopp att få ekonomiskt stöd annorstädes och de som tagit ställning mot gruvprojektet i ett desperat försök att rädda naturen och bygdens livsnerv. Av de jag talat med är det ingen som egentligen vill ha en gruva men i led med inlandets utarmning tvingas de ge med sig, som en gisslansituation där enda lösningen är att gå med på förövarens krav.

Det finns andra lösningar på inlandets förfall än att sälja ut våra gemensamma resurser. Turismen har nyligen fått högre status och pekas ut som en framtidsresurs att bruka till dess fulla grad. Området har unika värden långt över nickelhaltig malm som är långt mer hållbara och nyttiga. Istället för att erkänna en rovdrift på vår fjällvärld som en sista desperat lösning att få in skattemedel måste vi satsa på nyskapande entreprenörskap och ta tillvara på naturen och kulturen. Motståndsrörelsen har tagit fram ett förslag på etableringen av ett upplevelsecentrum i området. Däremot finns det ingenting som säger att det är den enda satsningen som kan genomföras i området. Ekoturism, spa-verksamhet, naturläkemedel, hantverksproduktion och den traditionella jakten, fisket och samlingen kan tas tillvara på ett långt bättre sätt och komma fler till del. Har vi tur kanske fler uppmärksammar det goda i det moderna samiska levernet, när vi ändå håller på.

Min släkt, samlade för släktträff i underbara Voitjabygden vid den gamla skolan för några år sedan.

 Det här handlar om urbefolkningens rättigheter och den enskilda medborgarens rätt gentemot staten och kapitalmakterna. Jag är redo att göra mitt för att ta ansvar för nutiden och framtiden. Det innefattar att finna andra lösningar än att sälja bort fjällen till utländska aktieägare samt rädda och utveckla Sápmi. Är du?

Hör isåfall av dig direkt till mig här på bloggen eller gå med i Facebookgruppen. Vi måste ta strid i denna fråga innan det är för sent, år 2014 då gruvbolaget planerar dra igång verksamheten.Det här handlar inte bara om närområdets framtid utan om det samiska folkets framtid och hela Umeälvens fortlevnad.


P.S. Förlåt till Storumans arbetarekommun för att jag brusade upp lite vid mötet i Tärnaby. Jag blir lätt känslomässig i denna fråga.

P.P.S. Alla bilder tagna ur Facebookgruppen Stoppa Gruvan i Rönnbäck och tillhör respektive ägare.

En dröm säger mer än tusen bilder

Inatt så drömde jag att jag hade funnit någon form av applikation till min mobil som gjorde att jag kunde teleportera mig bort med den. Funktionen var särskilt speciell då den låste sig till att teleportera till personer som jag kände och visste hur de såg ut. När jag således upptäckt en så fantastiskt grej passade jag på att teleportera mig från en grådaskig dag i Umeå till Stuttgart för att hälsa på en kamrat till mig vid namn Steffen, som numera har det ganska tungt med depression och arbetslöshet. Det var en glad överraskning och en häftig upplevelse.

Därefter kom en skiftning i drömmen när jag teleporterade mig till Piteå, in i min pappas lägenhet. Han blev väldigt glad över att se mig men så klart förvånad och efter lite vita lögner, för att hålla min fantastiska applikation hemlig, hade han bestämt att vi skulle ta oss ut på stan. På något sätt hade jag fått med mig Steffen, som under en ganska lång period velat besöka Sverige. Ute på stan skulle vi träffa min pappas sida av släkten som också blev glada över att träffa mig.

Ytterligare en skiftning skedde och vi satt plötsligt på en buss mot Öjebyn där vi skulle gå ut och fika tillsammans. Det grå vädret hade bytts ut mot en vacker, solig sommardag där strålarna värmde genom bussens fönster. På något sätt hade jag lyckats tappa bort Steffen när vi hoppade på bussen och jag visste inte heller exakt var vi skulle. Mobilen hade jag varit tvungen att lämna hemma hos pappa på laddning då teleportering dränerade en stor del av batteriet.

Farmor hade betett sig lite underligt och inte pratat på ett tag. Vi hoppade av vid "Öjeby centrum" där det finns ett café. Där började först farmor att uppenbarligen högljutt diskutera/bråka med en kusin för att sedan konfrontera mig och kräva en förklaring. Kusinen förklarade att farmor påstod att jag ljög och att Steffen inte var från Tyskland. Jag förstod att hon sett till att vi kommit bort från honom och blev både förvånad och upprörd över det hela. Efter att ha övertygat farmor om att Steffen var från Tyskland och att jag inte hade något att ljuga över visade det sig att vi skulle besöka en gammal restaurang belägen i en gigantisk trädgård. Egentligen var den stängd sedan länge men genom min farmor och farfars kontakter skulle vi få använda stället och bli serverade av en privat kock. Innan drömmen tynade så höjde jag rösten och förklarade för gruppen hur korkat det var att de gått omkring och tjattrat bakom ryggen på mig och att vi nu alla fick lida genom dålig stämning samt att om de bara frågat mig från början så hade inga problem uppstått.

Därefter vaknade jag.

Den här drömmen är ytterst målande då jag dels:
1. Vill komma bort/få semester.
2. Saknar min döda pappa.
3. Önskar att jag kunde göra något åt Steffens situation.
4. Önskar att jag hade haft en bättre relation med den ena sidan av min släkt men att jag inte litar på dem och tycker att det är ganska udda att umgås med dem.

Nå, vilket som så var det en ganska vacker dröm, problem eller inte... Det var i alla fall något istället för inget.

Min syster, jag och min pappa med käpp i Umeå för länge, länge sedan.

Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"

Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:

1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".

2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.

3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.

Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.

Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.

Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.

Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.

Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #6 Rune

 Denna post dedikeras till =[VnB]=Shexpêare, som tröstlöst höll igång Rune 1.0s community många år efter dess egentliga bästföredatum och gav mig och många andra spelare en smak för detta fantastiska spel.

Det finns ett antal olika stereotypa kulturella inslag som fått kultstatus bland dagens ungdomar eller haft kultstatus sedan långt tillbaka: Pirater, ninjor och vikingar. Dagens 20SSNAMVM hanterar ett spel som rör den sistnämnda av dessa grupper.

Med ett omslag som detta är det svårt att se att någon kunnat missa det.

Rune släpptes, så som många andra spel på den här listan, år 2000 och skapades av Human Head Studios som idag är mer kända för FPS-spelet Prey. Som elvaåring kändes namnet töntigt då jag inte riktigt förstod varför man döpte ett spel om vikingar till ett gubbnamn. Dock kom jag snabbt över demot av spelet och kastades in i en mäktig upplevelse som skulle komma att hålla mig fast i många år framöver.

Spelet är ett hyggligt unikt tredjepersonsbaserat närstridsfokuserat spel. Dess story och setting är baserad på nordisk mytologi och man spelar som Ragnar, en viking som får i uppdrag av Oden att stoppa Loke från att kasta in världen i ragnarrök. Singleplayerkampanjen är en långdragen historia där man slår sig fram genom grottor, Hels rike, snöiga bergsmassiv och nordiskt inspirerade slott/städer. Det var intressant som barn när jag först kom i kontakt med det men är inte mycket att skryta om idag. Istället var det som fick mig att fastna en utmärkt multiplayerupplevelse.

Julfirande på DM_MtEverest ca 2006. Mig i mitten.

Jag spelade ganska lite multiplayer i början då internetuppkopplingen under de första åren av 2000-talet var ett helvete och jag lyckades inte komma över fullversionen av spelet förrän långt senare. Det lilla jag fick uppleva (Två-tre laggiga demokartor) var dock nog för att få mig att komma tillbaka flera år senare. Ungefär 2004 kom jag över spelet på riktigt och började spela som en galning. Redan då hade spelarbasen splittrats upp i två olika läger, eftersom att Human Head Studios hade släppt en fristående multiplayerversion av spelet, Rune: Halls of Valhalla. Jag var dock kvar med en uppsjö andra spelare i det s.k. Rune 1.0.

