Liberum Mens Mentis

En dröm säger mer än tusen bilder

2012-01-23T08:11:00.001+01:00

Inatt så drömde jag att jag hade funnit någon form av applikation till min mobil som gjorde att jag kunde teleportera mig bort med den. Funktionen var särskilt speciell då den låste sig till att teleportera till personer som jag kände och visste hur de såg ut. När jag således upptäckt en så fantastiskt grej passade jag på att teleportera mig från en grådaskig dag i Umeå till Stuttgart för att hälsa på en kamrat till mig vid namn Steffen, som numera har det ganska tungt med depression och arbetslöshet. Det var en glad överraskning och en häftig upplevelse.

Därefter kom en skiftning i drömmen när jag teleporterade mig till Piteå, in i min pappas lägenhet. Han blev väldigt glad över att se mig men så klart förvånad och efter lite vita lögner, för att hålla min fantastiska applikation hemlig, hade han bestämt att vi skulle ta oss ut på stan. På något sätt hade jag fått med mig Steffen, som under en ganska lång period velat besöka Sverige. Ute på stan skulle vi träffa min pappas sida av släkten som också blev glada över att träffa mig.

Ytterligare en skiftning skedde och vi satt plötsligt på en buss mot Öjebyn där vi skulle gå ut och fika tillsammans. Det grå vädret hade bytts ut mot en vacker, solig sommardag där strålarna värmde genom bussens fönster. På något sätt hade jag lyckats tappa bort Steffen när vi hoppade på bussen och jag visste inte heller exakt var vi skulle. Mobilen hade jag varit tvungen att lämna hemma hos pappa på laddning då teleportering dränerade en stor del av batteriet.

Farmor hade betett sig lite underligt och inte pratat på ett tag. Vi hoppade av vid "Öjeby centrum" där det finns ett café. Där började först farmor att uppenbarligen högljutt diskutera/bråka med en kusin för att sedan konfrontera mig och kräva en förklaring. Kusinen förklarade att farmor påstod att jag ljög och att Steffen inte var från Tyskland. Jag förstod att hon sett till att vi kommit bort från honom och blev både förvånad och upprörd över det hela. Efter att ha övertygat farmor om att Steffen var från Tyskland och att jag inte hade något att ljuga över visade det sig att vi skulle besöka en gammal restaurang belägen i en gigantisk trädgård. Egentligen var den stängd sedan länge men genom min farmor och farfars kontakter skulle vi få använda stället och bli serverade av en privat kock. Innan drömmen tynade så höjde jag rösten och förklarade för gruppen hur korkat det var att de gått omkring och tjattrat bakom ryggen på mig och att vi nu alla fick lida genom dålig stämning samt att om de bara frågat mig från början så hade inga problem uppstått.

Därefter vaknade jag.

Den här drömmen är ytterst målande då jag dels:
1. Vill komma bort/få semester.
2. Saknar min döda pappa.
3. Önskar att jag kunde göra något åt Steffens situation.
4. Önskar att jag hade haft en bättre relation med den ena sidan av min släkt men att jag inte litar på dem och tycker att det är ganska udda att umgås med dem.

Nå, vilket som så var det en ganska vacker dröm, problem eller inte... Det var i alla fall något istället för inget.

Min syster, jag och min pappa med käpp i Umeå för länge, länge sedan.

Svart på vitt, i all enkelhet, om de "interna stridigheterna"

2011-12-01T14:26:00.000+01:00

Jag blir tillfrågad om och om igen gällande mitt förtroende för Håkan Juholt samt om mitt förtroende för partiet ser annorlunda ut efter den senaste tidens händelser. Oftast undviker jag att göra några längre utlägg om ämnet då jag föredrar att prata faktisk politik och ideologi. Däremot har den senaste tidens pajkastning och mediafokus fått mig att kravla fram för att ställa upp några enkla punkter:

1. SAP har förlorat två val på rad. Anledningarna till dessa förluster har än idag inte fått några vettigare förklaringar än "en oklar politik" eller "dålig profilering i det rödgröna samarbetet" eller "en brist på stora reformförslag".

2. Ingen solklar anledning till varför vi tappat mark har blivit utpekat som det självklara problemet som vi måste lösa innan nästa val. Istället råder spridda skurar av idéer och en ökad frustration när folk drar åt olika håll. En enighet kring exakt vad vi bör satsa på har inte än lyckats etableras med ett brett konsensus.

3. Media har bestämt att vi förlorat på grund av våra ledargestalter och har i det stora hela vägrat gå in på djupare detaljer. Enligt deras analys var det Göran Persson som blivit gammal och hopplös 2006 och Mona Sahlin som aldrig lyckades vara övertygande 2010. Detta är en oerhört platt analys som ändock färgat av sig på medborgarna och på partimedlemmarna. Ett ökat personfokus har regerat 2000-talets svenska politik.

Att interna stridigheter blossar upp i denna soppa är inget uppseendeväckande. Juholt får betala priset för hela 2000-talet istället för att enbart stå till svars för sina egna handlingar, vilket hittills varit en, enligt mig, hyggligt bra historia trots mediadrev. Han har sökt peka ut en lämplig riktning för partiet och har tvingats "flip-floppa" vid tillfälle för att partiet betett sig nyckfullt i det politiska vakuum som följt efter ett icke-övertygande rådslagsarbete, kriskommissioner osv.

Faktum är att det inte är något fel alls på Juholt. Inte heller är det fel på vår politik trots att många suktar efter mer. Däremot är jag av uppfattningen att det finns stora brister i partiets interna organisation som ligger kvar sedan man avvecklade kollektivanslutningen från LO och sjönk massivt medlemsmässigt. Detta har i kombination med ett förändrat samhälls- och mediaklimat gjort att interna hierarkier aktualiserats till en sådan grad att interndemokratin haltar, som bäst.

Sådana frågor har vi dock inte tid att diskutera då vi måste använda all vår tid för att försvara oss i media, hävda våra egna idéer gentemot andra partimedlemmar och desperat klamra efter gamla storhetstider.

Min uppmaning är därför väldigt enkel: Ta ett steg tillbaka, fundera över situationen, diskutera det i arbetarekommunerna och skicka sedan gemensamma tankegångar till partistyrelsen.

Tills detta är överstökat så får vi leva med att media pumpar ut opinionsmätningar över ett sjunkande förtroende. Det är inte hela världen, kamrater. Efter regn kommer solsken.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #6 Rune

2011-11-18T17:30:00.001+01:00

Denna post dedikeras till =[VnB]=Shexpêare, som tröstlöst höll igång Rune 1.0s community många år efter dess egentliga bästföredatum och gav mig och många andra spelare en smak för detta fantastiska spel.

Det finns ett antal olika stereotypa kulturella inslag som fått kultstatus bland dagens ungdomar eller haft kultstatus sedan långt tillbaka: Pirater, ninjor och vikingar. Dagens 20SSNAMVM hanterar ett spel som rör den sistnämnda av dessa grupper.

Med ett omslag som detta är det svårt att se att någon kunnat missa det.

Rune släpptes, så som många andra spel på den här listan, år 2000 och skapades av Human Head Studios som idag är mer kända för FPS-spelet Prey. Som elvaåring kändes namnet töntigt då jag inte riktigt förstod varför man döpte ett spel om vikingar till ett gubbnamn. Dock kom jag snabbt över demot av spelet och kastades in i en mäktig upplevelse som skulle komma att hålla mig fast i många år framöver.

Spelet är ett hyggligt unikt tredjepersonsbaserat närstridsfokuserat spel. Dess story och setting är baserad på nordisk mytologi och man spelar som Ragnar, en viking som får i uppdrag av Oden att stoppa Loke från att kasta in världen i ragnarrök. Singleplayerkampanjen är en långdragen historia där man slår sig fram genom grottor, Hels rike, snöiga bergsmassiv och nordiskt inspirerade slott/städer. Det var intressant som barn när jag först kom i kontakt med det men är inte mycket att skryta om idag. Istället var det som fick mig att fastna en utmärkt multiplayerupplevelse.

Julfirande på DM_MtEverest ca 2006. Mig i mitten.

Jag spelade ganska lite multiplayer i början då internetuppkopplingen under de första åren av 2000-talet var ett helvete och jag lyckades inte komma över fullversionen av spelet förrän långt senare. Det lilla jag fick uppleva (Två-tre laggiga demokartor) var dock nog för att få mig att komma tillbaka flera år senare. Ungefär 2004 kom jag över spelet på riktigt och började spela som en galning. Redan då hade spelarbasen splittrats upp i två olika läger, eftersom att Human Head Studios hade släppt en fristående multiplayerversion av spelet, Rune: Halls of Valhalla. Jag var dock kvar med en uppsjö andra spelare i det s.k. Rune 1.0.

Men nog med nostalgiskt babblande. Spelets stridssystem är baserat på Unreal-motorn. Man ser sin karaktär ur ett tredjepersonsperspektiv och plockar upp vapen systematiskt på olika banor för att sedan försöka att ha ihjäl sina motståndare så ofta som möjligt och så snyggt som möjligt. Stridssystemet fungerar så att varje vapen har ett bestämt antal rörelser som det kan utföra. Vilken rörelse som genomförs beror på vilket håll man rör sin karaktär samt vilken kombination av musklick man genomför. Därmed så, om du har ett enkelt roman sword och går framåt samt klickar en gång med vänster musknapp så kommer karaktären att genomför en enkel vänstersving med svärdet. Fortsätter du att klicka medan du går framåt genomförs en kombo av ett antal slag. Backar du och klickar en gång så genomförs ett enkelt nedåtriktat hugg. Hoppar du och klickar en gång när du är högst upp i hoppet kommer en sorts spin-manöver att utföras där alla inom en viss radie skadas.

Jag och en annan spelare låsta mitt i varsin spin precis när matchen slutat.

Vapen kommer i tre olika grupper: Svärd, klubbor och yxor. Det finns dessutom sköldar som kan bäras när man bär enhandsvapen. De olika vapengrupperna är likvärdiga styrkemässigt där de går ifrån menlösa småvapen till gigantiska mördarmaskiner men har olika räckvidder och rörelsemönster som är unika för varje vapen. Därför blev spelare specialiserade på olika vapen och olika sätt att slåss på, vilket gjorde varje match till en minnesvärd upplevelse. Den riktigt dedikerade spelarbasen utvecklade t.o.m. olika "skolor" eller "stilar" som exempelvis Ground-walking, vilket var ett speciellt sätt att slåss med ett riktigt stort svärd där man, om man var skicklig, aldrig slutade att hacka i ett sick-sackmönster riktat mot motståndarens huvud. Kroppskontrollen över karaktären, timing och valet av anfallsmanöver blev således oerhört viktigt för att bli duktig i spelet.

Jag i rött, i en frenetisk strid mot två välrustade motståndare, ca 2007.

Rune använder även ett kroppsdels-system där båda armarna samt huvudet går att hugga av från kroppen. Dessa delar kunde sedan plockas upp av spelare för att häckla motståndaren eller för att, på ett synnerligen förnedrande sätt, avsluta striden genom att slå ihjäl motståndaren med dess egen arm. Om huvudet kapades dog den drabbade självklart direkt och den vinnande spelaren belönades med en extra skalle bakom sin score.

Matcherna kan delas in primärt i Death Match, Team Deathmatch men genom modding uppkom även Capture the Torch (CTF), Duel och det mer obskyra Mt Everest Race (En bana där man skulle försöka hinna först upp på Mt Everest genom hopp-pussel).

Genom dess oerhörda fokus på renodlad skicklighet uppkom flera sätt att spela det på. Klaner bildades snabbt och tävlade om storhet på slagfälten och tävlingar arrangerades över forum för att få reda på vem och vilka som låg på topp. Communityn var som alla andra en blandning mellan rövhål och fantastiska människor men förvånadsvärt dedikerad till spelet och dess fortlevnad i de flesta fallen. Klanerna bildade dessutom sina egenartade kulturer med vapenstilar och spelregler, bl.a. att spela med Honour där man vägrade att döda motståndare som inte hade en chans att försvara sig.

Jag blickade ut över slagfältet efter en extra stor dos pwnage.

Är Rune värt att spela idag? Jag vet faktiskt inte ens om masterservern fortfarande är online. Själv slutade jag ordentligt 2008 efter många års spelande och lämnade då en community som sedan länge dödförklarats men ändock hade ett fåtal servrar och en handfull spelare som dagligen fortsatte kampen. De förtjänar respekt. Kanske lever fortfarande Rune:Halls of Valhalla online men jag gillade aldrig skillnaderna mellan 1.0 och HoV. Kommer du över Rune idag så skulle jag dock varmt rekommendera det för LAN. Det finns få saker som är mer tillfredsställande än att plocka upp ett svärd och under 15-20 minuter totalt massakera dina motståndare med säkra utförda hugg och svingar.

Rune förtjänar sin plats i historien som ett grymt multiplayerspel med ett unikt stridssystem som än idag bär mark och hittills inte mästrats av något annat system jag erfarit. Förhoppningsvis kommer Human Head att släppa en uppföljare någon gång i framtiden som gör att fler kan få känna spelglädjen som är Rune.


En dag möts vi igen, vapenbröder.

Och just det... nämnde jag att mjöd kan plockas upp för att återfå hälsa? Det är nog för att du ska pröva detta spel!

A brief moment of videogame history or Seriously, devs... WTF?

2011-11-11T12:49:00.001+01:00

An old foe has returned to our lands, brothers and sisters. It's been lurking in the shadows for quite a while but has recently begun to take over completely. You know what I am talking about.

In the age before time (I hear people call them the 90's) there was a transition between games that were very simplistic by nature in an arcade-style fashion and a new line of games where suddenly the programmed cutscene came along. It was quite remarkable by the time with the advancement of graphical engines. One day the developers could even put in real live video-sequences in games! As many know however this was quite horrible because actors are in general not as cool as video-game characters and cheesiness dropped out of style in the late 80's. Some adventuregames had a lot of cutscenes and often they were used to forwards the storyline or given as a reward for finishing a quest of some kind. As long as they were used sparingly they were accepted as a new creative medium by the consumers while games that were primarily based on cutscenes, like half of the library to the Sega CD, failed horribly.

Now time went on and so did the videogame market. In the year of our lord (FSM) 1998 gamers were blessed with Half-Life which got a LOT of recognition because of the lack of non-interactive cutscenes. Instead, the game was based on scripted events in which the player had full control of himself and could make (often fatal) choices. It was revolutionizing. In the same way as Myst revolutionized gaming by putting the gamer as a person in a completely different world, Half-Life brought us interactive storytelling where you were smack-dab in the action and able to do as you saw fit. You weren't just playing as Gordon Freeman; you truly were Gordon Freeman. This was followed by games like System Shock 2 where the immersion into the game world was top priority. This was the future... or so we thought.

Fast-forward the tape to the situation we have today. Pick up the nearest high-budget title with a first-person or third-person perspective. How are cutscenes used in that game?
Look at the singleplayer campaign of BF3. It is riddled with cutscenes and scripted events that you cannot do much about. Look at Deus Ex 3. Whenever you do something really cool like a takedown, the camera perspective is switched to 3rd person and we get a cutscene. Looking at the gameplay videos of the new Elder Scrolls game, guess what, you get cutscenes. This increase in cutscenes and scripted events is slowly stripping us of the immersion that games like Half-Life gave us.

As soon as the camera flies off to a scripted position to show my character do something cool, it isn't me who is doing it. The feeling of the game is lost rapidly especially with the repeat of the same meaningless cutscene that was pretty neat the first two times but after that only becomes a chore. If you're in a game where you have been able to create your own character or even customize the basic character you want to be able to feel with that character. That feeling can be multiplied several times if the "fourth wall" isn't broken by stupid cutscenes. A game that should get recognition by doing this the correct way is Fallout 3. With it's special attack-system we get some scripted cutscene action but it is INTERACTIVE (the word of the day, folks) and beyond that the few cutscenes that occur are as they were in Half-Life.

Either this ridiculous cutscene nonsense has come from the simplification of games in general, the increase in focus of the inferior gamepad-control system or just plain laziness from developers. Either way, we're getting screwed over by developers, Sega CD-style, and if they manage to ruin Thief 4 with that shit I am going to barf.

So please, stop. If I want to see a movie I go get a bloody movie. If I want to play a game I want a game not an interactive movie!

Dagens ungdom

2011-11-10T20:06:00.000+01:00

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal.

Jag har levt det liv som till mig givits. Jag har sett vad människan är. Jag har upplevt den ocensurerade glädjen som ett litet barn och sedan det kaos som följer när livet fortskrider. Jag har sett hur människor runt omkring mig formats om till självupptagna egoister. Jag har kämpat mig igenom tolv långa år av smädande ord, puttar och slag. Jag har sett min moders krafter slukas av arbetspressen tills sjuksängen varit ett faktum. Jag har sett min syster drivas till mörka tankar av världen vi lever i. Jag har sett min far tyna bort i sjukdom till begravningsklockornas dånande och klingande ljud. Jag har sett kamrater komma och gå, vissa till andra vänskaper och andra till dödens omfamning. Jag har begravt de som stått mig nära och hållit fast de som sakta traskat mot stupets avgrund. Jag har sett världen, från de rika metropolen till slummen och flyktingläger. Jag har skakat hand med makten och en annan dag skakat hand med den missbrukade arbetaren som får sju kr för tolv timmars arbete. Jag har sett hur folk greppar efter en sista gnista av hopp när andra får solen serverade på silverfat varje dag. Jag har ätit middag med en president och hans generalstab för att dagen därpå sitta med de fattigaste under öppen himmel med en liten brasa som värme. Jag har bevittnat hur marken slits sönder och missbrukas för våra egna snedvridna ändamål. Jag har stått längst fram i demonstrationer och vrålat ut våra meningsmotståndare samtidigt som vi sjunger sånger om enighet. Jag har sett botten av flaskan, baksidan av näven och röken från holken som sakta sprids för vindarna. Jag har rökt cigaretter tills min röst har förvrängts till ett kraxande, väsande oljud. I mina drömmar hör jag det förbannade brus som översvämmar allas öron så att de inte kan höra hur samhället skriker i smärta och bönfaller om hjälp. Jag har skrattat åt eländet, så som min far lärde mig, då inget annat finns att göra. Jag har blivit bespottad, krossad, förrådd, utskrattad, spöad och uthängd tills det enda som funnits kvar av mitt medvetande har varit en liten diamanthård kärna av mörker. Med tiden har jag med hjälp från min omgivning lyckats plantera några blommor på den kärnan och med andras leenden som ljus lyckats få dessa blommor att växa.

Jag är Oscar Pettersson och jag är 22 år gammal. Jag föddes till poet men blev tvingad att bli krigare. Kom inte och säg att du vet vem jag är. Kom för fan inte och hävda att du vet hur jag fungerar och att du har rätt att bestämma över något alls i mitt liv. För när det kommer ner till kritan så vet du inte ett skit om någon annan och den högfärdiga tron om att du gör det är vad som driver oss alla mot avgrunden.

Vem är du egentligen?

Dagens faktum #3 - Verkligheten är relativ, så som Arkelsten och Schlingmann visat på

2011-10-26T12:05:00.000+02:00

För en person som saknar större utbildning inom det tekniska området, vad är det som gör att vi kallar själva möjligheten att se denna elektriska representation av text på en skärm, för vetenskap istället för magi? Självaste grundstoden i tankegången om det övernaturliga är ett fenomen som man inte kan förklara. Hur en bildskärm fungerar är okänt för mig vilket gör att jag lika gärna skulle kunna kalla det magi. Vad är då skillnaden för mig om någon annan "vet" hur det fungerar? I verkligheten så finns det ingen skillnad. Kallar jag det för magi och tror på det mer än jag tror på vetenskapen så kommer det att framstå som magi för mig. Det kommer att bli min sanning. Den som äger verklighetsbeskrivningen i dagens samhälle äger alltså själva möjligheten att skapa människors verklighet.

I den rika delen av det postmoderna samhället har de flesta genom stadslivet och kapitalismen lösgjort sig till en sådan grad ifrån naturens grundläggande lagar om den vardagliga kampen för mat och husrum att verkligheten är helt dikterad av sociala fenomen. Nationsgränser, juridiska system, demokratin, media, internet... Allt är sociala konstruktioner som i väldigt låg grad behöver förhålla sig till fysiska begränsningar. De upprätthålls av intersubjektivitet, dvs. en subjektiv uppfattning som delas av stora grupper människor. Samtidigt är de fullt föränderliga genom att man förändrar dessa gruppers uppfattning om verkligheten. Lika snabbt som man upprättat sociala system kan man omkullkasta dem. Därmed är majoriteten av vår moderna verklighet formbar. Vi har alla möjligheter att göra i princip vad vi vill med verkligheten. Detta innebär också att om inte DU gör något för att få din vilja fram så kommer någon att förändra åt sitt håll istället.

Skrämmande, inte sant? Någon som förstår exakt hur detta fenomen fungerar är moderaternas PR-guru Schlingmann. Han har in i det längsta jobbat för att förändra verklighetsuppfattningen om vad moderaterna innebär. Nu har det gått så långt att man börjat försöka förvränga den mörka historian som partiet bär med sig. Något annat man kämpat för är att förändra synen på vad som är möjligt att åstadkomma med politiken. Man refererar till nationalekonomi, globaliseringsprocessen, det internationella läget osv. samtidigt som man inte på sociologisk nivå kan peka på att möjligheterna att förändra samhället har försämrats.

Frågan är väl bara hur mycket folket är beredda att ta innan man ledsnat på nyliberala ideologiska experiment som regerat världspolitiken sedan 1970-talet...

Dagens faktum #2 - Vi lever i ett slavsamhälle

2011-10-17T13:55:00.000+02:00

Att använda ordet slav är väldigt laddat och innebär för de flesta associationer till folk i kedjor som blir piskade till att genomföra olika arbetsuppgifter. Många hävdar också att detta är något som hör historien till och inte är aktuellt idag längre. Jag håller inte med.

Ni förstår, dagens "fria marknad" är inte så fri som den vill framstå. Vi i den rika delen av världen lever fortfarande, i värsta kolonialstil, på billiga råvaror och billig produktion från den fattiga delen av världen. Vi har ett avancerat system av handelskvoter, tullar och bestämmelser som reglerar den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna. Exempelvis EU har murar mot omvärlden som ger gigantiska fördelar till inhemska produkter för att försäkra oss alla om att vi kommer att sitta i en fortsatt dominant ställning på världsmarknaden och att vi medborgare kan leva i fortsatt överflöd.

I den fattiga delen av världen lever folk i oerhörd fattigdom och tvingas att följa marknadens alla nycker utan tillgång till vare sig sociala skyddsnät eller fackliga rättigheter. De står visserligen i full frihet att välja mellan två alternativ: Jobba för försvinnande lite ersättning eller tigga på gatan och antagligen dö i fattigdom/svält. Många kämpar mot globala företag som har en oerhörd makt att påverka inte bara arbetsplatsen utan även politiker, rättsväsende och polis. På det viset har slavherrarna förflyttats ifrån att vara fysiskt på plats och piska slavar till att vara en person som rycker i trådarna på avstånd och rutar in människorna till det fria valet att arbeta eller dö. Allt för att vi ska behålla makten och ha tillgång till att konsumera som galningar.

Visst, de gamla sfärerna av I-värld och U-värld har börjats bryta upp. Länder blir rikare även i den fattiga delen av världen. Däremot finns det inte arbetarrörelser på plats som kräver sociala reformer och när de väl försöker etableras så kontras de inte bara av det nationella näringslivet (som när de europeiska arbetarrörelserna växte fram), utan av globala nätverk av makthavare. Därmed får arbetarna där inte samma villkor att organisera sig som vi fick. Detta resulterar i vansinniga klassklyftor vilket i det stora hela resulterar i plutokratier och att underklassen fortsatt utsätts för renodlat låglöneslaveri.

Sanningen är därmed att vi lever i ett slavsamhälle. Man behöver inte kedja fast en människa fysiskt och piska den för att göra den till slav under maktspråk.

Dagens faktum #1 - Alla vill ha dina pengar

2011-10-12T11:18:00.000+02:00

Vi sossar vill ha dem för att investera dem i en god välfärd då vi tror att det är grunden för ett bra samhälle. Borgarna vill ha dem för att stimulera det privata näringslivet då de tror att det är grunden för ett bra samhälle.
I ett socialdemokratiskt system skapas ett blandekonomiskt system där skattepengar är tänkta att gå i ett kretslopp runt i samhället för att gynna alla. I ett liberalt/konservativt system ger man detta ansvar till privata entreprenörer och konsumenter som inte på något sätt garanterar att dela med sig något till de mindre privelegerade grupperna i samhället och pengarna kan lika gärna glida iväg utomlands.

Skillnaden ligger i hur folk tar dina pengar. I det borgerliga systemet tas de genom höga priser och avgifter. I det socialdemokratiska systemet tas det genom skatten.

Frågan är: Vill du att dina pengar ska vara under demokratiskt eller marknadsanarkistiskt inflytande?

För faktum kvarstår: Alla vill ha dina pengar och tar dem på ett eller annat vis.

Attributionsfelet och politiken - Är det alltid andras fel och alltid vår förtjänst?

2011-10-02T14:31:00.000+02:00

Jag har precis läst klart en del av den nuvarande kursen jag läser och kommit över ett koncept som jag tidigare varit i kortvarig kontakt med men först nu fått chansen att reflektera över. Det kallas för "det fundamentala attributionsfelet".

I grund och botten går det ut på att vi härleder handlingar och dess konsekvenser till externa (situationella) och interna (personliga) attribut. Problemet ligger i att vi oerhört ofta gör fel när vi gör dessa bedömningar. Det fundamentala felet ligger i att vi generellt sett härleder framgångsrika handlingar till vår egen person medan vi härleder misslyckade handlingar till situationen. Exempelvis, lyckas vi på ett prov så är det för att vi är smarta medan misslyckas vi så är det för att vi hade otur med vilka frågor som läraren valde. När vi bedömer andras handlingar och dess resultat gör vi precis tvärt om. På detta sätt stärker vi våra egna egon. Hela systemet är en automatisk process som ofta går oss förbi omedvetet. Detta gör det inte mindre felaktigt, trots att det fyller en funktion.

Processen gäller i mångt och mycket även grupper och de största mästarna på att snedvrida attribut är enligt min uppfattning politiker.

Man ser sällan politiker som tar fullt ansvar för sina egna handlingar och erkänner misslyckanden. Istället är det andras fel. Detta kan gå till tämligen extrema längder vilket vi sett med den nuvarande borgerliga regeringen (och många antagligen sett bland tidigare s-regeringar, men det var före min tid). Tydligast tycker jag att det var när Björklund tidigare i år gick ut och kommenterade situationen med att sökandet, till de yrkesinriktade linjerna på gymnasienivå, sjunkit kraftigt med att det var oppositionens hätska kritik som skrämt bort ungdomar. Inte ett ord yttrades om att det kunde vara så att ungdomar inte såg det som fördelaktigt att borgarna tagit bort de universitetsgrundade ämnena från linjerna.

På samma sätt hanteras den ekonomiska situationen: Går ekonomin bra är det regeringens förtjänst men går den dåligt så är det pga. sossarnas förkastligt dåliga tidigare politik eller att oppositionen lagt sig i budgetprocessen. En klassiker är också att skylla en inhemsk situation på det internationella läget där dessa två inte alls har en särskild relation. Alla regeringar och politiker beter sig på detta sätt, men i olika grad av intensitet, då de måste värna om sitt eget och sitt partis förtroende bland väljarna. Samtidigt kan jag tycka att det går till överdrift numera.

Folk klagar ofta på att politiker är oärliga lismare som vrider och vänder sanningen tills den passar dem bäst. Detta stämmer till viss del men det finns också en ambition bland politiker, ett ideal som många strävar att efterfölja: Att ta ansvar för sina egna misslyckanden och få erkännande för sina vinster. Problemet ligger stort i att media som det ser ut idag går mer ut på negativ PR än positiv sådan. Går en politiker med på att den misslyckats med något så ropar folket direkt "AVGÅ AVGÅ AVGÅ", ivrigt påhejade av media, trots att denna politiker kan vara en mycket bra politiker som lyckats med 100 uppgifter men misslyckats med en enda.

Så vad är då korrekt och rättvist? Det är inte upp till mig att säga. Däremot vill jag påstå att samhället inte ger politiker möjligheten att vara fullständigt verklighetsförankrade, ärliga och rättvisa. Jag tycker dock att alla politiker, oavsett partifärg, borde fundera över dessa frågor och sträva mot att vara en god, trovärdig politiker. Annars stannar vi alla i sandlådan och fortsätter göda politikerföraktet fram tills undergången kommer.

Ett enkelt resonemang angående varför DU borde gå med i facket

2011-09-28T13:52:00.000+02:00

Facket behövs för att säkra demokratin och rädda medborgarnas reella inflytande.

I en värld där marknaden får allt mer att säga till om, för varje dag som går, blir pengar den viktigaste
källan till makt och inflytande. Idag överglänser det inte allt för sällan politiken som maktfaktor.
Facket, som arbetarnas viktigaste demokratiska organ är den enda försäkringen för att arbetarna ska få fortsatt reellt inflytande i landet. Det agerar som en demokratisk motvikt mot arbetsgivarna, vars platser säkrats genom mer anarkoliberala tillvägagångssätt - Störst går först.

Utan facket skulle demokratin sakta men säkert lösas upp till en skendemokrati då makten, genom inkomstklyftorna, skulle förskjutas allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen. Att gå med i facket är att stötta en demokrati som går ut på mer än att bara kunna vara med och bestämma vem som för tillfället ska sitta i Riksdagen. Där politiken är ord, är facket handling.

Därför ska du gå med i facket.

En psykologisk tillbakagång till 1800-talet - Grattis, Alliansen!

2011-09-01T14:44:00.000+02:00

Nyliberalismens budskap är enkelt: Du är en individ som förtjänar det du själv skapar. Om du jobbar hårt ska du få frukterna av detta jobb för ditt eget bruk och ingen har rätten att inkräkta på denna princip.

Detta är en mycket enkel grundstomme som de flesta skulle hålla med om. Lika mycket som denna tes står för individuellt ansvarstagande står den dock också för kollektiv negligering. I korta drag innebär den att du ska ta hand om dig själv och skita i alla andra samt att om det går åt helvete så är det ditt eget fel och ansvar. Många skulle därmed inte hålla med om denna tes. De som fortfarande håller med om den efter att ha accepterat denna djupare innebörd har dock inställningen att de som inte gör det är gnälliga, misslyckade människor som bär ansvar för sina egna problem.

Låt mig således hoppa över till det jag egentligen tänkte tala om: Samhällsvetenskapens uppkomst. Ni förstår, samhällsvetenskapen formades i spåren av industrialiseringen som lämnat folk i misär. Storstäderna var en humanitär katastrof där låga löner kombinerades med undermåliga bostäder och vedervärdig samhällsservice. Jag läste en doktorsavhandling om ämnet i vintras där man slog fast att den absolut viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapen var att kartlägga samhället samt finna lösningar på de sociala problem som uppstod däri genom att spåra dess orsaker. Föga förvånande kom de fram till att ett stort problem i samhället var att man inte kunde få till stånd sociala reformer då de rika och mäktigaste i samhället led av en föreställning om att arbetarklassens mödor var skapade av dem själva. De hade övertygelsen att om arbetarna bara arbetade nog hårt så skulle de också nå välstånd och framgång. Samhällsvetenskapen kunde dock med lätthet påpeka hur strukturella problem gjorde att oavsett hur hårt en arbetarklassfamilj slet för brödfödan så låg de fast i sin klass.

Vi spolar framåt till idag. Regeringen har sått frön nu sedan 2006 att en stor del svenskar är bidragsparasiterande latmaskar vars undergång har skapats av dem själva. Ungdomar sägs sitta hemma och spela tv-spel och vägra att ta jobb om det inte är helt perfekt för dem. Sjuka människor har smitit från sitt ansvar gentemot samhället och levt gott på sin sjukpenning, ovilliga att bidra. Att dessa grupper blir av med all möjlighet till annat stöd än socialbidrag är därmed inte mer än rätt. De har trots allt förtjänat det.

Detta är bilden som Alliansen med Moderaterna i spetsen har spridit. Få vågar erkänna att det hela tillhör en ideologisk övertygelse som inte bär grund gentemot forskning. Avregleringar, utförsäljningar och nedskärningar sker utifrån en nästintill religiös övertygelse där man ser försämringarna som en nödvändighet i en situation som svenskarna har skapat själva. Samtidigt ignorerar man den samhällsvetenskapliga forskningen. Strukturella förtryck i form av klassamhället, ojämställdheten och rasismen stängs ute till förmån för en ekonomisk kalkyl. Välfärdsstaten har fallit och vi är åter på 1800-talet där Lorénska Stiftelsen hade skakat på huvudet och suckat åt regeringsmaktens irrationella handlingssätt.

Vetenskapen måste våga bli politisk när beteendet från politikens maktelit inte längre följer en hållbar väg. Tro mig när jag säger att det inte är ett sammanträffande att samhällsvetenskapen får mindre pengar inom universitetsvärlden än naturvetenskapen... Den är nämligen mycket farligare.

För ytterligare läsning rekommenderas: Wisselgren, Per (2000). Samhällets kartläggare: Lorénska stiftelsen, den sociala frågan och samhällsvetenskapens formering 1830-1920

SSU mår som det förtjänar - Ett vittnesmål och en uppmaning

2011-08-03T22:12:00.000+02:00

Denna text är mina egna tankar och funderingar kompletterat med vad jag hört och upplevt i SSU-sammanhang. Det är en subjektiv berättelse som inte bör tas som renodlad fakta då det politiska spelet har en tendens att inte skriva ner sitt mindre renodlade spel på fina protokoll. Istället är majoriteten av dessa påståenden grundade på hörsägen från källor som jag har stor tillit för. Jag är ledsen om texten trampar på ömma tår men om jag inte får ur mig det här till folk så kommer jag att explodera av ren och skär ångest. Jag är också ledsen över att det här inlägget kan komma att skada organisationen men jag tror i ärlighetens namn att det gör mer skada om det inte sägs alls.
-----------------------------

Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.

Men tillåt mig att börja från början.

När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.

Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.

Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.

Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.

Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.

Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.

Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.

Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.

Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.

När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.

Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".

Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.

Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.

Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.

Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.

Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.

Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".

Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.

Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.

Maktspelarnas eviga teater

2011-08-03T16:24:00.000+02:00

Medlemmarna

Ska ska tuktas under makt

Medlemmarna

Marscherar snart i takt

De arbetar som myror

Men förbereds för slakt

För medlemmarna

ska tuktas under makt

Styrelserna

Bestämmer allt som görs

Styrelserna

Det enda som än hörs

De håller koll på allting

men av nyheter störs

För styrelserna

Bestämmer allt som görs

Maktspelarna

har ingen heder kvar

Maktspelarna

blir kvar till gamla da’r

De frågor om din åsikt

men skiter i ditt svar

För maktspelarna

har ingen heder kvar

Ordföranden

Styrs av en dold hand

Ordföranden

Släcker varje brand

Hon tystar alla röster

Allt rinner ut i sand

För ordföranden

Styrs av en dold hand

Falskspelarna

lever ännu gott

Falskspelarna

har det ganska flott

De kontrollerar toppen

och håller allting grått

För falskspelarna

lever ännu gott

Mörka tider

2011-08-02T14:11:00.000+02:00

Det finns en värld där ute, bortanför dessa evigt lysande skärmarnas ljus. Dagar som denna funderar jag över hur den egentligen är. Något som inte allt för sällan slår mig är att det är en ganska mörk plats just nu. Ekonomisk härdsmälta, terrorism och massiva miljökatastrofer turas om att ta upp utrymme i media och våra egna sinnen. Detta är förstås när vi vågar lyfta blicken från våra egna små världar där vi i västvärlden uppehåller oss med triviala problem. Vi lever i ett paradis där det mesta sakta men säkert förlorar sin mening i ett oändligt hav av meningslöshet. För vad ger oss egentligen glädje när vi konsumerat allt i vill och latat oss allt vi vill?

Sånt tänker jag på när min egen stress hinner ikapp mig. Inte sällan "drabbas" jag av en oerhörd kreativitet när jag har alldeles för många måsten som lägger sig i drivor för att jag fortsätter att skjuta upp saker. Skulle jag bara ta mig själv i nackskinnet och uppbåda lite disciplin så skulle sakerna redan vara bortgjorda men istället så drar jag ut på tiden och skapar ett helvete för mig själv. Jag har ingen aning om varför.

Nu ska jag i alla fall försöka göra bort skiten. Så kan jag oroa mig över världen sen.

När morgonsolen är lika svart som natten - Utöya 2011

2011-07-23T15:23:00.001+02:00

Det är svårt att skriva just nu. Av någon anledning stakar sig orden. Möjligtvis är det chocken som gör sig påmind och det finns ingen referensram för hur man ska reagera.

Jag reagerar med oförståelse och sorg. För varje liten bit information som tillförs om händelserna river det i själen. Siffran över de döda går inte att greppa. Hur man än vrider och vänder på det så är det fruktansvärt och all potentiell glädje idag solkas ner av mörker.

Jag kände ingen som var på plats men i det här fallet spelar det ingen roll. SSU och våra systerorganisationer är som en familj. Vi tar hand om varandra. Ett angrepp på AUF är som ett angrepp på SSU. Det är ett angrepp på den demokrati, öppenhet, rättvisa och solidaritet som vi gemensamt står upp för varje dag. Framförallt är det ett angrepp på medmänskligheten och empatin som vi försöker sprida.

Detta var barn och ungdomar precis som alla oss i SSU. Vissa hade deltagit på seminarium och diskuterat världsproblemen, drömt om fred på jorden och suttit uppe till sent på natten i goda kamraters sällskap. Vissa hade nog nyligen gått med i förhoppningen om att träffa någon fin kille/tjej eller bara ha riktigt kul med lekar, tältning och grillning. Vissa hade nog nyligen sett sista Harry Potter-filmen och höll vilda diskussioner med vänner om slutet var bra eller dåligt. Men igår mötte de, istället för ett glatt minne för livet, ett våldsamt slut i smärta, skrik, blod, panik och mörker.

Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här meddelandet men det är en sorgens dag.

Till mina kamrater: Fall inte för ilska och rädsla. Vi måste fortsätta att stå upp för det goda i mänskligheten.
Till alla andra: Hat föder hat. Det är allas vårat ansvar att stå emot det. Ställ upp för era medmänniskor denna mörkrets och sorgens dag.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #5 Tribes 2

2011-06-10T18:41:00.002+02:00

I början av 2000-talet köpte jag ganska ofta en tidning som gick under namnet Incite PC Games. De som läst några av mina tidigare inlägg kanske uppmärksammat det redan. Hur som helst så kom det sig en vinter att jag hade köpt ett nummer av tidningen inför resan upp till fjällen med familjen, så som vi ofta företog oss på den tiden så fort det dök upp ett lov i skolan. I detta nummer fanns en förhandstitt på ett kommande FPS-spel som skulle ha fullständigt fokus på multiplayer, något som var nästintill unikt på den tiden. Det skulle vara en uppföljare till ett tidigare spel under samma tema och gick under namnet Tribes 2. Jag minns hur jag läste och fascinerades över detta grandiosa projekt som hade så många unika företeelser att det var svårt att komma överens med sig själv över vad i spelet som var coolast. Mina cravings efter spelet blev massiva och jag började direkt tjata på min mor att hon skulle köpa det åt mig. Men datorspel var dyra redan då och vi hade inte ens ADSL hemma eller ens en nog bra dator för att jag skulle kunna köra ett så avancerat spel. Därmed fick jag vänta... Ett tag.

Jag ger omslaget över 9000 solar.

Jag hittade en kopia av spelet på en elektronikbutik i Umeå året därpå. Av en händelse hade min fader då vid denna tid införskaffat en hyggligt bra dator, för sin tid, som jag kunde prova det på. Tutorialen var nog för att hålla mig sittandes på spikar tills den dag då jag faktiskt fick chansen att uppleva dess verkliga storhet på mammas nya dator och 0,5 mb ADSL! Goda tider, kamrater. Mycket goda tider. Tillåt mig att förklara varför.

Det är fan svårt att hitta bra bilder från det här spelet!

Tribes 2 släpptes år 2001. Det är alltså ett helt år före den storslagna succén Battlefield 1942. Dess huvudsakliga motståndare på FPS-multiplayer-scenen var därmed Counterstrike, Unreal Tournament och Quake 3 Arena. Med sådana motståndare är det inte svårt att se hur det här spelet kunde ha svårt att få tid i rampljuset. Ändock hade det ett flertal komponenter som gjorde att det överskred andras begränsningar och som gör det till det bästa renodlade FPS-spelet som jag hittills spelat. Jag ska försöka summera dessa komponenter i korthet.

Fordons-station med en bombare på väg att fyllas på med spelare

Storymässigt var spelet inte mycket att skryta med. Det handlade typ om galaktiska soldatklaner som slåss mot varandra av någon anledning, yadda yadda yadda. Lagom platt story med ett stort mått av macho. Men i övrigt var innehållet lysande. Tribes 2 hade ett stenhårt fokus på teamplay. Med massiva landskap att täcka och dess primära gamemode Capture the Flag (CTF) krävdes en god koordination mellan lagets medlemmar för att vinna. Lagen kunde hålla upp till 32 spelare vardera för ett maximalt spelarantal på 64 spelare. Vissa servrar var dock tweakade för att hålla över 100 (!) spelare. På den tiden hade man inte sett något liknande. För att inte tala om fullständigt rymdkrig på både marken och i luften med ett grymt utbud av fordon, från snabba hoverbikes och svävartanks till de stora, tröga, flygande transportskeppen. Tillgången till allt detta byggde dock på att basen fungerade, vilket i sin tur byggde på att basen var väl försvarad, vilket i sin tur byggde på att vissa spelare valt den formen av roll inom laget.

En tungt bepansrad försvarare. Allierade är markerade med gröna prickar.

Då tänker många av er säkert: "Vadå välja roll? Roligt ens att försvara basen... Då lär man ju aldrig få hög score!". Riktigt så enkelt är det dock inte. Ni förstår, Tribes 2 byggde på ett poängsystem olikt det vanliga Frag-systemet som gick ut på poäng istället för kills. Man fick poäng för allt möjligt. Från att reparera elektronik i basen till att spränga fiender i bitar eller ta tillbaka den stulna lag-flaggan. Således handlade spelet om mer än att bara vara bäst på att sikta och skjuta. Potten av alla spelares poäng blev sedan lagets gemensamma poäng, vilket avgjorde vem som vann de vanligtvis 20-30 min långa matcherna. Ofta reglerades matcherna dock av "Först till 500 poäng" eller liknande. Det hela gav en känsla av att laget var viktigare än individen och en känsla av prestation även när man gjorde annat i laget än att sticka iväg och försöka ta fiendens flagga. Ibland var lagspelet så avancerat att en person fick ta rollen som commander och ge ut order från en karta på ett sätt som endast kan beskrivas som RTS-liknande. Sedan var det självklart frivilligt för spelarna att följa orderna eller inte.

Varför inte plocka ihop en lättbepansrad sniper?

En annan unik feature i Tribes 2 var dess dynamiska klass-baserade system. Hela utrustningen gick att modifiera utifrån ens egna önskemål, så länge man hade en fungerande inventory-station i sin bas. Därmed modifierade man själv om man ville ha tung, medium eller lätt rustning (vilket påverkade ens rörlighet och vilka vapen man kunde välja), vilka vapen och vilket special-pack man ville ha. Sedan gick man in i en inventory-station som direkt utrustade en med det man på förhand programmerat ihop. Detta gav en möjligheten att välja spelstil med ett enormt antal möjliga kombinationer. När man spawnade var man endast utrustad med lite grundläggande utrustning och medium armor, vilket inte var särskilt slagkraftigt. Special-packs var en unik utrustning som varierade ifrån att ge en mer energi att bruka till sin jetpack eller olika vapen, gav temporär osynlighet, gav tillfällig sköld, gav möjligheten att sätta upp en inventory station, gav möjligheten att reparera dina kamraters rustning och utrustning på basen etc. Beroende på vilket pack man hade så förändrades situationen nämnvärt.

Gå aldrig hemifrån utan din jetpack. Aldrig.

Men det som gjort Tribes-serien känd från första början är ändå användandet av jetpacks och "skiing-tekniken". Ni förstår, då man höll på att programmera det första Tribes så uppträdde en bugg varvid spelare accelererade när de gled ned för en sluttning och höll in hopp-knappen. En sorts skidåkningseffekt uppnåddes och spelteamet insåg möjligheterna med detta och utnyttjade den för att skapa ett unikt sätt för spelarna att ta sig fram på. Genom skiing kunde man nå galna hastigheter genom att glida ner för sluttningar och sedan fortsätta accelerera upp för en annan sluttning genom användandet av sin jetpack. Därmed blev Tribes ett spel som gick ut på att använda kartornas naturliga former för att nå god rörelse samtidigt som man manglade motståndarna med futuristiska vapen. Ett unikt koncept som inte bara är innovativt - Det är också sjukt underhållande.

Det finns mer att säga om detta fantastiska spel men jag tror att jag redan nu skrivit mer än jag vanligtvis gör. Istället vill jag uppmärksamma er om att spelet numera finns tillgängligt som freeware och nedladdning då dedikerade fans både omprogrammerat spelet och fixat ett nytt server-system sedan seriens ägare stängde ner master-servern år 2008. Det är inte många som spelar det längre och ni har tur om ni hittar en seriös match som inte bara är fylld av botar men har ni aldrig upplevt spelet så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Kanske blir det något för nästa kvarters-LAN?

Jag vill avsluta med några väl valda ord från mina tonårs-tider: "Tribes 2 är inte ett spel. Tribes 2 är en sport."

Datorns slav...?

2011-06-06T13:24:00.000+02:00

Jag är en sådan där person vars första riktiga handling på morgonen är att kravla upp och slå på datorn. Dessutom är vanligtvis min sista handling på dagen att stänga av datorn innan jag kryper i säng. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma ihåg senast det inte var på det viset. Antagligen senast jag hade en riktigt fet festdag varvid min sista aktivitet går ut på att däcka så skonsamt som möjligt. Samtidigt så följer mina rutiner ett visst bestämt mönster som går ungefär så här: Kolla internet (Facebook, mail, fem webserier, nyheterna på SR Ekot, Youtube osv.), slå på musik, spela, kolla internet igen, spela mer, se tv-serie, chatta, spela, spela, spela, spela, kolla internet, gå och lägga sig.

Så är en vanlig dag av solitär förströelse där jag endast räknat bort den tid jag lägger ner på att laga/äta mat samt gå på toaletten. Den sociala kontakten upprätthålls genom SMS, chatt, Facebook och (allt för sällan) något telefonsamtal. Låter det som ett paradis? Ja, en gång skulle jag kanske ha tyckt det, och till viss mån tycker jag fortfarande det, men för ett tag sedan började jag fundera. Det var under ett besök hos en kompis vars hem jag inte tidigare gästat som kugghjulen i mitt huvud kom igång. Ni förstår, denna kompis hade varken TV, internet eller speldator. Istället ingav hans boning mig med en känsla av 90-talsnostalgi från tiden då världen fortfarande var i den digitala tidsålderns vagga och vi, dess barn, knappt hade vidrörts av dess föränderliga kraft. Vi spenderade tiden där borta med att snacka, dricka varma drycker, skriva på skrivmaskin och spela yatzy. Ja, ni läste rätt: Skrivmaskin och yatzy.

Konstigt nog så ingav hela grejen mig med en känsla av frihet. Att vara borta från den digitala världen, om så än bara för ett tag, var som att andas frisk luft för första gången på år. För ska man vara ärlig så går det åt förbannat mycket tid till att bara sitta framför den här skärmen och inte göra ett smack. Vi bara rullar vidare genom enkel underhållning, från spel till spel, från tv-serie till tv-serie, i en oändlig konsumptions- och informationscirkel som lämnar oss nöjda med tillvaron. Många fortsätter nog bara i dessa mönster och känner sig tillfreds. Många tycker nog att det är fantastiskt. Många kanske börjar reflektera i slutändan och kommer fram till ungefär samma slutsatser som mig.

Jag hade en kompis en gång i tiden som sa till mig att jag var den mest produktiva människan han kände. När jag inte var ute i världen och arbetade med biståndsprojekt så höll jag på med musik, lajv, ritade/fotade, kämpade i politiska frågor och skrev dikter. Jag var som ett kreativt maskineri som fick höra om och om igen att jag skulle bli något stort när jag blivit vuxen och dök inte sällan upp i olika sammanhang i lokalpressen. Även då spelade jag självklart också datorspel men jag spelade också en hel del brädspel och rollspel där den sociala kontakten med människor är fullständigt annorlunda den digitala kontakten.

Vad som idag består av detta är oklart. Jag har visserligen potential så det skriker om det men jag har slutat att vara kreativ och produktiv som jag en gång var. Nu är det mest bara plugg, umgänge med flickvännen och fest med kompisar samt en hel del sittande framför datorn. Samtidigt har datorn gått ifrån att vara mitt kreativa redskap till att vara en spelmaskin som dessutom hanterar mitt sociala kontaktnät. Det hela lämnar mig med en känsla av oerhört otillfredställande karaktär. Dagarna rusar förbi och jag har inget att uppvisa från dessa dagar och inget speciellt att minnas. Skulle man räkna ihop min totala datortid så skulle man nå skrämmande höga siffror.

Det är något av ett beroende som jag antagligen inte är ensam om. Däremot filosoferar jag på om det inte är en allmän samhällsutveckling som i slutändan kommer att slå ut en stor del av andra etablerade livsformer. Trots allt är datorn och teknologin framtiden om dagens konventionella krafter får bestämma. Men vi måste nog alla fundera över hur vi vill att våra liv egentligen ska se ut. Är vi beredda att gå vidare till att göra något av faktisk vikt i den verkliga världen? Är vi redo att balansera vårat nöjesbruk och sociala bruk av datorn med vårat produktiva bruk? Eller ska vi bara fortsätta på den utslagna vägen och hoppas på det bästa?

Min önskan är att jag åter igen ska bli den kreativa drömmaren som kallar sig konstnär och har den ungdomliga idealism som jag, tragiskt nog, tappat bort. Jag kommer i alla fall att försöka se över mina vanor vid datorn och minimera den tiden jag spenderar framför den. Ska bara se klart den här tv-serien först...

Gästblogg: Om konsolifieringen av spelvärlden

2011-06-04T18:18:00.000+02:00

Den eminente Gustav Borsgård gästar bloggen med några tankar om spelmarknadens "konsolifiering". Läs och begrunda!

------

Jag hade en vän som köpte ett Playstation 3. Länge betraktade han detta som sitt livs största triumf. Han berättade hur en känsla av välbefinnande kunde infinna sig när han satt bakfull på en föreläsning i ett dragigt Aula Nordica och tänkte på att HAN faktiskt ägde en PS3:a. Och det vore väl förmätet att inte unna honom den lyckan. Men när jag fick se honom stylta runt i Call of Duty och förgäves försöka ställa in siktet på sina fiender med den erbarmliga styrspaken – alltmedan ryssarna tömde magasin efter magasin i ansiktet på honom – så kunde jag inte annat än drabbas av medlidande.

Smoke 'em if you got 'em.

Ändå är den förhatliga styrspaken bara en parentes om man skall försöka ringa in den skada konsolerna åsamkat spelvärlden som helhet. Spel brukade handla om att släppas ned i en värld, och sedan var det upp till spelaren att göra vad hon ville inom dess ramar. Ibland kunde detta innebära saker som spelutvecklarna inte tänkt på. I Thief-serien finns det människor som staplat lådor på varandra för att klättra upp på till synes ouppnåeliga klocktorn. I Deus Ex har jag själv – just for the fuck it – burit med mig en kruka från spelets första bana till dess sista. Det är sådana till synes triviala detaljer som ger spel medborgarrätt i gaminghistorien. Spel som är sandlådor, en öppen arena, och sedan är det upp till spelaren att tänka fritt. Åtminstone är det så spel borde vara, i den bästa av världar.

Om jag skulle försöka plocka upp en kruka i ett konsolspel skulle jag för det första inte lyckas centrera krukjäveln på skärmen eftersom styrspaken är gjord för racing-, fighting- eller Super Mario-spel och inte lämpar sig för andra sorters kreativa upptåg. För det andra skulle krukan troligtvis inte ens vara ruckbar. Men – förutsatt att den var det – så hade jag förmodligen bara behövt trycka på en knapp och sedan få ta del av en film där jag på behörigt avstånd får se min spelkaraktär beskäftigt bära krukan genom spelet. Varför vill inte konsolspelare spela sina egna spel? Varför vill de att spel skall vara interaktiva filmer?

Konsoler har ju funnits i evigheter, men tills för några år sedan fanns det ändå en skarp gräns mellan PC- och konsolspel. Dessvärre har den gränsen inte bara tunnats ut, utan dessutom har konsolerna gjort intrång i dataspelens värld, vilket innebär att de flesta spel släpps till konsol först, varefter en portad version kommer eftersläpande till PC när luften har gått ur speltiteln. Och det som då möter oss är en horribel konsolifierad variant av det som om rättvisa fanns i världen hade kunnat bli en minnesvärd speltitel.

Lyckliga tider... eller?

Inom kort kommer Deus Ex: Human Revolution, det tredje spelet i Deus Ex-serien. Jag hade stora förhoppningar. Sedan får jag se en gameplaytrailer där spelaren smyger upp på en vakt för att ta honom av daga. Och vad händer? En knapptryckning, och vi får se en film där protagonisten skjuter ut en stor dolk ur sin handled och pålerar vakten genom strupen. En tjusigt renderad liten uppvisning där någon på skärmen dödar någon; ett förlopp som inte har någonting alls med mig som spelare att göra. Det är konsolifieringen av spelvärlden i sitt esse. Ett stolpigt styrspaksspringande mellan interaktiva filmer. Jag vill ju för fan ha rätten att döda mina egna vakter! Fast min PS3-kamrat blir säkerligen förtjust.

~ Gustav Borsgård, författare och Deus Ex-nörd. Skriver på bloggen Kryddhyllan.

Om Nordman och sanningen bakom mig själv

2011-05-03T23:48:00.000+02:00

Jag är lite full just nu så ni får ursäkta om detta inlägg håller halvdan kvalité.

Mina tankar har varit tunga de senaste dagarna. De har fyllts upp av visioner om framtiden och vad som komma skall för mig som människa samt frågor om vem jag är, vad jag vill och vad jag gör. Med lätt förvirring har mina tankar flödat för att ge mig förståelse.

Sanningen är den att jag inte vet vad framtiden har att bjuda. Jag drömmer om framgång och erkännande, så som många andra. Samtidigt påminns jag varje dag om att jag endast är en människa bland många och att mina idéer och tankar är lika unika som en cola-flaska bland alla andra. På något sätt har jag, den man som sett sig själv som unik i en värld där blasé är status quo, hamnat i en existentiell kris av mildare karaktär. Jag vet inte vad jag är, vad jag är kapabel till och vad jag egentligen vill.

För dessa tillfällen brukar jag vända mig till källor som många gånger tidigare givit mig trygghet. En av dessa är Nordman, vars musik och texter alltid ger mig ett lugn och en känsla av visdom som överträffar nästan allt annat. Håkan Hemlins och Mats Westins musik har så länge jag kan minnas varit en ledstjärna i mitt liv. Det gör mig ledsen att Håkan uppenbarligen drabbats av vidare personliga problem, som mest troligt är knarkrelaterade, vars effekter tvingat Nordman att ännu en gång ta ett uppehåll. Jag minns hur jag förra året fick möjligheten att bevittna en av deras konserter vilket var den andra för mig sedan 90-talet. Ett band som givit mig sådan inspiration och kraft i mina personliga strider, vars värv jag enbart fått uppleva live två gånger i hela mitt liv... Det var stort. Men den försenades kraftigt av ursäkten att en basgitarr hade gått sönder. Senare fick jag höra att Håkan varit för hög för att kunna ställa sig upp på scen. Det är tragiskt att höra hur ens barndomsidol fortfarande inte kan få lugn och ro i sitt eget liv. Efter konserten stod jag och en kompis i kö för att få autograf, men eftersom att vi var snälla nog att släppa förbi en rullstolsburen så hann de dra innan vi fick den eftertraktade personkontakten och autografen. Sådant är livet.

Nordman är unik i det avseende att dess texter är nästintill profetiska av sin natur med en sådan öppenhet att man kan tolka dem för att göra dem till sina egna samtidigt som de innehåller vackra poetiska avsnitt som lika gärna kunde vara hämtat ur ens egen situation. Mitt favoritcitat är fortfarande följande, från låten "Fick jag leva igen":

Om du ser mig i ögonen, så ser du bara skärvorna av sanningen
En strimma hopp i en dåres blick och bönen om den värme han aldrig fick

Jag kopplar det till det känslomässiga handikapp jag utvecklade under min tid i grundskolan efter tolv år av kontinuerliga psykologiska trakasserier. Nordman blev däri ett stöd i en av mina mörkaste och allvarligaste tider. Där alla andra stod utan råd fann jag trygghet i att andra hade det tungt och att jag därmed inte var ensam.

Jag må leva i en ganska icke problematisk tillvaro enligt åskådarna av mitt liv men jag har varit med om mer än många tror eller jag ens själv kan förstå. Det manifesterar sig i ett obehag och en orkeslöshet som endast kan botas med alkohol och andra substanser som dövar sinnet. Jag röker mer tobak än jag vill erkänna och vågar inte ens säga det till mina morföräldrar då jag vill förskona dem från vetskapen. Jag skäms för mina svagheter och spottar mentalt på andra som är lika svaga samtidigt som jag inte är bättre själv. Jag är en människa och tar gärna till mig det som försvar mot det jag egentligen vill vara.

Ofta skämtar jag om att jag har det bra ekonomiskt och skämtar gärna om hur fattig en av mina vänner är. Samtidigt glömmer man snabbt att dessa pengar finns där eftersom att min pappa dog i sjukdom. Det är liksom mina tolv år av mobbning ett öppet sår som jag inte petar i särskilt ofta. Men det hemsöker mig i mina drömmar där jag ser saker som hänt och människor som inte längre finns i mitt liv, på gott och ont. Därför dövar jag min smärta på de sätt jag kan.

Jag vill så mycket mer men gör det jag kan. Ibland tänker jag att det vore bättre att vara korkad för då skulle man inte se hur samhället förtär sig själv och hur människor far illa bara för att de är för snälla för att säga ifrån. Många har sagt att jag kommer att bli något stort när jag växer upp men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag kan leva upp till det. Vissa dagar känns det bättre medan andra dagar är fyllda av förnekelse. Det är då jag sitter hemma och spelar datorspel tills min hjärna är helt bortdomnad och min hals är sönderrökt av tobak. Dessa dagar må vara få i det stora hela men de finns ändå där som ett mörkt moln precis bortom vad ögonen kan se.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men det kändes som att det måste komma ut. Kanske önskar jag mig lite förståelse från de som står mig nära. Kanske önskar jag bara att jag kunde sprida Nordman till fler människor och kanske få chansen att en dag träffa mina idoler i dess storhet. Kanske vill jag bara sjunga och vara en vandrande bohem som ligger under en ek och röker pipa i ett lätt berusat tillstånd.

Men låt oss möta verkligheten: Det är fan inte så lätt som man önskar att det vore.

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #4 Clive Barker's Undying

2011-04-19T17:30:00.006+02:00

Något som få känner till med mig är att jag har en ganska stor fascination för skräckspel. Inte på så vis att jag söker upp och spelar varenda skräckspel jag kan utan mer att jag gillar dynamiken bakom att skapa en skräckinjagande miljö, story och spelstil. Det är samma principer som ligger till grund för bra skräcklitteratur och skräckfilm med en avgörande skillnad: Du är med som spelare och deltar i scenariot. Som ni kanske förstår så gör detta mycket för att skräcken ska bli mer påtaglig.

Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.

Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.

Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.

En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.

Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?

JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #3 Sacrifice

2011-03-31T21:16:00.008+02:00

Tiden är kommen att presentera ett av mina favoritstrategispel genom tiderna. Kanske är det också spelet på den här listan som fått absolut minst uppmärksamhet och berömmelse jämfört med spelkvalitén. Spelet heter Sacrifice och släpptes år 2000 av Shiny Entertainment.

Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.

Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.

Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!

Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #2 Thief 2: The Metal Age

2011-03-30T13:24:00.010+02:00

Medan mina kamrater slaktade terrorister och anti-terrorister i ett evigt kretslopp smög jag genom skuggorna, ficktjuvade guld från förbipasserande och klubbade ner vakter bakifrån i ett spel som fortfarande saknar sin like om vi bortser från uppföljaren, som visserligen var mycket kortare och enklare. Thief-serien i dess helhet förtjänar att prisas till höjderna för skapandet av en helt egen spelgenre som speltidningar och recensenter döpt till First-Person-Sneaker men det är främst Thief 2 som upptagit min tid. Exakt hur jag kom över spelet i första början är svårt att säga men jag hade sett "Thief 1: The Dark Project" in action hemma hos min gode vän Benny någon gång mellan 1999-2001. När jag väl själv fick möjligheten att styra mästertjuven Garrett blev det sjukt många timmar i kontoret med dämpad belysning för att fullständigt kunna leva sig in i den värld som Thief 2 gör ett utmärkt jobb i att ge liv till.

Spelet utspelar sig i en fiktiv värld som bäst kan beskrivas som en steampunkfantasy-fusion. Huvudsakligen befinner man sig i en stor medeltidsstad som endast går under namnet "The City" där tre olika faktioner slåss om makten. De man får se mest av är the Mechanists, som är en sekt bildad utifrån stadens stora religiösa faktion the Hammerites som dyrkar the Builder, skaparen av världen. Denna faktion liknar den katolskt kristna kyrkan till stilen med tydliga militaristiska drag och en fascination för teknologi med ångmaskiner som främsta vapen. Den andra huvudfaktionen är the Pagans, som dyrkar the Gypsy Lord, en naturentitet. I huvudtaget påminner de om den keltiska naturreligionen med magi som inriktning. Sist men inte minst finns faktionen the Keepers vars uppdrag är att i hemlighet skriva och uttyda en magisk profetia och se till att världen hålls i balans. De är en hemlig orden av lärda personer med magiska förmågor som är huvudpersonen Garretts främsta allierade, trots att han avskyr dem innerligt.

