Skolans fria fall, ungdomars undergång och fortsatt blinda politiker

Jag hatar svensk skolpolitik. Det är den mest floskelfyllda, okreativa och snedvridna sörja som står att hitta på svensk politisk dagordning idag. Den är inte bara konservativ och trångsynt utan den har också en fullständig oförståelse för vad som är "fel" med dagens ungdomar. Man får inget grepp om problemet utan sitter istället och försöker applicera gamla lösningar på nya problem. Det är inte så enkelt som att läraryrkets status har fallit signifikant sedan kommunalisering av skolan. Inte heller består det av ett felaktigt betygsystem och definitivt inte på att det finns för få valmöjligheter när det kommer till utbildning. Nej, verkligheten är grymmare än så: De sjunkande betygen beror i stor utsträckning på att barn och ungdomar mår rent ut sagt fördjävligt dåligt i Sverige.

Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.

Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.

Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.

Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.

Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.

Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.

SSU tar ställning mot nickelgruva (Västerbotten)

En bit av uttalandet publicerades i VK och står att finna här. Hela uttalandet lyder dock följande:

SSU Västerbotten valde på sin distriktsårskonferens att bifalla en motion som tar ställning mot etableringen av en nickelgruva i Rönnbäck utanför Tärnaby. Anledningarna till detta är många men det är först och främst miljöfrågan som bär mest tyngd. Västerbottens län är det hårdast drabbade länet av miljöförstöring utifrån läckage av tungmetaller från gamla och nya gruvor. Trots att bolag garanterat att de nationella riktlinjerna kring avfall ska följas så förekommer ett omfattande fusk vars skadeverkningar hela länet får lida av. Tanken är nu att man ska förlägga en nickelgruva vars avfall ska dumpas rakt ner i Umeåälvens flöde genom Voitjajaure fjällsjö. Detta kommer inte bara att förstöra fisket i fjällsjön utan även att utgöra risker för att hela Umeåälven drabbas av utsläpp från gruvan vars konsekvenser skulle vara förödande. Det är SSU Västerbottens bestämda åsikt att riskerna med detta projekt är mycket större än de ekonomiska vinster som skulle alstras.

- Vi ser att de ekonomiska vinsterna inte heller skulle gå till bygden i en acceptabel utsträckning då man planerar att tvångsinlösa mark och ge vad som endast kan tolkas som trettio silverpenningar till folket medan bolaget tjänar guld i drivor, säger Simon Edvinsson, distriktsstyrelseledamot i SSU Västerbotten.

Det finns ett lokalt organiserat motstånd mot etableringen och Facebookgruppen uppmäter idag en skara på drygt 500 medlemmar, en imponerande siffra med tanke på dalens glesa befolkning. Samtidigt förhandlar bolaget IGE Nordic i stor utsträckning endast med Vapsten sameby och politikerna i Storuman, vilket lämnar majoriteten av befolkningen helt utanför beslutandeprocessen. Större delen av befolkningen har samiska rötter men äger inte renar vilket gör det möjligt för bolaget att förhandla fram ett avtal med samebyn som kringgår lokalbefolkningen.

- Som icke renägande same med djupa släktrötter i Voitjabygden tycker jag att det är skamligt hur man från bolagets sida behandlar och tänker behandla befolkningen. Man tänker helt enkelt dra dit, ta resurserna och lämna dalen i spillror. Det är fullständigt oacceptabelt, menar motionären Oscar Pettersson.

Det finns ingen tvekan om att glesbygden i inlandet behöver goda investeringar och nya projekt för att kunna leva även i framtiden men SSU Västerbotten menar att det finns bättre lösningar på inlandets problem än att exploatera sönder miljön och hota det rika kulturarvet som Voitjajaure fjällbygd utgör. Skulle man låta gruvprojektet gå igenom med sina planer skulle fjälldalen vara förstörd i en sådan utsträckning att det är tveksamt om folk i framtiden skulle vilja bo i området eller att turistnäringen skulle vilja använda sig av det. Detta vore inte minst förödande för landets gemensamma samiska kulturarv utan även för framtida tillväxt i regionen. Dalen har dessutom redan drabbats hårt av Vattenfalls dämning av Ajaureforsen på 60-talet som fortfarande idag har negativa effekter på fisket.

- Det finns en skillnad mellan att bruka och att exploatera marken och i det här fallet är det klart och tydligt vilken väg man vill gå. Därför måste vi sätta ett stopp för processen innan det är för sent, säger motionären Oscar Pettersson.