Men nog med nostalgiskt babblande. Spelets stridssystem är baserat på Unreal-motorn. Man ser sin karaktär ur ett tredjepersonsperspektiv och plockar upp vapen systematiskt på olika banor för att sedan försöka att ha ihjäl sina motståndare så ofta som möjligt och så snyggt som möjligt. Stridssystemet fungerar så att varje vapen har ett bestämt antal rörelser som det kan utföra. Vilken rörelse som genomförs beror på vilket håll man rör sin karaktär samt vilken kombination av musklick man genomför. Därmed så, om du har ett enkelt roman sword och går framåt samt klickar en gång med vänster musknapp så kommer karaktären att genomför en enkel vänstersving med svärdet. Fortsätter du att klicka medan du går framåt genomförs en kombo av ett antal slag. Backar du och klickar en gång så genomförs ett enkelt nedåtriktat hugg. Hoppar du och klickar en gång när du är högst upp i hoppet kommer en sorts spin-manöver att utföras där alla inom en viss radie skadas.

Jag och en annan spelare låsta mitt i varsin spin precis när matchen slutat.

Vapen kommer i tre olika grupper: Svärd, klubbor och yxor. Det finns dessutom sköldar som kan bäras när man bär enhandsvapen. De olika vapengrupperna är likvärdiga styrkemässigt där de går ifrån menlösa småvapen till gigantiska mördarmaskiner men har olika räckvidder och rörelsemönster som är unika för varje vapen. Därför blev spelare specialiserade på olika vapen och olika sätt att slåss på, vilket gjorde varje match till en minnesvärd upplevelse. Den riktigt dedikerade spelarbasen utvecklade t.o.m. olika "skolor" eller "stilar" som exempelvis Ground-walking, vilket var ett speciellt sätt att slåss med ett riktigt stort svärd där man, om man var skicklig, aldrig slutade att hacka i ett sick-sackmönster riktat mot motståndarens huvud. Kroppskontrollen över karaktären, timing och valet av anfallsmanöver blev således oerhört viktigt för att bli duktig i spelet.

Jag i rött, i en frenetisk strid mot två välrustade motståndare, ca 2007.

Rune använder även ett kroppsdels-system där båda armarna samt huvudet går att hugga av från kroppen. Dessa delar kunde sedan plockas upp av spelare för att häckla motståndaren eller för att, på ett synnerligen förnedrande sätt, avsluta striden genom att slå ihjäl motståndaren med dess egen arm. Om huvudet kapades dog den drabbade självklart direkt och den vinnande spelaren belönades med en extra skalle bakom sin score.

Matcherna kan delas in primärt i Death Match, Team Deathmatch men genom modding uppkom även Capture the Torch (CTF), Duel och det mer obskyra Mt Everest Race (En bana där man skulle försöka hinna först upp på Mt Everest genom hopp-pussel).

Genom dess oerhörda fokus på renodlad skicklighet uppkom flera sätt att spela det på. Klaner bildades snabbt och tävlade om storhet på slagfälten och tävlingar arrangerades över forum för att få reda på vem och vilka som låg på topp. Communityn var som alla andra en blandning mellan rövhål och fantastiska människor men förvånadsvärt dedikerad till spelet och dess fortlevnad i de flesta fallen. Klanerna bildade dessutom sina egenartade kulturer med vapenstilar och spelregler, bl.a. att spela med Honour där man vägrade att döda motståndare som inte hade en chans att försvara sig.

Jag blickade ut över slagfältet efter en extra stor dos pwnage.

Är Rune värt att spela idag? Jag vet faktiskt inte ens om masterservern fortfarande är online. Själv slutade jag ordentligt 2008 efter många års spelande och lämnade då en community som sedan länge dödförklarats men ändock hade ett fåtal servrar och en handfull spelare som dagligen fortsatte kampen. De förtjänar respekt. Kanske lever fortfarande Rune:Halls of Valhalla online men jag gillade aldrig skillnaderna mellan 1.0 och HoV. Kommer du över Rune idag så skulle jag dock varmt rekommendera det för LAN. Det finns få saker som är mer tillfredsställande än att plocka upp ett svärd och under 15-20 minuter totalt massakera dina motståndare med säkra utförda hugg och svingar.