Spelstilen är storydriven och strömlinjeformad i sättet man förs från uppdrag till uppdrag där man gör allt ifrån att bryta sig in i en bank till att försöka utpressa stadens vaktkapten samt uppdaga den stora konspiration som hotar hela stadens existens. Man spelar som mästertjuven Garrett, en väldigt färgstark karaktär som egentligen bara vill bli lämnad ifred för att ägna sig åt sitt yrke men istället blir indragen i konflikten mellan stadens faktioner. Ur ett förstapersons-perspektiv får man sedan erfara ett gigantiskt äventyr med hög svårighetsgrad. Då Garrett inte är en hejare på att slåss så får han ta till andra medel, som att smyga genom skuggorna och avfyra en pil i nacken på en ovetande vakt eller släcka facklorna i korridoren med magiska vattenpilar för att kunna smyga sig igenom obemärkt. Svårighetsgraden på uppdragen varierar i grunden men går att justera för varje enskilt uppdrag mellan tre olika nivåer vilket ger ett omspelsvärde av hög grad. Samtidigt så finns det få saker som är mer tillfredställande än att utföra ett uppdrag perfekt utan att en enda vakt upptäckt en. Beroende på hur mycket pengar/värdeföremål man tjuvar till sig genom uppdragen har man också olika mängd finanser att spendera på utrustning inför varje uppdrag.

Det här är ett spel som lever på känsla. Grafiken var lite föråldrad redan då det släpptes vilket kan få en del nya spelare att vända sina ögon åt andra håll men den känsla som spelet lyckas skapa genom välgjorda mellansekvenser, spännande uppdrag och en gripande story är oslagbar. Att spelet sedan är väldigt långt med god kvalité genom hela är ytterligare ett plus. Men mest imponerande är fortfarande idag den höga kvalitén på ljudet. Man kan höra varenda steg på stengolvet med sådan klarhet att man kan avgöra varifrån det kommer även utan surround-sound högtalare och att vara uppmärksam på ljud i spelet är ett av de bästa knepen för att hålla sig vid liv. Känslan av att precis undkomma en vakt för att man lyckades höra att han började traska runt hörnet är högst adrenalingivande.

Det är omöjligt att ge det här spelet rättvisa med endast screenshots och lite text. Istället så måste det helt enkelt spelas. Högsta poäng på gameplay, story och ljud medan grafiken halkar efter något. Ett problem är att drivern för spelets filmfrekvenser brukar fuckas upp ibland så att man missar de utmärka sekvenserna men de går att se direkt från CD:n med mediaplayer. Dessutom kan det bli lite smådrygt i uppdrag där man inte får döda vakterna, men det är också en del av utmaningen. Ge Thief 2: The Metal Age en chans. Sedan kan du avnjuta uppföljarna. Thief IV är just nu under utveckling och bör släppas sent i år eller nästa år!

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #1 Deus Ex

2011-03-29T12:59:00.006+02:00

Jag tänkte ta en liten paus i det politiska skrivandet och istället ta tillfället i akt att skriva om ett av mina favoritintressen: Datorspel. Vansinnigt många timmar har jag lagt ner på denna hobby och det är mitt främsta sätt att slappna av och koppla bort vardagens bekymmer. Min mor har oroats många gånger över årens lopp att jag ska ha gått och blivit beroende men det har (nästintill) alltid varit under kontroll.

Spel är en av den moderna tidens stora under som bara fortsätter att öka i omfång och bli mer och mer avancerade. Andelen spelare ökar likaså och numera är det inte bara finniga tonårskillar som ägnar sin tid åt att slakta monster, bygga digitala städer, dra ut på storskaliga äventyr och rädda världen om och om igen. Många är vi av 80-talisterna som spenderat majoriteten av vår fritid under vår ungdom med att spela spel som galningar. Samtidigt har jag märkt att det är många som snöade fast sig under många år i ett antal populära spel varav det värsta av dem, i min mening, var Counterstrike med Diablo 2 som följeslagare. Även Starcraft och Warcraft 3 har varit stora tidstjuvar för mina spelkamrater. Just på grund av att de nördade ner sig i dessa spel under så många år missade de fullständigt att spela några av vår tids största spel. Vissa hörde de talas om i förbifarten medan de övade headshots eller så hann de bara med att småpröva ett demo från någon speltidning. Idag märker jag att jag har långt vidare erfarenhet av spelmarknadens mångsidighet än många av mina LAN-kumpaner.

Inget ont mot de utmärkta spel som jag nämnt men jag ser ett behov av att sprida lite av den spelglädje som jag fått erfara till de som gått miste om de fantastiska spel jag tänkte skriva om. Därför börjar jag härmed en artikelserie där jag ska försöka gräva fram och presentera tjugo spel som jag upplever att folk i min närhet inte känner till samtidigt som de enligt mig är några av det sena 90-talets och det tidiga 2000-talets bästa spel. Därmed blir det lite retro-stämpel på det hela, som ni läsare förstår. Först ut på banan är ett spel som utnämndes till årets spel 2000 av massor av speltidningar och mässor men samtidigt tycks ha gått förlorat för gemene man i mitt umgänge: Deus Ex.

Någon gång kring år 2000 läste jag en tidning som hette Incite PC Games som då hade ett stort uppslag om ett nytt hett spel på marknaden som gick under namnet Deus Ex. Med tidningen följde en demo-skiva som hade, ett för den tiden, gigantiskt demo på spelet vilket inkluderade hela början av spelet samt två-tre uppdrag till. Min mammas gamla dator med 733mhz prestanda fick kämpa ordentligt för att driva det här mästerverket till spel. Men det var värt varenda sekund av lagg. För att illustrera hur mycket jag gillade spelet så kan jag erkänna att jag programmerade om mammas Windows 98 för att visa en Deus Ex logo vid inloggningen av datorn istället för den vanliga Windows-loggan.

Man sätts i rollen som J.C. Denton, en stenhård agent som precis examinerats från akademin. Det som gör en unik är att man är den andra agenten i världen som injicerats med nanorobotar, en teknologi som gör att man kan få ett antal olika "superkrafter" under spelets gång med allt ifrån extrem styrka till möjligheten att bli osynlig under perioder eller att kunna scanna fiender för att få ut mer information. Det utspelar sig i en mörk framtidsvision av vår värld ca 50 år i framtiden som slits sönder av konflikter och recession med en stor pandemi av digerdödskaraktär som hotar mänskligheten. Målande nog utspelar sig första uppdraget på Liberty Island där terrorister tagit över Frihetsgudinnan och det blir ditt jobb att gå in och tillfångata terroristernas ledare. Hur du går till väga är upp till dig.

Spelet är en blandning mellan FPS och rollspel som fokuserar sig på att ge spelaren så stor frihet som möjligt i valet av hur man genomför uppdrag. Det finns ett utmärkt inventorysystem som begränsar hur många och hur stora saker du kan bära på dig men man kan interagera med en stor del av miljön, vilket var revolutionerande för ett spel på den tiden. Vapen som man besitter kan uppgraderas med olika addon-packs vilket gör att man kan specialisera sig ordentligt. Ett skill-system gör att man kan träna sin agent att vara bra på olika saker med allt ifrån att hacka datorer till att vara duktig på sprängmedel eller säkerhetsutrustning. Experience för att förbättra skills får man utifrån att göra uppdrag samt upptäcka världen och dess hemligheter. Utöver detta har man nano-teknologisystemet som man själv får bygga upp under spelets gång genom att göra olika val där man installerar och uppgraderar olika robotsystem. Allt som allt bjuder spelet på en oerhörd mängd val som formar spelupplevelsen efter ens egna önskningar. Därmed får spelet toppbetyg ur ett gameplay-perspektiv med stora möjligheter att spela om spelet med en helt ny spelstil.

Men det är inte gameplayen som först och främst gör att jag älskar detta spel. Istället är det storylinen som lockar mig. Spelet har en grymt välutvecklad story som inkluderar en massiv mängd information i form av böcker, artiklar, email i datorer m.m. Utvecklarna har valt att spela på en mörk framtidsvision med gott om konspirationsmaterial och sett till att karaktärerna har väldigt välutvecklade personligheter som man kan anknyta till. Utan att avslöja något kan jag säga att storyn tar många, många vändningar innan man kommit till det episka slutet. Rekommenderat är att spela igenom spelet minst två-tre gånger för att verkligen upptäcka allt.

Musiken i spelet är också något som förtjänar att omskrivas. Jag tycker att den är så bra att jag faktiskt sett till att rippa den från spelet och lägga in den på min mp3-spelare. Senast idag på bussen lyssnade jag på den en sväng. Den har en väldigt gripande högteknologisk och dramatisk känsla som precis fångar känslan man får i spelet med en intellektuell skärpa. Jag kan även rekommendera den starkt för att plugga till!

Är det då värt att spela Deus Ex idag? Har det åldrats med värdighet? Enligt mig så är svaret ett stort och självklart JA. Det finns att köpa på Steam för en mindre summa. Se bara till att inte köpa Deus Ex 2, då det var ett riktigt uselt försök att skapa en uppföljare som inte alls höll måttet. Spela istället ettan och dröm er bort till en märklig framtid där allt inte är som det först verkar vara. En trea i serien är just nu i slutet av utvecklingen och kommer släppas detta år men jag rekommenderar starkt att spela detta första mästerverk innan ni sätter er ner med det nya. Förhoppningsvis kommer det att imponera er lika mycket som det imponerade mig.

SSU tar ställning mot nickelgruva (Västerbotten)

2011-03-29T09:05:00.004+02:00

En bit av uttalandet publicerades i VK och står att finna här. Hela uttalandet lyder dock följande:

SSU Västerbotten valde på sin distriktsårskonferens att bifalla en motion som tar ställning mot etableringen av en nickelgruva i Rönnbäck utanför Tärnaby. Anledningarna till detta är många men det är först och främst miljöfrågan som bär mest tyngd. Västerbottens län är det hårdast drabbade länet av miljöförstöring utifrån läckage av tungmetaller från gamla och nya gruvor. Trots att bolag garanterat att de nationella riktlinjerna kring avfall ska följas så förekommer ett omfattande fusk vars skadeverkningar hela länet får lida av. Tanken är nu att man ska förlägga en nickelgruva vars avfall ska dumpas rakt ner i Umeåälvens flöde genom Voitjajaure fjällsjö. Detta kommer inte bara att förstöra fisket i fjällsjön utan även att utgöra risker för att hela Umeåälven drabbas av utsläpp från gruvan vars konsekvenser skulle vara förödande. Det är SSU Västerbottens bestämda åsikt att riskerna med detta projekt är mycket större än de ekonomiska vinster som skulle alstras.

- Vi ser att de ekonomiska vinsterna inte heller skulle gå till bygden i en acceptabel utsträckning då man planerar att tvångsinlösa mark och ge vad som endast kan tolkas som trettio silverpenningar till folket medan bolaget tjänar guld i drivor, säger Simon Edvinsson, distriktsstyrelseledamot i SSU Västerbotten.

Det finns ett lokalt organiserat motstånd mot etableringen och Facebookgruppen uppmäter idag en skara på drygt 500 medlemmar, en imponerande siffra med tanke på dalens glesa befolkning. Samtidigt förhandlar bolaget IGE Nordic i stor utsträckning endast med Vapsten sameby och politikerna i Storuman, vilket lämnar majoriteten av befolkningen helt utanför beslutandeprocessen. Större delen av befolkningen har samiska rötter men äger inte renar vilket gör det möjligt för bolaget att förhandla fram ett avtal med samebyn som kringgår lokalbefolkningen.

- Som icke renägande same med djupa släktrötter i Voitjabygden tycker jag att det är skamligt hur man från bolagets sida behandlar och tänker behandla befolkningen. Man tänker helt enkelt dra dit, ta resurserna och lämna dalen i spillror. Det är fullständigt oacceptabelt, menar motionären Oscar Pettersson.

Det finns ingen tvekan om att glesbygden i inlandet behöver goda investeringar och nya projekt för att kunna leva även i framtiden men SSU Västerbotten menar att det finns bättre lösningar på inlandets problem än att exploatera sönder miljön och hota det rika kulturarvet som Voitjajaure fjällbygd utgör. Skulle man låta gruvprojektet gå igenom med sina planer skulle fjälldalen vara förstörd i en sådan utsträckning att det är tveksamt om folk i framtiden skulle vilja bo i området eller att turistnäringen skulle vilja använda sig av det. Detta vore inte minst förödande för landets gemensamma samiska kulturarv utan även för framtida tillväxt i regionen. Dalen har dessutom redan drabbats hårt av Vattenfalls dämning av Ajaureforsen på 60-talet som fortfarande idag har negativa effekter på fisket.

- Det finns en skillnad mellan att bruka och att exploatera marken och i det här fallet är det klart och tydligt vilken väg man vill gå. Därför måste vi sätta ett stopp för processen innan det är för sent, säger motionären Oscar Pettersson.

Den sociala skolan

2011-02-11T17:04:00.001+01:00

Mitt inlägg i senaste Tvärdrag, om den sociala skolan.

När ordet ”skolpolitik” yttras förs tankarna först och främst inte till socialdemokratin. Den förs istället till Folkpartiet och den auktoritära modellen som får ett allt starkare fäste inom alla politiska läger. SAPs skolpolitik har misslyckats på flera områden och det politiska reformarbetet har, som i många andra fall, dragits till ett tandlöst försvarande av redan etablerade system. Samtidigt vrider högern klockan bakåt till 50-talets skolsystem och kallar det för ”nya reformer”. Vi har all anledning att vara självkritiska och åter tända innovationen och reformens låga.

Favoritämnet i debatten är oftast betygsystemet och dess utformning trots att det egentligen är en oerhört trivial del av skolans utformning. Att elever inte klarar av skolans målsättningar beror knappast på betygsystemets utformning. Istället har det att göra med kapitalismens stegrande press på dagens barn och unga som resulterar i ett outhärdligt socialt klimat i skolan.

Allt i samhället ska gå snabbare, göras billigare och effektiviseras in i minsta detalj. Informationsflödet är massivt och konsumtionshetsen etsar sig fast i allt yngre åldrar. En bi-effekt av en värld som handlar om ständigt ökad tillväxt och konsumtion är att barn inte får vara barn längre i samma utsträckning som under majoriteten av 1900-talet. Istället ska de allt tidigare transformeras till ungdomar och kanske än viktigare: Konsumenter. Detta leder i sin tur obönhörligt till en allt otryggare tillvaro för barn och unga som inte bara tvingas växa upp snabbare utan även ställs inför stegrande krav från det kapitalistiska maskineriet. Högerns skolpolitik är en spegling av detta som först och främst ser till effektivisering och akademiska prestationer samtidigt som de ställer sig blinda inför de massiva sociala problem som skolan måste hantera i spåren av kapitalismen.

Mobbning löper amok i dagens skolor, över 60 000 svenska ungdomar går på antidepressiv medicin och psykisk ohälsa bland unga har ökat lavinartat de senaste 30 åren. Rapporter om självskadebeteende, ätstörningar och våldsamt beteende bland ungdomar haglar i media. För att göra det lite tydligare: Barn dör i vårat skolsystem för att det sociala klimatet är oacceptabelt. Många andra blir skadade för resten av livet. Häri ligger de egentliga problemen.

Därför skulle jag som socialdemokrat vilja se att SAP formar en ny skolpolitisk vision under parollen ”den sociala skolan”. Fokuset måste lyftas från att ensidigt prioritera de akademiska målsättningarna till att jobba mer med de sociala frågorna. Klart och tydligt är att man kan höja de sociala frågornas status i skolan utan att akademiska prestationer åsidosätts, speciellt med tanke på att den sociala miljöns förbättring nästan alltid kommer med förbättrade akademiska resultat.

Först på dagordningen måste vara att en gång för alla tackla mobbningsfrågan. Detta bör ske nationellt genom tre insatser: Införandet av det obligatoriska ämnet Livskunskap i grundskolan, anställning av personal som specifikt arbetar med skolors sociala klimat samt utarbetandet av ett mätningssystem för att kunna betygsätta skolors sociala framsteg.

Genom livskunskap skulle eleverna ges möjlighet att reflektera över människosyn, hälsa, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kulturkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer, samt existentiella och etiska frågor. Detta skulle ge dem en möjlighet att utvecklas som människor och få en ökad förståelse för sig själv och sina medmänniskor och därmed också förstå varför mobbning är så lätt att utöva och bli drabbad av samtidigt som det är oerhört allvarligt. På lång sikt skulle Livskunskap kunna stärka alla ungdomar och skapa en trygghet i skolan som aldrig tidigare funnits där vilket skulle få goda effekter på samhället som helhet.

I sin överarbetade position med ett överflöd av arbetsuppgifter är lärare under ett sådant tryck att de omöjligen kan göra allt som läggs på deras axlar. Inte heller skolhälsovården har styrkan att hantera de sociala målsättningarna i skolan. I detta läge är det inte konstigt att man inte når de sociala målen. Därför måste ny personal tillföras som specifikt har i uppgift att jobba med det sociala klimatet i kommunens skolor. Dessa bör vara kvalificerade att kontinuerligt observera och analysera kommunens skolor och i samarbete med skolans ordinarie personal kunna föreslå och arbeta med förbättringar som kan förbättra situationen. Därmed skapas ett nytt lager av skolpersonal som kan avlasta bördan från nuvarande personalgrupper samtidigt som det hela blir lokalt förankrat.

Idag går det att mäta akademiska resultat för skolor genom att statistiskföra elevers utgångsbetyg. Däremot finns det inget vedertaget sätt att mäta skolors framsteg gällande att socialt utveckla eleverna. Detta gör att en skola visserligen kan lyckas klara av akademiska målsättningar samtidigt som de kommer undan med att eleverna tar examen med grava psykologiska problem. Dessa problem är inte helt och hållet skolans fel men det är definitivt inom skolans ansvarsområde och inom det offentliga intresset. Kan en skola inte sörja för sina elevers väl och ve på ett acceptabelt sätt bör de stå till svars för detta misslyckande. Genom att kunna betygsätta skolor på samma sätt som man gör med de akademiska skulle man även kunna sätta press på skolor att jobba hårdare med de sociala målsättningarna och därmed öka statusen på de sociala frågorna.

Dessa målsättningar är en början för en ny gryning av socialdemokratisk skolpolitik. Det är dessutom en kollektiv investering som skulle ge samhället stora ekonomiska vinningar. Skulle ungdomars psykiska välmående och sociala situation förbättras så skulle vi garanterat se positiva effekter övriga samhällsproblem. Ett socialdemokratiskt parti måste ha en social skolpolitik – Nu är tiden inne att skaffa det!

LO - sparka SAP i arslet nu innan det är för sent!

2010-12-16T18:12:00.002+01:00

Kopplingen mellan facket och SAP har försvagats successivt de senaste 20 åren. I den politiska krisens skugga står det många ivriga agitatorer och ropar "Nu är det dags för LO att klippa banden med S!". Trots att detta vore fullständigt vanvettigt ur ett välfärdsvetenskaplig perspektiv så verkar det vara många som lystrar till detta. Tillåt mig att lyfta fram två citat.

"Socialdemokrati och fackföreningsrörelse har var för sig och gemensamt varit huvudfaktorer i skapandet av det samhälle, där frihet och medborgerliga rättigheter är gemene mans oförytterliga egendom." ~ Gustav Möller,erkänd svensk socialdemokratisk pionjär som var mest aktiv under 1930-talet.

"En stark allians mellan de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet är den viktigaste tillskyndaren inte bara av en generös välfärdsstat, utan också av en välfärdsstat med en stark, universalistisk, medborgarbaserad, solidarisk omfördelande och service-orienterad karaktär." ~ Evelyne Huber & John Stephens, politiskt neutrala amerikanska sociologer.

För att fortsätta bygget på välfärdsstaten måste bandet mellan LO och SAP stärkas. Detta måste gå ut på ett gemensamt närmande. Men först måste nog LO sparka SAP i arslet för att partiet betett sig som det gjort på senare tid.

Voltaire och Sverigedemokraterna

2010-10-07T18:44:00.003+02:00

Jag är bara tvungen att sprida det här vidare, då det är så klockrent.

"Det verkar populärt att citera Voltaire nu under proteststormen mot SD-väljarna ("Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”) som ett sätt att gjuta olja på vågorna. Problemet är att Voltaire aldrig uttalat detta (det är en felaktig parafras från hans Traktat om Toleransen) utan istället skrev ungefär ”Tänk själv och låt andra njuta samma privilegium” - en mycket mer komplex och ambivalent princip. Voltaire själv skulle aldrig ställt sig bakom en så filosofiskt grundidé som den förstnämnda.

Problemet med detta moraliska imperativ är nämligen att man helt bortser från en dimension - om du framför dina åsikter får du också ta de sociala konsekvenserna av det. Ingenstans finns någon rimlighet i tanken att alla åsikter ska bemötas med samma fåraktiga Kristian Luuk-leende eller att kontroversiella politiska uttalanden ska passera som om det handlade om vilka banala preferenser som helst. Om du framför din åsikt får du räkna med att andra reagerar, vilket kommer att påverka dina relationer och ditt anseende.

Principer om yttrandefrihet och åsiktsfrihet är centrala i försvaret av demokratin. Samtidigt är det som historien visat en fullständigt demokratisk process att rösta bort demokratin, vilket är systemets stora svaghet. Parallellt med försvarandet av de viktiga principerna på en övergripande nivå måste man därför också på en personlig nivå ta ställning. Ytterst få har hävdat att SD som parti ska förbjudas eller valet ogiltigförklaras. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet överlever i nuläget med andra ord utan att någon behöver offra sitt liv för Jimmie. Däremot tänker jag på ett personligt plan se till att det kostar att företräda en åsikt som till exempel innebär att min flickvän inte får leva hos mig i Sverige. Du kommer inte att vara min vän utan min fiende. Jag försvarar din rätt att framföra dina åsikter, men jag är beredd att dö för att hindra dem från att bli politisk praktik."

Skrivet av Alexander Graff på Facebook.

Den missförstådda nationalismen och de icke förstående nationalisterna

2010-10-05T16:55:00.005+02:00

Att Sverigedemokraterna fått ta plats i Riksdagen med en hyggligt stor del av platserna är inget separat fenomen som endast går att finna i Sverige. Det är ett faktum att vi talar om en internationell trend i de moderna demokratierna: En våg av extrema högervindar. Vad beror då detta på?
Många ställer sig den frågan och står handfallna inför det växande hotet mot demokratin. Men tillåt mig att vända på det hela en sväng: uppenbarligen finns det en stor del av befolkningen som tilltalas av det budskap som dessa nationalistiska och främlingsfientliga rörelser för ut. Då den senaste delen av min universitetsutbildning innefattade den historiska bakgrunden för den klassiska nationalismen har jag funderat en hel del på detta faktum. Vad är det som den moderna västvärlden saknar som ger upphov till att nationalismens krafter växer?

Svaret tror jag står att finna redan i romantiken under tidigt 1800-tal. Det var en reaktion på upplysningen (Andra halvan av 1700-talet) som ramade in samhället i vetenskapliga mönster och lösgjorde de andliga banden som gjutit samman människor sedan urminnes tider. Samtidigt tågade den industriella revolutionen in och slet upp de traditionella samhällsformerna allt mer med massiva folkförflyttningar och förändring i hur människorna levde sina liv, specifikt i kapitalismens tecken. Poängen i allt detta är att det uppstod ett hålrum där tidigare traditioner, lokalpatriotism och religion fogat samman människor och givit dem trygghet. I de traditionella samhället hade man inte tvingats möta världen som en ensam individ på samma sätt som det vetenskapliga industrisamhället förutsatte att man skulle göra. Då dessa gamla band brutits så tågade istället en annan faktor in för att ge människor gemenskap: Nationalismen. Detta blev en stjärna att blicka mot gemensamt och nationalromantiken skapade nya myter och traditioner (som t.ex. myterna runt Gustav Wasa och firande av vissa speciella dagar) för att bringa gemensamma ceremonier med funktionen att ena människor psykologiskt genom den andliga upplevelsen av gemenskap.

Vi vet vad som hände med den allt mer upptrappande nationalismen genom världskrigen. Men vad hände sedan?

Det är ett faktum att det moderna samhället rör sig mycket snabbare än någon tidigare samhällsform gjort. Kapitalismen trappar hela tiden upp tempot och individualiseringen vilket leder till ökad otrygghet i takt med att friheten ökar (Jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle). Samtidigt så har vi idag ett samhälle som mer eller mindre helt bygger på vetenskap. Genom att vi därmed har rutat in världen i en mall där allting ska kunna mätas och förklaras så låses människors kreativa element inne då de sållar bort irrationella element från sina tankesätt. Det sker även en s.k. avförtrollning av verkligheten som jag skrev om för drygt ett år sedan. Dessa saker kombinerat innebär att människor blir allt mer otrygga och många har svårt att finna sin egen identitet. Då är den romantiserade bilden av folksjälen ett mycket lättillgängligt medel för att ge sig själv en viss mån av trygghet samtidigt som man kan finna likasinnade och binda starka band till dessa. Även utan direkt kontakt med likasinnade finner man en sorts "andlig" gemenskap genom den psykologiska uppfattningen av att man är en del av något större.

Samtidigt bygger detta på en av kapitalismens grundpelare: Konkurrens. För att kunna etsa ihop en grupp så måste den ha en motpol. Ett "vi- och dom-tänk" uppstår som definitivt har goda effekter på den egna gruppen men samtidigt leder till en allt kraftigare upptrappning gentemot "de andra" och oundvikligen resulterar i konflikter. Därmed frodas främlingsfientliga krafter av ett hårt samhällsklimat där grupper ställs mot varandra. Samtidigt är det som jag poängterat i resten av mitt resonemang inte den enda faktorn till att detta växer fram.

Det vi måste fråga oss just nu är om vi kommer att lösa problemet genom att bespotta dessa krafters företrädare (se SD) och försöka kväva dem genom politisk utmanövrering ELLER om vi bör se till att ge våra samhällsmedborgare ett tryggare samhälle där de inte behöver ta till dessa medel.

Samtidigt måste man poängtera att dessa krafter inte förstår sig på vad det egentligen är som orsakar denna ängslan och känsla av otrygghet. Man söker sig till en romantiserad, konservativ illusion av det tidiga svenska folkhemmet för att värna sig mot de globala krafterna som vill slita sönder de traditioner som skänker trygghet och ro i sinnet och målar upp invandrare som fienden som förstört detta. Det är konservatism utifrån nöd som fullständigt missar måltavlan.

Vi måste dock kunna acceptera att alla människor inte klarar av det här fördömda, rovkapitalistiska, hetsiga, stressiga, traditionslösa, kommersialiserade, publicitetshorande, individualiserade och egoistiska samhälle som vi har idag. Alla kan inte finna sin väg i kapitalismens träsk. Vissa känner av att konceptet "frihet" i dagens form endast är en ihålig struktur som måste fyllas med kontenta. Om inte för vår skull så för kommande generationers skull.

Så nej, det vi ser är egentligen inte en grundstomme av rasism. Det är en desperationens konservatism som utifrån okunskap riktar sin udd mot invandrare. För att motverka dessa krafter krävs mer trygghet i samhället och att vi förmår beskriva verkligheten som människor upplever. Det är där vi besegrar främlingsfientligheten och inte genom att tysta ner den.

Skrivelse till kriskommissionen

2010-10-02T14:29:00.004+02:00

Valresultatet var ett historiskt bakslag för den svenska socialdemokratin. Men man missar något väsentligt om man begränsar analysen till ett kortsiktigt nationellt perspektiv. Detta eftersom den socialdemokratiska tillbakagången är en långsiktig och internationell trend.

Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill.

Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa.

Högervridningen mottogs inte med entusiasm av socialdemokratins gräsrötter. Men även om den kanske var osympatisk så var den hursomhelst nödvändig, sades det. Jämlikhetspolitiken var i sin tur omöjlig. Det fanns tre tunga argument för detta:

1. Den offentliga sektorn var för dyr
2. Den offentliga sektorn hämmade tillväxten
3. Den offentliga sektorn saknade folkligt stöd

Denna argumentation var i bästa fall ett ärligt försök att rädda vad som räddas kunde av jämlikhetspolitik i en tid av nyliberal frammarsch. Men argumentationen var felaktig och har fått rakt motsatt effekt än vad som var tänkt.

Övergivandet av jämlikhetspolitiken har urholkat socialdemokratins förtroende. Den har skapat massarbetslöshet och stora kvalitetsförsämringar på alla välfärdsområden. Och den var inte nödvändig:

1. Den offentliga sektorn var inte dyr. Krisen i Sverige på 90-talet berodde inte, som många då trodde, på en alltför dyr offentlig sektor. En socialdemokratisk välfärdsmodell har visat sig mycket mer effektiv än ett system med privata försäkringslösningar. Vad som däremot är dyrt är den massarbetslöshet som uppstått när det offentliga sparat på personal. Studie på studie har visat att det oftast är dyrare med arbetslöshet än att anställa i den offentliga sektorn

2. Den offentliga sektorn hämmade inte tillväxten. Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.

3. Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd. Forskning om politiska attityder (bl a European Social Survey) visar att det i länder med en socialdemokratisk välfärdsmodell finns ett brett stöd för höga skatter, omfördelande skattepolitik och en stor offentlig sektor. Motståndet till privatiseringar är lika brett i dessa länder

En framgångsrik socialdemokrati måste våga satsa på välfärden. Den måste visa att den försvarar vad majoriteten vill bevara - en generell välfärdsmodell - och visa att högern är motståndare till detta.

Men för detta krävs en tydlig omprövning av den ekonomiska politik som väglett partiet i snart två årtionden. För detta krävs ett slopande av vissa tidigare beslut, särskilt av det s k utgiftstaket. Först då kan man frigöra medel för de investeringar som är nödvändiga för att börja återställa det välfärden förlorade under 90-talet.

Umeå arbetarekommun

Det här är en krigsförklaring

2010-09-28T15:19:00.004+02:00

Kamrater, jag vill ta tillfället i akt att formellt förklara öppet krig mot överklassen och borgerligheten. De tog vårat språk, de tog våra paroller, de tog regeringsmakten och folkhemmet ifrån oss. Nu har de spenderat fyra år med att nedmontera den svenska modellen, trakassera fackföreningsrörelsen och trampa på arbetarrörelsen och i och med söndagens valresultat så har de fått möjlighet att gå fortsatt framåt med sitt nyliberala undergångsprojekt. Detta är en klasskamp - och det är inte vi som vinner.

Nog har de stulit mycket ifrån oss men det finns fortfarande en sak som de aldrig kommer att kunna erövra: Kulturen. Vänsterkulturen är den pelare som står kvar i kampen mot högervindarna. Tyvärr är den i ett skamligt dåligt skick och måste omedelbart rustas upp. Därför presenterar vi nu Det Röda Pillret. Det är ett nätverk vars syfte är att gynna nyproggen dvs. modern vänsterpolitisk musik av alla dess slag. Intresserad av att gå med i kampen? Det är bara att registrera sig på vårat forum eller gå med i gruppen på Facebook.

Ebba Grön sjöng för länge sedan "Vi ska beväpna oss". Nu beväpnar vi oss med våra instrument och slår tillbaka.

Sluta gnälla...

2010-09-21T10:02:00.003+02:00

... och börja organisera, för tusan!

En skammens dag för socialdemokratin och en skammens dag för Sverige och den svenska demokratin. Högervindarna har ökat ytterligare i kraft och vi ser nu ett rasistiskt parti ta plats i Riksdagen. Men det här vet ni redan.

Jag var en av dem "odemokratiska radikaler" som gick ut i måndags och demonstrerade mot högerpolitiken och de högerextrema framgångarna. Inte för att jag motsätter mig resultatet av det svenska folkets demokratiska beslut, utan för att vi har en kraftig vänsteropinion som inte tycker att den form av politik man vill föra i Sverige framöver inte är okej. Speciellt här i Norrland har vi visat att vi inte tycker om vare sig Alliansens nyliberala katastrof eller Sverigedemokraternas människosyn och argument. Likväl som att det är högerns demokratiska rätt att göra det de gör så är det vår demokratiska rätt att demonstrera mot detsamma.

Det kokar i grytan och det är dags att väcka de slumrande krafter som står bakom arbetarrörelsens värden. Om vi inte vill stå ut i fyra år till så måste vi organisera. Vi måste se till att opinionen vänder så kraftigt att missnöjet tvingar högern på knäna. För det enda som kan stå emot Sverigedemokraterna är en solidarisk politik som syftar till att ena landets befolkning istället för att splittra den. Det är en politik där klyftorna minskar och fler jobb tillkommer utan att man skapar en låglönemarknad. En skolpolitik som fokuserar på att elever ska uppmuntras till att utvecklas istället för att tvingas till lydnad. Det är dags för en röd vind att värma upp det allt mer kalla Sverige.

Så låt retoriken slå hårt. Damma av ideologiskt tänkande och förklara för folk vad arbetarrörelsen är. Gå ut på gator och torg och skandera slagord, nya som gamla!

Men viktigast av allt: Säg åt folk att gå med i partiet. Förklara hur viktigt det är. Om den allmänna befolkningen ökar sin politiska kunskap kommer SD att backa och vänstern att växa.

Varför? Ja, för att om människor förstår sig på politik bättre så kommer de även att lättare kunna se igenom högerns rökridåer och illusioner.

UPP TILL KAMP

Demokratins undergång

2010-09-10T13:47:00.004+02:00

Jag har tänkt rätt mycket på senare tid. Det kan bero på att jag varit så förbannat sjuk i två veckor att jag mest suttit ensam och sysslolös, utan att delta i den här fantastiska valrörelsen. Men ämnet jag tänkt på är först och främst jordens framtid. Ett tungt ämne som innehåller oändligt många olika scenarion. Det som jag fastnat mest för är dock Karl Marx tankar kring det kapitalistiska samhällets slutliga undergång.

Sedan jag började studera sociologi så har många portar öppnats för mig som tidigare har varit slutna och fått mig att inse att den där skäggiga gubben antagligen har rätt. Vi går med stadiga steg mot undergången, hur pessimistiskt det än låter. Tillåt mig att utveckla mitt resonemang.

Det kapitalistiska samhället håller på att sluka allt i den här världen. Känslor, personlighet, kultur, demokrati, religion, familjeliv och allt i närheten av dessa saker håller på att kommersialiseras till en nivå som, i mina ögon, obönhörligt kommer att slunga världen in i en ny mörk tidsålder eller helt och hållet förinta människan. Det starkaste beviset på detta är demokratins sönderfall i en värld där pengar (och effektivitetskravet) är en fetisch som kräver allt fler anhängare. Samhället har gått ifrån att vara politiserat och kollektivt till att bli avpolitiserat och individualiserat. Politik som medel till samhällsförändring får mindre och mindre förtroende samtidigt som politik som hobby antagligen är den mest smutskastade verksamheten i samhället. Vem mer får ta lika mycket skit som politiker får?

Alla partier (exklusive MP) har sedan årsskiftet 91-92 tappat en stor del av sin medlemsskara. Allt som allt har antalet medlemmar i politiska partier sjunkit från ca 625 000 årsskiftet 91-92 till 255 500 årsskiftet 09-10. Detta skapar ett stort problem i det representativa demokratiska systemet.
Ni förstår, om medlemsunderlaget minskar så minskar också det interndemokratiska underlaget. Då färre röster uttrycker sin åsikt så delar färre människor på makten vilket gör att ett färre antal individer besitter lika mycket makt som tidigare ett stort antal individer besuttit tillsammans. Kakan är lika stor men det är färre som delar på den. Hänger ni med?
Detta leder i längden till toppstyrning, passivitet och centralisering av debatten vilket i sin tur leder vidare till ytterligare minskning av medlemsskarorna. Färre personer blir dessutom utbildade i politisk kunskap som endast kan införskaffas genom att konkret utöva politik, vilket i sin tur leder till att politik blir svårt att greppa för en majoritet av folket.

Samtidigt som detta sker så förändras samhället mot ett mer individualiserat samhälle (i enlighet med det kapitalistiska samhället) där fokuset ligger på att tänka i individuella termer. Viljan att behandlas som en individ har aldrig varit starkare och tanken med att ansluta sig till ett politiskt parti "där man klumpas ihop med en massa åsikter" är inget som lockar. I denna form av samhälle blir de kollektiva krafterna allt svagare medan de kapitalstyrda krafterna greppar makten. Här kommer media in i bilden som opinionsbildare.

Grundtanken med media var, som jag förstår det, att den skulle förmedla objektiva sanningar i nyheter och sedan ge samhällskritik utifrån vad medborgarna i det demokratiska samhället uttrycker. Detta har sedan medias begynnelse brutits sönder mer och mer. Det bästa exemplet för att illustrera detta är tidningarna i landet. En stor del av dessa ägs av politiska krafter vilket i praktiken ska innebära att ledarsidan är politiskt färgad och resten av tidningen är neutral.
Men detta är inte fallet idag. Istället så färgas stora delar av tidningarna i enlighet med den politiska drivkrafter. Bilder, rubriker och vilka som tillfrågas om att ge kommentarer (kring politiska ärenden), manipuleras och driver en linje som inte är tillfrågad av medborgarna. Istället dikteras delar av sanningen av politiska krafter vilket i sin tur påverkar medborgarnas syn på verkligheten och sanningen. Media har gått ifrån att förmedla opinion till att bilda opinion.

Med dessa två grundbultar i åtanke så är det i sin ordning att granska detta ifrån ett politiskt perspektiv. Vem/vilka gynnas av dessa förhållanden?

När det kommer till medlemssiffror så har högern aldrig varit särskilt beroende av höga medlemstal för att vinna val. Det är trots allt en liten del av befolkningen med stora ekonomiska resurser som vi talar om här. De är inte sällan organiserade på ett sådant sätt att de knappt har någon löpande aktivitet under årens gång (mellan valen) utöver styrelsearbete och viss utbildning. Istället så fokuserar de på att vinna val. Själva grundstommen i detta system är elitistisk och konkurrensbetonad.
Detta skiljer sig kraftigt från folkrörelsetanken som ligger till grund för vänstersidan av politiken. Där satsar man istället på hög gräsrotsaktivism, höga medlemstal och därmed också en brett förankrad interndemokrati. Det blir en kraft som ökar demokratin i samhället samt den allmänna politiska kunskapsnivån. Stort engagemang ersätter stora ekonomiska resurser.

När den allmäna nivån av politiskt engagemang sjunker så gynnas därmed högern. Det är också statistiskt säkerställt att om valdeltagandet sjunker så är det oftast arbetarklassen som ligger på sofforna. De grupper som är högst valdeltagande är höginkomsttagarna samt välorganiserade politiska enklaver som t.ex. nationalsocialisterna. Hur ironiskt det än är så är det just de som traditionellt sett stått emot demokratin som nyttjar den mest.
Därmed kan vi se att högern allmänt gynnas av lågt deltagande i demokratin medan vänstern missgynnas.

Media är samtidigt sjukligt snedvridet. Vi har visserligen SVT och SR som gör sitt bästa för att vara objektiva nyhetsförmedlare. Dessa kallas dock för "sosse-styrda" då de inte förmedlar den sanning som majoriteten av svensk media gör. För talar man om svensk media så talar man om borgerlig media. Av 72 tidningar i Sverige är 13 socialdemokratiskt ägda medan 59 är borgerligt ägda. Av de stora nationella tidningarna är en socialdemokratisk och fem borgerliga. Men sanningen ligger i att borgerligheten har oerhört mycket större ekonomiska resurser att leka med. I en värld där pengar styr så är det inte staten som är demokratins största fiende, utan det är kapitalet. Särintressen från kapitalistiska lobbyorganisationer får mer att säga till om än stora grupper medborgares problem och viljor.

Sanningen är att kapitalet kommer att sluka demokratin om inte en stark och demokratisk arbetarrörelse står emot det. Med facket som motvikt mot svensk näringsliv och en megafon för arbetarnas intressen så kan balansen upprätthållas i det blandekonomiska systemet. Demokratin och den ekonomiska tillväxten kan båda garanteras med ett socialdemokratiskt styre. Kan den verkligen det med ett borgerligt styre?

Ni vet vad jag tycker. Tänk efter själva nu.

Hej då, trevligt att träffas!

2010-08-05T12:42:00.001+02:00

Ensam är stark, den starke är fri.
Framtiden skapas av en fri individ.
Högeralliansen har en klar strategi:
Sverige ska delas i fattig och rik.
Borg och Reinfeldt har bildat ett jobbarparti.
Det är enkelt, säger dom, dom som jobbar är vi,
fast gamla och sjuka kan gott hugga i.
Vi hjälper dom gärna med en glad melodi:

Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att ses.
Men nu måste vi dra,
det är så mycket man ska,
så vi träffas nog inte igen.

Oljan har sinat, bara rester finns kvar.
Det gäller att sno åt sig ifall man vill ha.
Missa' man chansen när den fanns i Irak
får man hålla sig framme i Afghanistan.
Sten Tolgfors har skapat en yrkesarmé,
där folk utan jobb kan få döda för fred.
Skulle någon bli skadad eller nån stryka med
kan familjen förvänta sig raka besked:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Spaniens solkust är inte sig lik:
stränderna flyter av uppsvällda lik.
Det är fattiga svarta som har försökt ta sig hit
till nåt omänskligt jobb i en skitig fabrik.
Men för Nyamko Sabuni är det inget problem
att blattarna håller till i sina egna system.
På Ibiza är det inget man hör eller ser.
Där kan man partaja och skråla i fred:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu jag dra..

Att riva ett folkhem är inte så lätt -
då krävs det mer än hacka och spett.
Man får slita och gno i sitt anletes svett
tills vänstern är krossad och facket är knäckt.
Maud Olofsson är ju så rasande käck,
en svensk Margaret Thatcher med kul dialekt.
Och kärnkraft är numer ett klämmigt projekt,
och ropar någon "Svikare" flinar hon fräckt:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Man ska älska sin nästa som man älskar sig,
bög eller flata eller transsexuell.
Till och med mot konstnärer ska man va snäll,
men det där verkar inte vara Göran Hägglunds modell,
och det tror jag kanske kan bli till besvär
den dan Göran Hägglund står inför Sankte Per
och ser att Alf Svensson inte är där
och hör Pelle och änglarna sjunga så här:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...

