Den sociala skolan

Mitt inlägg i senaste Tvärdrag, om den sociala skolan.

När ordet ”skolpolitik” yttras förs tankarna först och främst inte till socialdemokratin. Den förs istället till Folkpartiet och den auktoritära modellen som får ett allt starkare fäste inom alla politiska läger. SAPs skolpolitik har misslyckats på flera områden och det politiska reformarbetet har, som i många andra fall, dragits till ett tandlöst försvarande av redan etablerade system. Samtidigt vrider högern klockan bakåt till 50-talets skolsystem och kallar det för ”nya reformer”. Vi har all anledning att vara självkritiska och åter tända innovationen och reformens låga.

Favoritämnet i debatten är oftast betygsystemet och dess utformning trots att det egentligen är en oerhört trivial del av skolans utformning. Att elever inte klarar av skolans målsättningar beror knappast på betygsystemets utformning. Istället har det att göra med kapitalismens stegrande press på dagens barn och unga som resulterar i ett outhärdligt socialt klimat i skolan.

Allt i samhället ska gå snabbare, göras billigare och effektiviseras in i minsta detalj. Informationsflödet är massivt och konsumtionshetsen etsar sig fast i allt yngre åldrar. En bi-effekt av en värld som handlar om ständigt ökad tillväxt och konsumtion är att barn inte får vara barn längre i samma utsträckning som under majoriteten av 1900-talet. Istället ska de allt tidigare transformeras till ungdomar och kanske än viktigare: Konsumenter. Detta leder i sin tur obönhörligt till en allt otryggare tillvaro för barn och unga som inte bara tvingas växa upp snabbare utan även ställs inför stegrande krav från det kapitalistiska maskineriet. Högerns skolpolitik är en spegling av detta som först och främst ser till effektivisering och akademiska prestationer samtidigt som de ställer sig blinda inför de massiva sociala problem som skolan måste hantera i spåren av kapitalismen.

Mobbning löper amok i dagens skolor, över 60 000 svenska ungdomar går på antidepressiv medicin och psykisk ohälsa bland unga har ökat lavinartat de senaste 30 åren. Rapporter om självskadebeteende, ätstörningar och våldsamt beteende bland ungdomar haglar i media. För att göra det lite tydligare: Barn dör i vårat skolsystem för att det sociala klimatet är oacceptabelt. Många andra blir skadade för resten av livet. Häri ligger de egentliga problemen.

Därför skulle jag som socialdemokrat vilja se att SAP formar en ny skolpolitisk vision under parollen ”den sociala skolan”. Fokuset måste lyftas från att ensidigt prioritera de akademiska målsättningarna till att jobba mer med de sociala frågorna. Klart och tydligt är att man kan höja de sociala frågornas status i skolan utan att akademiska prestationer åsidosätts, speciellt med tanke på att den sociala miljöns förbättring nästan alltid kommer med förbättrade akademiska resultat.

Först på dagordningen måste vara att en gång för alla tackla mobbningsfrågan. Detta bör ske nationellt genom tre insatser: Införandet av det obligatoriska ämnet Livskunskap i grundskolan, anställning av personal som specifikt arbetar med skolors sociala klimat samt utarbetandet av ett mätningssystem för att kunna betygsätta skolors sociala framsteg.

Genom livskunskap skulle eleverna ges möjlighet att reflektera över människosyn, hälsa, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kulturkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer, samt existentiella och etiska frågor. Detta skulle ge dem en möjlighet att utvecklas som människor och få en ökad förståelse för sig själv och sina medmänniskor och därmed också förstå varför mobbning är så lätt att utöva och bli drabbad av samtidigt som det är oerhört allvarligt. På lång sikt skulle Livskunskap kunna stärka alla ungdomar och skapa en trygghet i skolan som aldrig tidigare funnits där vilket skulle få goda effekter på samhället som helhet.

I sin överarbetade position med ett överflöd av arbetsuppgifter är lärare under ett sådant tryck att de omöjligen kan göra allt som läggs på deras axlar. Inte heller skolhälsovården har styrkan att hantera de sociala målsättningarna i skolan. I detta läge är det inte konstigt att man inte når de sociala målen. Därför måste ny personal tillföras som specifikt har i uppgift att jobba med det sociala klimatet i kommunens skolor. Dessa bör vara kvalificerade att kontinuerligt observera och analysera kommunens skolor och i samarbete med skolans ordinarie personal kunna föreslå och arbeta med förbättringar som kan förbättra situationen. Därmed skapas ett nytt lager av skolpersonal som kan avlasta bördan från nuvarande personalgrupper samtidigt som det hela blir lokalt förankrat.

Idag går det att mäta akademiska resultat för skolor genom att statistiskföra elevers utgångsbetyg. Däremot finns det inget vedertaget sätt att mäta skolors framsteg gällande att socialt utveckla eleverna. Detta gör att en skola visserligen kan lyckas klara av akademiska målsättningar samtidigt som de kommer undan med att eleverna tar examen med grava psykologiska problem. Dessa problem är inte helt och hållet skolans fel men det är definitivt inom skolans ansvarsområde och inom det offentliga intresset. Kan en skola inte sörja för sina elevers väl och ve på ett acceptabelt sätt bör de stå till svars för detta misslyckande. Genom att kunna betygsätta skolor på samma sätt som man gör med de akademiska skulle man även kunna sätta press på skolor att jobba hårdare med de sociala målsättningarna och därmed öka statusen på de sociala frågorna.

Dessa målsättningar är en början för en ny gryning av socialdemokratisk skolpolitik. Det är dessutom en kollektiv investering som skulle ge samhället stora ekonomiska vinningar. Skulle ungdomars psykiska välmående och sociala situation förbättras så skulle vi garanterat se positiva effekter övriga samhällsproblem. Ett socialdemokratiskt parti måste ha en social skolpolitik – Nu är tiden inne att skaffa det!