2013-03-24

En gammal krigsskada

Drömmar brukar ofta snurra runt omedvetna minnen; obehagliga tingester som det medvetna inte längre vill ha att göra med. Därför drömmer jag inte sällan om mina gamla klasskamrater i både gamla och nya situationer där jag ännu en gång utsätts för trakasserier. Det är som en intern teater med dess givna spelare, dess givna situation (med mig i underläge) och dess givna huvudrollsinnehavare: mig och den främste mobbaren. Där i mitt huvud dansar vi runt varandra i ett evigt maktspel, i smärta och förakt för varandra. Detta trots att situationer som dess inte funnits i mitt liv sedan åtta år tillbaka. Jag vaknar fortfarande upp stressad och rädd att jag fortfarande skulle befinna mig i den delen av mitt liv. Sådana spår sätter tolv år av mobbning på en människa. Det är ett trauma som aldrig kommer att helt försvinna och ett sår på min själ vars skorpa hotar skrapas upp om jag hamnar i en liknande sits igen. Nog för att jag skulle vara redo den här gången... Jag tränar trots allt var och varannan natt.

Jag har pratat med många andra genom åren som mobbats. De beskriver liknande besvär utöver social fobi, depressioner, självskadebeteenden och ätstörningar. Det är verkligheten bakom det som många fortfarande titulerar som "en naturlig del av att växa upp". Människor som påstår det har ingen aning om vad barn utsätter varandra för. Jag håller mig till faktumet att barn dör i dagens grundskola medan andra skadas för livet utan att vuxna en enda gång ser vad som händer. Det är som två olika världar, barn-/ungdoms-världen och vuxenvärlden som skyddas av barns förmåga att undanhålla sanningen från de vuxna och vuxnas oförmåga (och ovilja) att avmaskera barnens sociala värld. Så fort barn börjar skapa relationer utanför familjen börjar ett spel med egna brickor vars målsättningen är att vara fristående från familjen. Det går så långt ibland att barnet tar livet av sig utan att familjen ens vetat att barnet mått dåligt.

Jag minns en gång på högstadiet att vi fick en uppgift på bildlektionen att rita träd som skulle representera oss som personer. Dessa bilder skulle sedan hängas upp i korridoren mellan fiket och personalrummet. Som vanligt flummade vissa runt och ritade massor med saker som var uppkäftiga eller komiska men jag tog uppgiften på fullaste allvar. Jag ritade ett ekliknande träd vars ena sida var kal och livlös, täckt med taggar riktade utåt. På den andra sidan levde trädet i solskenet med olika föremål hängande i trädet, däribland en öppen bok. Det var bilden av en pinad människa som ständigt tvingades försvara sig själv medan ett hemligt, sprudlande liv dolde sig under ytan. Jag undrar om min bildlärare förstod när han såg bilden. Även om han kanske förstod hade jag nog nekat om han frågat om jag behövde prata. Efter så många år av mobbning stod jag på mina egna ben i vått och torrt med det som enda stolthet. Kvar av mig var en hård kärna av det jag en gång varit. Tittar man på skolbilder från den tiden ser man hur jag är blek, livlös och utan en uns av glädje. Jag skrattade bara åt sarkasm och sadism i den miljön.

Det sägs att ögonen är själens spegel. Ibland föreställer jag mig hur mina är ihåliga, mörka djup, splittrade i bitar som en sprucken glasskiva. Det skulle representera de mörka tider som döljer sig i mitt förflutna som mobbad. Idag ser situationen fullständigt annorlunda ut men jag påminns ur djupet av mitt inre om den tiden. Det kommer om och om igen i mina drömmar, ibland under pistolhot, ibland under handgemäng men allra oftast bara under smädande kommentarer och elaka ord. På den tiden drömde jag att jag blev allvarligt skadad fysiskt och att någon av mina klasskamrater skulle fråga hur det var. Att någon skulle bry sig. Jag är en av de få som inte lät det gå över till att faktiskt fysiskt skada mig själv. Sådan tur har inte de flesta.

Genom detta är jag stärkt i min övertygelse om att jag måste jobba som föreläsare mot mobbning. Jag har spenderat hela min utbildning på att försöka lära mig mer om detta sociala fenomen och jag har erfarenheten för att ge det uppbackning. Dessutom gav mobbningen mig en känsla för att aldrig underkasta mig själv påtvingad auktoritet någonsin igen. Jag tar inte av mig kepsen för någon och jag kröker inte min rygg. Istället möter jag världen med solen i mitt ansikte och med styrkan av att ha vandrat genom helvetet och överlevt.

Sådan är mobbningens natur. Jag får bära min gamla krigsskada för resten av mitt liv men förhoppningsvis kan många andra bli räddade från samma öde.


Till minnet av de som dött. Ni vet vilka ni är. Vila i frid.

Inga kommentarer: