Datorns slav...?

Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.

Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.

Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.

Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.

Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.

Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?

Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...

Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden

Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!

------

Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.

Smoke 'em if you got 'em.

 Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.

Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?

 Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.

Lyckliga tider... eller?

Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.

~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.

Om Nordman och sanningen bakom mig själv

Jag är lite full just nu så ni får ursäkta om detta inlägg håller halvdan kvalité.


Mina tankar har varit tunga de senaste dagarna. De har fyllts upp av visioner om framtiden och vad som komma skall för mig som människa samt frågor om vem jag är, vad jag vill och vad jag gör. Med lätt förvirring har mina tankar flödat för att ge mig förståelse.

Sanningen är den att jag inte vet vad framtiden har att bjuda. Jag drömmer om framgång och erkännande, så som många andra. Samtidigt påminns jag varje dag om att jag endast är en människa bland många och att mina idéer och tankar är lika unika som en cola-flaska bland alla andra. På något sätt har jag, den man som sett sig själv som unik i en värld där blasé är status quo, hamnat i en existentiell kris av mildare karaktär. Jag vet inte vad jag är, vad jag är kapabel till och vad jag egentligen vill.

För dessa tillfällen brukar jag vända mig till källor som många gånger tidigare givit mig trygghet. En av dessa är Nordman, vars musik och texter alltid ger mig ett lugn och en känsla av visdom som överträffar nästan allt annat. Håkan Hemlins och Mats Westins musik har så länge jag kan minnas varit en ledstjärna i mitt liv. Det gör mig ledsen att Håkan uppenbarligen drabbats av vidare personliga problem, som mest troligt är knarkrelaterade, vars effekter tvingat Nordman att ännu en gång ta ett uppehåll. Jag minns hur jag förra året fick möjligheten att bevittna en av deras konserter vilket var den andra för mig sedan 90-talet. Ett band som givit mig sådan inspiration och kraft i mina personliga strider, vars värv jag enbart fått uppleva live två gånger i hela mitt liv... Det var stort. Men den försenades kraftigt av ursäkten att en basgitarr hade gått sönder. Senare fick jag höra att Håkan varit för hög för att kunna ställa sig upp på scen. Det är tragiskt att höra hur ens barndomsidol fortfarande inte kan få lugn och ro i sitt eget liv. Efter konserten stod jag och en kompis i kö för att få autograf, men eftersom att vi var snälla nog att släppa förbi en rullstolsburen så hann de dra innan vi fick den eftertraktade personkontakten och autografen. Sådant är livet.

Nordman är unik i det avseende att dess texter är nästintill profetiska av sin natur med en sådan öppenhet att man kan tolka dem för att göra dem till sina egna samtidigt som de innehåller vackra poetiska avsnitt som lika gärna kunde vara hämtat ur ens egen situation. Mitt favoritcitat är fortfarande följande, från låten "Fick jag leva igen":

Om du ser mig i ögonen, så ser du bara skärvorna av sanningen
En strimma hopp i en dåres blick och bönen om den värme han aldrig fick

Jag kopplar det till det känslomässiga handikapp jag utvecklade under min tid i grundskolan efter tolv år av kontinuerliga psykologiska trakasserier. Nordman blev däri ett stöd i en av mina mörkaste och allvarligaste tider. Där alla andra stod utan råd fann jag trygghet i att andra hade det tungt och att jag därmed inte var ensam.

Jag må leva i en ganska icke problematisk tillvaro enligt åskådarna av mitt liv men jag har varit med om mer än många tror eller jag ens själv kan förstå. Det manifesterar sig i ett obehag och en orkeslöshet som endast kan botas med alkohol och andra substanser som dövar sinnet. Jag röker mer tobak än jag vill erkänna och vågar inte ens säga det till mina morföräldrar då jag vill förskona dem från vetskapen. Jag skäms för mina svagheter och spottar mentalt på andra som är lika svaga samtidigt som jag inte är bättre själv. Jag är en människa och tar gärna till mig det som försvar mot det jag egentligen vill vara.

