Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:
1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".
2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.
3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.
Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.
Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.
Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.
Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.
Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.
5 kommentarer:
Jag ogillar den svarta bakgrunden , tycker det är svårt läsa texten.
Vore bra om du kunde tänka om gällande just det i hemsidans utformning.
Min förhoppning med designen är att det fåtal ungdomar som råkar komma över min blogg tycker att dess design är intressant. Att det inte passar alla är beklagligt men jag har i nutiden inga planer på att förändra det. Kan rekommendera att du förstorar texten något om så krävs. Det går att ställa in genom att trycka ctrl och + samtidigt.
Är synskadad och väntar fortfarande på ögonoperation. Är nästan blind på ena ögat och ser dåligt med det andra. Men din blogg lyckades jag läsa. har faktiskt svårare med att läsa de vanliga s-bloggarna med svart text mot vit bakgrund.
Tycker att du har gjort en alldeles utmärkt analys av partiets problem.
tack för ett konstruktivt förslag
Lars: Bra! Hoppas att det inte blir svårare att läsa min blogg efter din operation bara. ;)
Britta: Det var så lite så. Är ganska less på desperationen som verkar ligga i luften inne i partiet.
Skicka en kommentar