En dröm säger mer än tusen bilder

Inatt så drömde jag att jag hade funnit någon form av applikation till min mobil som gjorde att jag kunde teleportera mig bort med den. Funktionen var särskilt speciell då den låste sig till att teleportera till personer som jag kände och visste hur de såg ut. När jag således upptäckt en så fantastiskt grej passade jag på att teleportera mig från en grådaskig dag i Umeå till Stuttgart för att hälsa på en kamrat till mig vid namn Steffen, som numera har det ganska tungt med depression och arbetslöshet. Det var en glad överraskning och en häftig upplevelse.

Därefter kom en skiftning i drömmen när jag teleporterade mig till Piteå, in i min pappas lägenhet. Han blev väldigt glad över att se mig men så klart förvånad och efter lite vita lögner, för att hålla min fantastiska applikation hemlig, hade han bestämt att vi skulle ta oss ut på stan. På något sätt hade jag fått med mig Steffen, som under en ganska lång period velat besöka Sverige. Ute på stan skulle vi träffa min pappas sida av släkten som också blev glada över att träffa mig.

Ytterligare en skiftning skedde och vi satt plötsligt på en buss mot Öjebyn där vi skulle gå ut och fika tillsammans. Det grå vädret hade bytts ut mot en vacker, solig sommardag där strålarna värmde genom bussens fönster. På något sätt hade jag lyckats tappa bort Steffen när vi hoppade på bussen och jag visste inte heller exakt var vi skulle. Mobilen hade jag varit tvungen att lämna hemma hos pappa på laddning då teleportering dränerade en stor del av batteriet.

Farmor hade betett sig lite underligt och inte pratat på ett tag. Vi hoppade av vid "Öjeby centrum" där det finns ett café. Där började först farmor att uppenbarligen högljutt diskutera/bråka med en kusin för att sedan konfrontera mig och kräva en förklaring. Kusinen förklarade att farmor påstod att jag ljög och att Steffen inte var från Tyskland. Jag förstod att hon sett till att vi kommit bort från honom och blev både förvånad och upprörd över det hela. Efter att ha övertygat farmor om att Steffen var från Tyskland och att jag inte hade något att ljuga över visade det sig att vi skulle besöka en gammal restaurang belägen i en gigantisk trädgård. Egentligen var den stängd sedan länge men genom min farmor och farfars kontakter skulle vi få använda stället och bli serverade av en privat kock. Innan drömmen tynade så höjde jag rösten och förklarade för gruppen hur korkat det var att de gått omkring och tjattrat bakom ryggen på mig och att vi nu alla fick lida genom dålig stämning samt att om de bara frågat mig från början så hade inga problem uppstått.

Därefter vaknade jag.

Den här drömmen är ytterst målande då jag dels:
1. Vill komma bort/få semester.
2. Saknar min döda pappa.
3. Önskar att jag kunde göra något åt Steffens situation.
4. Önskar att jag hade haft en bättre relation med den ena sidan av min släkt men att jag inte litar på dem och tycker att det är ganska udda att umgås med dem.

Nå, vilket som så var det en ganska vacker dröm, problem eller inte... Det var i alla fall något istället för inget.

Min syster, jag och min pappa med käpp i Umeå för länge, länge sedan.

Mörka tider

Det finns en värld där ute, bortanför dessa evigt lysande skärmarnas ljus. Dagar som denna funderar jag över hur den egentligen är. Något som inte allt för sällan slår mig är att det är en ganska mörk plats just nu. Ekonomisk härdsmälta, terrorism och massiva miljökatastrofer turas om att ta upp utrymme i media och våra egna sinnen. Detta är förstås när vi vågar lyfta blicken från våra egna små världar där vi i västvärlden uppehåller oss med triviala problem. Vi lever i ett paradis där det mesta sakta men säkert förlorar sin mening i ett oändligt hav av meningslöshet. För vad ger oss egentligen glädje när vi konsumerat allt i vill och latat oss allt vi vill?

Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.

Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #5 Tribes 2

I början av 2000-talet köpte jag ganska ofta en tidning som gick under namnet Incite PC Games. De som läst några av mina tidigare inlägg kanske uppmärksammat det redan. Hur som helst så kom det sig en vinter att jag hade köpt ett nummer av tidningen inför resan upp till fjällen med familjen, så som vi ofta företog oss på den tiden så fort det dök upp ett lov i skolan. I detta nummer fanns en förhandstitt på ett kommande FPS-spel som skulle ha fullständigt fokus på multiplayer, något som var nästintill unikt på den tiden. Det skulle vara en uppföljare till ett tidigare spel under samma tema och gick under namnet Tribes 2. Jag minns hur jag läste och fascinerades över detta grandiosa projekt som hade så många unika företeelser att det var svårt att komma överens med sig själv över vad i spelet som var coolast. Mina cravings efter spelet blev massiva och jag började direkt tjata på min mor att hon skulle köpa det åt mig. Men datorspel var dyra redan då och vi hade inte ens ADSL hemma eller ens en nog bra dator för att jag skulle kunna köra ett så avancerat spel. Därmed fick jag vänta... Ett tag.

Jag ger omslaget över 9000 solar.

Jag hittade en kopia av spelet på en elektronikbutik i Umeå året därpå. Av en händelse hade min fader då vid denna tid införskaffat en hyggligt bra dator, för sin tid, som jag kunde prova det på. Tutorialen var nog för att hålla mig sittandes på spikar tills den dag då jag faktiskt fick chansen att uppleva dess verkliga storhet på mammas nya dator och 0,5 mb ADSL! Goda tider, kamrater. Mycket goda tider. Tillåt mig att förklara varför.

Det är fan svårt att hitta bra bilder från det här spelet!

Tribes 2 släpptes år 2001. Det är alltså ett helt år före den storslagna succén Battlefield 1942. Dess huvudsakliga motståndare på FPS-multiplayer-scenen var därmed Counterstrike, Unreal Tournament och Quake 3 Arena. Med sådana motståndare är det inte svårt att se hur det här spelet kunde ha svårt att få tid i rampljuset. Ändock hade det ett flertal komponenter som gjorde att det överskred andras begränsningar och som gör det till det bästa renodlade FPS-spelet som jag hittills spelat. Jag ska försöka summera dessa komponenter i korthet.

Fordons-station med en bombare på väg att fyllas på med spelare

Storymässigt var spelet inte mycket att skryta med. Det handlade typ om galaktiska soldatklaner som slåss mot varandra av någon anledning, yadda yadda yadda. Lagom platt story med ett stort mått av macho. Men i övrigt var innehållet lysande. Tribes 2 hade ett stenhårt fokus på teamplay. Med massiva landskap att täcka och dess primära gamemode Capture the Flag (CTF) krävdes en god koordination mellan lagets medlemmar för att vinna. Lagen kunde hålla upp till 32 spelare vardera för ett maximalt spelarantal på 64 spelare. Vissa servrar var dock tweakade för att hålla över 100 (!) spelare. På den tiden hade man inte sett något liknande. För att inte tala om fullständigt rymdkrig på både marken och i luften med ett grymt utbud av fordon, från snabba hoverbikes och svävartanks till de stora, tröga, flygande transportskeppen. Tillgången till allt detta byggde dock på att basen fungerade, vilket i sin tur byggde på att basen var väl försvarad, vilket i sin tur byggde på att vissa spelare valt den formen av roll inom laget.

En tungt bepansrad försvarare. Allierade är markerade med gröna prickar.

 Då tänker många av er säkert: "Vadå välja roll? Roligt ens att försvara basen... Då lär man ju aldrig få hög score!". Riktigt så enkelt är det dock inte. Ni förstår, Tribes 2 byggde på ett poängsystem olikt det vanliga Frag-systemet som gick ut på poäng istället för kills. Man fick poäng för allt möjligt. Från att reparera elektronik i basen till att spränga fiender i bitar eller ta tillbaka den stulna lag-flaggan. Således handlade spelet om mer än att bara vara bäst på att sikta och skjuta. Potten av alla spelares poäng blev sedan lagets gemensamma poäng, vilket avgjorde vem som vann de vanligtvis 20-30 min långa matcherna. Ofta reglerades matcherna dock av "Först till 500 poäng" eller liknande. Det hela gav en känsla av att laget var viktigare än individen och en känsla av prestation även när man gjorde annat i laget än att sticka iväg och försöka ta fiendens flagga. Ibland var lagspelet så avancerat att en person fick ta rollen som commander och ge ut order från en karta på ett sätt som endast kan beskrivas som RTS-liknande. Sedan var det självklart frivilligt för spelarna att följa orderna eller inte.

Varför inte plocka ihop en lättbepansrad sniper?

En annan unik feature i Tribes 2 var dess dynamiska klass-baserade system. Hela utrustningen gick att modifiera utifrån ens egna önskemål, så länge man hade en fungerande inventory-station i sin bas. Därmed modifierade man själv om man ville ha tung, medium eller lätt rustning (vilket påverkade ens rörlighet och vilka vapen man kunde välja), vilka vapen och vilket special-pack man ville ha. Sedan gick man in i en inventory-station som direkt utrustade en med det man på förhand programmerat ihop. Detta gav en möjligheten att välja spelstil med ett enormt antal möjliga kombinationer. När man spawnade var man endast utrustad med lite grundläggande utrustning och medium armor, vilket inte var särskilt slagkraftigt. Special-packs var en unik utrustning som varierade ifrån att ge en mer energi att bruka till sin jetpack eller olika vapen, gav temporär osynlighet, gav tillfällig sköld, gav möjligheten att sätta upp en inventory station, gav möjligheten att reparera dina kamraters rustning och utrustning på basen etc. Beroende på vilket pack man hade så förändrades situationen nämnvärt.

Gå aldrig hemifrån utan din jetpack. Aldrig.

Men det som gjort Tribes-serien känd från första början är ändå användandet av jetpacks och "skiing-tekniken". Ni förstår, då man höll på att programmera det första Tribes så uppträdde en bugg varvid spelare accelererade när de gled ned för en sluttning och höll in hopp-knappen. En sorts skidåkningseffekt uppnåddes och spelteamet insåg möjligheterna med detta och utnyttjade den för att skapa ett unikt sätt för spelarna att ta sig fram på. Genom skiing kunde man nå galna hastigheter genom att glida ner för sluttningar och sedan fortsätta accelerera upp för en annan sluttning genom användandet av sin jetpack. Därmed blev Tribes ett spel som gick ut på att använda kartornas naturliga former för att nå god rörelse samtidigt som man manglade motståndarna med futuristiska vapen. Ett unikt koncept som inte bara är innovativt - Det är också sjukt underhållande.

Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?

Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."

Datorns slav...?

Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.

Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.

Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.

Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.

Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.

Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?

Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...

Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden

Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!

------

Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.

Smoke 'em if you got 'em.

 Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.

Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?

 Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.

Lyckliga tider... eller?

Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.

~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #4 Clive Barker's Undying

Något som få känner till med mig är att jag har en ganska stor fascination för skräckspel. Inte på så vis att jag söker upp och spelar varenda skräckspel jag kan utan mer att jag gillar dynamiken bakom att skapa en skräckinjagande miljö, story och spelstil. Det är samma principer som ligger till grund för bra skräcklitteratur och skräckfilm med en avgörande skillnad: Du är med som spelare och deltar i scenariot. Som ni kanske förstår så gör detta mycket för att skräcken ska bli mer påtaglig.

Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.


Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.

Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.

En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.

Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?

JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #3 Sacrifice

Tiden är kommen att presentera ett av mina favoritstrategispel genom tiderna. Kanske är det också spelet på den här listan som fått absolut minst uppmärksamhet och berömmelse jämfört med spelkvalitén. Spelet heter Sacrifice och släpptes år 2000 av Shiny Entertainment.


Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.


Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.


Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!


Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #2 Thief 2: The Metal Age

Medan mina kamrater slaktade terrorister och anti-terrorister i ett evigt kretslopp smög jag genom skuggorna, ficktjuvade guld från förbipasserande och klubbade ner vakter bakifrån i ett spel som fortfarande saknar sin like om vi bortser från uppföljaren, som visserligen var mycket kortare och enklare. Thief-serien i dess helhet förtjänar att prisas till höjderna för skapandet av en helt egen spelgenre som speltidningar och recensenter döpt till First-Person-Sneaker men det är främst Thief 2 som upptagit min tid. Exakt hur jag kom över spelet i första början är svårt att säga men jag hade sett "Thief 1: The Dark Project" in action hemma hos min gode vän Benny någon gång mellan 1999-2001. När jag väl själv fick möjligheten att styra mästertjuven Garrett blev det sjukt många timmar i kontoret med dämpad belysning för att fullständigt kunna leva sig in i den värld som Thief 2 gör ett utmärkt jobb i att ge liv till.


Spelet utspelar sig i en fiktiv värld som bäst kan beskrivas som en steampunkfantasy-fusion. Huvudsakligen befinner man sig i en stor medeltidsstad som endast går under namnet "The City" där tre olika faktioner slåss om makten. De man får se mest av är the Mechanists, som är en sekt bildad utifrån stadens stora religiösa faktion the Hammerites som dyrkar the Builder, skaparen av världen. Denna faktion liknar den katolskt kristna kyrkan till stilen med tydliga militaristiska drag och en fascination för teknologi med ångmaskiner som främsta vapen. Den andra huvudfaktionen är the Pagans, som dyrkar the Gypsy Lord, en naturentitet. I huvudtaget påminner de om den keltiska naturreligionen med magi som inriktning. Sist men inte minst finns faktionen the Keepers vars uppdrag är att i hemlighet skriva och uttyda en magisk profetia och se till att världen hålls i balans. De är en hemlig orden av lärda personer med magiska förmågor som är huvudpersonen Garretts främsta allierade, trots att han avskyr dem innerligt.


Spelstilen är storydriven och strömlinjeformad i sättet man förs från uppdrag till uppdrag där man gör allt ifrån att bryta sig in i en bank till att försöka utpressa stadens vaktkapten samt uppdaga den stora konspiration som hotar hela stadens existens. Man spelar som mästertjuven Garrett, en väldigt färgstark karaktär som egentligen bara vill bli lämnad ifred för att ägna sig åt sitt yrke men istället blir indragen i konflikten mellan stadens faktioner. Ur ett förstapersons-perspektiv får man sedan erfara ett gigantiskt äventyr med hög svårighetsgrad. Då Garrett inte är en hejare på att slåss så får han ta till andra medel, som att smyga genom skuggorna och avfyra en pil i nacken på en ovetande vakt eller släcka facklorna i korridoren med magiska vattenpilar för att kunna smyga sig igenom obemärkt. Svårighetsgraden på uppdragen varierar i grunden men går att justera för varje enskilt uppdrag mellan tre olika nivåer vilket ger ett omspelsvärde av hög grad. Samtidigt så finns det få saker som är mer tillfredställande än att utföra ett uppdrag perfekt utan att en enda vakt upptäckt en. Beroende på hur mycket pengar/värdeföremål man tjuvar till sig genom uppdragen har man också olika mängd finanser att spendera på utrustning inför varje uppdrag.


Det här är ett spel som lever på känsla. Grafiken var lite föråldrad redan då det släpptes vilket kan få en del nya spelare att vända sina ögon åt andra håll men den känsla som spelet lyckas skapa genom välgjorda mellansekvenser, spännande uppdrag och en gripande story är oslagbar. Att spelet sedan är väldigt långt med god kvalité genom hela är ytterligare ett plus. Men mest imponerande är fortfarande idag den höga kvalitén på ljudet. Man kan höra varenda steg på stengolvet med sådan klarhet att man kan avgöra varifrån det kommer även utan surround-sound högtalare och att vara uppmärksam på ljud i spelet är ett av de bästa knepen för att hålla sig vid liv. Känslan av att precis undkomma en vakt för att man lyckades höra att han började traska runt hörnet är högst adrenalingivande.


Det är omöjligt att ge det här spelet rättvisa med endast screenshots och lite text. Istället så måste det helt enkelt spelas. Högsta poäng på gameplay, story och ljud medan grafiken halkar efter något. Ett problem är att drivern för spelets filmfrekvenser brukar fuckas upp ibland så att man missar de utmärka sekvenserna men de går att se direkt från CD:n med mediaplayer. Dessutom kan det bli lite smådrygt i uppdrag där man inte får döda vakterna, men det är också en del av utmaningen. Ge Thief 2: The Metal Age en chans. Sedan kan du avnjuta uppföljarna. Thief IV är just nu under utveckling och bör släppas sent i år eller nästa år!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #1 Deus Ex

Jag tänkte ta en liten paus i det politiska skrivandet och istället ta tillfället i akt att skriva om ett av mina favoritintressen: Datorspel. Vansinnigt många timmar har jag lagt ner på denna hobby och det är mitt främsta sätt att slappna av och koppla bort vardagens bekymmer. Min mor har oroats många gånger över årens lopp att jag ska ha gått och blivit beroende men det har (nästintill) alltid varit under kontroll.

Spel är en av den moderna tidens stora under som bara fortsätter att öka i omfång och bli mer och mer avancerade. Andelen spelare ökar likaså och numera är det inte bara finniga tonårskillar som ägnar sin tid åt att slakta monster, bygga digitala städer, dra ut på storskaliga äventyr och rädda världen om och om igen. Många är vi av 80-talisterna som spenderat majoriteten av vår fritid under vår ungdom med att spela spel som galningar. Samtidigt har jag märkt att det är många som snöade fast sig under många år i ett antal populära spel varav det värsta av dem, i min mening, var Counterstrike med Diablo 2 som följeslagare. Även Starcraft och Warcraft 3 har varit stora tidstjuvar för mina spelkamrater. Just på grund av att de nördade ner sig i dessa spel under så många år missade de fullständigt att spela några av vår tids största spel. Vissa hörde de talas om i förbifarten medan de övade headshots eller så hann de bara med att småpröva ett demo från någon speltidning. Idag märker jag att jag har långt vidare erfarenhet av spelmarknadens mångsidighet än många av mina LAN-kumpaner.

Inget ont mot de utmärkta spel som jag nämnt men jag ser ett behov av att sprida lite av den spelglädje som jag fått erfara till de som gått miste om de fantastiska spel jag tänkte skriva om. Därför börjar jag härmed en artikelserie där jag ska försöka gräva fram och presentera tjugo spel som jag upplever att folk i min närhet inte känner till samtidigt som de enligt mig är några av det sena 90-talets och det tidiga 2000-talets bästa spel. Därmed blir det lite retro-stämpel på det hela, som ni läsare förstår. Först ut på banan är ett spel som utnämndes till årets spel 2000 av massor av speltidningar och mässor men samtidigt tycks ha gått förlorat för gemene man i mitt umgänge: Deus Ex.



Någon gång kring år 2000 läste jag en tidning som hette Incite PC Games som då hade ett stort uppslag om ett nytt hett spel på marknaden som gick under namnet Deus Ex. Med tidningen följde en demo-skiva som hade, ett för den tiden, gigantiskt demo på spelet vilket inkluderade hela början av spelet samt två-tre uppdrag till. Min mammas gamla dator med 733mhz prestanda fick kämpa ordentligt för att driva det här mästerverket till spel. Men det var värt varenda sekund av lagg. För att illustrera hur mycket jag gillade spelet så kan jag erkänna att jag programmerade om mammas Windows 98 för att visa en Deus Ex logo vid inloggningen av datorn istället för den vanliga Windows-loggan.

