Denna text är mina egna tankar och funderingar kompletterat med vad jag hört och upplevt i SSU-sammanhang. Det är en subjektiv berättelse som inte bör tas som renodlad fakta då det politiska spelet har en tendens att inte skriva ner sitt mindre renodlade spel på fina protokoll. Istället är majoriteten av dessa påståenden grundade på hörsägen från källor som jag har stor tillit för. Jag är ledsen om texten trampar på ömma tår men om jag inte får ur mig det här till folk så kommer jag att explodera av ren och skär ångest. Jag är också ledsen över att det här inlägget kan komma att skada organisationen men jag tror i ärlighetens namn att det gör mer skada om det inte sägs alls.
-----------------------------
Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.
Men tillåt mig att börja från början.
När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.
Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.
Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.
Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.
Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.
Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.
Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.
Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.
Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.
När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.
Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".
Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.
Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.
Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.
Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.
Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.
Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".
Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.
Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.
2011-08-03
Maktspelarnas eviga teater
Medlemmarna
Ska ska tuktas under makt
Medlemmarna
Marscherar snart i takt
De arbetar som myror
Men förbereds för slakt
För medlemmarna
ska tuktas under makt
Styrelserna
Bestämmer allt som görs
Styrelserna
Det enda som än hörs
De håller koll på allting
men av nyheter störs
För styrelserna
Bestämmer allt som görs
Maktspelarna
har ingen heder kvar
Maktspelarna
blir kvar till gamla da’r
De frågor om din åsikt
men skiter i ditt svar
För maktspelarna
har ingen heder kvar
Ordföranden
Styrs av en dold hand
Ordföranden
Släcker varje brand
Hon tystar alla röster
Allt rinner ut i sand
För ordföranden
Styrs av en dold hand
Falskspelarna
lever ännu gott
Falskspelarna
har det ganska flott
De kontrollerar toppen
och håller allting grått
För falskspelarna
lever ännu gott
2011-08-02
Mörka tider
Det finns en värld där ute, bortanför dessa evigt lysande skärmarnas ljus. Dagar som denna funderar jag över hur den egentligen är. Något som inte allt för sällan slår mig är att det är en ganska mörk plats just nu. Ekonomisk härdsmälta, terrorism och massiva miljökatastrofer turas om att ta upp utrymme i media och våra egna sinnen. Detta är förstås när vi vågar lyfta blicken från våra egna små världar där vi i västvärlden uppehåller oss med triviala problem. Vi lever i ett paradis där det mesta sakta men säkert förlorar sin mening i ett oändligt hav av meningslöshet. För vad ger oss egentligen glädje när vi konsumerat allt i vill och latat oss allt vi vill?
Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.
Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.
Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.
Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.
2011-07-23
När morgonsolen är lika svart som natten - Utöya 2011
Jag reagerar med oförståelse och sorg. För varje liten bit information som tillförs om händelserna river det i själen. Siffran över de döda går inte att greppa. Hur man än vrider och vänder på det så är det fruktansvärt och all potentiell glädje idag solkas ner av mörker.
Jag kände ingen som var på plats men i det här fallet spelar det ingen roll. SSU och våra systerorganisationer är som en familj. Vi tar hand om varandra. Ett angrepp på AUF är som ett angrepp på SSU. Det är ett angrepp på den demokrati, öppenhet, rättvisa och solidaritet som vi gemensamt står upp för varje dag. Framförallt är det ett angrepp på medmänskligheten och empatin som vi försöker sprida.
Detta var barn och ungdomar precis som alla oss i SSU. Vissa hade deltagit på seminarium och diskuterat världsproblemen, drömt om fred på jorden och suttit uppe till sent på natten i goda kamraters sällskap. Vissa hade nog nyligen gått med i förhoppningen om att träffa någon fin kille/tjej eller bara ha riktigt kul med lekar, tältning och grillning. Vissa hade nog nyligen sett sista Harry Potter-filmen och höll vilda diskussioner med vänner om slutet var bra eller dåligt. Men igår mötte de, istället för ett glatt minne för livet, ett våldsamt slut i smärta, skrik, blod, panik och mörker.
Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här meddelandet men det är en sorgens dag.
Till mina kamrater: Fall inte för ilska och rädsla. Vi måste fortsätta att stå upp för det goda i mänskligheten.
Till alla andra: Hat föder hat. Det är allas vårat ansvar att stå emot det. Ställ upp för era medmänniskor denna mörkrets och sorgens dag.
2011-06-10
20 spel som nästan alla mina vänner missade - #5 Tribes 2
I början av 2000-talet köpte jag ganska ofta en tidning som gick under namnet Incite PC Games. De som läst några av mina tidigare inlägg kanske uppmärksammat det redan. Hur som helst så kom det sig en vinter att jag hade köpt ett nummer av tidningen inför resan upp till fjällen med familjen, så som vi ofta företog oss på den tiden så fort det dök upp ett lov i skolan. I detta nummer fanns en förhandstitt på ett kommande FPS-spel som skulle ha fullständigt fokus på multiplayer, något som var nästintill unikt på den tiden. Det skulle vara en uppföljare till ett tidigare spel under samma tema och gick under namnet Tribes 2. Jag minns hur jag läste och fascinerades över detta grandiosa projekt som hade så många unika företeelser att det var svårt att komma överens med sig själv över vad i spelet som var coolast. Mina cravings efter spelet blev massiva och jag började direkt tjata på min mor att hon skulle köpa det åt mig. Men datorspel var dyra redan då och vi hade inte ens ADSL hemma eller ens en nog bra dator för att jag skulle kunna köra ett så avancerat spel. Därmed fick jag vänta... Ett tag.
Jag hittade en kopia av spelet på en elektronikbutik i Umeå året därpå. Av en händelse hade min fader då vid denna tid införskaffat en hyggligt bra dator, för sin tid, som jag kunde prova det på. Tutorialen var nog för att hålla mig sittandes på spikar tills den dag då jag faktiskt fick chansen att uppleva dess verkliga storhet på mammas nya dator och 0,5 mb ADSL! Goda tider, kamrater. Mycket goda tider. Tillåt mig att förklara varför.
Tribes 2 släpptes år 2001. Det är alltså ett helt år före den storslagna succén Battlefield 1942. Dess huvudsakliga motståndare på FPS-multiplayer-scenen var därmed Counterstrike, Unreal Tournament och Quake 3 Arena. Med sådana motståndare är det inte svårt att se hur det här spelet kunde ha svårt att få tid i rampljuset. Ändock hade det ett flertal komponenter som gjorde att det överskred andras begränsningar och som gör det till det bästa renodlade FPS-spelet som jag hittills spelat. Jag ska försöka summera dessa komponenter i korthet.
Storymässigt var spelet inte mycket att skryta med. Det handlade typ om galaktiska soldatklaner som slåss mot varandra av någon anledning, yadda yadda yadda. Lagom platt story med ett stort mått av macho. Men i övrigt var innehållet lysande. Tribes 2 hade ett stenhårt fokus på teamplay. Med massiva landskap att täcka och dess primära gamemode Capture the Flag (CTF) krävdes en god koordination mellan lagets medlemmar för att vinna. Lagen kunde hålla upp till 32 spelare vardera för ett maximalt spelarantal på 64 spelare. Vissa servrar var dock tweakade för att hålla över 100 (!) spelare. På den tiden hade man inte sett något liknande. För att inte tala om fullständigt rymdkrig på både marken och i luften med ett grymt utbud av fordon, från snabba hoverbikes och svävartanks till de stora, tröga, flygande transportskeppen. Tillgången till allt detta byggde dock på att basen fungerade, vilket i sin tur byggde på att basen var väl försvarad, vilket i sin tur byggde på att vissa spelare valt den formen av roll inom laget.
