Hej!
Jag hoppas att de som läst min blogg tyckt om det de läst. Efter att ha funderat ett tag har jag kommit underfund med att det är dags för mig att röra mig vidare till något nytt. Den här bloggen är från en annan tid, ett annat jag. För att jag ska få igång mitt skrivande på ett bättre sätt och ha en blogg som bättre representerar den jag är idag så rör jag mig mot nya vidder.
Bloggen kommer fortfarande att ligga uppe men jag vill understryka att jag inte idag representeras av vad som står på denna blogg. Jag återkommer med min nya blogg-adress när det är aktuellt.
Lev väl och tack för läsandet!
Mvh.
Oscar
2013-12-18
2013-12-03
Skolans fria fall, ungdomars undergång och fortsatt blinda politiker
Jag hatar svensk skolpolitik. Det är den mest floskelfyllda, okreativa och snedvridna sörja som står att hitta på svensk politisk dagordning idag. Den är inte bara konservativ och trångsynt utan den har också en fullständig oförståelse för vad som är "fel" med dagens ungdomar. Man får inget grepp om problemet utan sitter istället och försöker applicera gamla lösningar på nya problem. Det är inte så enkelt som att läraryrkets status har fallit signifikant sedan kommunalisering av skolan. Inte heller består det av ett felaktigt betygsystem och definitivt inte på att det finns för få valmöjligheter när det kommer till utbildning. Nej, verkligheten är grymmare än så: De sjunkande betygen beror i stor utsträckning på att barn och ungdomar mår rent ut sagt fördjävligt dåligt i Sverige.
Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.
Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.
Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.
Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.
Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.
Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.
Den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar och ungdomar är den enda befolkningsgruppen i Sverige där självmordsfrekvensen ökar. Forskningen har dessutom visat ett tydligt samband mellan mobbning och allvarliga självmordsförsök, ett problem som i princip aldrig nämns vare sig i svensk media eller bland den politiska eliten. Mobbning leder i sin tur vidare till allt ifrån social fobi, depression, utbrändhet till brottslighet och våldsamt beteende. Inte heller får vi glömma den utbredda problematiken med ätstörningar och självskadebeteende, då speciellt bland unga tjejer. Det ligger ett nät av olika frågor runt ungdomar idag som försämrar deras chanser att få ett gott liv och de flesta ungdomarna idag tror att framtiden kommer att bli sämre än det är idag.
Istället för att prata om dessa frågor är politikerna upptagna med ett evigt revirpinkeri om katederundervisning, betygsystem och lärarbyråkrati. Dessa frågor bär väldigt lite mark när ungdomar inte känner någon mening med vare sig sin utbildning eller sin existens. Detta beror på väldigt många saker som har att göra med vår samtid, vårt överhettade samhälle, våra globala problem, vårt evigt tickande informationsnät, vår avskiljning från familjen, vårt sterila vetenskapliga sätt att se världen och vår fixering vid ekonomisk framgång. Jag ska inte gå in för djupt på detaljerna, låt mig istället fokusera på skolan.
Den svenska skolan bygger på tre olika pelare: De akademiska målsättningarna, de civila målsättningarna och de sociala målsättningarna. Jag tror att de flesta vet vad de akademiska målsättningarna innebär men har någon hört talas om resten? I många fall är svaret nej, eftersom att det talas fruktansvärt tyst om dessa. Det har till och med gått så långt att arbetet med dessa målsättningar stämplats som "flummiga" och därmed oviktiga. I korthet går de civila målsättningarna ut på att stärka demokratin genom att fostra demokratiska medborgare genom utbildningen. Detta arbete omfattar bland annat elevrådsarbete, skyddsombudsarbete samt ett demokratiskt förfaringssätt i den generella utbildningen. De sociala målsättningarna går ut på att stärka eleverna genom att uppmuntra till gott socialt beteende, arbete med själförtroende och självkänsla samt reducering av antisociala beteenden som våldsamhet och mobbning.
Arbetet med alla målsättningar har misslyckats. Anti-mobbningsarbetet är bristfälligt som bäst och tidigare nämnda sociala problem löper amok bland dagens ungdomar. Likaså finns det en stor andel ungdomar som inte förstår sig på politik, inte stöttar demokrati och helst vill slippa att ha att göra med samhällsbygget. I och med den nyaste PISA-rapporten kan vi slå fast att även den akademiska pelaren har fallit. Oförståelsen för strukturalismen gör också att politikerna inte kan förstå att dessa pelare alla hänger ihop och stöttar upp varandra. En stor anledning till att de akademiska resultaten faller står att finna i de sociala problemen i skolan. När barn dör i den svenska skolan eller blir skadade för livet kan man förstå att de kanske inte är särskilt fokuserade på att leverera starka akademiska resultat.
