20 spel som nästan alla mina vänner missade - #2 Thief 2: The Metal Age

Medan mina kamrater slaktade terrorister och anti-terrorister i ett evigt kretslopp smög jag genom skuggorna, ficktjuvade guld från förbipasserande och klubbade ner vakter bakifrån i ett spel som fortfarande saknar sin like om vi bortser från uppföljaren, som visserligen var mycket kortare och enklare. Thief-serien i dess helhet förtjänar att prisas till höjderna för skapandet av en helt egen spelgenre som speltidningar och recensenter döpt till First-Person-Sneaker men det är främst Thief 2 som upptagit min tid. Exakt hur jag kom över spelet i första början är svårt att säga men jag hade sett "Thief 1: The Dark Project" in action hemma hos min gode vän Benny någon gång mellan 1999-2001. När jag väl själv fick möjligheten att styra mästertjuven Garrett blev det sjukt många timmar i kontoret med dämpad belysning för att fullständigt kunna leva sig in i den värld som Thief 2 gör ett utmärkt jobb i att ge liv till.


Spelet utspelar sig i en fiktiv värld som bäst kan beskrivas som en steampunkfantasy-fusion. Huvudsakligen befinner man sig i en stor medeltidsstad som endast går under namnet "The City" där tre olika faktioner slåss om makten. De man får se mest av är the Mechanists, som är en sekt bildad utifrån stadens stora religiösa faktion the Hammerites som dyrkar the Builder, skaparen av världen. Denna faktion liknar den katolskt kristna kyrkan till stilen med tydliga militaristiska drag och en fascination för teknologi med ångmaskiner som främsta vapen. Den andra huvudfaktionen är the Pagans, som dyrkar the Gypsy Lord, en naturentitet. I huvudtaget påminner de om den keltiska naturreligionen med magi som inriktning. Sist men inte minst finns faktionen the Keepers vars uppdrag är att i hemlighet skriva och uttyda en magisk profetia och se till att världen hålls i balans. De är en hemlig orden av lärda personer med magiska förmågor som är huvudpersonen Garretts främsta allierade, trots att han avskyr dem innerligt.


Spelstilen är storydriven och strömlinjeformad i sättet man förs från uppdrag till uppdrag där man gör allt ifrån att bryta sig in i en bank till att försöka utpressa stadens vaktkapten samt uppdaga den stora konspiration som hotar hela stadens existens. Man spelar som mästertjuven Garrett, en väldigt färgstark karaktär som egentligen bara vill bli lämnad ifred för att ägna sig åt sitt yrke men istället blir indragen i konflikten mellan stadens faktioner. Ur ett förstapersons-perspektiv får man sedan erfara ett gigantiskt äventyr med hög svårighetsgrad. Då Garrett inte är en hejare på att slåss så får han ta till andra medel, som att smyga genom skuggorna och avfyra en pil i nacken på en ovetande vakt eller släcka facklorna i korridoren med magiska vattenpilar för att kunna smyga sig igenom obemärkt. Svårighetsgraden på uppdragen varierar i grunden men går att justera för varje enskilt uppdrag mellan tre olika nivåer vilket ger ett omspelsvärde av hög grad. Samtidigt så finns det få saker som är mer tillfredställande än att utföra ett uppdrag perfekt utan att en enda vakt upptäckt en. Beroende på hur mycket pengar/värdeföremål man tjuvar till sig genom uppdragen har man också olika mängd finanser att spendera på utrustning inför varje uppdrag.


Det här är ett spel som lever på känsla. Grafiken var lite föråldrad redan då det släpptes vilket kan få en del nya spelare att vända sina ögon åt andra håll men den känsla som spelet lyckas skapa genom välgjorda mellansekvenser, spännande uppdrag och en gripande story är oslagbar. Att spelet sedan är väldigt långt med god kvalité genom hela är ytterligare ett plus. Men mest imponerande är fortfarande idag den höga kvalitén på ljudet. Man kan höra varenda steg på stengolvet med sådan klarhet att man kan avgöra varifrån det kommer även utan surround-sound högtalare och att vara uppmärksam på ljud i spelet är ett av de bästa knepen för att hålla sig vid liv. Känslan av att precis undkomma en vakt för att man lyckades höra att han började traska runt hörnet är högst adrenalingivande.


Det är omöjligt att ge det här spelet rättvisa med endast screenshots och lite text. Istället så måste det helt enkelt spelas. Högsta poäng på gameplay, story och ljud medan grafiken halkar efter något. Ett problem är att drivern för spelets filmfrekvenser brukar fuckas upp ibland så att man missar de utmärka sekvenserna men de går att se direkt från CD:n med mediaplayer. Dessutom kan det bli lite smådrygt i uppdrag där man inte får döda vakterna, men det är också en del av utmaningen. Ge Thief 2: The Metal Age en chans. Sedan kan du avnjuta uppföljarna. Thief IV är just nu under utveckling och bör släppas sent i år eller nästa år!