Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.
Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.
I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.
Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.
Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.
2011-10-12
Dagens faktum #1 - Alla vill ha dina pengar
Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.
Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.
Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?
För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.
Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.
Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?
För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.
2011-10-02
Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?
Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.
Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.
Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.
På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.
Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.
Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.
2011-09-28
Ett enkelt resonemang angående varför DU borde gå med i facket
Facket behövs för att säkra demokratin och rädda medborgarnas reella inflytande.
I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.
Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.
Därför ska du gå med i facket.
I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.
Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.
Därför ska du gå med i facket.
2011-09-01
En psykologisk tillbakagång till 1800-talet - Grattis, Alliansen!
Nyliberalismens budskap är enkelt: Du är en individ som förtjänar det du själv skapar. Om du jobbar hårt ska du få frukterna av detta jobb för ditt eget bruk och ingen har rätten att inkräkta på denna princip.
Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.
Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.
Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.
Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.
Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.
För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920
Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.
Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.
Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.
Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.
Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.
För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920
2011-08-03
SSU mår som det förtjänar - Ett vittnesmål och en uppmaning
Denna text är mina egna tankar och funderingar kompletterat med vad jag hört och upplevt i SSU-sammanhang. Det är en subjektiv berättelse som inte bör tas som renodlad fakta då det politiska spelet har en tendens att inte skriva ner sitt mindre renodlade spel på fina protokoll. Istället är majoriteten av dessa påståenden grundade på hörsägen från källor som jag har stor tillit för. Jag är ledsen om texten trampar på ömma tår men om jag inte får ur mig det här till folk så kommer jag att explodera av ren och skär ångest. Jag är också ledsen över att det här inlägget kan komma att skada organisationen men jag tror i ärlighetens namn att det gör mer skada om det inte sägs alls.
-----------------------------
Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.
Men tillåt mig att börja från början.
När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.
Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.
Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.
Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.
Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.
Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.
Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.
Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.
Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.
När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.
Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".
Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.
Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.
Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.
Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.
Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.
Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".
Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.
Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.
-----------------------------
Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.
Men tillåt mig att börja från början.
När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.
Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.
Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.
Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.
Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.
Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.
Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.
Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.
Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.
När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.
Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".
Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.
Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.
Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.
Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.
Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.
Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".
Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.
Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.
Maktspelarnas eviga teater
Medlemmarna
Ska ska tuktas under makt
Medlemmarna
Marscherar snart i takt
De arbetar som myror
Men förbereds för slakt
För medlemmarna
ska tuktas under makt
Styrelserna
Bestämmer allt som görs
Styrelserna
Det enda som än hörs
De håller koll på allting
men av nyheter störs
För styrelserna
Bestämmer allt som görs
Maktspelarna
har ingen heder kvar
Maktspelarna
blir kvar till gamla da’r
De frågor om din åsikt
men skiter i ditt svar
För maktspelarna
har ingen heder kvar
Ordföranden
Styrs av en dold hand
Ordföranden
Släcker varje brand
Hon tystar alla röster
Allt rinner ut i sand
För ordföranden
Styrs av en dold hand
Falskspelarna
lever ännu gott
Falskspelarna
har det ganska flott
De kontrollerar toppen
och håller allting grått
För falskspelarna
lever ännu gott
2011-08-02
Mörka tider
Det finns en värld där ute, bortanför dessa evigt lysande skärmarnas ljus. Dagar som denna funderar jag över hur den egentligen är. Något som inte allt för sällan slår mig är att det är en ganska mörk plats just nu. Ekonomisk härdsmälta, terrorism och massiva miljökatastrofer turas om att ta upp utrymme i media och våra egna sinnen. Detta är förstås när vi vågar lyfta blicken från våra egna små världar där vi i västvärlden uppehåller oss med triviala problem. Vi lever i ett paradis där det mesta sakta men säkert förlorar sin mening i ett oändligt hav av meningslöshet. För vad ger oss egentligen glädje när vi konsumerat allt i vill och latat oss allt vi vill?
Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.
Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.
Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.
Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.
2011-07-23
När morgonsolen är lika svart som natten - Utöya 2011
Jag reagerar med oförståelse och sorg. För varje liten bit information som tillförs om händelserna river det i själen. Siffran över de döda går inte att greppa. Hur man än vrider och vänder på det så är det fruktansvärt och all potentiell glädje idag solkas ner av mörker.
