Hej alla!
Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.
För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.
Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.
Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.
Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.
Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.
Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.
Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.
Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar