Socialdemokratin lider av inlärd hjälplöshet

Genom mina år i politiken har jag skådat den ideologiska kamp som pågår både ute i det svenska samhället och inne i det socialdemokratiska partiet. Det som är så underligt med SAPs unika fall är oviljan att bekräfta existensen av en sådan maktkamp. De som väl accepterar att den existerar baktalas vanligtvis av sina kamrater som "vänstertok" eller dylikt i ett försök att förkasta den personens verklighetsbild. De som ignorerar maktkampen framställer sig själva som sansade och pragmatiska. Om bilden av en ideologisk konflikt får fotfäste tror de flesta att det skulle eskalera till samma pajkastning som i SSU, där maktspelen och ryggdunkeri vida överstiger energin som läggs på faktisk politisk utveckling.

Saken är den att det inte är sansat och pragmatiskt att ignorera den ideologiska konflikt som ligger under ytan. Anledningen till att de som påtalar konflikten stämplas som ideologiskt vänster är för att de oftast tillhör den falang av partiet som i större utsträckning lyfter fram utvecklandet och stärkandet av blandekonomi och välfärd, framför ett stegvis accepterande av att den svenska välfärdsstaten sakta måste monsteras ner då "ekonomiskt utrymme saknas". Det är denna falang som fått stryka på foten i flera årtionden. Kan någon nämna en enda större seger för partivänstern de senaste 20 åren? Juholt kan tyvärr knappast räknas..

Den "pragmatiska" sidan av partiet menar att de är den del av partiet som har utvecklats och blivit "framtidens socialdemokrater". De är beredda att kohandla om allt möjligt och fokuserar väldiga resurser på politisk strategi för att vinna val, istället för att lägga krutet på att försöka bilda folkrörelse. I sak har de accepterat en upprätthållandets linje, inte helt olik Reinfeldts tal om " värnandet av välfärdens kärna" dvs. en minimalistisk universell välfärdsvision. Det ses som enda möjliga alternativet då regelverk, globalisering och opinion har förändrats på ett så radikalt sätt att SAP måste förändras med det. Inom denna falang kallas förespråkare för stärkandet av välfärden för folkhemsromantiker. Visserligen säger man att det här med visioner är fint och bra men det Reinfeldtska "visioner är farligt" trummar sakta i bakhuvudet också.

Problematiken är när man på detta sätt diskvalificerar den politiska viljan från vänster samtidigt som man lyfter fram den liberalare vägen som det enda alternativet. Man påstår att det är "omöjligt att förbjuda vinster i välfärden", "omöjligt att höja skatterna", "omöjligt att återförstatliga skolan" och "omöjligt att återreglera elmarknaden" för att ta några exempel. Anledningen till att det är omöjligt är ekonomiska förutsättningar, marknadens utveckling, opinionsläget, EU-regler etc etc. Dessa hinder lyfts fram som saker som ligger bortom politikens kontroll; ett gäng oföränderliga aber som alltid ger mandat åt avreglering, nedskärning och åtstramning men aldrig ger förutsättningarna för att stärka välfärden. Således blir politiker och demokratin marknadens tjänare istället för att marknaden blir folkets tjänare. I det stora hela är detta själva sinnesbilden av inlärd hjälplöshet som håller SAP i ett järngrepp av aldrig tidigare skådad kaliber. Man har målats in i ett hörn där höger är enda alternativet ut.

Samtidigt är dessa koncept fullständiga luftslott. De är sociala skapelser formade av människans vilja. Därmed ligger de också inom människans kraft att förändra. Vi politiskt engagerade i den representativa demokratin måste ruska av oss känslan av vanmakt och förstå att viljan att förändra är nog för att förändra. Det handlar bara om att inte ta den enkla vägen ut hela tiden. Den kortsiktiga vinstens lockande rop får inte trollbinda våra sinnen. Frågan om vinster i välfärden är ett sådant vägskäl där vi antingen kan göra det folket och vår ideologiska strävan säger och förbjuda vinster ELLER göra det som nyliberalismens tänkare och EUs neokonservativa vill att vi ska göra. De enda som sätter gränser för vad som kan göras är i slutändan vi själva.

Det verkar som att vissa fortfarande tror att socialdemokratin är dömd att misslyckas därför att Sovjet föll. När kapitalismen således segrade så började man se på socialism som omodernt. Om man fortfarande tror på detta så har man inte insett att skandinavisk socialdemokrati är något helt annat än de auktoritära socialistiska modellerna som utövats under 1900-talet. Något modernare och effektivare än den skandinaviska välfärdsmodellen har hittills inte uppfunnits, varvid jag har svårt att förstå varför vi ska försöka dra samhället till samma låga standard som USA...