Skrivelse till kriskommissionen

Detta är en del av den skrivelse som går till (s) kriskommission. Den är först utarbetad av SSU Umeå och sedan antagen av AK-styrelse samt repskap. Läs och njut. Den finns även publicerad på Tvärdrag.

Ta tillbaka Jämlikhetspolitiken

Valresultatet var ett historiskt bakslag för den svenska socialdemokratin. Men man missar något väsentligt om man begränsar analysen till ett kortsiktigt nationellt perspektiv. Detta eftersom den socialdemokratiska tillbakagången är en långsiktig och internationell trend.

Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill.

Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa.

Högervridningen mottogs inte med entusiasm av socialdemokratins gräsrötter. Men även om den kanske var osympatisk så var den hursomhelst nödvändig, sades det. Jämlikhetspolitiken var i sin tur omöjlig. Det fanns tre tunga argument för detta:

1. Den offentliga sektorn var för dyr
2. Den offentliga sektorn hämmade tillväxten
3. Den offentliga sektorn saknade folkligt stöd

Denna argumentation var i bästa fall ett ärligt försök att rädda vad som räddas kunde av jämlikhetspolitik i en tid av nyliberal frammarsch. Men argumentationen var felaktig och har fått rakt motsatt effekt än vad som var tänkt.

Övergivandet av jämlikhetspolitiken har urholkat socialdemokratins förtroende. Den har skapat massarbetslöshet och stora kvalitetsförsämringar på alla välfärdsområden. Och den var inte nödvändig:

1. Den offentliga sektorn var inte dyr. Krisen i Sverige på 90-talet berodde inte, som många då trodde, på en alltför dyr offentlig sektor. En socialdemokratisk välfärdsmodell har visat sig mycket mer effektiv än ett system med privata försäkringslösningar. Vad som däremot är dyrt är den massarbetslöshet som uppstått när det offentliga sparat på personal. Studie på studie har visat att det oftast är dyrare med arbetslöshet än att anställa i den offentliga sektorn

2. Den offentliga sektorn hämmade inte tillväxten. Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.

3. Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd. Forskning om politiska attityder (bl a European Social Survey) visar att det i länder med en socialdemokratisk välfärdsmodell finns ett brett stöd för höga skatter, omfördelande skattepolitik och en stor offentlig sektor. Motståndet till privatiseringar är lika brett i dessa länder

En framgångsrik socialdemokrati måste våga satsa på välfärden. Den måste visa att den försvarar vad majoriteten vill bevara - en generell välfärdsmodell - och visa att högern är motståndare till detta.

Men för detta krävs en tydlig omprövning av den ekonomiska politik som väglett partiet i snart två årtionden. För detta krävs ett slopande av vissa tidigare beslut, särskilt av det s k utgiftstaket. Först då kan man frigöra medel för de investeringar som är nödvändiga för att börja återställa det välfärden förlorade under 90-talet.

Umeå arbetarekommun

Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare

Hej alla!

Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.

För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.

Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.

Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.

Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.

Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.

Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.

Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.

Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.

Uppföljande på "Social felkalkyl"

Jag kanske skulle dra igång en artikelserie med sociala felkalkyler. Min vän (och skrattretande fiende) Erik Thor från Luleå ploppade upp på MSN här om dagen och gav mig följande foruminlägg han läst någonstans, som ganska bra gestaltar det jag nämnda i mitt förra inlägg om social felkalkyl:

"Jag loggade in på msn för en stund sedan så det lär han ha sett för jag ett sånt namn som gör att jag typ hamnar högst upp på msn listan... sen har jag sett att han är online nu för han är det på Facebook också och för ett par minuter sedan böt han MSN - visningsbild. Tycker det är tillräckliga bevis för att han sitter där... och ser mig men inte pallar skriva som han brukde förr när han såg mig logga in?"

Kanske dags att faktiskt skriva till honom istället för att sitta och ojja över att inte han skriver till dig? Fjortisfasoner som kryper uppåt i åldrarna är vad det är.
I detta sociala spel vi spelar måste vi vara ärliga med varandra. Annars får vi bara massor med tomma relationer där fördomar och normer bestämmer vad som sker.
Det förolämpar dessutom våra gemensamma intellektuella resurser till den grad att vi mer och mer liknar Darwins apor. Jag tycker att det är skrämmande och likställer inte människor och djur. Må så vara att människan är ett djur, men sanning att säga så står vi på toppen av näringskedjan som moder natur skapat. I och med det tycker jag att vissa ansvar följer med positionen.

Skärpning, damer och herrar!