Man sätts i rollen som J.C. Denton, en stenhård agent som precis examinerats från akademin. Det som gör en unik är att man är den andra agenten i världen som injicerats med nanorobotar, en teknologi som gör att man kan få ett antal olika "superkrafter" under spelets gång med allt ifrån extrem styrka till möjligheten att bli osynlig under perioder eller att kunna scanna fiender för att få ut mer information. Det utspelar sig i en mörk framtidsvision av vår värld ca 50 år i framtiden som slits sönder av konflikter och recession med en stor pandemi av digerdödskaraktär som hotar mänskligheten. Målande nog utspelar sig första uppdraget på Liberty Island där terrorister tagit över Frihetsgudinnan och det blir ditt jobb att gå in och tillfångata terroristernas ledare. Hur du går till väga är upp till dig.

Spelet är en blandning mellan FPS och rollspel som fokuserar sig på att ge spelaren så stor frihet som möjligt i valet av hur man genomför uppdrag. Det finns ett utmärkt inventorysystem som begränsar hur många och hur stora saker du kan bära på dig men man kan interagera med en stor del av miljön, vilket var revolutionerande för ett spel på den tiden. Vapen som man besitter kan uppgraderas med olika addon-packs vilket gör att man kan specialisera sig ordentligt. Ett skill-system gör att man kan träna sin agent att vara bra på olika saker med allt ifrån att hacka datorer till att vara duktig på sprängmedel eller säkerhetsutrustning. Experience för att förbättra skills får man utifrån att göra uppdrag samt upptäcka världen och dess hemligheter. Utöver detta har man nano-teknologisystemet som man själv får bygga upp under spelets gång genom att göra olika val där man installerar och uppgraderar olika robotsystem. Allt som allt bjuder spelet på en oerhörd mängd val som formar spelupplevelsen efter ens egna önskningar. Därmed får spelet toppbetyg ur ett gameplay-perspektiv med stora möjligheter att spela om spelet med en helt ny spelstil.



Men det är inte gameplayen som först och främst gör att jag älskar detta spel. Istället är det storylinen som lockar mig. Spelet har en grymt välutvecklad story som inkluderar en massiv mängd information i form av böcker, artiklar, email i datorer m.m. Utvecklarna har valt att spela på en mörk framtidsvision med gott om konspirationsmaterial och sett till att karaktärerna har väldigt välutvecklade personligheter som man kan anknyta till. Utan att avslöja något kan jag säga att storyn tar många, många vändningar innan man kommit till det episka slutet. Rekommenderat är att spela igenom spelet minst två-tre gånger för att verkligen upptäcka allt.

Musiken i spelet är också något som förtjänar att omskrivas. Jag tycker att den är så bra att jag faktiskt sett till att rippa den från spelet och lägga in den på min mp3-spelare. Senast idag på bussen lyssnade jag på den en sväng. Den har en väldigt gripande högteknologisk och dramatisk känsla som precis fångar känslan man får i spelet med en intellektuell skärpa. Jag kan även rekommendera den starkt för att plugga till!


Är det då värt att spela Deus Ex idag? Har det åldrats med värdighet? Enligt mig så är svaret ett stort och självklart JA. Det finns att köpa på Steam för en mindre summa. Se bara till att inte köpa Deus Ex 2, då det var ett riktigt uselt försök att skapa en uppföljare som inte alls höll måttet. Spela istället ettan och dröm er bort till en märklig framtid där allt inte är som det först verkar vara. En trea i serien är just nu i slutet av utvecklingen och kommer släppas detta år men jag rekommenderar starkt att spela detta första mästerverk innan ni sätter er ner med det nya. Förhoppningsvis kommer det att imponera er lika mycket som det imponerade mig.

Setting things straight

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Sitter hemma och kurerar halsen från förkylning just nu, så jag har inget bättre för mig. Dessutom finns det en del saker jag måste få sagt.
För att summera ihop det kan vi säga att jag nått en del insikter på både gott och ont som bör redovisas inför allmänheten.

1. Det är grymt kul, men knappast etiskt försvarbart att hångla med elva pers på samma fest. Frågan är vad man prioriterar.
2. Jag är bisexuell. Simple as that. Oroa er inte grabbar, jag tittar fortfarande mer på tjejer och ställer mycket högre krav på killar än tjejer. Men vissa av er är ganska söta!
3. Att dricka tequila är kul. Att få efterverkningarna är inte lika kul.
4. Strular man mycket med en tjej är det ens skyldighet att inte lämna henne hängande efteråt om man har nåt hjärta alls i kroppen, eftersom att allt inte bara handlar om snoppen. Hah, det rimmade!
5. Tuggummin på fest äger. Chokladpenna äger också, men det är bara okej om alla är på det hela.

Det var mina visdomsord för den här gången. Galen helg, tack till alla.

P.S. Jag är egentligen en ganska snäll kille.

Risig

Suck. Finns så många saker man borde göra.
Jag borde sova mer, äta bättre, motionera mer, inte röka, plugga mer, sjunga mer, hålla bättre koll, lova mindre, skriva mer, rita mer, fotografera mer och slutligen vara mer ansvarstagande.

Det är lite mycket nu för min del. Tänk på det innan ni slår ner på mig för att jag missat nåt.

Less, less, less!

Jag håller på att svimma. Är tärd in i benmärgen efter att ha burit grejer konstant i nästan två dagar, känns det som. Vi har rensat ut pappas lägenhet och förråd från en helvetes massa grejer. Visst att det är jobbigt att han dött, men han har säkert suttit och gapskrattat åt vårat svärande och suckande när vi konkat grejer först ut ur lägenheten, genom en hiss och på släp för transport till Öjebyn och upp för en trappa till övervåningen i vårt hus. Ve och förbannelse. Det är nästan jobbigare.

Men det där var en lögn. Dock känns det väldigt konstigt med tanke på att de flesta av hans grejer kommer att tillfalla mig. Jag har ett helt set möbler till när jag flyttar hemifrån, komplett med köksredskap och belysning. Sitter redan nu och lyssnar på hans Iron Maiden-skiva. En udda känsla är det enda jag kan beskriva det med.

Har utöver det umgåtts med Benny i fredags (tror jag det var? Man förlorar all uppfattning om dagar på lov) och sett en hyrfilm när sällskapsspelsfolket dissade oss till förmån för whiskeydrickande och poker i Norrfjärden. Sen har jag chillat samt burit en massa grejer.

Speciellt första dagen bärande blev intressant, med tanke på att jag vägrade att lämna huset förrän jag skrivit klart ett mail och druckit klart mitt kaffe. Detta innebar i sin tur att de lämnade mig kvar efter att de ropat med irriterade röster på mig ett tag och jag svarat "Då går jag väl då! Jag ska banne mig bli klar med det här!". Jag tog på mig ytterkläderna och gick till stan i det vackra vädret. Kanske blev de lite förvånade av att jag faktiskt gjorde det. Jag gillar att stå vid mitt ord. Resten vet ni.

Igår besökte Daniel Berglund mig här på mitt stökiga rum, som f.ö. fått en utökning med en tresittarsoffa som står opassande nog mitt i rummet där det är som stökigast. Han hade med sig en bärbar dator och vi lanade lite i GTA2 och Heroes of Might & Magic 3. Schysst, minst sagt.
Det är skönt med lite vardagstankar mitt i all annan galenskap i mitt liv.

Har utöver allt det där just blivit klar med att gå igenom alla motioner inför SSU Norrbottens DÅK nästa helg. Det kommer att bli kul och förhoppningsvis är alla med på att höja fanan högt och bojkotta OS i Peking det här året. Vem vet vad som kan hända?