Ett de(s)perat rop på hjälp

Kamrater, jag ropar efter er hjälp då jag vet att ni är kloka människor med hjärtat på rätt plats.

I många nätter har jag nu legat och vridit mig i ångest och våndor över det planerade gruvprojektet i Rönnbäck, Björkvattensdalen i Västerbotten. Det är ett projekt gällande en etablering av en gigantisk nickelgruva i samiskt kärnland, den första av sitt slag i Sverige sedan andra världskrigets tid och till ungefär lika stor yta som Umeå stad. Företaget och dess supportrar basunerar ut det som tidernas satsning i Västerbottens inland med jobbtillfällen som sträcker sig över 20 år.

Så varför ligger jag då vaken i ångest? Jo, det är därför att det här projektet är fel på så många sätt att jag har svårt att inte tappa fattningen. Det är så fel att det skär i hjärtat och håller mig vaken om nätterna. Tillåt mig att utveckla.

Gruvprojektet största del är beläget på Rönnbäcksnäset mitt i Voitjajaure fjällsjö. Denna sjö är vattenmagasin till Gardikens kraftverk och ligger i direkt anslutning till Umeåälvens flöde. Det är en levande sjö med gott fiske som trots reglering på 60-talet utgör en stor del av livsnerven för bygden. Området är magiskt vackert och kommer till sin fulla rätt när det råder högvatten och de stilla sommarnätterna lockar fram insekterna att dansa på det spegelblanka vattnet och fiskarna slår i midnattssolens strålar. På sommaren brukar befolkningen åka ut på båtar och fiska i hopp om att fånga någon av de stora öringarna som slår stora ringar på vattnet och på vintern möts man ute på isen och pimplar tillsammans innan man gör upp en brasa någonstans i närheten, fikar tillsammans och berättar historier om området. Värdet i naturen går inte att förringa, inte bara för de som bor där just nu utan även för de som bott där och för de som i framtiden förhoppningsvis kommer att vistas i området.

Rönnbäck i sommartid.

Det tilltänkta gruvområdet markerat och en gestaltning över Umeåälvens vattenavrinningsområde.

Rönnbäck som sådant är planerat att grävas bort och Stenträsk, del av Västerbottensfjällens första nybyggarområde och min familjs ursprung sedan 150 år tillbaka, är tänkt att bli ett sandmagasin där avfallet från gruvan kan dumpas. Miljöriskerna med detta är uppenbara för alla personer med lite sunt förnuft samtidigt som gruvbolaget Nickel Mountain beskriver avfallet som tämligen ofarligt och miljökonsekvenserna som minimala utöver ett förändrat utseende på området. Men när senast hörde ni talas om en miljövänlig gruva? Något sådant existerar inte. Att gräva upp och exploatera marken är skadligt oavsett hur man vrider och vänder på det och skulle avfallet börja läcka slaggprodukter så åker det rakt ner i Umeåälvens vatten och färdas med stor sannolikhet rakt ner till Östersjön, som redan idag är övergött och oerhört känsligt för ytterligare föroreningar. Sandmagasinet kommer dessutom att ligga i anslutning till ett vattendrag som förändrar höjd i enlighet med säsongerna vilket förutsätter en omfattande erosion. Årtionden efter att gruvan har avslutat sin aktivitet kommer avfall att finnas kvar och i slutändan landar det på skattebetalarnas bord att ta hand om skadan genom Länsstyrelsen, som redan idag erkänt att de har för lite medel för att ta hand om redan existerande miljöfaror efter gamla gruvor och dammar.

Bilden från Blaikengruvan, också i Storumans kommun, som tvingades stänga efter komplikationer. Föroreningarna är omfattande och går inte att göra ogjorda.

Frågan är inte heller så enkel att den håller sig till enbart miljörisker. Det finns även rent juridiska komplikationer i frågan. Området Rönnbäck är omtvistat då det en gång i tiden tillhörde det s.k. lappskattelandet. Det var land som svenska staten gav rätt till den samiska befolkningen att äga och bruka, utifrån urminnes hävd, förutsatt att de betalade skatt. Områdena delades in i "hemmarn" vilket ofta sträckte sig mellan åtskilliga fjälltoppar där samerna hade fulla rättigheter till marken. Den delades upp i två tredjedelar allmänning, som befolkningen ägde gemensamt och den sista tredjedelen delades upp i mindre delar för privat bruk. I all mening ägde samerna gigantiska områden i en uppdelning som var så rättvis som möjligt utifrån nybyggarperspektiv.

Stenträsk i sommartid, Voitjajaures aborrekälla nummer ett. Här planerar man fylla igen allt med sand för ett framtida sandmagasin.

