Jag drömde att jag såg dig i en högupplöst film. Du var vacker på ett sätt som man bara kan vara på film. Nu undrar jag i min sömnlöshet hur du har det, där på andra sidan rutan i en värld jag inte kan komma åt. Är det kallt, torrt och trist mellan pixlarna?
Jag minns för drygt två år sedan då du var lika vacker i stjärnornas sken första kvällen vi sågs på riktigt. Första kvällen vi pratade om något alls. Då tänkte jag att att dig skulle jag nog velat sitta lite extra nära när nattens höstkyla trängde sig på i parken där vi satt. Men det var bara en busig tanke som försvann snabbt, likt en dröm som virvlar bort när man vaknar. Den gör sig bara påmind som skuggan av ett minne nu när allt är över. Nu när vi gått skilda vägar på obestämd tid. Men det känns som då när det inte var mer än en busig tanke, en långväga dröm om närhet som ekade i djupet av min själ, före upptäckten av dig. Kanske är det för att jag vill drömma igen. För du var den sista jag drömde om. Och visst finns det en viss magi i drömmandets romantisering?
Jag minns också senare det året när vi invaderade muminhus och tittade djupt ner i minttuflaskan och skrattade långt in på natten. Då visste jag knappt vem du var, men jag visste att jag gillade dig. Sist men inte minst minns jag en rökig balkong med dimmiga minnen och dimmigare samtal, där du slocknade men samtidigt tände en gnista inne i mig som kom att bli till ett stormande inferno av känslor. Det är de vackra nätterna som skapade drömmar som blev till verklighet och sedan övergick i drömmar igen.
Kanske kan jag öppna DVD-spelaren och plocka ut dig när de börjat spela sången dom spelar när filmen är slut? Förhoppningsvis finns du kvar då, redo att förverkliga drömmen istället för att förpassas till mörka minneskammare. Det finns mycket trevligare platser att vara på där du är varmt välkommen, som min sida, min famn och mitt hjärta. Men i mitt hjärta spökar du visserligen fortfarande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar