Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden

Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!

------

Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.

Smoke 'em if you got 'em.

 Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.

Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?

 Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.

Lyckliga tider... eller?

Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.

~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.