Nybyggare kom och fick del av landet på samma sätt som andra och många samer "konverterade" från deras tidigare leverne som nomader till jordbrukare och boskapskötande utöver renar. På 1880-talet ansåg dock svenska staten att de gjort ett misstag som givit samerna rätt till så mycket mark och genomförde en reform som berövade samerna från de två tredjedelar av marken som tidigare ägts gemensamt av bygden och betalats skatt för. Många nybyggare och samer hade då redan införskaffat ägandebevis i form av dokument. Detta gjorde det problematiskt för staten att konfiskera marken och Länsstyrelsen på den tiden tog saken i egna händer. De skickade ut s.k. lappfogdar för att gå ut i bygderna och med svepskäl och ursäkter ta beslag på papperna, oftast genom lögner. Sedan brände man alla papper man kommit över. Därmed blev lappskattelandet till kronomark.

I efterhand har en del erkännanden kommit att det här var ett övergrepp på den samiska befolkningen och rättigheterna som tillkommit under 1900-talet är tänkta att agera plåster på såren. Problemet ligger endast i den svenska statens definition av vad som är en riktig same. Enligt Sveriges rikes lag är det endast den som äger renar som äger fulla rättigheter i lappmarken. Därmed diskvalificeras majoriteten av Sveriges samiska befolkning från sina tidigare rättigheter och en djup klyfta har skapats mellan renägande samer och de som ägnar sig åt andra samiska näringar så som fiske, jakt, samling och traditionellt hantverk. Detta syns klart och tydligt i alla politiska strider som utspelats i Sametinget sedan det instiftades. Detta är inte konstigt att det finns ont blod då både påtvingade folkförflyttningar och svenska statens konfiskering av renmärken har reducerat antalet renägande samer till ett minimum, en liten elit i den stora massan. Speciellt sydsamerna i Västerbottensfjällen, av vilket jag stammar, har slagits ut totalt, vilket man kan se i att hela Vapsten Sameby består av gamla nordsamesläkten.

Företaget i fråga har inte listat ens i närheten av hela den samiska befolkningen i området som intressenter. Informationen har varit knapphändig och det är endast nyligen som informationsmaterial har släppts på svenska gällande gruvprojektet. Förhandlingarna har uteslutande skett mot politiska organ och Vapsten Sameby. Många ur lokalbefolkningen har istället valt att organisera sig i en motståndsgrupp på nätet. De viktiga frågorna för oss att ställa är: Har frågan om vem som har rätt till marken verkligen spelat ut sin roll? Är det helt okej att urbefolkningen tvingas flytta på sig igen för "rikets intressen", precis som man gjorde vid regleringen på 60-talet? Kan pengar ersätta de förluster som befolkningen tvingas utstå?

De samiska näringarna sträcker sig långt utöver rennäringen. Här är trummakare Knut Persson från bygden i fullt arbete med att göra en traditionell samisk "trolltrumma".

Detta leder oss osökt in på nästa fråga: Den kulturella. Sverige har i många år basunerat ut intresset av att bevara och återutveckla den samiska kulturen. Detta har skett genom inrättandet av olika instanser och satsningar av olika slag, som t.ex. samiska veckan i Umeå där det hölls ett informationsmöte gällande miljöfarorna med gruvsatsningen, genom motståndsgruppens initiativ.

Voitjabygden är en levande bygd med en unik kultur som kan spåras tillbaka till den samiska nomadtiden. Här ägnar sig fortfarande invånarna åt de traditionsbundna näringarna och möts oftast ute i naturen. De lever med ena foten i den "moderna" tiden med allt det innebär och med den andra foten i forntiden där man fortfarande respekterar de gamla heliga platserna och lever i så god harmoni som möjligt med naturen. Man vårdar aktivt minnen av det som varit och tar tillvara på det man har, i bjärt kontrast till den moderna tidens slöseri och tillväxt-hets.

En fjällkåta som återuppbyggdes på platsen där en tidigare kåta stått, genom hembygdsföreningens arbete. Den ligger nu inom det tänka gruvområdet.

Det vi kan se i Voitjabygden är något unikt som hotats allt mer på senare tid i och med att Sápmi rutas in och trycks ihop av olika intressen. Det är ett vittnesmål om en annan form av liv som i den moderna tidens intresse för mångfald och naturvård är oerhört efterfrågat, inte bara av svenska intressenter utan även av internationella intressenter. Det är framförallt ett tecken på en annan form av filosofi än den som regerar Sverige och världen idag, en form av urfilosofi om att vi måste ta hand om naturen och att den är nära kopplad till människan. Även fast det samiska folket i överväldigande utsträckning berövats sitt språk, sin religion och sin kultur så lever det kvar i berättelserna runt öppna brasor på fjället. Jag som vuxit upp med en fot i fjällvärlden känner denna koppling allt starkare ju äldre jag blir och desto mer jag dras med i en värld i ständig förändring och ett evigt krav på prestation. Det är en form av harmoni som människan endast kan uppnå när den står i direkt kontakt med naturen. Att detta hotas gör att många av oss som valt att engagera oss i frågan ligger vakna om natten i mörka tankar, gråtfärdiga eller rent av spyfärdiga över tanken på det övergrepp som planeras.