Rune förtjänar sin plats i historien som ett grymt multiplayerspel med ett unikt stridssystem som än idag bär mark och hittills inte mästrats av något annat system jag erfarit. Förhoppningsvis kommer Human Head att släppa en uppföljare någon gång i framtiden som gör att fler kan få känna spelglädjen som är Rune.

En dag möts vi igen, vapenbröder.

Och just det... nämnde jag att mjöd kan plockas upp för att återfå hälsa? Det är nog för att du ska pröva detta spel!

A brief moment of videogame history or Seriously, devs... WTF?

An old foe has returned to our lands, brothers and sisters. It's been lurking in the shadows for quite a while but has recently begun to take over completely. You know what I am talking about.

In the age before time (I hear people call them the 90's) there was a transition between games that were very simplistic by nature in an arcade-style fashion and a new line of games where suddenly the programmed cutscene came along. It was quite remarkable by the time with the advancement of graphical engines. One day the developers could even put in real live video-sequences in games! As many know however this was quite horrible because actors are in general not as cool as video-game characters and cheesiness dropped out of style in the late 80's. Some adventuregames had a lot of cutscenes and often they were used to forwards the storyline or given as a reward for finishing a quest of some kind. As long as they were used sparingly they were accepted as a new creative medium by the consumers while games that were primarily based on cutscenes, like half of the library to the Sega CD, failed horribly.

Now time went on and so did the videogame market. In the year of our lord (FSM) 1998 gamers were blessed with Half-Life which got a LOT of recognition because of the lack of non-interactive cutscenes. Instead, the game was based on scripted events in which the player had full control of himself and could make (often fatal) choices. It was revolutionizing. In the same way as Myst revolutionized gaming by putting the gamer as a person in a completely different world, Half-Life brought us interactive storytelling where you were smack-dab in the action and able to do as you saw fit. You weren't just playing as Gordon Freeman; you truly were Gordon Freeman. This was followed by games like System Shock 2 where the immersion into the game world was top priority. This was the future... or so we thought.

Fast-forward the tape to the situation we have today. Pick up the nearest high-budget title with a first-person or third-person perspective. How are cutscenes used in that game?
Look at the singleplayer campaign of BF3. It is riddled with cutscenes and scripted events that you cannot do much about. Look at Deus Ex 3. Whenever you do something really cool like a takedown, the camera perspective is switched to 3rd person and we get a cutscene. Looking at the gameplay videos of the new Elder Scrolls game, guess what, you get cutscenes. This increase in cutscenes and scripted events is slowly stripping us of the immersion that games like Half-Life gave us.

As soon as the camera flies off to a scripted position to show my character do something cool, it isn't me who is doing it. The feeling of the game is lost rapidly especially with the repeat of the same meaningless cutscene that was pretty neat the first two times but after that only becomes a chore. If you're in a game where you have been able to create your own character or even customize the basic character you want to be able to feel with that character. That feeling can be multiplied several times if the "fourth wall" isn't broken by stupid cutscenes. A game that should get recognition by doing this the correct way is Fallout 3. With it's special attack-system we get some scripted cutscene action but it is INTERACTIVE (the word of the day, folks) and beyond that the few cutscenes that occur are as they were in Half-Life.

Either this ridiculous cutscene nonsense has come from the simplification of games in general, the increase in focus of the inferior gamepad-control system or just plain laziness from developers. Either way, we're getting screwed over by developers, Sega CD-style, and if they manage to ruin Thief 4 with that shit I am going to barf.

So please, stop. If I want to see a movie I go get a bloody movie. If I want to play a game I want a game not an interactive movie!

Dagens ungdom

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.

Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.

Vem är du egentligen?

Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats. 

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Dagens faktum #2 - Vi lever i ett slavsamhälle

Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.

Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.

I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.

Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.

Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.

Dagens faktum #1 - Alla vill ha dina pengar

Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.

Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.

Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?

För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.