Demokratins undergång

Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.

Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.

Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?

Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.

Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.

Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.

Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?

När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.

När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.

Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.

Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?

Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.