Då tänker många av er säkert: "Vadå välja roll? Roligt ens att försvara basen... Då lär man ju aldrig få hög score!". Riktigt så enkelt är det dock inte. Ni förstår, Tribes 2 byggde på ett poängsystem olikt det vanliga Frag-systemet som gick ut på poäng istället för kills. Man fick poäng för allt möjligt. Från att reparera elektronik i basen till att spränga fiender i bitar eller ta tillbaka den stulna lag-flaggan. Således handlade spelet om mer än att bara vara bäst på att sikta och skjuta. Potten av alla spelares poäng blev sedan lagets gemensamma poäng, vilket avgjorde vem som vann de vanligtvis 20-30 min långa matcherna. Ofta reglerades matcherna dock av "Först till 500 poäng" eller liknande. Det hela gav en känsla av att laget var viktigare än individen och en känsla av prestation även när man gjorde annat i laget än att sticka iväg och försöka ta fiendens flagga. Ibland var lagspelet så avancerat att en person fick ta rollen som commander och ge ut order från en karta på ett sätt som endast kan beskrivas som RTS-liknande. Sedan var det självklart frivilligt för spelarna att följa orderna eller inte.
En annan unik feature i Tribes 2 var dess dynamiska klass-baserade system. Hela utrustningen gick att modifiera utifrån ens egna önskemål, så länge man hade en fungerande inventory-station i sin bas. Därmed modifierade man själv om man ville ha tung, medium eller lätt rustning (vilket påverkade ens rörlighet och vilka vapen man kunde välja), vilka vapen och vilket special-pack man ville ha. Sedan gick man in i en inventory-station som direkt utrustade en med det man på förhand programmerat ihop. Detta gav en möjligheten att välja spelstil med ett enormt antal möjliga kombinationer. När man spawnade var man endast utrustad med lite grundläggande utrustning och medium armor, vilket inte var särskilt slagkraftigt. Special-packs var en unik utrustning som varierade ifrån att ge en mer energi att bruka till sin jetpack eller olika vapen, gav temporär osynlighet, gav tillfällig sköld, gav möjligheten att sätta upp en inventory station, gav möjligheten att reparera dina kamraters rustning och utrustning på basen etc. Beroende på vilket pack man hade så förändrades situationen nämnvärt.
Men det som gjort Tribes-serien känd från första början är ändå användandet av jetpacks och "skiing-tekniken". Ni förstår, då man höll på att programmera det första Tribes så uppträdde en bugg varvid spelare accelererade när de gled ned för en sluttning och höll in hopp-knappen. En sorts skidåkningseffekt uppnåddes och spelteamet insåg möjligheterna med detta och utnyttjade den för att skapa ett unikt sätt för spelarna att ta sig fram på. Genom skiing kunde man nå galna hastigheter genom att glida ner för sluttningar och sedan fortsätta accelerera upp för en annan sluttning genom användandet av sin jetpack. Därmed blev Tribes ett spel som gick ut på att använda kartornas naturliga former för att nå god rörelse samtidigt som man manglade motståndarna med futuristiska vapen. Ett unikt koncept som inte bara är innovativt - Det är också sjukt underhållande.
Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?
Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."
 |
| Jag ger omslaget över 9000 solar. |
 |
| Det är fan svårt att hitta bra bilder från det här spelet! |
 |
| Fordons-station med en bombare på väg att fyllas på med spelare |
 |
| En tungt bepansrad försvarare. Allierade är markerade med gröna prickar. |
 |
| Varför inte plocka ihop en lättbepansrad sniper? |
 |
| Gå aldrig hemifrån utan din jetpack. Aldrig. |
Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?
Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."
2011-06-06
Datorns slav...?
Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.
Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.
Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.
Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.
Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.
Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?
Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...
Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.
Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.
Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.
Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.
Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?
Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...
2011-06-04
Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden
Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!
------
Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.
 |
| Smoke 'em if you got 'em. |
Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.
Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?
Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.
 |
| Lyckliga tider... eller? |
Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.
~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.