Jag kände ingen som var på plats men i det här fallet spelar det ingen roll. SSU och våra systerorganisationer är som en familj. Vi tar hand om varandra. Ett angrepp på AUF är som ett angrepp på SSU. Det är ett angrepp på den demokrati, öppenhet, rättvisa och solidaritet som vi gemensamt står upp för varje dag. Framförallt är det ett angrepp på medmänskligheten och empatin som vi försöker sprida.
Detta var barn och ungdomar precis som alla oss i SSU. Vissa hade deltagit på seminarium och diskuterat världsproblemen, drömt om fred på jorden och suttit uppe till sent på natten i goda kamraters sällskap. Vissa hade nog nyligen gått med i förhoppningen om att träffa någon fin kille/tjej eller bara ha riktigt kul med lekar, tältning och grillning. Vissa hade nog nyligen sett sista Harry Potter-filmen och höll vilda diskussioner med vänner om slutet var bra eller dåligt. Men igår mötte de, istället för ett glatt minne för livet, ett våldsamt slut i smärta, skrik, blod, panik och mörker.
Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här meddelandet men det är en sorgens dag.
Till mina kamrater: Fall inte för ilska och rädsla. Vi måste fortsätta att stå upp för det goda i mänskligheten.
Till alla andra: Hat föder hat. Det är allas vårat ansvar att stå emot det. Ställ upp för era medmänniskor denna mörkrets och sorgens dag.
2011-06-10
20 spel som nästan alla mina vänner missade - #5 Tribes 2
I början av 2000-talet köpte jag ganska ofta en tidning som gick under namnet Incite PC Games. De som läst några av mina tidigare inlägg kanske uppmärksammat det redan. Hur som helst så kom det sig en vinter att jag hade köpt ett nummer av tidningen inför resan upp till fjällen med familjen, så som vi ofta företog oss på den tiden så fort det dök upp ett lov i skolan. I detta nummer fanns en förhandstitt på ett kommande FPS-spel som skulle ha fullständigt fokus på multiplayer, något som var nästintill unikt på den tiden. Det skulle vara en uppföljare till ett tidigare spel under samma tema och gick under namnet Tribes 2. Jag minns hur jag läste och fascinerades över detta grandiosa projekt som hade så många unika företeelser att det var svårt att komma överens med sig själv över vad i spelet som var coolast. Mina cravings efter spelet blev massiva och jag började direkt tjata på min mor att hon skulle köpa det åt mig. Men datorspel var dyra redan då och vi hade inte ens ADSL hemma eller ens en nog bra dator för att jag skulle kunna köra ett så avancerat spel. Därmed fick jag vänta... Ett tag.
Jag hittade en kopia av spelet på en elektronikbutik i Umeå året därpå. Av en händelse hade min fader då vid denna tid införskaffat en hyggligt bra dator, för sin tid, som jag kunde prova det på. Tutorialen var nog för att hålla mig sittandes på spikar tills den dag då jag faktiskt fick chansen att uppleva dess verkliga storhet på mammas nya dator och 0,5 mb ADSL! Goda tider, kamrater. Mycket goda tider. Tillåt mig att förklara varför.
Tribes 2 släpptes år 2001. Det är alltså ett helt år före den storslagna succén Battlefield 1942. Dess huvudsakliga motståndare på FPS-multiplayer-scenen var därmed Counterstrike, Unreal Tournament och Quake 3 Arena. Med sådana motståndare är det inte svårt att se hur det här spelet kunde ha svårt att få tid i rampljuset. Ändock hade det ett flertal komponenter som gjorde att det överskred andras begränsningar och som gör det till det bästa renodlade FPS-spelet som jag hittills spelat. Jag ska försöka summera dessa komponenter i korthet.
Storymässigt var spelet inte mycket att skryta med. Det handlade typ om galaktiska soldatklaner som slåss mot varandra av någon anledning, yadda yadda yadda. Lagom platt story med ett stort mått av macho. Men i övrigt var innehållet lysande. Tribes 2 hade ett stenhårt fokus på teamplay. Med massiva landskap att täcka och dess primära gamemode Capture the Flag (CTF) krävdes en god koordination mellan lagets medlemmar för att vinna. Lagen kunde hålla upp till 32 spelare vardera för ett maximalt spelarantal på 64 spelare. Vissa servrar var dock tweakade för att hålla över 100 (!) spelare. På den tiden hade man inte sett något liknande. För att inte tala om fullständigt rymdkrig på både marken och i luften med ett grymt utbud av fordon, från snabba hoverbikes och svävartanks till de stora, tröga, flygande transportskeppen. Tillgången till allt detta byggde dock på att basen fungerade, vilket i sin tur byggde på att basen var väl försvarad, vilket i sin tur byggde på att vissa spelare valt den formen av roll inom laget.
Då tänker många av er säkert: "Vadå välja roll? Roligt ens att försvara basen... Då lär man ju aldrig få hög score!". Riktigt så enkelt är det dock inte. Ni förstår, Tribes 2 byggde på ett poängsystem olikt det vanliga Frag-systemet som gick ut på poäng istället för kills. Man fick poäng för allt möjligt. Från att reparera elektronik i basen till att spränga fiender i bitar eller ta tillbaka den stulna lag-flaggan. Således handlade spelet om mer än att bara vara bäst på att sikta och skjuta. Potten av alla spelares poäng blev sedan lagets gemensamma poäng, vilket avgjorde vem som vann de vanligtvis 20-30 min långa matcherna. Ofta reglerades matcherna dock av "Först till 500 poäng" eller liknande. Det hela gav en känsla av att laget var viktigare än individen och en känsla av prestation även när man gjorde annat i laget än att sticka iväg och försöka ta fiendens flagga. Ibland var lagspelet så avancerat att en person fick ta rollen som commander och ge ut order från en karta på ett sätt som endast kan beskrivas som RTS-liknande. Sedan var det självklart frivilligt för spelarna att följa orderna eller inte.
En annan unik feature i Tribes 2 var dess dynamiska klass-baserade system. Hela utrustningen gick att modifiera utifrån ens egna önskemål, så länge man hade en fungerande inventory-station i sin bas. Därmed modifierade man själv om man ville ha tung, medium eller lätt rustning (vilket påverkade ens rörlighet och vilka vapen man kunde välja), vilka vapen och vilket special-pack man ville ha. Sedan gick man in i en inventory-station som direkt utrustade en med det man på förhand programmerat ihop. Detta gav en möjligheten att välja spelstil med ett enormt antal möjliga kombinationer. När man spawnade var man endast utrustad med lite grundläggande utrustning och medium armor, vilket inte var särskilt slagkraftigt. Special-packs var en unik utrustning som varierade ifrån att ge en mer energi att bruka till sin jetpack eller olika vapen, gav temporär osynlighet, gav tillfällig sköld, gav möjligheten att sätta upp en inventory station, gav möjligheten att reparera dina kamraters rustning och utrustning på basen etc. Beroende på vilket pack man hade så förändrades situationen nämnvärt.
Men det som gjort Tribes-serien känd från första början är ändå användandet av jetpacks och "skiing-tekniken". Ni förstår, då man höll på att programmera det första Tribes så uppträdde en bugg varvid spelare accelererade när de gled ned för en sluttning och höll in hopp-knappen. En sorts skidåkningseffekt uppnåddes och spelteamet insåg möjligheterna med detta och utnyttjade den för att skapa ett unikt sätt för spelarna att ta sig fram på. Genom skiing kunde man nå galna hastigheter genom att glida ner för sluttningar och sedan fortsätta accelerera upp för en annan sluttning genom användandet av sin jetpack. Därmed blev Tribes ett spel som gick ut på att använda kartornas naturliga former för att nå god rörelse samtidigt som man manglade motståndarna med futuristiska vapen. Ett unikt koncept som inte bara är innovativt - Det är också sjukt underhållande.
Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?
Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."
 |
| Jag ger omslaget över 9000 solar. |
 |
| Det är fan svårt att hitta bra bilder från det här spelet! |
 |
| Fordons-station med en bombare på väg att fyllas på med spelare |
 |
| En tungt bepansrad försvarare. Allierade är markerade med gröna prickar. |
 |
| Varför inte plocka ihop en lättbepansrad sniper? |
 |
| Gå aldrig hemifrån utan din jetpack. Aldrig. |
Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?
Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)