Ofta skämtar jag om att jag har det bra ekonomiskt och skämtar gärna om hur fattig en av mina vänner är. Samtidigt glömmer man snabbt att dessa pengar finns där eftersom att min pappa dog i sjukdom. Det är liksom mina tolv år av mobbning ett öppet sår som jag inte petar i särskilt ofta. Men det hemsöker mig i mina drömmar där jag ser saker som hänt och människor som inte längre finns i mitt liv, på gott och ont. Därför dövar jag min smärta på de sätt jag kan.

Jag vill så mycket mer men gör det jag kan. Ibland tänker jag att det vore bättre att vara korkad för då skulle man inte se hur samhället förtär sig själv och hur människor far illa bara för att de är för snälla för att säga ifrån. Många har sagt att jag kommer att bli något stort när jag växer upp men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag kan leva upp till det. Vissa dagar känns det bättre medan andra dagar är fyllda av förnekelse. Det är då jag sitter hemma och spelar datorspel tills min hjärna är helt bortdomnad och min hals är sönderrökt av tobak. Dessa dagar må vara få i det stora hela men de finns ändå där som ett mörkt moln precis bortom vad ögonen kan se.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men det kändes som att det måste komma ut. Kanske önskar jag mig lite förståelse från de som står mig nära. Kanske önskar jag bara att jag kunde sprida Nordman till fler människor och kanske få chansen att en dag träffa mina idoler i dess storhet. Kanske vill jag bara sjunga och vara en vandrande bohem som ligger under en ek och röker pipa i ett lätt berusat tillstånd.

Men låt oss möta verkligheten: Det är fan inte så lätt som man önskar att det vore.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #4 Clive Barker's Undying

Något som få känner till med mig är att jag har en ganska stor fascination för skräckspel. Inte på så vis att jag söker upp och spelar varenda skräckspel jag kan utan mer att jag gillar dynamiken bakom att skapa en skräckinjagande miljö, story och spelstil. Det är samma principer som ligger till grund för bra skräcklitteratur och skräckfilm med en avgörande skillnad: Du är med som spelare och deltar i scenariot. Som ni kanske förstår så gör detta mycket för att skräcken ska bli mer påtaglig.

Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.


Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.

Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.

En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.

Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?

JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #3 Sacrifice

Tiden är kommen att presentera ett av mina favoritstrategispel genom tiderna. Kanske är det också spelet på den här listan som fått absolut minst uppmärksamhet och berömmelse jämfört med spelkvalitén. Spelet heter Sacrifice och släpptes år 2000 av Shiny Entertainment.


Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.


Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.


Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!


Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #2 Thief 2: The Metal Age

Medan mina kamrater slaktade terrorister och anti-terrorister i ett evigt kretslopp smög jag genom skuggorna, ficktjuvade guld från förbipasserande och klubbade ner vakter bakifrån i ett spel som fortfarande saknar sin like om vi bortser från uppföljaren, som visserligen var mycket kortare och enklare. Thief-serien i dess helhet förtjänar att prisas till höjderna för skapandet av en helt egen spelgenre som speltidningar och recensenter döpt till First-Person-Sneaker men det är främst Thief 2 som upptagit min tid. Exakt hur jag kom över spelet i första början är svårt att säga men jag hade sett "Thief 1: The Dark Project" in action hemma hos min gode vän Benny någon gång mellan 1999-2001. När jag väl själv fick möjligheten att styra mästertjuven Garrett blev det sjukt många timmar i kontoret med dämpad belysning för att fullständigt kunna leva sig in i den värld som Thief 2 gör ett utmärkt jobb i att ge liv till.


Spelet utspelar sig i en fiktiv värld som bäst kan beskrivas som en steampunkfantasy-fusion. Huvudsakligen befinner man sig i en stor medeltidsstad som endast går under namnet "The City" där tre olika faktioner slåss om makten. De man får se mest av är the Mechanists, som är en sekt bildad utifrån stadens stora religiösa faktion the Hammerites som dyrkar the Builder, skaparen av världen. Denna faktion liknar den katolskt kristna kyrkan till stilen med tydliga militaristiska drag och en fascination för teknologi med ångmaskiner som främsta vapen. Den andra huvudfaktionen är the Pagans, som dyrkar the Gypsy Lord, en naturentitet. I huvudtaget påminner de om den keltiska naturreligionen med magi som inriktning. Sist men inte minst finns faktionen the Keepers vars uppdrag är att i hemlighet skriva och uttyda en magisk profetia och se till att världen hålls i balans. De är en hemlig orden av lärda personer med magiska förmågor som är huvudpersonen Garretts främsta allierade, trots att han avskyr dem innerligt.