Upp emot en av tio elever blir allvarligt utsatta för mobbning. Många andra drabbas fast i en mindre utsträckning. Generellt sett lika många lider av ätstörningar och självskadebeteenden. En person i varje klass ligger i riskzonen för självmord. Att inte ha förnuftet att förstå kopplingen mellan de sociala problemen och sjunkande betyg är att vara blind. En ny skolpolitik måste förstå dessa problem och hur de hänger ihop med varandra; Vi måste bygga upp en ny skola med en helt annan social inriktning.
Jag hatar svensk skolpolitik för att den har dödat och dödar mina vänner. Andra skadas för livet. Det kommer ingen andel mer lärarauktoritet, katederundervisning och friskolor att fixa, Jan Björklund. Du hotar de som redan mår fruktansvärt dåligt och bygger elitgrupper för de privilegerade. Det ligger på ditt bord och ditt samvete nu. Hoppas du är djävligt nöjd med dig själv.
2013-08-28
Social kultur är inte individuellt, Lundsberg
Till att börja med vill jag säga: All heder till Skolinspektionen för att de till slut satt ner foten!
Turerna kring Lundsberg med dess systematiska kränkningar och försvararna av dessa händelser vittnar på en fortsatt oförståelse för hur den sociala världen fungerar. Man har valt att gång på gång tala om saker som "enskilda händelser" och "enskilda individer" medan man tagit till skygglapparna så fort någon pratar om det sociala klimatet. Det är trots allt så mycket lättare att skylla på enskilda individer och att bestraffa dessa än att acceptera att skolan som social miljö har ett problem som måste lösas genom långsiktiga åtgärder.
Saken är den att forskningen om mobbning och kränkningar visar att vi, som sociala individer, bildar grupper och gemensamma sociala mönster som kommer till uttryck som individuella handlingar. Om grupper således har en uppfattning om att det ska gå till på ett specifikt vis, som äldre elevgrupper på Lundsberg, så kommer det att fortsätta att gå till på det viset tills gruppideologin förändras. I en svensk skola ligger ansvaret för denna förändring på skolledningen som skall upprätta och genomföra en likabehandlingsplan vars riktlinjer har utarbetats utifrån våra gemensamt bestämda lagar och regler, som i sin tur baserats på bland annat de mänskliga rättigheterna. Om det då visar sig efter en lång process att barnen fortfarande löper en stor risk att utsättas för kränkningar i denna skolmiljö är det Skolinspektionens skyldighet att sätta ner foten.
Att sedan Pernilla Klingspor och andra "framstående" vuxna upplever att "det här har då inte hänt under min tid" är irrelevant. Vuxna och elever rör sig i helt olika sociala världar även om de kan vara på samma fysiska plats under en stor del av tiden. Deras individuella vittnesmål från toppen av deras dimklädda berg bleknar i jämförelse med de ögonvittnesmål som kommit om och om igen från "fotfolket", eleverna och de arbetande som befinner sig närmast eleverna. Då hjälper det inte att gång på gång repetera i radio att dessa beteenden inte är acceptabla. Det krävs riktiga åtgärder, vilket Skolinspektionens beslut är.
Som slutkläm vill jag poängtera att forskningen också visar att om en rektor på en skola hävdar att mobbning/kränkningar inte förekommer i särskilt stor grad på sin skola så förekommer den i mycket större grad än på en skola där rektorn hävdar att mobbning/kränkningar är ett problem. Bakvänt, inte sant? Detta gäller spekulationsvis även andra betydelsefulla vuxna i skolans närhet, vilket kanske Pernilla Klingspor borde ta i beaktande.
Wachtmeister och Guillou debatterar Lundsberg Wachtmeister rasar mot beslutet
Rektor får sparken Föräldraföreningen upprörd Svårt för Lundsberg att öppna igen
Turerna kring Lundsberg med dess systematiska kränkningar och försvararna av dessa händelser vittnar på en fortsatt oförståelse för hur den sociala världen fungerar. Man har valt att gång på gång tala om saker som "enskilda händelser" och "enskilda individer" medan man tagit till skygglapparna så fort någon pratar om det sociala klimatet. Det är trots allt så mycket lättare att skylla på enskilda individer och att bestraffa dessa än att acceptera att skolan som social miljö har ett problem som måste lösas genom långsiktiga åtgärder.
Saken är den att forskningen om mobbning och kränkningar visar att vi, som sociala individer, bildar grupper och gemensamma sociala mönster som kommer till uttryck som individuella handlingar. Om grupper således har en uppfattning om att det ska gå till på ett specifikt vis, som äldre elevgrupper på Lundsberg, så kommer det att fortsätta att gå till på det viset tills gruppideologin förändras. I en svensk skola ligger ansvaret för denna förändring på skolledningen som skall upprätta och genomföra en likabehandlingsplan vars riktlinjer har utarbetats utifrån våra gemensamt bestämda lagar och regler, som i sin tur baserats på bland annat de mänskliga rättigheterna. Om det då visar sig efter en lång process att barnen fortfarande löper en stor risk att utsättas för kränkningar i denna skolmiljö är det Skolinspektionens skyldighet att sätta ner foten.
Att sedan Pernilla Klingspor och andra "framstående" vuxna upplever att "det här har då inte hänt under min tid" är irrelevant. Vuxna och elever rör sig i helt olika sociala världar även om de kan vara på samma fysiska plats under en stor del av tiden. Deras individuella vittnesmål från toppen av deras dimklädda berg bleknar i jämförelse med de ögonvittnesmål som kommit om och om igen från "fotfolket", eleverna och de arbetande som befinner sig närmast eleverna. Då hjälper det inte att gång på gång repetera i radio att dessa beteenden inte är acceptabla. Det krävs riktiga åtgärder, vilket Skolinspektionens beslut är.
Som slutkläm vill jag poängtera att forskningen också visar att om en rektor på en skola hävdar att mobbning/kränkningar inte förekommer i särskilt stor grad på sin skola så förekommer den i mycket större grad än på en skola där rektorn hävdar att mobbning/kränkningar är ett problem. Bakvänt, inte sant? Detta gäller spekulationsvis även andra betydelsefulla vuxna i skolans närhet, vilket kanske Pernilla Klingspor borde ta i beaktande.
Wachtmeister och Guillou debatterar Lundsberg Wachtmeister rasar mot beslutet
Rektor får sparken Föräldraföreningen upprörd Svårt för Lundsberg att öppna igen
2013-04-18
För en rättvisare politik - Min kandidatur till Sametinget 2013
Kort om mig
Mitt namn är Oscar Pettersson. Jag är 24 år gammal och bor i Umeå där jag jobbar som personlig assistent. Mina rötter ligger dock i Björkvattsdalen söder om Tärnaby, i Västerbottensfjällen. Jag har varit engagerad i rikspolitiken sedan 2006 och började i år 2013 att engagera mig i Sametingspolitik. Tidigare har jag varit väldigt engagerad i internationell politik, utbildningspolitik och välfärdspolitik men har på senare år allt mer börjat inrikta mig på demokratifrågor och rättighetsfrågor. Det parti jag valt att engagera mig i är Jakt- och Fiskesamerna.
På någon dag byts mitt efternamn från Pettersson till Sedholm. Jag skiftar därmed efternamn från min faders sida till min moders, från mitt vanliga svenskt knutna arv till mitt samiskt knutna arv. Det är en symboliskt handling som är kulmen av flera års upptäckande av mina samiska rötter och ett understrykande av min starka koppling till fjällvärlden.
Jag var knappt medveten om att jag räknades som same förrän det blev aktuellt att registrera sig till Sametingets röstlängd för ett par år sedan. Före det minns jag bara att morfar lärde mig och min syster något fult uttryck på sydsamiska när vi var barn, som vi glatt kunde tjoa åt andra barn på dagis utan att de visste vad vi sa åt dem. Utöver det benämner mina samiska morföräldrar än idag "lappen" som renägarna, ett tydligt tecken i tiden och ett tecken på de politiska skiljelinjer som slagit klyftor mellan samer genom 1900-talet. Det är dock inte medvetenheten om att man är same som gör en till same utan det är det kulturella arvet och vår gemensamma historia. När jag väl blev medveten om det hela framstod det dock som så självklart att jag aldrig hade behövt tänka på det tidigare.
När jag var barn och det vankades semester från skolan tog min familj inte oss utomlands, utan de tog oss till fjälls. Istället för vita stränder och brännande sol har jag vandrat genom fjällskogarna, fiskat i tjärnar, sovit i skogskojor, åkt skidor mellan ripsnaror och suttit ner i backar där vi eldat och det berättats sagor och berättelser om händelserna i trakten över en träkåsa svart kaffe och torkat älgkött. Fjällvärldens ro, gemenskapen i bygden, naturens skönhet, slöjdkonsten, jakten & fisket, matkulturen, berättarkonsten och ett leverne i balans med naturen har genom detta blivit en naturlig del av mig. Detta har i min tillvaro ställts i stark kontrast till levernet i "det moderna samhället" där vi är främlingar inför varandra, den gemensamma historian är flyktig och en desperat jakt på identitet driver en hetsig konsumtion där vi sliter och slänger allt vi äger för att driva på en vansinnig idé om tillväxt. Det moderna samhället är ett anonymt, kallt och själlöst samhälle som tappat kopplingen till vad som är viktigt för oss människor.
Idag har kontrasten mellan dessa två samhällsformer aktualiserats där det jag upplever som det samiska levernet, den samiska livsfilosofin, är hotat att fullständigt utplånas av "det moderna samhället". De marker, traditioner och seder vi brukar ses som ett hinder för tillväxten och en växande rasism kräver att vi underställer oss "rikets intressen" vilket idag mer än någonsin är likhetstecken med ekonomisk exploatering, särskilt från utländska intressenter. Man vill tränga undan oss samer till förmån för gruvindustrin och skogsindustrin i ett desperat försök att åter få inlandet att leva upp i några år. "Kompromissen" i det hela är att ge berörd sameby en viss ersättning och att vi som folk kan få tillbaka marken efter att den förbrukats och förstörts för all framtid.
Med lagstiftningen idag förnekas runt 90% av den samiska befolkningen, de som saknar renmärke, ett juridiskt inflytande i dessa exploateringsprocesser. Enbart samebyn i området anses vara sakägare utöver det fåtal som äger den berörda marken. Detta oavsett om flera tusen samer brukar området där och i närheten i sitt leverne och blir både direkt och indirekt påverkade av exploateringsproccesserna. Har man som min familj blivit av med renmärket genom statlig konfiskering har man mycket begränsad möjlighet att värna sin hemtrakt. Samtidigt har konstruktionen av Sametinget slagit ut de samiska politiska krafterna mot varandra under tiden som staten och internationella företag delar upp Sápmi. Det är varken rättvist eller gångbart.
Jag vill röstas in i Sametinget för att sätta stopp för orättvisan i den samiska världen. Rättigheterna måste utjämnas mellan renägare och icke renägare för att någon som helst framtida samisk politik ska kunna formuleras. Både den juridiska klyftan och den sociala klyftan måste slutas mellan våra två grupper. Detta bygger inte nödvändigtvis på att Jakt- och Fiskesamerna får absolut majoritet i Sametinget utan på att etablera goda demokratiska spelregler och mötesformer i Sametinget som institution så att breda överenskommelser kan stämmas. Vi kan inte ägna oss åt att bekämpa varandra när utomstående krafter utnyttjar läget för att förstöra vår gemensamma värld.
Det är min tydliga uppfattning att utan en rättighetsutjämning kommer vi som folk att tyna bort, för utan rätten att vara ute och utöva vårt leverne och kultur i våra traditionella marker har vi ingenting. Kryssa mig i valet till Sametinget 2013, på Jakt- och Fiskesamernas lista, för en demokratiskt styrd och rättvist riktad utveckling i den samiska politiken!
2013-03-24
En gammal krigsskada
Drömmar brukar ofta snurra runt omedvetna minnen; obehagliga tingester som det medvetna inte längre vill ha att göra med. Därför drömmer jag inte sällan om mina gamla klasskamrater i både gamla och nya situationer där jag ännu en gång utsätts för trakasserier. Det är som en intern teater med dess givna spelare, dess givna situation (med mig i underläge) och dess givna huvudrollsinnehavare: mig och den främste mobbaren. Där i mitt huvud dansar vi runt varandra i ett evigt maktspel, i smärta och förakt för varandra. Detta trots att situationer som dess inte funnits i mitt liv sedan åtta år tillbaka. Jag vaknar fortfarande upp stressad och rädd att jag fortfarande skulle befinna mig i den delen av mitt liv. Sådana spår sätter tolv år av mobbning på en människa. Det är ett trauma som aldrig kommer att helt försvinna och ett sår på min själ vars skorpa hotar skrapas upp om jag hamnar i en liknande sits igen. Nog för att jag skulle vara redo den här gången... Jag tränar trots allt var och varannan natt.
Jag har pratat med många andra genom åren som mobbats. De beskriver liknande besvär utöver social fobi, depressioner, självskadebeteenden och ätstörningar. Det är verkligheten bakom det som många fortfarande titulerar som "en naturlig del av att växa upp". Människor som påstår det har ingen aning om vad barn utsätter varandra för. Jag håller mig till faktumet att barn dör i dagens grundskola medan andra skadas för livet utan att vuxna en enda gång ser vad som händer. Det är som två olika världar, barn-/ungdoms-världen och vuxenvärlden som skyddas av barns förmåga att undanhålla sanningen från de vuxna och vuxnas oförmåga (och ovilja) att avmaskera barnens sociala värld. Så fort barn börjar skapa relationer utanför familjen börjar ett spel med egna brickor vars målsättningen är att vara fristående från familjen. Det går så långt ibland att barnet tar livet av sig utan att familjen ens vetat att barnet mått dåligt.
Jag minns en gång på högstadiet att vi fick en uppgift på bildlektionen att rita träd som skulle representera oss som personer. Dessa bilder skulle sedan hängas upp i korridoren mellan fiket och personalrummet. Som vanligt flummade vissa runt och ritade massor med saker som var uppkäftiga eller komiska men jag tog uppgiften på fullaste allvar. Jag ritade ett ekliknande träd vars ena sida var kal och livlös, täckt med taggar riktade utåt. På den andra sidan levde trädet i solskenet med olika föremål hängande i trädet, däribland en öppen bok. Det var bilden av en pinad människa som ständigt tvingades försvara sig själv medan ett hemligt, sprudlande liv dolde sig under ytan. Jag undrar om min bildlärare förstod när han såg bilden. Även om han kanske förstod hade jag nog nekat om han frågat om jag behövde prata. Efter så många år av mobbning stod jag på mina egna ben i vått och torrt med det som enda stolthet. Kvar av mig var en hård kärna av det jag en gång varit. Tittar man på skolbilder från den tiden ser man hur jag är blek, livlös och utan en uns av glädje. Jag skrattade bara åt sarkasm och sadism i den miljön.
Det sägs att ögonen är själens spegel. Ibland föreställer jag mig hur mina är ihåliga, mörka djup, splittrade i bitar som en sprucken glasskiva. Det skulle representera de mörka tider som döljer sig i mitt förflutna som mobbad. Idag ser situationen fullständigt annorlunda ut men jag påminns ur djupet av mitt inre om den tiden. Det kommer om och om igen i mina drömmar, ibland under pistolhot, ibland under handgemäng men allra oftast bara under smädande kommentarer och elaka ord. På den tiden drömde jag att jag blev allvarligt skadad fysiskt och att någon av mina klasskamrater skulle fråga hur det var. Att någon skulle bry sig. Jag är en av de få som inte lät det gå över till att faktiskt fysiskt skada mig själv. Sådan tur har inte de flesta.
Genom detta är jag stärkt i min övertygelse om att jag måste jobba som föreläsare mot mobbning. Jag har spenderat hela min utbildning på att försöka lära mig mer om detta sociala fenomen och jag har erfarenheten för att ge det uppbackning. Dessutom gav mobbningen mig en känsla för att aldrig underkasta mig själv påtvingad auktoritet någonsin igen. Jag tar inte av mig kepsen för någon och jag kröker inte min rygg. Istället möter jag världen med solen i mitt ansikte och med styrkan av att ha vandrat genom helvetet och överlevt.
Sådan är mobbningens natur. Jag får bära min gamla krigsskada för resten av mitt liv men förhoppningsvis kan många andra bli räddade från samma öde.
Till minnet av de som dött. Ni vet vilka ni är. Vila i frid.
Jag har pratat med många andra genom åren som mobbats. De beskriver liknande besvär utöver social fobi, depressioner, självskadebeteenden och ätstörningar. Det är verkligheten bakom det som många fortfarande titulerar som "en naturlig del av att växa upp". Människor som påstår det har ingen aning om vad barn utsätter varandra för. Jag håller mig till faktumet att barn dör i dagens grundskola medan andra skadas för livet utan att vuxna en enda gång ser vad som händer. Det är som två olika världar, barn-/ungdoms-världen och vuxenvärlden som skyddas av barns förmåga att undanhålla sanningen från de vuxna och vuxnas oförmåga (och ovilja) att avmaskera barnens sociala värld. Så fort barn börjar skapa relationer utanför familjen börjar ett spel med egna brickor vars målsättningen är att vara fristående från familjen. Det går så långt ibland att barnet tar livet av sig utan att familjen ens vetat att barnet mått dåligt.
Jag minns en gång på högstadiet att vi fick en uppgift på bildlektionen att rita träd som skulle representera oss som personer. Dessa bilder skulle sedan hängas upp i korridoren mellan fiket och personalrummet. Som vanligt flummade vissa runt och ritade massor med saker som var uppkäftiga eller komiska men jag tog uppgiften på fullaste allvar. Jag ritade ett ekliknande träd vars ena sida var kal och livlös, täckt med taggar riktade utåt. På den andra sidan levde trädet i solskenet med olika föremål hängande i trädet, däribland en öppen bok. Det var bilden av en pinad människa som ständigt tvingades försvara sig själv medan ett hemligt, sprudlande liv dolde sig under ytan. Jag undrar om min bildlärare förstod när han såg bilden. Även om han kanske förstod hade jag nog nekat om han frågat om jag behövde prata. Efter så många år av mobbning stod jag på mina egna ben i vått och torrt med det som enda stolthet. Kvar av mig var en hård kärna av det jag en gång varit. Tittar man på skolbilder från den tiden ser man hur jag är blek, livlös och utan en uns av glädje. Jag skrattade bara åt sarkasm och sadism i den miljön.
Det sägs att ögonen är själens spegel. Ibland föreställer jag mig hur mina är ihåliga, mörka djup, splittrade i bitar som en sprucken glasskiva. Det skulle representera de mörka tider som döljer sig i mitt förflutna som mobbad. Idag ser situationen fullständigt annorlunda ut men jag påminns ur djupet av mitt inre om den tiden. Det kommer om och om igen i mina drömmar, ibland under pistolhot, ibland under handgemäng men allra oftast bara under smädande kommentarer och elaka ord. På den tiden drömde jag att jag blev allvarligt skadad fysiskt och att någon av mina klasskamrater skulle fråga hur det var. Att någon skulle bry sig. Jag är en av de få som inte lät det gå över till att faktiskt fysiskt skada mig själv. Sådan tur har inte de flesta.