2011-05-03
Om Nordman och sanningen bakom mig själv
Jag är lite full just nu så ni får ursäkta om detta inlägg håller halvdan kvalité.
Mina tankar har varit tunga de senaste dagarna. De har fyllts upp av visioner om framtiden och vad som komma skall för mig som människa samt frågor om vem jag är, vad jag vill och vad jag gör. Med lätt förvirring har mina tankar flödat för att ge mig förståelse.
Sanningen är den att jag inte vet vad framtiden har att bjuda. Jag drömmer om framgång och erkännande, så som många andra. Samtidigt påminns jag varje dag om att jag endast är en människa bland många och att mina idéer och tankar är lika unika som en cola-flaska bland alla andra. På något sätt har jag, den man som sett sig själv som unik i en värld där blasé är status quo, hamnat i en existentiell kris av mildare karaktär. Jag vet inte vad jag är, vad jag är kapabel till och vad jag egentligen vill.
För dessa tillfällen brukar jag vända mig till källor som många gånger tidigare givit mig trygghet. En av dessa är Nordman, vars musik och texter alltid ger mig ett lugn och en känsla av visdom som överträffar nästan allt annat. Håkan Hemlins och Mats Westins musik har så länge jag kan minnas varit en ledstjärna i mitt liv. Det gör mig ledsen att Håkan uppenbarligen drabbats av vidare personliga problem, som mest troligt är knarkrelaterade, vars effekter tvingat Nordman att ännu en gång ta ett uppehåll. Jag minns hur jag förra året fick möjligheten att bevittna en av deras konserter vilket var den andra för mig sedan 90-talet. Ett band som givit mig sådan inspiration och kraft i mina personliga strider, vars värv jag enbart fått uppleva live två gånger i hela mitt liv... Det var stort. Men den försenades kraftigt av ursäkten att en basgitarr hade gått sönder. Senare fick jag höra att Håkan varit för hög för att kunna ställa sig upp på scen. Det är tragiskt att höra hur ens barndomsidol fortfarande inte kan få lugn och ro i sitt eget liv. Efter konserten stod jag och en kompis i kö för att få autograf, men eftersom att vi var snälla nog att släppa förbi en rullstolsburen så hann de dra innan vi fick den eftertraktade personkontakten och autografen. Sådant är livet.
Nordman är unik i det avseende att dess texter är nästintill profetiska av sin natur med en sådan öppenhet att man kan tolka dem för att göra dem till sina egna samtidigt som de innehåller vackra poetiska avsnitt som lika gärna kunde vara hämtat ur ens egen situation. Mitt favoritcitat är fortfarande följande, från låten "Fick jag leva igen":
Om du ser mig i ögonen, så ser du bara skärvorna av sanningen
En strimma hopp i en dåres blick och bönen om den värme han aldrig fick
Jag kopplar det till det känslomässiga handikapp jag utvecklade under min tid i grundskolan efter tolv år av kontinuerliga psykologiska trakasserier. Nordman blev däri ett stöd i en av mina mörkaste och allvarligaste tider. Där alla andra stod utan råd fann jag trygghet i att andra hade det tungt och att jag därmed inte var ensam.
Jag må leva i en ganska icke problematisk tillvaro enligt åskådarna av mitt liv men jag har varit med om mer än många tror eller jag ens själv kan förstå. Det manifesterar sig i ett obehag och en orkeslöshet som endast kan botas med alkohol och andra substanser som dövar sinnet. Jag röker mer tobak än jag vill erkänna och vågar inte ens säga det till mina morföräldrar då jag vill förskona dem från vetskapen. Jag skäms för mina svagheter och spottar mentalt på andra som är lika svaga samtidigt som jag inte är bättre själv. Jag är en människa och tar gärna till mig det som försvar mot det jag egentligen vill vara.