Spelstilen är storydriven och strömlinjeformad i sättet man förs från uppdrag till uppdrag där man gör allt ifrån att bryta sig in i en bank till att försöka utpressa stadens vaktkapten samt uppdaga den stora konspiration som hotar hela stadens existens. Man spelar som mästertjuven Garrett, en väldigt färgstark karaktär som egentligen bara vill bli lämnad ifred för att ägna sig åt sitt yrke men istället blir indragen i konflikten mellan stadens faktioner. Ur ett förstapersons-perspektiv får man sedan erfara ett gigantiskt äventyr med hög svårighetsgrad. Då Garrett inte är en hejare på att slåss så får han ta till andra medel, som att smyga genom skuggorna och avfyra en pil i nacken på en ovetande vakt eller släcka facklorna i korridoren med magiska vattenpilar för att kunna smyga sig igenom obemärkt. Svårighetsgraden på uppdragen varierar i grunden men går att justera för varje enskilt uppdrag mellan tre olika nivåer vilket ger ett omspelsvärde av hög grad. Samtidigt så finns det få saker som är mer tillfredställande än att utföra ett uppdrag perfekt utan att en enda vakt upptäckt en. Beroende på hur mycket pengar/värdeföremål man tjuvar till sig genom uppdragen har man också olika mängd finanser att spendera på utrustning inför varje uppdrag.


Det här är ett spel som lever på känsla. Grafiken var lite föråldrad redan då det släpptes vilket kan få en del nya spelare att vända sina ögon åt andra håll men den känsla som spelet lyckas skapa genom välgjorda mellansekvenser, spännande uppdrag och en gripande story är oslagbar. Att spelet sedan är väldigt långt med god kvalité genom hela är ytterligare ett plus. Men mest imponerande är fortfarande idag den höga kvalitén på ljudet. Man kan höra varenda steg på stengolvet med sådan klarhet att man kan avgöra varifrån det kommer även utan surround-sound högtalare och att vara uppmärksam på ljud i spelet är ett av de bästa knepen för att hålla sig vid liv. Känslan av att precis undkomma en vakt för att man lyckades höra att han började traska runt hörnet är högst adrenalingivande.


Det är omöjligt att ge det här spelet rättvisa med endast screenshots och lite text. Istället så måste det helt enkelt spelas. Högsta poäng på gameplay, story och ljud medan grafiken halkar efter något. Ett problem är att drivern för spelets filmfrekvenser brukar fuckas upp ibland så att man missar de utmärka sekvenserna men de går att se direkt från CD:n med mediaplayer. Dessutom kan det bli lite smådrygt i uppdrag där man inte får döda vakterna, men det är också en del av utmaningen. Ge Thief 2: The Metal Age en chans. Sedan kan du avnjuta uppföljarna. Thief IV är just nu under utveckling och bör släppas sent i år eller nästa år!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #1 Deus Ex

Jag tänkte ta en liten paus i det politiska skrivandet och istället ta tillfället i akt att skriva om ett av mina favoritintressen: Datorspel. Vansinnigt många timmar har jag lagt ner på denna hobby och det är mitt främsta sätt att slappna av och koppla bort vardagens bekymmer. Min mor har oroats många gånger över årens lopp att jag ska ha gått och blivit beroende men det har (nästintill) alltid varit under kontroll.