Genom detta är jag stärkt i min övertygelse om att jag måste jobba som föreläsare mot mobbning. Jag har spenderat hela min utbildning på att försöka lära mig mer om detta sociala fenomen och jag har erfarenheten för att ge det uppbackning. Dessutom gav mobbningen mig en känsla för att aldrig underkasta mig själv påtvingad auktoritet någonsin igen. Jag tar inte av mig kepsen för någon och jag kröker inte min rygg. Istället möter jag världen med solen i mitt ansikte och med styrkan av att ha vandrat genom helvetet och överlevt.
Sådan är mobbningens natur. Jag får bära min gamla krigsskada för resten av mitt liv men förhoppningsvis kan många andra bli räddade från samma öde.
Till minnet av de som dött. Ni vet vilka ni är. Vila i frid.
2013-02-19
To bite the hand that feeds you
Just a short entry about something that annoys me greatly...
Spotify has reported great losses even with a growing number of paying users and the company itself rapidly expanding. Being connected with Facebook has given it the edge to outrun it's competitors. Yet it is somehow a ship that is rapidly sinking. Why is that? Well, for some reason the huge record-companies of our time is demanding ridiculous sums of money from Spotify to allow it to use the music which the record-companies hold copyright to. Has this increased profits to the actual artists? No. They are still being given far too little compensation for their work. What a strange situation indeed!
I've been supporting Spotify since their closed beta-service and have since then not pirated music at all. Usually, if you can't find it on Spotify, you can listen to it on Youtube. I can imagine that Spotify has done this to a huge number of people around the world. It is a true testament to "getting rid of piracy by providing a superior service". No longer having to keep and organize MP3-files in any great length, no longer having playlists spread out through different programs and no longer having to feel like a jerk for piracy has been quite good.
However, this all seems to be coming crashing down soon enough. Not because of a bad service but because of the conservatism and frankly silly claims of record-companies who have been the big players since the vinyl. Even though Spotify and streaming-services are obviously the future (or at least the near future) of music distribution, from which these giants of old will need to get their income, the record-companies are biting the hand that feeds them. If they continue both they and Spotify will fall, giving way to a new wave of piracy from people like me who have enjoyed the Spotify-service immensly for €10/month yet will not go back to buying records and will, at least not in the beginning, start paying for another streaming-service for the giants of old to milk dry.
End of the line: Think really hard, people of the record-industry. You're doing both yourselves, the developing market and your consumers harm because you feel entitled to power which you no longer should have. If anything, more money should be going directly to the artists without a need for any fat bigots with their hands in the cookie-jar.
Spotify has reported great losses even with a growing number of paying users and the company itself rapidly expanding. Being connected with Facebook has given it the edge to outrun it's competitors. Yet it is somehow a ship that is rapidly sinking. Why is that? Well, for some reason the huge record-companies of our time is demanding ridiculous sums of money from Spotify to allow it to use the music which the record-companies hold copyright to. Has this increased profits to the actual artists? No. They are still being given far too little compensation for their work. What a strange situation indeed!
I've been supporting Spotify since their closed beta-service and have since then not pirated music at all. Usually, if you can't find it on Spotify, you can listen to it on Youtube. I can imagine that Spotify has done this to a huge number of people around the world. It is a true testament to "getting rid of piracy by providing a superior service". No longer having to keep and organize MP3-files in any great length, no longer having playlists spread out through different programs and no longer having to feel like a jerk for piracy has been quite good.
However, this all seems to be coming crashing down soon enough. Not because of a bad service but because of the conservatism and frankly silly claims of record-companies who have been the big players since the vinyl. Even though Spotify and streaming-services are obviously the future (or at least the near future) of music distribution, from which these giants of old will need to get their income, the record-companies are biting the hand that feeds them. If they continue both they and Spotify will fall, giving way to a new wave of piracy from people like me who have enjoyed the Spotify-service immensly for €10/month yet will not go back to buying records and will, at least not in the beginning, start paying for another streaming-service for the giants of old to milk dry.
End of the line: Think really hard, people of the record-industry. You're doing both yourselves, the developing market and your consumers harm because you feel entitled to power which you no longer should have. If anything, more money should be going directly to the artists without a need for any fat bigots with their hands in the cookie-jar.
2013-02-06
Samisk nationaldag? Vilket strunt.
Jag sitter här och jojkar lite för mig själv och plötsligt poppar det upp en statusuppdatering på Facebookflödet som gratulerar den samiska nationaldagen. Det är inte en same som har skrivit det. Efter en snabb google-sökning kan jag bekräfta att det faktiskt är fallet: Samiska nationaldagen har infallit! Vad häftigt! Låt oss fira allt vi har att fira, som t.ex...
... att det skett en kraftig ökning av anmälda hatbrott mot samer.
... att en lärare fortfarande kunnat förbjuda användande av samiska bland elever.
... att samer fortfarande måste slåss för rätten till sin mark i både Norrbotten och Västerbotten i kamp mot den internationella gruvnäringen.
... att sametinget fortfarande är en blanding mellan ett departement och en folkvald församling vars främsta funktion är att se till att samer bråkar med andra samer istället för att bråka med svenska staten.
Det här är bara ett litet axplock av härligheter. Sanningen är den att man fortfarande lär ut mer om amerikanska indianer än samer i svensk skola, att den stora majoriteten samer inte har några speciella rättigheter alls, att det inte utbildas samiska språklärare och att det fortfarande finns ett djupt förakt mot samer och det samiska bland den allmäna befolkningen.
Se det som pessimism om ni vill men jag ser ingen anledning att fira den samiska nationaldagen förrän Sverige på allvar givit upprättelse till de som drabbats av förtryck, exploatering, tvångsförflyttning, tvångsomvändelse och stöld av sitt land. Den dagen då det sker kan vi ha nationaldag. Tills dess fortsätter jag att jojka i min ensamhet, stilla trummandes och ordlöst beskrivande eftersom jag inte haft förmånen att lära mig mina förfäders vackra språk.
... att det skett en kraftig ökning av anmälda hatbrott mot samer.
... att en lärare fortfarande kunnat förbjuda användande av samiska bland elever.
... att samer fortfarande måste slåss för rätten till sin mark i både Norrbotten och Västerbotten i kamp mot den internationella gruvnäringen.
... att sametinget fortfarande är en blanding mellan ett departement och en folkvald församling vars främsta funktion är att se till att samer bråkar med andra samer istället för att bråka med svenska staten.
Det här är bara ett litet axplock av härligheter. Sanningen är den att man fortfarande lär ut mer om amerikanska indianer än samer i svensk skola, att den stora majoriteten samer inte har några speciella rättigheter alls, att det inte utbildas samiska språklärare och att det fortfarande finns ett djupt förakt mot samer och det samiska bland den allmäna befolkningen.
Se det som pessimism om ni vill men jag ser ingen anledning att fira den samiska nationaldagen förrän Sverige på allvar givit upprättelse till de som drabbats av förtryck, exploatering, tvångsförflyttning, tvångsomvändelse och stöld av sitt land. Den dagen då det sker kan vi ha nationaldag. Tills dess fortsätter jag att jojka i min ensamhet, stilla trummandes och ordlöst beskrivande eftersom jag inte haft förmånen att lära mig mina förfäders vackra språk.
2013-01-08
Varför Robin Hood är rättvist och Karl-Bertil är kommunistpropaganda
Så här efter julen lämpar det sig med en liten tillbakablick och analys. Dessutom var jag för upptagen med att dricka mig smällfet på julmust för att hinna skriva något vettigt.
Julen är den tid på året som politiken kanske är mest vilande. De politiska diskussionerna stillas för att ge plats för julfrid och mysig stillsamhet. Frågor som kommer upp är oftast inte mer allvarliga än om hur heligt Kalle Ankas julafton är och att vissa tycker att Karl-Bertil Jonssons julsaga är kommunistpropaganda som inte hör hemma i modern TV. Under detta ligger dock en väldigt intressant fråga som legat och plockats isär i mitt medvetande över julen. Varför är det så att Robin Hood uppfattas som rättvisa medans Karl Bertil uppfattas som socialistdravel? Båda tar från de rika och ger till de fattiga, trots allt, men ändock verkar folk insistera på att det finns en betydande skillnad.
För att få svaret på frågan måste vi gräva i samhälls- och idéhistorians djup. Under medeltidens feudalism levde makthavarna, de rika och mäktiga, på de ofrälses arbete och ägde all mark under ett gudomligt mandat. De tog ut skatter och allt annat de ville ha vilket byggde deras välstånd. Man föddes in i adlighet eller upphöjdes av rikets härskare. Således garanterades att en klyfta upprätthölls mellan de som hade och de som inte hade. Ur ett modernt perspektiv är detta system djup orättfärdigt då individen i det stora hela saknar möjligheten att förvärva sig en bättre position genom hårt arbete.
Låt oss sedan blicka mot den tidiga moderna tiden, vari Karl Bertil Jonssons julsaga utspelar sig i. Feudalsamhället har bytits ut mot ett klassamhälle där makt och inflytande mäts i ekonomisk rikedom istället för gudagiven position. Uppdelningen i samhället har grundats på gammalt adligt inflytande, kristen sed och ekonomisk konkurrens. Tills väldigt nyligen hade inte alla rösträtt, förutom rika män. De rika äger fabrikerna, butikerna, bostäderna, storgodsen osv. där de fattiga arbetar för låg lön, vilket endast väldigt nyligen börjat förbättrats med allt mäktigare fackföreningsrörelse. Fortfarande tjänar de rika långt mycket mer på att bara äga än de fattiga tjänar på att arbeta hårt. Ur ett modernt perspektiv är detta rättvist då förvärvandet av denna rikedom och makt har skett genom hederlig konkurrens.
Det är en ytlig återberättelse av de stora dragen av dessa samhällsformer. Skrapar man under ytan finns det långt mycker mer analysmaterial att hämta. Antagandet om det rättvisa och fria förvärvandet av rikedom är en del av den stora moderna myten om den fria individen. Samhällsvetenskapens första stora "upptäckt" som vetenskap var att klyftan mellan rika och fattiga i feudalsamhällets spår inte var skapade av de fattigast oförmåga att arbeta hårt, oförmåga att förstå högre tänkande och oförmåga att vara en produktiv del av samhället. Istället fann samhällsvetenskapen att en stor del av de villkor som individerna får tampas med i utformandet av sina liv är på förhand format av samhället: de är strukturella. Detta visas idag i den svenska ekonomiska eliten som är i princip orubbad av finanskris och fortfarande domineras av ett antal specifika familjer. Rörligheten i toppen skulle vara högre om hypotesen "Alla kan bli rika av nog mycket hårt arbete" stämde.
Däri ligger vikten bakom socialdemokratin: Att upplösa de strukturella begränsningarna som samhället skapat så att varje individ ska ha samma grundläggande förutsättningar att få ett bra liv. Det är riktig frihet skapat genom kollektiva åtaganden.
Julen är den tid på året som politiken kanske är mest vilande. De politiska diskussionerna stillas för att ge plats för julfrid och mysig stillsamhet. Frågor som kommer upp är oftast inte mer allvarliga än om hur heligt Kalle Ankas julafton är och att vissa tycker att Karl-Bertil Jonssons julsaga är kommunistpropaganda som inte hör hemma i modern TV. Under detta ligger dock en väldigt intressant fråga som legat och plockats isär i mitt medvetande över julen. Varför är det så att Robin Hood uppfattas som rättvisa medans Karl Bertil uppfattas som socialistdravel? Båda tar från de rika och ger till de fattiga, trots allt, men ändock verkar folk insistera på att det finns en betydande skillnad.
För att få svaret på frågan måste vi gräva i samhälls- och idéhistorians djup. Under medeltidens feudalism levde makthavarna, de rika och mäktiga, på de ofrälses arbete och ägde all mark under ett gudomligt mandat. De tog ut skatter och allt annat de ville ha vilket byggde deras välstånd. Man föddes in i adlighet eller upphöjdes av rikets härskare. Således garanterades att en klyfta upprätthölls mellan de som hade och de som inte hade. Ur ett modernt perspektiv är detta system djup orättfärdigt då individen i det stora hela saknar möjligheten att förvärva sig en bättre position genom hårt arbete.
Låt oss sedan blicka mot den tidiga moderna tiden, vari Karl Bertil Jonssons julsaga utspelar sig i. Feudalsamhället har bytits ut mot ett klassamhälle där makt och inflytande mäts i ekonomisk rikedom istället för gudagiven position. Uppdelningen i samhället har grundats på gammalt adligt inflytande, kristen sed och ekonomisk konkurrens. Tills väldigt nyligen hade inte alla rösträtt, förutom rika män. De rika äger fabrikerna, butikerna, bostäderna, storgodsen osv. där de fattiga arbetar för låg lön, vilket endast väldigt nyligen börjat förbättrats med allt mäktigare fackföreningsrörelse. Fortfarande tjänar de rika långt mycket mer på att bara äga än de fattiga tjänar på att arbeta hårt. Ur ett modernt perspektiv är detta rättvist då förvärvandet av denna rikedom och makt har skett genom hederlig konkurrens.
Det är en ytlig återberättelse av de stora dragen av dessa samhällsformer. Skrapar man under ytan finns det långt mycker mer analysmaterial att hämta. Antagandet om det rättvisa och fria förvärvandet av rikedom är en del av den stora moderna myten om den fria individen. Samhällsvetenskapens första stora "upptäckt" som vetenskap var att klyftan mellan rika och fattiga i feudalsamhällets spår inte var skapade av de fattigast oförmåga att arbeta hårt, oförmåga att förstå högre tänkande och oförmåga att vara en produktiv del av samhället. Istället fann samhällsvetenskapen att en stor del av de villkor som individerna får tampas med i utformandet av sina liv är på förhand format av samhället: de är strukturella. Detta visas idag i den svenska ekonomiska eliten som är i princip orubbad av finanskris och fortfarande domineras av ett antal specifika familjer. Rörligheten i toppen skulle vara högre om hypotesen "Alla kan bli rika av nog mycket hårt arbete" stämde.
Däri ligger vikten bakom socialdemokratin: Att upplösa de strukturella begränsningarna som samhället skapat så att varje individ ska ha samma grundläggande förutsättningar att få ett bra liv. Det är riktig frihet skapat genom kollektiva åtaganden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)