Ofta skämtar jag om att jag har det bra ekonomiskt och skämtar gärna om hur fattig en av mina vänner är. Samtidigt glömmer man snabbt att dessa pengar finns där eftersom att min pappa dog i sjukdom. Det är liksom mina tolv år av mobbning ett öppet sår som jag inte petar i särskilt ofta. Men det hemsöker mig i mina drömmar där jag ser saker som hänt och människor som inte längre finns i mitt liv, på gott och ont. Därför dövar jag min smärta på de sätt jag kan.
Jag vill så mycket mer men gör det jag kan. Ibland tänker jag att det vore bättre att vara korkad för då skulle man inte se hur samhället förtär sig själv och hur människor far illa bara för att de är för snälla för att säga ifrån. Många har sagt att jag kommer att bli något stort när jag växer upp men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag kan leva upp till det. Vissa dagar känns det bättre medan andra dagar är fyllda av förnekelse. Det är då jag sitter hemma och spelar datorspel tills min hjärna är helt bortdomnad och min hals är sönderrökt av tobak. Dessa dagar må vara få i det stora hela men de finns ändå där som ett mörkt moln precis bortom vad ögonen kan se.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men det kändes som att det måste komma ut. Kanske önskar jag mig lite förståelse från de som står mig nära. Kanske önskar jag bara att jag kunde sprida Nordman till fler människor och kanske få chansen att en dag träffa mina idoler i dess storhet. Kanske vill jag bara sjunga och vara en vandrande bohem som ligger under en ek och röker pipa i ett lätt berusat tillstånd.
Men låt oss möta verkligheten: Det är fan inte så lätt som man önskar att det vore.
Mina tankar har varit tunga de senaste dagarna. De har fyllts upp av visioner om framtiden och vad som komma skall för mig som människa samt frågor om vem jag är, vad jag vill och vad jag gör. Med lätt förvirring har mina tankar flödat för att ge mig förståelse.
Sanningen är den att jag inte vet vad framtiden har att bjuda. Jag drömmer om framgång och erkännande, så som många andra. Samtidigt påminns jag varje dag om att jag endast är en människa bland många och att mina idéer och tankar är lika unika som en cola-flaska bland alla andra. På något sätt har jag, den man som sett sig själv som unik i en värld där blasé är status quo, hamnat i en existentiell kris av mildare karaktär. Jag vet inte vad jag är, vad jag är kapabel till och vad jag egentligen vill.
För dessa tillfällen brukar jag vända mig till källor som många gånger tidigare givit mig trygghet. En av dessa är Nordman, vars musik och texter alltid ger mig ett lugn och en känsla av visdom som överträffar nästan allt annat. Håkan Hemlins och Mats Westins musik har så länge jag kan minnas varit en ledstjärna i mitt liv. Det gör mig ledsen att Håkan uppenbarligen drabbats av vidare personliga problem, som mest troligt är knarkrelaterade, vars effekter tvingat Nordman att ännu en gång ta ett uppehåll. Jag minns hur jag förra året fick möjligheten att bevittna en av deras konserter vilket var den andra för mig sedan 90-talet. Ett band som givit mig sådan inspiration och kraft i mina personliga strider, vars värv jag enbart fått uppleva live två gånger i hela mitt liv... Det var stort. Men den försenades kraftigt av ursäkten att en basgitarr hade gått sönder. Senare fick jag höra att Håkan varit för hög för att kunna ställa sig upp på scen. Det är tragiskt att höra hur ens barndomsidol fortfarande inte kan få lugn och ro i sitt eget liv. Efter konserten stod jag och en kompis i kö för att få autograf, men eftersom att vi var snälla nog att släppa förbi en rullstolsburen så hann de dra innan vi fick den eftertraktade personkontakten och autografen. Sådant är livet.