Spel är en av den moderna tidens stora under som bara fortsätter att öka i omfång och bli mer och mer avancerade. Andelen spelare ökar likaså och numera är det inte bara finniga tonårskillar som ägnar sin tid åt att slakta monster, bygga digitala städer, dra ut på storskaliga äventyr och rädda världen om och om igen. Många är vi av 80-talisterna som spenderat majoriteten av vår fritid under vår ungdom med att spela spel som galningar. Samtidigt har jag märkt att det är många som snöade fast sig under många år i ett antal populära spel varav det värsta av dem, i min mening, var Counterstrike med Diablo 2 som följeslagare. Även Starcraft och Warcraft 3 har varit stora tidstjuvar för mina spelkamrater. Just på grund av att de nördade ner sig i dessa spel under så många år missade de fullständigt att spela några av vår tids största spel. Vissa hörde de talas om i förbifarten medan de övade headshots eller så hann de bara med att småpröva ett demo från någon speltidning. Idag märker jag att jag har långt vidare erfarenhet av spelmarknadens mångsidighet än många av mina LAN-kumpaner.

Inget ont mot de utmärkta spel som jag nämnt men jag ser ett behov av att sprida lite av den spelglädje som jag fått erfara till de som gått miste om de fantastiska spel jag tänkte skriva om. Därför börjar jag härmed en artikelserie där jag ska försöka gräva fram och presentera tjugo spel som jag upplever att folk i min närhet inte känner till samtidigt som de enligt mig är några av det sena 90-talets och det tidiga 2000-talets bästa spel. Därmed blir det lite retro-stämpel på det hela, som ni läsare förstår. Först ut på banan är ett spel som utnämndes till årets spel 2000 av massor av speltidningar och mässor men samtidigt tycks ha gått förlorat för gemene man i mitt umgänge: Deus Ex.



Någon gång kring år 2000 läste jag en tidning som hette Incite PC Games som då hade ett stort uppslag om ett nytt hett spel på marknaden som gick under namnet Deus Ex. Med tidningen följde en demo-skiva som hade, ett för den tiden, gigantiskt demo på spelet vilket inkluderade hela början av spelet samt två-tre uppdrag till. Min mammas gamla dator med 733mhz prestanda fick kämpa ordentligt för att driva det här mästerverket till spel. Men det var värt varenda sekund av lagg. För att illustrera hur mycket jag gillade spelet så kan jag erkänna att jag programmerade om mammas Windows 98 för att visa en Deus Ex logo vid inloggningen av datorn istället för den vanliga Windows-loggan.

Man sätts i rollen som J.C. Denton, en stenhård agent som precis examinerats från akademin. Det som gör en unik är att man är den andra agenten i världen som injicerats med nanorobotar, en teknologi som gör att man kan få ett antal olika "superkrafter" under spelets gång med allt ifrån extrem styrka till möjligheten att bli osynlig under perioder eller att kunna scanna fiender för att få ut mer information. Det utspelar sig i en mörk framtidsvision av vår värld ca 50 år i framtiden som slits sönder av konflikter och recession med en stor pandemi av digerdödskaraktär som hotar mänskligheten. Målande nog utspelar sig första uppdraget på Liberty Island där terrorister tagit över Frihetsgudinnan och det blir ditt jobb att gå in och tillfångata terroristernas ledare. Hur du går till väga är upp till dig.

Spelet är en blandning mellan FPS och rollspel som fokuserar sig på att ge spelaren så stor frihet som möjligt i valet av hur man genomför uppdrag. Det finns ett utmärkt inventorysystem som begränsar hur många och hur stora saker du kan bära på dig men man kan interagera med en stor del av miljön, vilket var revolutionerande för ett spel på den tiden. Vapen som man besitter kan uppgraderas med olika addon-packs vilket gör att man kan specialisera sig ordentligt. Ett skill-system gör att man kan träna sin agent att vara bra på olika saker med allt ifrån att hacka datorer till att vara duktig på sprängmedel eller säkerhetsutrustning. Experience för att förbättra skills får man utifrån att göra uppdrag samt upptäcka världen och dess hemligheter. Utöver detta har man nano-teknologisystemet som man själv får bygga upp under spelets gång genom att göra olika val där man installerar och uppgraderar olika robotsystem. Allt som allt bjuder spelet på en oerhörd mängd val som formar spelupplevelsen efter ens egna önskningar. Därmed får spelet toppbetyg ur ett gameplay-perspektiv med stora möjligheter att spela om spelet med en helt ny spelstil.



Men det är inte gameplayen som först och främst gör att jag älskar detta spel. Istället är det storylinen som lockar mig. Spelet har en grymt välutvecklad story som inkluderar en massiv mängd information i form av böcker, artiklar, email i datorer m.m. Utvecklarna har valt att spela på en mörk framtidsvision med gott om konspirationsmaterial och sett till att karaktärerna har väldigt välutvecklade personligheter som man kan anknyta till. Utan att avslöja något kan jag säga att storyn tar många, många vändningar innan man kommit till det episka slutet. Rekommenderat är att spela igenom spelet minst två-tre gånger för att verkligen upptäcka allt.

Musiken i spelet är också något som förtjänar att omskrivas. Jag tycker att den är så bra att jag faktiskt sett till att rippa den från spelet och lägga in den på min mp3-spelare. Senast idag på bussen lyssnade jag på den en sväng. Den har en väldigt gripande högteknologisk och dramatisk känsla som precis fångar känslan man får i spelet med en intellektuell skärpa. Jag kan även rekommendera den starkt för att plugga till!


Är det då värt att spela Deus Ex idag? Har det åldrats med värdighet? Enligt mig så är svaret ett stort och självklart JA. Det finns att köpa på Steam för en mindre summa. Se bara till att inte köpa Deus Ex 2, då det var ett riktigt uselt försök att skapa en uppföljare som inte alls höll måttet. Spela istället ettan och dröm er bort till en märklig framtid där allt inte är som det först verkar vara. En trea i serien är just nu i slutet av utvecklingen och kommer släppas detta år men jag rekommenderar starkt att spela detta första mästerverk innan ni sätter er ner med det nya. Förhoppningsvis kommer det att imponera er lika mycket som det imponerade mig.

SSU tar ställning mot nickelgruva (Västerbotten)

En bit av uttalandet publicerades i VK och står att finna här. Hela uttalandet lyder dock följande:

SSU Västerbotten valde på sin distriktsårskonferens att bifalla en motion som tar ställning mot etableringen av en nickelgruva i Rönnbäck utanför Tärnaby. Anledningarna till detta är många men det är först och främst miljöfrågan som bär mest tyngd. Västerbottens län är det hårdast drabbade länet av miljöförstöring utifrån läckage av tungmetaller från gamla och nya gruvor. Trots att bolag garanterat att de nationella riktlinjerna kring avfall ska följas så förekommer ett omfattande fusk vars skadeverkningar hela länet får lida av. Tanken är nu att man ska förlägga en nickelgruva vars avfall ska dumpas rakt ner i Umeåälvens flöde genom Voitjajaure fjällsjö. Detta kommer inte bara att förstöra fisket i fjällsjön utan även att utgöra risker för att hela Umeåälven drabbas av utsläpp från gruvan vars konsekvenser skulle vara förödande. Det är SSU Västerbottens bestämda åsikt att riskerna med detta projekt är mycket större än de ekonomiska vinster som skulle alstras.

- Vi ser att de ekonomiska vinsterna inte heller skulle gå till bygden i en acceptabel utsträckning då man planerar att tvångsinlösa mark och ge vad som endast kan tolkas som trettio silverpenningar till folket medan bolaget tjänar guld i drivor, säger Simon Edvinsson, distriktsstyrelseledamot i SSU Västerbotten.

Det finns ett lokalt organiserat motstånd mot etableringen och Facebookgruppen uppmäter idag en skara på drygt 500 medlemmar, en imponerande siffra med tanke på dalens glesa befolkning. Samtidigt förhandlar bolaget IGE Nordic i stor utsträckning endast med Vapsten sameby och politikerna i Storuman, vilket lämnar majoriteten av befolkningen helt utanför beslutandeprocessen. Större delen av befolkningen har samiska rötter men äger inte renar vilket gör det möjligt för bolaget att förhandla fram ett avtal med samebyn som kringgår lokalbefolkningen.

- Som icke renägande same med djupa släktrötter i Voitjabygden tycker jag att det är skamligt hur man från bolagets sida behandlar och tänker behandla befolkningen. Man tänker helt enkelt dra dit, ta resurserna och lämna dalen i spillror. Det är fullständigt oacceptabelt, menar motionären Oscar Pettersson.

Det finns ingen tvekan om att glesbygden i inlandet behöver goda investeringar och nya projekt för att kunna leva även i framtiden men SSU Västerbotten menar att det finns bättre lösningar på inlandets problem än att exploatera sönder miljön och hota det rika kulturarvet som Voitjajaure fjällbygd utgör. Skulle man låta gruvprojektet gå igenom med sina planer skulle fjälldalen vara förstörd i en sådan utsträckning att det är tveksamt om folk i framtiden skulle vilja bo i området eller att turistnäringen skulle vilja använda sig av det. Detta vore inte minst förödande för landets gemensamma samiska kulturarv utan även för framtida tillväxt i regionen. Dalen har dessutom redan drabbats hårt av Vattenfalls dämning av Ajaureforsen på 60-talet som fortfarande idag har negativa effekter på fisket.

- Det finns en skillnad mellan att bruka och att exploatera marken och i det här fallet är det klart och tydligt vilken väg man vill gå. Därför måste vi sätta ett stopp för processen innan det är för sent, säger motionären Oscar Pettersson.

Den sociala skolan

Mitt inlägg i senaste Tvärdrag, om den sociala skolan.

När ordet ”skolpolitik” yttras förs tankarna först och främst inte till socialdemokratin. Den förs istället till Folkpartiet och den auktoritära modellen som får ett allt starkare fäste inom alla politiska läger. SAPs skolpolitik har misslyckats på flera områden och det politiska reformarbetet har, som i många andra fall, dragits till ett tandlöst försvarande av redan etablerade system. Samtidigt vrider högern klockan bakåt till 50-talets skolsystem och kallar det för ”nya reformer”. Vi har all anledning att vara självkritiska och åter tända innovationen och reformens låga.

Favoritämnet i debatten är oftast betygsystemet och dess utformning trots att det egentligen är en oerhört trivial del av skolans utformning. Att elever inte klarar av skolans målsättningar beror knappast på betygsystemets utformning. Istället har det att göra med kapitalismens stegrande press på dagens barn och unga som resulterar i ett outhärdligt socialt klimat i skolan.

Allt i samhället ska gå snabbare, göras billigare och effektiviseras in i minsta detalj. Informationsflödet är massivt och konsumtionshetsen etsar sig fast i allt yngre åldrar. En bi-effekt av en värld som handlar om ständigt ökad tillväxt och konsumtion är att barn inte får vara barn längre i samma utsträckning som under majoriteten av 1900-talet. Istället ska de allt tidigare transformeras till ungdomar och kanske än viktigare: Konsumenter. Detta leder i sin tur obönhörligt till en allt otryggare tillvaro för barn och unga som inte bara tvingas växa upp snabbare utan även ställs inför stegrande krav från det kapitalistiska maskineriet. Högerns skolpolitik är en spegling av detta som först och främst ser till effektivisering och akademiska prestationer samtidigt som de ställer sig blinda inför de massiva sociala problem som skolan måste hantera i spåren av kapitalismen.

Mobbning löper amok i dagens skolor, över 60 000 svenska ungdomar går på antidepressiv medicin och psykisk ohälsa bland unga har ökat lavinartat de senaste 30 åren. Rapporter om självskadebeteende, ätstörningar och våldsamt beteende bland ungdomar haglar i media. För att göra det lite tydligare: Barn dör i vårat skolsystem för att det sociala klimatet är oacceptabelt. Många andra blir skadade för resten av livet. Häri ligger de egentliga problemen.

Därför skulle jag som socialdemokrat vilja se att SAP formar en ny skolpolitisk vision under parollen ”den sociala skolan”. Fokuset måste lyftas från att ensidigt prioritera de akademiska målsättningarna till att jobba mer med de sociala frågorna. Klart och tydligt är att man kan höja de sociala frågornas status i skolan utan att akademiska prestationer åsidosätts, speciellt med tanke på att den sociala miljöns förbättring nästan alltid kommer med förbättrade akademiska resultat.

Först på dagordningen måste vara att en gång för alla tackla mobbningsfrågan. Detta bör ske nationellt genom tre insatser: Införandet av det obligatoriska ämnet Livskunskap i grundskolan, anställning av personal som specifikt arbetar med skolors sociala klimat samt utarbetandet av ett mätningssystem för att kunna betygsätta skolors sociala framsteg.

Genom livskunskap skulle eleverna ges möjlighet att reflektera över människosyn, hälsa, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kulturkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer, samt existentiella och etiska frågor. Detta skulle ge dem en möjlighet att utvecklas som människor och få en ökad förståelse för sig själv och sina medmänniskor och därmed också förstå varför mobbning är så lätt att utöva och bli drabbad av samtidigt som det är oerhört allvarligt. På lång sikt skulle Livskunskap kunna stärka alla ungdomar och skapa en trygghet i skolan som aldrig tidigare funnits där vilket skulle få goda effekter på samhället som helhet.

I sin överarbetade position med ett överflöd av arbetsuppgifter är lärare under ett sådant tryck att de omöjligen kan göra allt som läggs på deras axlar. Inte heller skolhälsovården har styrkan att hantera de sociala målsättningarna i skolan. I detta läge är det inte konstigt att man inte når de sociala målen. Därför måste ny personal tillföras som specifikt har i uppgift att jobba med det sociala klimatet i kommunens skolor. Dessa bör vara kvalificerade att kontinuerligt observera och analysera kommunens skolor och i samarbete med skolans ordinarie personal kunna föreslå och arbeta med förbättringar som kan förbättra situationen. Därmed skapas ett nytt lager av skolpersonal som kan avlasta bördan från nuvarande personalgrupper samtidigt som det hela blir lokalt förankrat.

Idag går det att mäta akademiska resultat för skolor genom att statistiskföra elevers utgångsbetyg. Däremot finns det inget vedertaget sätt att mäta skolors framsteg gällande att socialt utveckla eleverna. Detta gör att en skola visserligen kan lyckas klara av akademiska målsättningar samtidigt som de kommer undan med att eleverna tar examen med grava psykologiska problem. Dessa problem är inte helt och hållet skolans fel men det är definitivt inom skolans ansvarsområde och inom det offentliga intresset. Kan en skola inte sörja för sina elevers väl och ve på ett acceptabelt sätt bör de stå till svars för detta misslyckande. Genom att kunna betygsätta skolor på samma sätt som man gör med de akademiska skulle man även kunna sätta press på skolor att jobba hårdare med de sociala målsättningarna och därmed öka statusen på de sociala frågorna.

Dessa målsättningar är en början för en ny gryning av socialdemokratisk skolpolitik. Det är dessutom en kollektiv investering som skulle ge samhället stora ekonomiska vinningar. Skulle ungdomars psykiska välmående och sociala situation förbättras så skulle vi garanterat se positiva effekter övriga samhällsproblem. Ett socialdemokratiskt parti måste ha en social skolpolitik – Nu är tiden inne att skaffa det!

LO - sparka SAP i arslet nu innan det är för sent!

Kopplingen mellan facket och SAP har försvagats successivt de senaste 20 åren. I den politiska krisens skugga står det många ivriga agitatorer och ropar "Nu är det dags för LO att klippa banden med S!". Trots att detta vore fullständigt vanvettigt ur ett välfärdsvetenskaplig perspektiv så verkar det vara många som lystrar till detta. Tillåt mig att lyfta fram två citat.

"Socialdemokrati och fackföreningsrörelse har var för sig och gemensamt varit huvudfaktorer i skapandet av det samhälle, där frihet och medborgerliga rättigheter är gemene mans oförytterliga egendom." ~ Gustav Möller,erkänd svensk socialdemokratisk pionjär som var mest aktiv under 1930-talet.

"En stark allians mellan de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet är den viktigaste tillskyndaren inte bara av en generös välfärdsstat, utan också av en välfärdsstat med en stark, universalistisk, medborgarbaserad, solidarisk omfördelande och service-orienterad karaktär." ~ Evelyne Huber & John Stephens, politiskt neutrala amerikanska sociologer.

För att fortsätta bygget på välfärdsstaten måste bandet mellan LO och SAP stärkas. Detta måste gå ut på ett gemensamt närmande. Men först måste nog LO sparka SAP i arslet för att partiet betett sig som det gjort på senare tid.