Ute på bärplockning i fjällskogen, en del av kulturen som allt färre får uppleva.

Naturen runt omkring oss är en del av att vara same, lika mycket idag som det varit tidigare. De platser vi gästar har sina egna namn och bär historier längre tillbaka än någon levande människa idag. Voitjabygden i sig har en långtgående historia som redogjorts i ett flertal böcker (Nyligast, Livet i Voitjabygden 2007) och är fylld av gamla lämningar, landmärken och berättelser. Att exploatera denna natur handlar om mer än hur många hektar mark som måste brukas. Det handlar om vår gemensamma levande historia som förintas i ett penndrag från Bergstaten. De som bor i bygden idag, av vilket många har byggt sina egna hus med sina egna händer, kommer att tvingas flytta då de inte har kompetensen eller intresset av att jobba i gruvan samtidigt som deras omnejd försvinner som attraktivt levnadsområde. Ljudet av maskiner, explosioner och dammet som sprider sig kommer att få dem att försvinna från platsen och deras barn och barnbarn, av vilket jag är ett, kommer inte att återvända. En kultur med flera hundra år på nacken försvinner för att aldrig återkomma.

Lövfjället som dominerar bygdens utsikt, hem till både jakt, fiske och samling, kommer att ensamt vaka över gruvsatsningen, berövad från sitt tidigare folk.

Därmed är det med sorg i hjärtat och bedrövelse i min uppsyn som jag ropar på er, mina kamrater, för att väcka er ur er slumrande ovetskap. Det här projektet är långt mycket mer komplicerat än både gruvföretag och politisk förvaltning vill få det att framstå. Miljöfrågan, de juridiska aspekterna och det kulturella arvet kräver uppmärksamhet som förringats i nuvarande diskussioner. Bygden har splittrats i de som stödjer gruvan, utifrån att de inte har hopp att få ekonomiskt stöd annorstädes och de som tagit ställning mot gruvprojektet i ett desperat försök att rädda naturen och bygdens livsnerv. Av de jag talat med är det ingen som egentligen vill ha en gruva men i led med inlandets utarmning tvingas de ge med sig, som en gisslansituation där enda lösningen är att gå med på förövarens krav.

Det finns andra lösningar på inlandets förfall än att sälja ut våra gemensamma resurser. Turismen har nyligen fått högre status och pekas ut som en framtidsresurs att bruka till dess fulla grad. Området har unika värden långt över nickelhaltig malm som är långt mer hållbara och nyttiga. Istället för att erkänna en rovdrift på vår fjällvärld som en sista desperat lösning att få in skattemedel måste vi satsa på nyskapande entreprenörskap och ta tillvara på naturen och kulturen. Motståndsrörelsen har tagit fram ett förslag på etableringen av ett upplevelsecentrum i området. Däremot finns det ingenting som säger att det är den enda satsningen som kan genomföras i området. Ekoturism, spa-verksamhet, naturläkemedel, hantverksproduktion och den traditionella jakten, fisket och samlingen kan tas tillvara på ett långt bättre sätt och komma fler till del. Har vi tur kanske fler uppmärksammar det goda i det moderna samiska levernet, när vi ändå håller på.

Min släkt, samlade för släktträff i underbara Voitjabygden vid den gamla skolan för några år sedan.

 Det här handlar om urbefolkningens rättigheter och den enskilda medborgarens rätt gentemot staten och kapitalmakterna. Jag är redo att göra mitt för att ta ansvar för nutiden och framtiden. Det innefattar att finna andra lösningar än att sälja bort fjällen till utländska aktieägare samt rädda och utveckla Sápmi. Är du?

Hör isåfall av dig direkt till mig här på bloggen eller gå med i Facebookgruppen. Vi måste ta strid i denna fråga innan det är för sent, år 2014 då gruvbolaget planerar dra igång verksamheten.Det här handlar inte bara om närområdets framtid utan om det samiska folkets framtid och hela Umeälvens fortlevnad.


P.S. Förlåt till Storumans arbetarekommun för att jag brusade upp lite vid mötet i Tärnaby. Jag blir lätt känslomässig i denna fråga.

P.P.S. Alla bilder tagna ur Facebookgruppen Stoppa Gruvan i Rönnbäck och tillhör respektive ägare.

Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"

Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:

1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".

2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.

3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.

Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.

Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.

Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.

Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.

Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.