Nordman är unik i det avseende att dess texter är nästintill profetiska av sin natur med en sådan öppenhet att man kan tolka dem för att göra dem till sina egna samtidigt som de innehåller vackra poetiska avsnitt som lika gärna kunde vara hämtat ur ens egen situation. Mitt favoritcitat är fortfarande följande, från låten "Fick jag leva igen":
Om du ser mig i ögonen, så ser du bara skärvorna av sanningen
En strimma hopp i en dåres blick och bönen om den värme han aldrig fick
Jag kopplar det till det känslomässiga handikapp jag utvecklade under min tid i grundskolan efter tolv år av kontinuerliga psykologiska trakasserier. Nordman blev däri ett stöd i en av mina mörkaste och allvarligaste tider. Där alla andra stod utan råd fann jag trygghet i att andra hade det tungt och att jag därmed inte var ensam.
Jag må leva i en ganska icke problematisk tillvaro enligt åskådarna av mitt liv men jag har varit med om mer än många tror eller jag ens själv kan förstå. Det manifesterar sig i ett obehag och en orkeslöshet som endast kan botas med alkohol och andra substanser som dövar sinnet. Jag röker mer tobak än jag vill erkänna och vågar inte ens säga det till mina morföräldrar då jag vill förskona dem från vetskapen. Jag skäms för mina svagheter och spottar mentalt på andra som är lika svaga samtidigt som jag inte är bättre själv. Jag är en människa och tar gärna till mig det som försvar mot det jag egentligen vill vara.
Ofta skämtar jag om att jag har det bra ekonomiskt och skämtar gärna om hur fattig en av mina vänner är. Samtidigt glömmer man snabbt att dessa pengar finns där eftersom att min pappa dog i sjukdom. Det är liksom mina tolv år av mobbning ett öppet sår som jag inte petar i särskilt ofta. Men det hemsöker mig i mina drömmar där jag ser saker som hänt och människor som inte längre finns i mitt liv, på gott och ont. Därför dövar jag min smärta på de sätt jag kan.
Jag vill så mycket mer men gör det jag kan. Ibland tänker jag att det vore bättre att vara korkad för då skulle man inte se hur samhället förtär sig själv och hur människor far illa bara för att de är för snälla för att säga ifrån. Många har sagt att jag kommer att bli något stort när jag växer upp men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag kan leva upp till det. Vissa dagar känns det bättre medan andra dagar är fyllda av förnekelse. Det är då jag sitter hemma och spelar datorspel tills min hjärna är helt bortdomnad och min hals är sönderrökt av tobak. Dessa dagar må vara få i det stora hela men de finns ändå där som ett mörkt moln precis bortom vad ögonen kan se.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men det kändes som att det måste komma ut. Kanske önskar jag mig lite förståelse från de som står mig nära. Kanske önskar jag bara att jag kunde sprida Nordman till fler människor och kanske få chansen att en dag träffa mina idoler i dess storhet. Kanske vill jag bara sjunga och vara en vandrande bohem som ligger under en ek och röker pipa i ett lätt berusat tillstånd.
Men låt oss möta verkligheten: Det är fan inte så lätt som man önskar att det vore.
2011-04-19
20 spel som nästan alla mina vänner missade - #4 Clive Barker's Undying
Något som få känner till med mig är att jag har en ganska stor fascination för skräckspel. Inte på så vis att jag söker upp och spelar varenda skräckspel jag kan utan mer att jag gillar dynamiken bakom att skapa en skräckinjagande miljö, story och spelstil. Det är samma principer som ligger till grund för bra skräcklitteratur och skräckfilm med en avgörande skillnad: Du är med som spelare och deltar i scenariot. Som ni kanske förstår så gör detta mycket för att skräcken ska bli mer påtaglig.
Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.
Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.
Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.
En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.
Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?
JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...
Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.
Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.
Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.
En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.
Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...
2011-03-31
20 spel som nästan alla mina vänner missade - #3 Sacrifice
Tiden är kommen att presentera ett av mina favoritstrategispel genom tiderna. Kanske är det också spelet på den här listan som fått absolut minst uppmärksamhet och berömmelse jämfört med spelkvalitén. Spelet heter Sacrifice och släpptes år 2000 av Shiny Entertainment.
Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.
Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.
Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!
Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!
Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.
Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.
Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!
Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)