Datorns slav...?

Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.

Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.

Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.

Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.

Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.

Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?

Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...