Jag sitter här och jojkar lite för mig själv och plötsligt poppar det upp en statusuppdatering på Facebookflödet som gratulerar den samiska nationaldagen. Det är inte en same som har skrivit det. Efter en snabb google-sökning kan jag bekräfta att det faktiskt är fallet: Samiska nationaldagen har infallit! Vad häftigt! Låt oss fira allt vi har att fira, som t.ex...
... att det skett en kraftig ökning av anmälda hatbrott mot samer.
... att en lärare fortfarande kunnat förbjuda användande av samiska bland elever.
... att samer fortfarande måste slåss för rätten till sin mark i både Norrbotten och Västerbotten i kamp mot den internationella gruvnäringen.
... att sametinget fortfarande är en blanding mellan ett departement och en folkvald församling vars främsta funktion är att se till att samer bråkar med andra samer istället för att bråka med svenska staten.
Det här är bara ett litet axplock av härligheter. Sanningen är den att man fortfarande lär ut mer om amerikanska indianer än samer i svensk skola, att den stora majoriteten samer inte har några speciella rättigheter alls, att det inte utbildas samiska språklärare och att det fortfarande finns ett djupt förakt mot samer och det samiska bland den allmäna befolkningen.
Se det som pessimism om ni vill men jag ser ingen anledning att fira den samiska nationaldagen förrän Sverige på allvar givit upprättelse till de som drabbats av förtryck, exploatering, tvångsförflyttning, tvångsomvändelse och stöld av sitt land. Den dagen då det sker kan vi ha nationaldag. Tills dess fortsätter jag att jojka i min ensamhet, stilla trummandes och ordlöst beskrivande eftersom jag inte haft förmånen att lära mig mina förfäders vackra språk.
3 kommentarer:
Oscar! För en ovetande, vilken upprättelse är det förgäves man väntar på och vilka speciella rättigheter är det som de flesta samer gärna skulle ha?
Henrik: Upprättelsen man väntar på är kompensation/återbördan av marken som kontinuerligt blivit bestulen från den samiska befolkningen sedan 1890-talets avvittringspolitik kombinerat med fråntagandet av renmärken, jakt- och fiske-rätter på marken samerna ägt, brukat och betalat skatt för genom århundraden. Utöver detta har vi den rasistiska politiken gentemot samer som fördes under 1900-talets första hälft under benämningen "lapp ska vara lapp" politiken. Googla det för ytterligare detaljer. Självklart finns det även mer, men det där är väl huvudpunkterna i min mening.
Angående rättigheterna väntar majoriteten av den samiska befolkningen på att rennäringslagen ska reformeras så att de rättigheter som var tänka att givas den samiska befolkningen ska givas till alla samer och inte bara de få som är förunnade att äga renar och därmed har rätt att ingå i samebyarna. Många familjer fråntogs sin rätt att ha renar genom att staten konfiskerade deras renmärken. Sedan när man skulle kompensera för övergreppen på den samiska befolkningen genom att ge ut särskilda rättigheter till land och vatten gav man dessa till enbart renägarna, vilket är en försvinnande liten del av den samiska befolkningen. Resten fick istället enbart rätt att ställa upp i val samt rösta i Sametinget, när det väl instiftades på 90-talet.
Dessa frågor är oerhört komplicerade juridiskt och det finns inte en enda rikspolitiker som verkar vara villig att gräva i dessa frågor. Istället har man instiftat Sametinget där renägare och icke-renägare får slåss mot varandra, så slipper svenska staten bry sig om det hela i någon större utsträckning. Ett oerhört smart strategiskt drag från statens sida med ifrågasättbar etisk karaktär, minst sagt.
Tack för svaren! Jag respekterar upprättelsekampen enormt.
Rättighetskampen har jag alltid haft ett mer kluvet förhållande till, min släkt har bott i Västerbottenstrakterna så länge dokumenterad tid finns, åttahundra år eller något ditåt, men så vitt det går att utläsa har mina bondesläkter alltid varit svensktalande. På ett sätt tillhör min släkt därför de förtryckande, samtidigt som de också i alla tider varit svältande fattigbönder, bara marginellt rikare än de icke bofasta (lapparna) i trakten. Ur det perspektivet har jag funderat på om samebefolkningen enligt någon urfolksmoral har större rättigheter till exempelvis fri jakt i skogarna än vad bondbefolkningen har, eftersom det oftast är just jakt- och fiskefrågorna jag hör diskuteras.
Renmärkesfrågan har jag inte sett lika komplicerad - är inte det mest en fördelningsfråga? Om rendrivandet (som jag förstått det) är finansierat delvis av staten är det dels en fråga om vem som ska betala utökat renskötande, och om man (som jag förstått det) antar att fjällens natur inte tål hur många betande renar som helst måste någon avgöra vem som ska få vilken kvot av renar.
Det i och för sig mest komplicerade jag sett i det hela är ras-aspekten av det, att det är så viktigt vilket blod man har i ådrorna för att man ska få tillgång till dessa rättigheter. Den juridiken har jag inte ens vågat försöka förstå!
(Den här debatten kanske är för stor för ditt kommentarsfält? Jag tycker det är intressant och jag har inte diskuterat det med dig just förut, men svara på om du har lust!)
Skicka en kommentar