Carl Bildt är ju så rasande intelligent,
åtminstone om han får säga det själv.
Och tänk, slaktare Kissinger vill vara hans vän.
Ja, de kanske kan starta ett Vietnamkrig igen.
Men så är det det här med Lundin i Sudan
och aktier i vapen som går till Irak.
Man måste nog vara en sann diplomat
om det enda man har att säga i sak är:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Mats Odell har det enkelt, relativt sett,
att det är till salu om priset är rätt:
skolor, brännvin, tåg, lasarett,
heder och samvete, moral och respekt.
Och Jan Björklund predikar att kunskap är makt,
kunskap om hur man marscherar i takt.
Och om nån står i vägen så får dom spark,
och när han möter Lars Leijonborg hojtar han glatt:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste jag dra...

Och så plötsligt en dag träder människor fram,
de utan titlar, de utan namn,
de utan bonus, de utan bank,
de utan konton i nåt skattefritt land,
De som har betalat sin TV-licens,
de som kan städa sitt alldeles själv.
Nu sjunger dom alla på samma refräng
för Fredrik och alla dom som är med i hans gäng:

Hej då, trevligt att träffas...
Men nu måste vi dra...

Vidriga kommentarer i Littorinaffärens spår

2010-07-10T13:03:00.004+02:00

Jag ska börja med att säga att jag helt ärligt är så cynisk att jag misstänkte att det var någon fars bakom Littorins avgång, utöver det han angav i presskonferensen. För det är allt för ofta så i politiken. Halva sanningen kommer fram medan resten vilar i skuggorna. Det är precis samma sak som när partiledarna står och viftar med statistik som visar att det är just de som har sanningen i sina händer. Halva sanningen.

Men det dyker upp ett flertal intressanta och inte minst viktiga frågor i kölvattnet efter den här skandalen. Den jag tycker är mest intressant är: Hur reagerar folket på detta? Om jag skulle utgå från kommentarerna på Aftonbladets artikel så är det en väldigt splittrad reaktion där det finns både hyllningar och fördömanden. Först och främst är det sexköpsstödjare som hyllar honom och säger att det minsann var bra gjort. Sedan finns det dem som menar "Äh, det var väl inte så illa, titta på Mona".

Ännu en gång visar okunskapen sitt fula tryne och viftar med att sexköp är helt okej och naturligt samt att det inte skapar någon skada alls. Att ingen får lida för att vissa (till stor majoritet män) känner att de måste få knulla något annat än sin hemmafru (som man kedjat fast vid spisen).

Det kanske bara är jag som är hjärntvättad av "PK-vänstern" men jag grundar mina åsikter på vetenskap mer än jag grundar dem på värderingar. Människor som blir beroende av att sälja sin kropp för att tjäna sitt uppehälle mår (i nästintill alla fall) psykiskt dåligt. Tänk dig själv att du misslyckats med din utbildning, inte fått det där drömjobbet och dessutom saknar ekonomiskt stöd från samhället och familjen. I dagens kapitalistiska samhälle är då en av utvägarna att sälja din kropp till män. Dessa män är i alla vuxna åldrar och oftast icke attraktiva. Du ligger helt enkelt där och får ta emot fet, hårig, illaluktande kuk IN I DIG för att kunna leva. Utöver det påverkas din umgängeskrets, då man inte kan vara öppen med att man lever som prostituerad. Inte heller ens familj kan veta om det. Man lever dubbla liv eller i ett isolerat tillstånd. Om man sedan har en hallick så blir det absolut inte bättre.
Synen på sex förändras. Ens libido (sexdrift) sjunker kraftigt för att man tvingas ha så mycket menlöst sex som varken är upphetsande eller känslomässigt givande. Många kan aldrig mer ha ett fungerande och hälsosamt sexliv efter att de slutat med prostitutionen.

Men allt det här är väl helt okej, så länge vi män har möjlighet att få oss ett extra skjut någon gång på kvinnors bekostnad. Eller? För det är uppenbart att den moralen verkar etsa sig fast i många av Aftonbladets manliga läsare. Beklagligt och människovidrigt, tycker jag. Ännu tristare är väl att det finns en helvetes massa sossegubbar som fortfarande tycker att feminismen inte har något med socialdemokratin att göra och kanske t.o.m. tillhör de som kommenterar på det där viset...

Onödiga dumheter

2010-06-30T19:02:00.002+02:00

Får ångest om dagen
Känner knuten i magen
När vi bråkat över MSN
Vill att du kommer hem
Förstår inte vad som är fel
Känner att jag inte är hel
Kanske mitt sätt att straffa mig
För att jag lyckats såra dig

Drömmer om dig på natten
Håller hårt i hatten
När det blåser och vi står fast
Önskar att det ringde till rast
Kanske denna dröm faller
Mitt hjärta får skaka galler
Vad skulle jag göra då
Om det inte skulle gå

Greppar efter ditt mjuka hår
När du kysser bort mina sår
Värme i hjärtat, men ögon som is
Natten lägger resonemanget i dis
Önskar att du ännu en gång vore här
Trots att jag kanske aldrig lär
Hur jag ska vara för att göra dig gott
När resten av livet är så oerhört grått

Kanske mitt sätt att säga förlåt
För jag har redan fallit i gråt
Det finns inget mer att göra
Inget att säga som du måste höra
Ytterligare ett klanteri från en man
Som i framtiden kanske bättre kan
Men just nu väntar jag bara på dig
Hoppas att du kommer tillbaka till mig

Ångestdämpande, prettyplx?

Olof Palme über alles

2010-06-21T22:19:00.002+02:00

Här sitter jag i Grekland och de undrar om Olof Palme är en ikon för mig. Jag vill bara säga att Olof Palme är den starkaste ikon jag har. Han var en ikon t.o.m. för han som heter Hercules här. Jag tror ändå att resten av Sverige lyssnar. Olof Palme är den starkaste ikon vi har. Vive la socialissmus, vive la libertad!

Utmärkt svar på CUFs fackfientliga kampanj

2010-05-20T23:50:00.001+02:00

Går att finna här!

Mycket väl framfört av handelsstudenterna. Jag var själv lite för arg för att gå in på detaljer, men här har alltså jobbet gjorts åt mig!

Åt helvete med individualismen!

2010-05-19T13:19:00.005+02:00

Jag blir bara så ARG. Nej, inte bara arg utan rent ut sagt FÖRBANNAD!
Vad in i helvete håller de på med? Var inte centern en folkrörelse för ett tag sen? Om man har sina rötter i folkrörelsen så vet man att man måste agera KOLLEKTIVT för att få genomslag. Det är endast KOLLEKTIVT som vi enskilda individer kan få rätt gentemot starkare krafter så som marknaden eller staten. Detta innebär att kastar man ut facket ur löneförhandlingsprocessen så står enskilda individer och slåss mot starkare aktörer dvs. arbetsgivarna. Därmed så har man tagit bort den demokratiska motpol som finns gentemot kapitalkrafterna, för facket är i grund och botten den demokratiska plattform som arbetarna använder för att få igenom deras gemensamma vilja. Det är också vad den oerhört framgångsrika svenska modellen bygger på! Så kom fanimej inte och försök prata som sossar och värna om den svenska modellen då ni uppenbarligen stöttar nyliberalismen så kraftigt.

Låt mig göra det väldigt pedagogiskt för er så att ni verkligen förstår vad jag talar om. På en tiogradig skala, där 1 är botten och 10 är toppen så har en vanlig enskild arbetare mellan 1-3 i makt. På samma skala så har en enskild arbetsgivare och kapitalägare 7-10 i makt. Vem kommer att vinna om de kämpar mot varandra i en förhandlingsprocess?
Det är grundläggande matte för er som jag hoppas att ni lär er i skolan.

Jag är trött på att vara diplomatisk. Det ni vill är vare sig vetenskapligt vettigt eller etiskt vettigt. Sen sägs det att man inte ska argumentera med idioter, men det här tåls att dryftas tills ni förstår vad det handlar om.

Har du också kallats "socialistäckel"?

2010-04-11T21:24:00.002+02:00

Jag och en god vän återkom för några timmar sedan till Umeå efter att ha gästat SAP och SSU Norrbottens distriktsårskonferenser. Vi var båda hungriga efter den långa bussturen ner från Piteå och gick runt i stan på jakt efter ett ställe att äta middag. När vi passerar Rådhustorget hänger ett ungdomsgäng (16-19 år gamla, skulle jag gissa) på det ökända Apberget, en liten upphöjd avsats på ena sidan av torget. En av dem, en kille med lite längre svartfärgat hår, står upp och yttrar "Här kommer nå' socialistäckel" då vi, utan att ge dem någon notis, går förbi. Snälla, civiliserade killar som vi är så ignorerar vi dem bara efter ett ögonkast och traskar vidare med deras hånande skratt bakom oss.

Inombords är jag arg för att jag åter igen får ta oförtjänt skit från någon slumpmässig främling för att jag väljer att uttrycka en åsikt: i det här fallet att öppet bära min SSU-knapp på stan. För jag är stolt över att vara medlem i SSU och aktiv inom arbetarrörelsen. Jag är stolt över att vara pacifist och ställa mig bakom alla människors lika värde. Och jag är stolt över att kämpa för en värld med minskad fattigdom och lidande, var än det kan uppstå.
Det är ett ansikte för politikerföraktet och socialisthatet jag möter ute på gatan, personifierat i en medlem av dagens ungdom. De som är övertygade om att det jag står för är något ont och känner ett behov av att uttrycka det. Mina ideal om demokrati, pacifism och jämlikhet spolas bort i en ordspya av fördomar. Det gör mig rädd.

En annan sak som gör mig rädd är när MUF ringer till SSU i tron om att ett slumpmässigt hot om våld mot "borgarsvinet" som sitter som ordförande i MUF, ska vara framprovocerat av SSU eller rent av utfört av SSU. Att de helt seriöst kan tro att en incident på krogen av detta slag är skapat av en sådan otroligt SNÄLL organisation som SSU! Vi som oftast spenderar möten med att mysa, se på film och leka lekar. Att vi rent utav skulle kunna tänka oss att ställa oss bakom ett sådant handlande.
Eller när MUF kallar oss för kommunister och frihetshatare för att vi inte håller med om att det vore okej att legalisera sexköp. Alla dessa uttryck av rädsla, förakt och rent skärt hat gör inte bara oss illa som enskilda individer och organisation, utan det skapar också en grogrund för resten av samhället att agera fientligt mot oss och andra politiskt aktiva. Det slår mot själva roten av demokratin: Människor med en vilja att påverka.

Hur som helst så diskuterade jag händelsen på torget med min kompis senare över lite snabbmat och det mynnade ut i en allmän diskussion om otrygghet och det alltid existerande hotet om våld i vårat samhälle. Är det verkligen så att vi vill ha ett Sverige där man inte ska kunna känna sig trygg när man går hem på en söndagskväll? Eller är det möjligt för oss att agera på ett schysst sätt gemensamt och skapa ett bättre samhälle även om vi har meningsskiljaktigheter?

När jag väl åkte hem med bussen från stan så träffade jag en annan kompis och började prata politik och kvällens händelse. Han var trött och måttligt intresserad, men diskussionen varade hela vägen ut till min hållplats. När jag väl skulle kliva av så petade en gammal dam mig på axeln och sa "God fortsättning. Hoppas det går jättebra med ditt politiska engagemang!" och jag kunde gå resten av biten hem med ett leende på läpparna. Det är sånt som gör att jag ändå känner hopp.

Och ni kan banne mig lita på att jag kommer att fortsätta att bära min SSU-knapp, stolt i kunskapen om vad den faktiskt betyder.

Stoppa högerns angrepp på estetiken!

2010-04-03T13:21:00.002+02:00

Finns det något mer sporrande än ett tomt papper? Man sitter där med penna i hand, redo att börja skapa. Ett tomt papper är som våra drömmars gryning där vi har full möjlighet att projicera våra tankar och känslor. Det är en ikon för de mänskliga möjligheterna att kommunicera, från den första papyrusrullen till det digitala brevet. Från den första känslan, till tanken, överföringen och spridningen.

Men har vi börjat tappa förmågan att fylla alla dessa tomma papper? Jag ser allt fler som, istället för att känna skapandets lycka, känner en krypande ångest inombords då pappret ligger framför dem. Tankar om plikter, stress och krav slår emot deras sinnen och fullständigt lamslår deras skaparglädje. Det som skapas mäts emot hela världens kulturella resurser och man infinner en känsla av betydelselöshet och värdelöshet. Man konkurrerar och funderar över värdet på det man skapar. I det stora hela är man misslyckad och då känns det lika bra att låta pappret ligga orört.

Men då infinner sig en annan form av olycka som skapats av den egna oförmågan att skapa. Man förlorar möjligheten att uttrycka sina innersta känslor så att andra kan förstå sig på dem. Man reduceras således sakta till en kugge i samhällets evigt rullande system som specifierar vem man är och vilka möjligheter man har. Och när då pappret läggs framför en så fyller man det med vad samhället vill att man ska fylla det med.
Vad har då hänt med glädjen?

Fast glädje går inte att mäta i pengar så det kanske inte hör hemma i dagens samhälle. Eller dagens höger-politik.

Alla partier består av halvblinda gamlingar

2010-03-23T13:25:00.005+01:00

Nu är det dags för en god dos verklighetspessimism! Missförstå mig rätt, jag gillar gamlingar ändå.

Det slog mig igår att det inte är så konstigt att ungdomar mår så förbannat dåligt idag. Samhället har utformats på ett sådant sätt att det är ungdomarna som får ta smulorna från de bättre ställdas bord. När de generationer som nu är i medelåldern minskade sitt politiska engagemang lärde sig ungdomsgenerationerna från sina föräldrar att politik inte är särskilt viktigt. Att engagemanget inom politik är indirekt onödigt eftersom att det ändå tycks finnas andra som tar hand om det. Men den silversked som vissa fick åtnjuta har nu blivit en rostig järnspik.

Jag som tillhör 80-talsgenerationerna har fått utstå två finanskriser. Först den som på 90-talet gjorde att många familjer inte ens hade råd att prenumerera på dagstidningen och sedan dagens kris som gör att många från min generation möter långtidsarbetslöshet när vi är klara med våra studier. Och om vi väl tar oss ut så får vi oftast anställningar med dåliga arbetsvillkor och dåliga löner där den låga säkerheten gör att vi inte kan lita på att få stanna kvar längre än på sin höjd några månader. Så vi tvingas flytta från stad till stad på jakt efter ett stabilt jobb. Samtidigt kanske våra föräldrar förlorat sina jobb och inte har möjligheten att ge oss ekonomiskt stöd när det krisar.

I Riksdagen sitter en otroligt liten procentdel personer som kan klassas som ungdomar. Man har helt enkelt misslyckats med att fånga upp yngre personer till politikens korridorer och de som väl kommer in genom någon instans körs oftast slut för att man helt enkelt inte har möjlighet att upprätthålla sitt engagemang som hobbypolitiker. När man blivit myndig och väl fått chansen att väljas in i ex. kommunfullmäktige eller landsting, så är chansen att man kommer att flytta till annan ort för att studera eller söka jobb så stor att det knappt är vettigt att kandidera eftersom att man antagligen inte kommer att kunna göra ett bra arbete.
Det är först när man "stadgat sig" med boende, jobb/studier och känner sig tryggt fast på en ort som man kan sätta sig in i det hela ordentligt och detta sker förstås inte för många förrän de uppnått den värdiga åldern 30+.

Det är inte en tillfällighet att det i nuläget är 60 000 svenska ungdomar som går på antidepressiva medel. Inte heller är det en tillfällighet att det är så många som skär sig, tar droger, super som dårar (redan från tidig ålder) och har en usel självbild. Den kapitalistiska marknadskulturen har med informationssamhället lagt ett otroligt tryck på var enskild ungdom att individualiseras, konsumera och söka sin egen identitet allt intensivare från tidig ålder. Detta i samband med att ungdomar spenderar mindre tid med sina familjer. Tryggheten har sopats undan samtidigt som ensamheten som individualiseringen uppbådar slår allt hårdare. Massor av ungdomar söker fly undan verkligheten genom att sysselsätta sig med den uppsjö av lättillgänglig underhållning som finns tillgänglig i dagens samhälle. Man drunknar i spelberoende, shoppingberoende, drogberoende osv...

En stor del av allt detta tror jag ligger i just det saknade ungdomsperspektivet inom politiken. Man kan inte som fullständigt vuxen helt förstå sig på dagens ungdomar och de villkor de måste tacklas med. Det krävs folk som varit eller är i den situation som råder idag, här och nu. Och för detta måste man göra det lättare för ungdomar att engagera sig. Man måste sprida ordet att politik är något både viktigt och roligt! Den äldre generationen har inte tagit sitt ansvar på det här området. Istället har man girigt hållit fast vid den makt man så självklart erhållit när det saknats nytt blod att pumpas in i systemet.

Kamrater, jag vet att det här inlägget kan tyckas lite bittert, men jag kan inte annat än känna mig som sådan när jag ser all den ondska som gror runt omkring mig och mina vänner. Det ligger något ruttet här nere i åldersskalan som ger upphov till framtidens våldsbrott, missbruk, förstörda familjer, vuxenmobbing samt psykisk och fysisk ohälsa.

Det är inte svårt för mig att ta mig längre i det politiska systemet, men för alla de av mina vänner och bekanta som aldrig varit intresserade måste vi finna medel att engagera dem. Om vi inte lägger in krafttag nu så är det framtiden som får lida ännu mer. Jag är rädd att själva demokratin kan falla samman. Och då är det inte vänstern som gynnas. Det är högern.

Borgerlig frihet VS Socialdemokratisk frihet, del 1

2010-03-22T11:52:00.003+01:00

Borgarna fortsätter att babbla om frihet hit och dit. Enligt dem är statens makt ett hot mot individens frihet. Jag kan förstå denna oro på ett grundläggande plan. Ingen vill väl ha en stat som övervakar och styr dess medborgare? Att borgarna tror att det blir resultatet av ett vänsterstyre är däremot fullständigt oförståligt. Att sjukvård för alla i längden skulle leda till en totalitär stat på något sätt.

Övervakningen är ett faktum i det moderna samhället. Oavsett borgerligt eller socialdemokratiskt styre så kommer övervakningen att vara kvar av byråkratiska skäl och effektiviseringsskäl. Den behöver kanske inte bli så extrem som FRA och IPRED, men den existerar i skatteverket, sjukvårdssystemet, folkbokföringen, SCB, radiotjänsten... För staten måste kartlägga befolkningen någorlunda för att kunna upprätthålla en god samhällsservice. För att inte glömma alla de gånger du betalar med ditt betalkort eller plockar ut pengar från banken. Vi är konstant övervakade på ett flertal sätt som är nödvändiga för att upprätthålla den moderna samhällsstrukturen. Om detta är rätt eller fel är inte upp till mig att säga, men utan dessa former av övervakning skulle inte det moderna samhället gå runt.

Vid ett socialdemokratiskt styre används denna information först och främst för att upprätta och upprätthålla en god välfärd för alla över hela landet. Men i ett borgerligt styre övergår denna information ofta till andra instanser än staten. I vissa fall kommer den att insamlas av privata aktörer som kan bruka den som de vill.

Men säg att vi avskaffar denna övervakning. Är vi inte fria då? Och om vi kraftigt reducerar statens makt, sänker skatterna till ett minimum och ger över makten från statliga bolag till privata aktörer, har vi inte uppnått så stor frihet som vi kan?

Svaret är nej. För makten över medborgarna försvinner inte bara för att man tar bort statens makt. Istället övergår den till näringslivet. Detta lilla kollektiv går inte att påverka nämnvärt genom att gå till valurnan och lägga din röst. I många fall kommer de inte ens att fråga innan de genomför förändringar som får stora konsekvenser för medborgarna. Då staten inte längre kan stå som motpol mot kapitalkrafterna så naggas demokratin i kanten. Människor behöver demokratiska ledare och marknadens anarki bör inte ses som ett alternativ till statens demokrati. Tro mig när jag säger att detta skräckscenario är fullt möjligt i en värld där alla lider av en obotlig pengafetisch.

Sedan kommer vi till en annan form av ofrihet. Det handlar om själva våra psyken. Sociologin använder sig av begreppet "socialisation" för att beskriva de av samhället givna psykiska drag som en individ får genom olika händelser. Vi får lära oss av samhället hur man ska vara/tänka/handla på vissa sätt. På detta sätt upprätthålls normer och värderingar från generation till generation med mindre förändringar. Något som vi inte kunde förutspå för länge sedan var dock informationssamhällets intåg som möjliggjorde för näringslivet att ta en allt större plats i informationsspridningen. De har idag så stor makt att de genom media och reklam kan sprida allsköna normer och idéer långt mycket effektivare än politiska partier. Oftast handlar detta om vad människor ska köpa, men i och med deras stöd av borgerliga idéer (och vice versa) handlar det allt mer om hur man ska leva och vad man ska tycka och tänka. Det är inte en tillfällighet att det inte är "inne" att vara socialdemokrat, speciellt i storstäderna där detta är ännu mer påtagligt.

Denna makt har kapitalet tagit från kyrkan, familjen, staten, bygden osv... Makten att definiera verkligheten har övergått till en samling profitstyrda aktörer. Och tro det eller ej så är det mer ekonomiskt lönsamt för företag med borgerliga ledare än socialdemokratiska. På bekostnad av befolkningen.

Jag vill bara att ni ska smaka lite på dessa tankar. Det är full förståligt att tveka på dess sanningshalt, men om ni vill läsa mer så finns det gott om sociologer som skrivit om alla dessa saker.

Vivé la socialissmus, vivé la libertad.

Pessimismens fula ansikte visar sig allt tydligare

2010-03-21T22:08:00.003+01:00

Hej alla!

Det var länge sen jag skrev nåt, men min underbara kärlek på andra sidan datorskärmen skickade mig en låt som gav mig inspiration att skriva ett nytt inlägg.

För de som inte vet det så studerar jag just nu sociologi med socialpsykologisk inriktning. Det är ett ämne fyllt med intressanta ämnen och vidsträckta teorier som analyserar samhället och hur människor beter sig och för att dels skapa samhället och dels hur människor tar till sig samhällets normer, idéer och former.

Jag valde ämnet för att få ytterligare förståelse för hur världen ser ut och varför den gör det. En sak har dock blivit allt tydligare för mig, och det är att dagen och morgondagen bygger på ett ord enligt alla teoretiker: pessimism.

Vi har Karl Marx som teoretiserar om hur världen kommer att gå under och sedan uppstå åter ur askan som ett socialistiskt paradis, vilket i nutida termer tyvärr omöjliggörs av kärnvapensframtiden. Vi har Max Weber som talar om att rationalismen kommer att ruta in verkligheten till den punkt att människorna stängs in i en järnbur där samhället har definierat exakt vad en individ ska vara och vad den därmed kan göra. Vi har Georg Simmel som talar om ett överflöd av meningslös kultur som tillslut kommer att slå ut den mänskliga kreativiteten.

Jag skulle kunna fortsätta att plocka fram teoretiker och deras eländiga teorier, men ni förstår vad jag menar. Ingenstans finns en gnista hopp verkar det som. Problematiken tycks ligga rotad i kapitalismens djupgående krafter att inrikta allt på profitering. Livets mening har blivit summerad till att tjäna pengar. Under detta ska allt annat buga. Känslor, religion, kreativitet, jämställdhet, rättvisa, frihet... Allt måste underkastas pengar.

Det känns visserligen bra att bli så bekräftad hela tiden i mina socialdemokratiska värderingar, men jag tänkte ändå att sociologi på något sätt skulle kunna ge mig en mer mångfacetterad bild av världen. För de flesta av mina kunskaper om samhället har färgats av en socialdemokratisk ideologi. Det är därmed förvånande för mig att sitta där i föreläsningssalarna och gång på gång få höra om att det är kapitalismen som är problemet. Att kapitalismen håller på att förstöra allt. Konsumera allt annat och lämna kvar en grå massa utan betydelse. Och det här är inte ideologiskt färgat. Det är istället en så rättvis, rationell och vetenskaplig bild av verkligheten som det går att uppbåda med moderna medel.

Ändå kvarstår faktumet att allt är på väg åt helvete. Jag vet inte. Det känns tragiskt. Inte undra på att folk mår så dåligt.

Jag tror i alla fall att det kan bli bättre. Socialdemokratin har en möjlighet att förändra saker. Men för att göra det så måste socialdemokratin sträcka på ryggen och acceptera att kapitalismens krafter är långt mycket farligare än man tror. Vi kan inte ge efter inför kapitalets och rationalismens krafter allt för mycket. Det krävs ett steg till vänster och en brinnande vilja att förändra. Annars är vi dömda till Marx undergång, Webers järnbur och Simmels kulturtragedi. För att inte glömma Hoschchilds kommercialisering av känslolivet, Giddens upplösande av tid och rum samt Goffmans eviga skådespel av falska masker.

Det tåls att tänka på. För det är mer än skattepengar som står på spel när det kommer till kapitalismen. Det är människor och allt som människorna har.

Livet leker ändå

2010-03-05T21:55:00.002+01:00

Av ren spontanitet så vill jag hoppa på alla som säger att ungdomskärlek inte är riktig kärlek. :)

--------------

Jag hör allt vad viskar
När jag vänder ryggen till
Hör hur dom muttrar
Hur dom tislar
”Om jag gör det som jag vill”

En enda fras
Som hänger kvar
Ett eko av stark nonchalans
Som att det enda som vi har
Är en ytterst sällsam trans

Och dom viskar i mitt öra:
Det går över
Ja, det går över
Det går över

Men jag säger nej
För hon är det bästa som har hänt
Mitt liv, min underbara tjej
Jag säger nej
För hon är den enda som förstår
Hur jag menar när jag säger
att jag älskar dig

Och jag säger nej
För denna känsla ligger kvar
Och växer starkt
Till gamla dagar

Och det enda som jag önskar
Är att hon kommer hit
Att hon lägger ner sitt huvud
Så jag får pilla i hennes hår
För den glöd hon lämnat kvar
I mitt torra känsloliv
Är den gnista
Som läker alla sår
Och ger mig ändlös energi

Så säger nej
För att vi drömmer om ett hus
En säng och kanske om nåt barn
Jag säger nej
För den som tvivlar
Kan gott ta
Och kyssa mig där bak

Fuck off

Det okända

2009-11-24T15:45:00.002+01:00

Från morgon till afton
Genom dagen och natten
Söker jag dig med ögonen
Min strålande stjärna
Men du gömmer dig bland moln
Närhelst jag kommer för nära
Och trots vad du önskat
Kan jag inte se dig utan din hjälp

Jag är blott en människa
Med en människas alla brister
Som med dig söker bli en gud
Tillsammans med himlens gudinna
Perfektionen reinkarnerad
I ditt strålande sken
Lycklig uppe på himlen
Medan krigen råder på jorden

Ingen kan säga till mig
Att det jag gör är annat än vansinne
Så som jag vandrar oavbrutet
Med blicken mot skyarna
Men den kärlek jag har
Andas jag i mörkret
Och ser flyga iväg i dimma
Medan jag nynnar på din sång

Kanske finns det ett svar
På frågan om världens orättvisor
Men söker jag den
Kommer jag kastas i avgrunden
Där kommer jag att evigt gråta
Utan möjlighet att fly
För vetskap är bittert
När verkligheten är mörk

Det finns så mycket kärlek
På mitt öppna spelbräde
Där du får flytta bitarna
Var du vill inom ramen
Men då måste du våga
Sträcka ut din hand
Och vidröra min kind
Likt du rör mitt hjärta

Så jag blickar upp mot himlen
Söker dig som alltid
Kanske vid Orions utkant
Kan svanen landa
För den vill se dig
Höra dig och förstå
Och ta din hand
Så att vi kan flyga

Kamrater på kongressen - Stå upp för Västsahara!

2009-10-29T12:58:00.004+01:00

Idag kommer en oerhört viktig röstning att ske på partikongressen. Det är frågan om huruvida socialdemokraterna ska ställa sig bakom att erkänna staten Västsahara. Jag brinner oerhört kraftigt för den här frågan på en personlig nivå och fick förra året privilegiet att resa till flyktinglägerna i Algeriet, där mellan 120 000-200 000 västsahariska flyktingar har huserat i över 30 år.

Ett ja på partikongressen skulle med stor sannolikhet innebära att Sverige blir det första landet i Europa som erkänner Västsahara. Det skulle bli ett ljus i mörkret för Västsaharas pinade befolkning och visa POLISARIO, Västsaharas frihetsrörelse, att deras fredliga kamp ger resultat och att inget nytt krig behövs. Det skulle bli en kraftig signal till Frankrike och USA att vi i Sverige inte är beredda att offra mänskliga rättigheter för kapital förtjänst!
Det skulle förändra verkligheten för så många människor som först genomgått krig och elände, för att sedan gå med på FNs linje och offra sin väpnade kamp, för att slutligen leva i exil med sitt hemland ockuperat av främmande makt i över 30 år. Och det är i världens kargaste klimat.

Kamrater, låt mig avsluta med att ställa frågan: Är vi Olof Palme och Anna Lindhs parti eller är vi Fredrik Reinfeldt och Carl Bildts parti?

MVH. Oscar Pettersson, Internationell Ledare SSU Norrbotten

För mer informations om Västsaharakonflikten, se SSU Västsaharanätverk där ni även kan finna ytterligare länkar och information om projektet.

Se även Natasa Mirosavic blogg, en eldsjäl i Västsaharafrågan.

Jag tror det kallas tomhet

2009-10-29T01:47:00.000+01:00

Så fort du försvann
Satte jag mig där vi satt igår
Sög in morgonens stillhet
Och suckade över ensamheten

Du har invaderat mitt hjärta
Och jag kan inget annat göra
Än att höja den vita flaggan
Och kapitulera inför kärleken

Men jag satt där du suttit
Rökte där du rökt
Låg där du legat
Doften dröjde sig kvar

Och då gjorde det lite ont

Du kom, du såg, du segrade

2009-10-27T10:29:00.000+01:00

Du ville nog bli övertalad
Kram och hajjå

Ditt hår var smutsigt
Festens drottning

Vi utforskar varandra
Huvudet mot mitt bröst

Filmer gör dig trött
Armen runt din midja

Äventyret kommer
Cancertumör i skogen

Vin och 60-talsmusik
Djävla basshunter

Sedan går allt så fort
Subway luktar nybakade kakor

Nä, nu blir jag nog marxist...

2009-10-23T16:17:00.002+02:00

Jag bara skojar. Men gubben Marx hade sina rätt, helt klart. En av de saker jag vill att ni ska ta i beaktande gäller vem som har makten att definiera verkligheten. Det måste vi bli mycket bättre på inför det kommande riksdagsvalet, kamrater!
2006 så lyckades borgarna definiera verkligheten och därmed även definiera oss. Hur de definierade oss vet ni redan. Nu måste vi ta tillbaka den rätten, för vår verklighetsbild ligger mycket närmare den bittra verkligheten än borgarnas idealistiska dravel om att privatiseringar och skattesänkningar ska kunna lösa samhällets problem. Sveriges medborgare förtjänar bättre. De förtjänar ett verklighetens parti. Och det partiet är vi.

Men åter till Marx. Jag sitter och läser en lärobok i sociologi som tar upp en del av Marx teorier. Där fann jag följande tänkvärda citat:

"Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen. [...] (D)e härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar." ~ Marx och Engels (1846/1971:151)

Vi lever i en tid då kapitalet styr världen. Den sanning som media förmedlar från de otaliga kapitalstarka företagen runt om i världen är att pengar gör en lycklig. Då spelar det ingen roll hur många politiskt korrekta barnböcker, filmer och filosofer som säger att kärlek är viktigare än pengar, för det är kapitalisternas tankar som dominerar. Är det inte så att det alltid varit den härskande klassen som definierat verkligheten? Tänk på historien för att sedan reflektera den mot nutiden. Ser ni ett mönster?

Arbetarklassen tog över Sverige under delar av 1900-talet och fick möjligheten att agera som härskande klass under en viss epok. Men med tiden så övergick makten ännu en gång i kapitalets händer, möjligtvis i samma veva som informationssamhället och globaliseringen började dra igång på riktigt. För då stod en nationell arbetarrörelse i kamp med en tydligt internationell kapitalrörelse. Det är vad jag vill hävda. Självklart är detta inte den enda faktorn som spelat in, men det kanske är något som få har tänkt på hittills...

Aktiv igen

2009-10-23T00:15:00.005+02:00

Ville bara meddela vem som än följer min blogg att även besöka min deviantart som nu har uppdaterats. Jag har något av ett kreativt utlopp...

Vi två

2009-10-21T17:20:00.001+02:00

Jag sa ”Jag saknar dig”
Och menade varje ord
Jag sa ”Jag älskar dig”
Det ligger i mitt blod
Jag hoppas du förstår
Hur det ligger till med mig
Att världen skakar,
brister, faller utan dig

(Ref)
Men så bra
Att du är smartare än jag
Så bra
Att du är starkare än jag
[: För om det inte vore så
Då skulle det va’ vi två :]

Och det jag undrar är
Hur du känner inför mig
Jag undrar vad du tänker
För jag tänker på dig
Jag tänker hur det vore
Om det än en gång var oss
Och jag reduceras
till att supa, spy och slåss

[ref:]

I det vi gjorde
Kan du se någon som vann
Var det bara hoppets låga
Som gav upp och försvann
Finns det inget vi kan göra
För att ställa allting rätt
För det här det gör allt för ont
Det är fan inte lätt

[ref:]

I höstens mörker
Försöker jag glömma bort din röst
Slita ut all kärlek
Som jag bär djupt i mitt bröst
För den fryser snabbt till is
När den nekas utav dig
Vad ska jag göra
För att du ska tro på mig

[ref:]

Så sitter jag på stan
Och sjunger en sista vals
Whiskyn värmer kroppen
Och min sönderrökta hals
Med ett litet kväde
Så fäller jag en tår
Hoppas du har det bättre
För nu vet du hur jag mår

[ref:]

Jag vill ha mer egocentrism

2009-10-07T15:58:00.003+02:00

Nå, det kan tyckas vara en mycket udda åsikt att syfta på större egocentrism som ofta också går hand i hand med egoism. Men ni förstår, det finns en form av egocentrism som handlar om att lyssna på sig själv och sina egna idéer, åsikter och värderingar som detta samhälle låtit falla mellan stolarna. Fortfarande sitter människor och låter andra bestämma över deras liv och i många fall även deras tankar. Människor utan stor cynism och självkritik som vissa av oss har svårt för att upptäcka den eviga manipulationen och trycket som vi alla utsätts för varje dag. Det formar oss som människor och skapar verkligheten.
Tragiskt nog är det borgerligheten som skapar människors åsikter i dagens Sverige. Om det däremot vore vanligt folk som tog fasta på sina åsikter och vad som faktiskt är logiskt... Ja, då skulle vi ha socialdemokratisk majoritet i Sverige.

Så länge leve egocentrismen!

Agera för Filippinerna, kamrater!

2009-10-02T01:10:00.003+02:00

Ytterligare en tyfon väntas drabba Filippinerna som kommer att behöva ännu mer hjälp från omvärlden. Kamrater, vi måste stödja våra vänner och samarbetspartners som slåss för socialdemokrati i Filippinerna och nu också måste tacklas med miljökatastrofer!

Fredrik Lindahl från Palmecentret meddelar följande:

"Palmecentret ger nu extra bidrag till våra partnerorganisationer i Filippinerna för att stödja dem i deras arbete med de drabbade.

Pengarna kommer i det akuta skedet att gå till förnödenheter. Därefter kommer medlen att användas till att organisera människor så att de tillsammans kan bygga upp sina samhällen. Mottagande organisationer är Palmecentrets samarbetspartners i landet, som alla i dagsläget bedriver hjälparbete.

Vill du bidra med en gåva kan du sätta in den på plusgiro 570-2 och märka talongen med "Filippinerna 439". Högst tio procent av gåvan går till administration."

Så skrapa lite i kanterna på ekonomin och skänk pengar NU! Vi måste agera!

Frustrationens Filippinerna

2009-09-29T19:02:00.003+02:00

I solidaritet med våra kamrater i Filippinerna som kämpar med den massiva naturkatastrofen som drog in över huvudstaden för några dagar sedan vill jag passa på att posta ett meddelande som Bertil Kinnunen (som är djupt engagerad i partistödsprojekt i Filippinerna) fick från Edwin Bustillos (biträdande generalsekreterare i APL som även sitter med i AKBAYANs partistyrelse) nyligen. Läs och tänk över situationen där nere. Jag kommer senare att posta information för alla som vill skänka pengar för att bistå de drabbade genom att stödja den filippinska arbetarrörelsens hjälpinsatser.

“Our government is one of the worst disaster and crisis management team i have ever known.. they seem so flat footed and are always caught by surprise in dealing with crisis! this happens not once, not twice but always. what more in extreme cases. the flooding caused by heavy rains and the released of water reservoir with late warning complicated the situation that turns the street of quezon city, marikina, rizal and other places into a raging river.

people talking without speaking, people hearing without listening.,silence like a cancer grows............. it’s about time that people stand up against this inept,inefficient and corrupt government. so many lives were lost, especially children, so many properties destroyed, and yet this government can only offer a measly and very late relief operation? i was in Bagong Silangan, Quezon City this morning with our organization doing relief operation and assistance, and there was no government rescuers or relief assistance even late this afternoon, but if the house of these urban poor will be demolished, there are tens of hundreds doing the demolition of houses, Where are these MMDA people now?

If there will be rallies and mobilizations calling for good governance, efficient delivery of social services and other national issues related to workers and poor peoples' interests and rights, police forces and other military personnel are all in the streets wagging their truncheons and sticks, where are they now? I am so sad that lots of our taxes goes to corruption, of things that people don’t need, of expenditures not for the sake of the people but for the sake of the few. This is worst, this is unforgivable.

i just want to share my pain on what i saw and experienced these past days" ~ Edwin Bustillos

I solidaritet med våra kamrater, mabuhay ng AKBAYAN!

Tankarnas tyngd och drömmarnas frånvaro

2009-09-27T03:51:00.004+02:00

Jag drömde att jag såg dig i en högupplöst film. Du var vacker på ett sätt som man bara kan vara på film. Nu undrar jag i min sömnlöshet hur du har det, där på andra sidan rutan i en värld jag inte kan komma åt. Är det kallt, torrt och trist mellan pixlarna?
Jag minns för drygt två år sedan då du var lika vacker i stjärnornas sken första kvällen vi sågs på riktigt. Första kvällen vi pratade om något alls. Då tänkte jag att att dig skulle jag nog velat sitta lite extra nära när nattens höstkyla trängde sig på i parken där vi satt. Men det var bara en busig tanke som försvann snabbt, likt en dröm som virvlar bort när man vaknar. Den gör sig bara påmind som skuggan av ett minne nu när allt är över. Nu när vi gått skilda vägar på obestämd tid. Men det känns som då när det inte var mer än en busig tanke, en långväga dröm om närhet som ekade i djupet av min själ, före upptäckten av dig. Kanske är det för att jag vill drömma igen. För du var den sista jag drömde om. Och visst finns det en viss magi i drömmandets romantisering?
Jag minns också senare det året när vi invaderade muminhus och tittade djupt ner i minttuflaskan och skrattade långt in på natten. Då visste jag knappt vem du var, men jag visste att jag gillade dig. Sist men inte minst minns jag en rökig balkong med dimmiga minnen och dimmigare samtal, där du slocknade men samtidigt tände en gnista inne i mig som kom att bli till ett stormande inferno av känslor. Det är de vackra nätterna som skapade drömmar som blev till verklighet och sedan övergick i drömmar igen.

Kanske kan jag öppna DVD-spelaren och plocka ut dig när de börjat spela sången dom spelar när filmen är slut? Förhoppningsvis finns du kvar då, redo att förverkliga drömmen istället för att förpassas till mörka minneskammare. Det finns mycket trevligare platser att vara på där du är varmt välkommen, som min sida, min famn och mitt hjärta. Men i mitt hjärta spökar du visserligen fortfarande...

Avförtrollningen av verkligheten

2009-09-26T15:10:00.005+02:00

Det finns en fråga som jag har gått och grunnat på ett ganska bra tag nu. Varför känner så många av oss att det nog var bättre förr? Visst är människan en konservativ varelse i grund och botten, men det förklarar ändå inte romantiseringen av det förgångna. Och nu pratar jag inte bara om det förgångna som tidigare under vår egen livstid utan årtionden och århundraden före vår personliga födelse. Vi drömmer om antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken, revolution och industrialisering. Personligen drömmer jag om 60-70-80-talet som många andra fast med en visst lutning mot 1700-1800-talet också. Allt detta kan väl inte härledas till en konservativ syn?
Men ett svar har bubblat upp till ytan nu under mina studier av sociologi. I min kurslitteratur finner vi en bok av Per Månson med namnet Båten i parken, som visserligen är en hemsk bok att läsa för rent underhållningsvärde men innehåller en hel del spännande tankar. Han skriver följande om det rationella tänkandets utbredning i samhället:

"Alltfler delar av verkligheten görs förklarbara, kalkylerbara och förutsägbara. Hela denna utveckling leder till en "avförtrollning" av vår mänskliga tillvaro, och det ökande intresset för icke-rationella tankesätt (religion, astrologi, österländsk filosofi, kosmologi etc, som bygger på en annan rationalitet än den moderna västerländska "tekniska" rationaliteten) kan mycket väl uppfattas som en reaktion på denna "avförtrollning". Det grundläggande problemet är här att vetenskapen och det rationella tänkandet, hur mycket de än kan förklara verkligheten för oss, har svårt att närma sig de yttersta existentiella frågorna om livets och dödens mening, tidens obönhörliga gång, kärlek och hat och andra "utomvetenskapliga" frågor."

Detta tänkande i kombination med min uppfattning om att vi vill identifiera oss med olika saker för att finna tillhörighet och trygghet ger mig en större förståelse för det konservativa fenomenet. Jag känner absolut att jag inte passar in i denna rationella värld av oändliga kugghjul som spinner på, producerar och effektiviserar utan hjärta och själ. Det har skett en brutal kommercialisering av våra känslor och känslouttryck med strömlinjeformad design och samma dunka-dunka-musik för att passa så många människor som möjligt på samma gång. Det är falska leenden i falska reklambilder för falska produkter. Allt har blivit till en plastversion av sig själv för den billiga produktionens skull med en hygglig vinstutdelning. Men det saknar originalitet och är lika unikt som en kortklippt frisyr på killar.

Upplösandet av nationalstaterna och sammanblandningen av kulturer ska inte innebära att allt vad kultur och identitet heter ska styras av det internationella kapitalets krafter. Inte heller ska ett mångkulturellt samhälle betyda karaktärslöst och kulturfattigt samhälle! Tvärt om så måste vi ta dessa saker i åtanke när vi bygger framtiden för att ge människor förutsättningar att värna och utveckla sina olika kulturer parallellt med varandra.

Jag kommer inte gå med på integrationssamhället om det i sig innebär att det blir en världslig grå massa av kommercialiserad kultur där ingen känner sig hemma. Då växer extremismen och konflikterna likt högerextrema krafter växer i Europa just nu. Vi måste förstå varför detta sker och sätta ner foten.
Det är inte så enkelt som att det bara är små nazistceller och missnöjesväljare. Istället handlar det här om människors känsla av tillhörighet som är hotad av den snabba teknologiska utvecklingen och rationalismens strupgrepp på själen. Kanske kan vi formulera en politik som ger dem trygghet utan att vi måste börja kasta ut invandrare från Sverige inom en snar framtid?

"Vill du förändra EU, rösta Moderat!"

2009-05-29T17:34:00.004+02:00

Man måste beundra MUF för deras klockrena valaffischer med texter som "Vill du förändra EU, rösta Moderat" där de ytterligare en gång späder på illusionen om att högern skulle vara i opposition. Rätta mig om jag har fel, men högern har väl styrt EU-parlamentet sedan 90-talet någon gång?
Sedan stod det något om internationell solidaritet, ett uttryck som fram till dagens dato ingett spykänslor inom Moderaterna. Spännande att se ett i grund och botten konservativt parti drivas fram av sådana progressiva krafter! Det är nästan så att man glömmer hur de röstat emot fri abort, åtta timmars arbetsdag samt homosexuellas rättigheter när man hör sådana fina ord. Eller?

Nej, helt ärligt så understryker det bara MUF som det minst seriösa politiska ungdomsförbundet som är aktivt idag.

Vad är sanningen? (Sanningen är att jag blir galen)

2009-05-03T21:53:00.004+02:00

Jag hade egentligen tänkt skriva om vårat fantastiska första maj, men det får väl vänta. För nu blir jag arg igen.
Vad är det egentligen som samhället sysslar med? Debatten blir bara på lägre och lägre nivå, likt svenska Robinson som gått från ett tävlingsprogram med överlevnadstema till en dokusåpa av det värre slaget där det handlar mer om interna intriger än hur de faktiskt får tag i mat och bygger sina läger. Men det är vad människor vill ha.
Vad är det här egentligen för något sjukt löpsedelssamhälle där till och med politiken numera handlar mer om partiledarna än politiken som presenteras av alla de (i socialdemokraternas fall) tusentals medlemmarna?
Vet människor över huvudtaget vad partierna faktiskt står för och vad de gör och har gjort? Jag börjar betvivla det! Och inte heller verkar en stor del bry sig. De är för inbegripna i skandaler och konflikter till höger och vänster för att bry sig om politik. Sen glider de ut på nätet för att leta upp bloggar där de kan uttrycka sin avsky för just DEN eller DEN frågan, där de minsann vet mycket bättre. Vad hände med sanningen, objektiviteten och källkritiken? Varför är det bara samhällslinjen på gymnasiet som har dessa saker förankrade i utbildningen när det är så viktiga saker för hela samhället?

Det är dags att börja prata om varför vi vill göra olika saker. Jag vill se en ideologisk renässans med ärlighet och sanningsenlighet, inga rävspel och halvsanningar. Moderaterna vann valet 2006 genom att inte vara tydliga om sin ideologi, som de senaste 80 åren inte varit särskilt populär i Sverige och därmed inte vunnit val. Sedan har de följt den linjen på bekostnad av demokratin och ärligheten, med näringslivet och media tätt i ryggen.
Genom de etablerade partiernas fulare spel har människor börjat förakta politik i sig, vilket syns tydligt i sjunkande medlemssiffror och stort ointresse från massorna i övrigt. För mig är det klart som korvspad.
Och socialdemokraterna har inte bemött detta spelsätt med tydlighet. Istället har man svävat lite i kanten och sonderat läget ett bra tag nu. Som tur är verkar partiledningen med alla deras taktiska rådgivare äntligen fått tummen ur och börjat tala klarspråk. Men är det kanske för sent redan? Har kampens glöd fallnat i spåren av vår egen passivitet på central nivå? Har konservatismen och egoismens krafter greppat taget om människorna för lång tid framöver?
För det jag ser är att alla i sin frustration tagit patent på sanningen. Helt förståligt med den vidriga vinkling media ägnar sig åt och partiernas otydlighet. Varenda individ ser sin egen sanning och drar åsiktsmässigt åt alla möjliga håll. Man tvivlar på sanningen i sig, på grundbultarna i verkligheten. Med hjälp av detta kan verklighetsfrånvända ideologier få mer sympatier än de skulle kunna få annars, så som nazismen, konservatismen och nyliberalismen.
Det grundar jag på att nazismen är människovidrig, konservatismen förnekar de globala problemen och lever i sin egen lilla bubbla istället för att bemöta allas våra gemensamma kriser och nyliberalismen är i grund och botten en odemokratisk lära.

Visste du att man inte applåderar beslut i Riksdagen, enligt tradition? Men ändå har det applåderats två gånger under historiens gång. Den första gången var när man krossade A-kassan och den andra var när man klubbade igenom kraftigt försämrade sjukförsäkringar. Det var de stolta över. Låt mig visa en lista över andra saker som de i (M) kanske är lika stolta över:

1904-1918: Nej till allmän rösträtt

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag

1919: Nej till kvinnlig rösträtt

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige

1923: Nej till åtta timmars arbetsdag

1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige

1927: Nej till folkskolereform

1931: Nej till sjukkassan

1933: Nej till beredskapsarbete

1934: Nej till a-kassa

1935: Nej till höjda folkpensioner

1938: Nej till två veckors semester

1941: Nej till sänkt rösträttsålder

1946: Nej till fria skolmåltider

1947: Nej till allmänna barnbidrag

1951: Nej till tre veckors semester

1953: Nej till fri sjukvård

1959: Nej till ATP

1960-talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC

1963: Nej till fyra veckors semester

1970: Nej till 40-timmars arbetsvecka

1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63

1974: Nej till fri abort. Den 29:e maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till 18:e graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej

1976: Nej till femte semesterveckan

1983: Nej till löntagarfonderna

1994: Nej till partnerskap för homosexuella

1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU-parlamentet röstade för ett erkännande men dom moderata ledarmöterna röstade nej.

2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade kriget utom moderaterna

2004: Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning

2006: Nej till sex timmars arbetsdag

2006: Nej till gröna jobb

2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn

2006: Nej till höjd a-kassa

2006: Ja till sänkt a-kassa

2006: Nej till höjd sjukersättning

2007: Ja till sänkt sjukersättning

Det är svart på vitt. Bara det är nog för att ni ska rösta något annat. För guds skull... Hur kan man stå för detta och fortfarande är det socialdemokraterna som anses vara onda? Det måste vara ett skämt man inte vet om man ska skratta eller gråta åt, eller möjligtvis en dröm som jag snart vaknar upp ur.

P.S. Jag vet att det här inlägget blev kaotiskt, men det får det bli ibland.

Inga nyheter här inte

2009-04-13T12:42:00.002+02:00

Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Inte så konstigt alls. Vi är störst parti med absolut störst ansvar för Sverige under historiens gång. Det är klart att vi ska granskas hårdare. Om då vårat ledarskap över åren inte lyckas hålla måttet så får vi här på gräsrotsnivå se till att tillsätta några bättre ledare nästa gång.
Att sedan majoriteten av media i stort är borgerlig hjälper ju inte. Starta upp Arbetaret igen, men denna gång i digitalt format, LO!

Hur man förgör en arbetarrörelse

2009-04-10T20:23:00.003+02:00

Jag ser framför mig en kutryggad gestalt med trasor på kroppen, en brun keps, smutsiga händer och en stapplande gång. Det är arbetarrörelsen. Tungan är utskuren och blåmärkena i ansiktet förklarar det tandlösa leendet. En boja har knytits runt det vänstra benet och på marken bredvid ligger en ros som förlorat sin färg. Är det så vi vill ha det?

Ta en minut för att fundera över vad som hänt sedan 1986. Medlemmarna har vikt hädan och möteslokaler har sålts bort eller lagts ner. Om de varit kvar hade de gapat tomma. De få medlemmarna som faktiskt dyker upp på aktiviteter är allt för ofta 65+ och varit medlemmar sedan barnsben. Förnyelsen har stannat upp. SSU som tillväxtfaktor för arbetarrörelsen har nedgjorts med en rad skandaler och förtroendet för ungdomsförbundet är lågt år efter år.

Med det minskade medlemsantalet har styrelser runt om i landet tagit på sig själva att driva all verksamhet, vilket slutligen blivit vår standard. Istället för att medlemmarna driver frågor mot styrelser av olika slag så får ledningar stå på sina bara knän och be medlemmarna att genomföra ledningens idéer. Progressivitet har bytts till Passivitet. Vi har förslappats och sitter hellre hemma och myser framför dator eller TV istället för att samla in pengar till fattiga länder.

I tidningarna kan man läsa om hur elaka vi alla är och hur mycket ont vi gjort mot Sverige de senaste åren, trots att vi inte ens sitter vid makten. Inga av våra undersökningar anses korrekta och opinionsmätningarna talar emot oss även under en stormande kris som inte kommer att dala under lång tid framöver. I varenda omröstning kring vilka som vinner partidebatter får borgarna över 70% på deras sida. På nätet ser vi samma sak med tusentals kommentarer av negativ art mot våra bloggare och youtubefilmer. Vi anses föråldrade och omoderna. Solidaritet, frihet och rättvisa är föråldrat och omodernt i dagens Sverige. Skatter som betungar enskilda för allas gemensamma väl och ve är inte frihet. Kan vi acceptera det?

Vår partiledare, hon som ska representera våra värderingar och vår vision, får dagligen veta hur lite folk litar på henne. Hon sägs vara ryggradslös, förvirrad och svag. Dessutom är hon kvinna och ses på som "ett experiment som antagligen inte lyckas". För kvinnor ska inte ha makt i dagens Sverige. Jämställdhet räknas inte in i borgerlig rättvisa.

Fackrörelsen står skingrad och har som starkaste länk i arbetarrörelsen fått vänta till sist i ledet för att mottaga en dolkstöt. Nu ifrågasätts inte bara LOs ordförande utan hela den svenska modellen. Välfärdsbygget har avstannat. Folkhemmet kanske inte var en så bra idé ändå?

Eller var det?

För mig är det glasklart. Jag hade inte varit vid livet utan välfärdssamhället och socialdemokratin. Hade du?
Och om du nu varit det, hur hade ditt liv varit?

Jag kallar på alla socialdemokrater som likt mig är det i själ och hjärta. Vi måste ta och sträcka på oss, damma av vår slitna kappa och marschera framåt med förnyade krafter. Vi måste sträcka oss ut till människorna i vår närhet och berätta för dem hur viktigt det är att engagera sig. Efter det ska vi berätta för dem hur vi ser på verkligheten och hur vi vill att den ska förändras. Endast då kan vi stärka oss nog mycket för att kunna motverka de marknadskrafter som helst vill se oss stanna i den här skamfilade positionen. Det är folket som skall ge oss rättvisa i slutändan, inte borgarna, inte medierna och inte marknaden.

Jag fick lära mig lösningen på våra problem för några veckor sedan. Det är en enkel mening som lyder som följer: "Vill du bli medlem i socialdemokraterna?"

Valrörelsen har börjat!

2009-04-03T16:13:00.004+02:00

Hej kamrater!

Årskonferenser är avklarade, motioner genomröstade och en riktning uttagen. Nu har vi mål att nå och planer att följa för det kommande året. Idag tog vi i Piteå de första trevande stegen mot ett högre valdeltagande i EU-parlamentsvalet. Från dörr till dörr gick vi och uppmuntrade folk att rösta och svarade på deras frågor om både stora och små saker. Riktigt kul att få sparka igång valrörelsen!
Nu ska vi bara se till att träna alla ordentligt inför första maj, så ska regeringen få se på ett sjuhelvetes demonstrationståg.

Dags att jobba hårt, kamrater. Vi har mycket att göra.

Åt helvete med S skolpolitik

2009-03-30T15:26:00.004+02:00

Nej, nu blev jag förbannad över er igen, kamrater. Vad är det här egentligen? Kom inte och säg att SVT blivit korrumperat av regeringen, ty så är icke fallet. Men vi kanske har blivit det?

Jag trodde in i mitt hjärta att vi skulle ta vår ideologi på allvar efter 2006. Att då se hur vi fint böjer våra nackar för borgerlighetens vederstyggliga förslag för vår skola gör ont. Vi ska inte ha en 50-talsskola där lärarna springer som befäl och drämmer folk på fingrarna när de inte lyckats memorisera meningslös fakta. Vi ska inte ha en skola som likt samhället är inriktat på den eviga prestationen och konsumptionen som hela tiden skall drivas framåt snabbare och snabbare. Inte heller ska vi ha en skola som lägger grunden för diskriminering och klasskillnader. Det är vad borgarnas politik innebär.

Jag ser en mörk framtid för oss ungdomar och de som kommer efter oss som inte bara ska tacklas med en skola som gör allt för forma om dem till arbetsnarkomaniserade konsumenter. De ska dessutom tacklas med den enorma ungdomsarbetslösheten som borgarna står handfallna inför!

Hur går det egentligen med det här om att sätta de svaga och utslagna människorna i fokus? Tro mig när jag säger att de gråter blod över vårat förslag till "ny" skolpolitik. Det enda som är nytt med den är att vi uppenbarligen tappade vår ryggrad under rådslagsarbetet. Och om det här är nåt försök till att locka tillbaka väljare vi förlorade till borgerligheten 2006 så beklagar jag redan nu vårat misslyckande.

Jag vill inte se en föråldrad koncentration på kunskapsresultaten. Det är ingen omprövning så som Marie Granlund säger. Det är endast ett steg tillbaka och en uppbackning för den selektiva perception som borgarna pumpar ut till vanligt folk. Vår skola, med koncentrationen på människornas personliga utveckling och ansvarstagande, är och kommer alltid att vara bättre än dyngan som nu presenteras.

Nej, usch. Jag återkommer när jag lugnat ner mig.

Segertåg för SSU Piteå (Rapport från SSU Norrbottens DÅK)

2009-03-24T13:42:00.005+01:00

Hej kamrater! Detta blogginlägg bör läsas med denna musik i bakgrunden.

Ännu en fantatiskt DÅK (distriktsårskonferens) är avklarad i SSU Norrbotten. Några av er kanske sett den föga smickrande artikeln i NSD. Så går det när journalistgubbarna lyckas dyka upp precis när den enda komiska motionen under hela konferensen tas upp. Nåväl, ja ä int bitter.

Allt som allt behandlades 27 motioner från länets alla hörn. SSU Norrbotten har i helgen beslutat att:

Kämpa för att återfå de naturliga fettprodukterna till skolorna.
Aktivt arbeta för att ge mer utrymme åt politik i den vardagliga utbildningen.
Statliga museum, stadsmuseum och länsmuseum som är offentligt finansierade ska ha fria inträden.
Verka för att avveckla EU:s nuvarande jordbruksstöd.
Jobba för en omfattande satsning på järnvägskommunikationer samt en begränsnings av inrikesflyget söder om dalaälven förutsatt att järnväg kan täcka upp behoven som uppstår.
Studiebidraget bör höjas efter inflationen.
Verka för att cigaretter som importeras till Sverige ska vara tillverkade enligt rättvisemärkning.
Avveckla svensk pälsindustri. För att förtydliga lite så innefattar det bara delen som föder upp djur enbart för pälsens skull.
Värnplikten ska bli könsneutral.
IPRED ska rivas upp.

Det var ett axplock av vårat arbete i helgen. Mycket bra jobbat av alla debattörer och delegater som ännu en gång lyckats driva fram vettiga åsikter som kommer forma vårat arbete det kommande åren.

Nu för lite skryt och lokalpatriotism, så som sig bör. SSU Piteå hade i år en mycket väl sammansvetsad delegation, som vi traditionellt brukar ha, med en klar delegationslinje och väl förberedda delegater. Som näst största delegation är det riktigt kul att se att alla var uppe i talarstolen minst en gång och gjorde en sak klar: SSU Piteå är att lita på!
I alla omröstningar runt motionerna så fick vår delegation inte igenom sin vilja på endast en motion gällande lagligförklaring av upphovsrättsskyddat material. Det kan vi jämföra med våra konkreta överköranden av distriktsstyrelsen på sex (!) motioner som de yrkat helt eller delvis avslag på. Utöver det så lyckades vi få vår vilja igenom vid ett flertal tillfällen när den största delegationen från SSU Luleå ställde sig kritiska till våra förslag. Det tyder på en styrka i både talarstolen och vår egen organisation som vi alla borde vara stolta över!

Med detta resultat för i år har SSU Piteås delegation utnämnt "Maskinen - Segertåget" till vår temalåt för den här gången. Hoppas alla hade lika roligt som jag. Vi ses nästa år, men då är jag ju en smått gammelmodig DS-ledamot som ni ska ifrågasätta in i det sista. Lycka till.

P.S. Till alla som inte fick sina förslag igenom i år, lycka till nästa år med nya skarpslipade argument. Och glöm inte att i helgen har vi tränat våra vapen mot varandra med kamratskap och debattvilja som grund. Nu är vi redo att rikta dem mot borgarna som arbetar lika hårt varje dag för att vrida om vårat samhälle till konservatismen och rovkapitalismens fäste. Ge aldrig upp.

Jag behöver en liberal kompis

2008-10-06T14:42:00.004+02:00

Varför i hela friden skulle jag vilja ha en sådan kan man då fråga sig? Ja, det är för att kunna få en klarare bild av hur man rättfärdigar sin människosyn och hur man kan lita på marknadens "goda krafter" att sköta ett helt samhälle.
Jag vill veta hur liberalerna kan se sig själv som "de som ser verkligheten" och hur de ensamma kan förstå vad som är rätt och fel. Hur menar de att man kan uppnå en balans människor emellan och lyckas dela på jordens resurser för en hållbar utveckling genom kapitalismen?

Och då är jag ändå en person som ser fascismen och konservatismen som mina närmaste fiender i politiken, inte liberaler. Trots detta vill jag kunna förstå tankesätten jag möter för att kunna reflektera över olika filosofiska perspektiv. För liberalismen är den enda ideologi jag inte kan sätta in i det mänskliga tänkandet på ett politiskt korrekt sätt. Ingen kan väl seriöst gå omkring och tänka "Jag är en stolt egoist som värnar om mina egna resurser och anser att alla ska sköta sig själv"?

Veckans citat

2008-10-01T17:28:00.002+02:00

Igår lyckades jag kränga ur mig följande på bion:

"Aj, så här kan jag inte sitta. Min börs är för tjock."

I-landsproblem, någon?

SD:s sympatimullvadar

2008-09-17T13:35:00.002+02:00

Jag har ägnat mycket av de senaste två veckornas tid åt att debattera på olika bloggar med anhängare till SD, deras sympatisörer och antagligen även vissa regelrätta nynazister.
Något som slår mig när det kommer till SD är deras "totala brist på anhängare". Istället talar vi om "fristående" och "partipolitiska" som bara råkar dyka upp på nästan 100% av s-bloggars SD-kritiska inlägg. Vad ämnet än gäller så uttrycker de kritik för den socialdemokratiska linjen och stödjer SD-linjen direkt eller indirekt.

Jag uppmanar alla vanliga läsare att se dessa människor som vad de är: Mullvadar utsända för att få oss hederliga politiker att förlora sympati genom att hoppa på "vanliga människor" för att de har SD-sympatier.

Personligen kommer jag hoppa SD-sympatisörer utan kompromiss närhelst jag har tid och ork. För oftast leder det bara till att man får sitta och prata med någon som har total brist på verklighetsförankring och vägrar erkänna några fel alls i deras föreställning.

Där finns den stora skillnaden mellan oss politiker. Vissa är ödmjuka och kan erkänna brister och fel, medan andra håller blint i sina föreställningar likt djupt troende. Vilken sort är du?

2008 - En försmak av framtiden

2008-09-11T14:30:00.001+02:00

"Varför producerar jag föreställningen 2008? Låt mig besvara den frågan så utförligt jag kan.
Jag blir aldrig riktigt pigg. Oavsett om jag sovit tolv eller sex timmar känns kroppen som att den inte är utvilad. Musklerna stretar emot och en nästintill konstant känsla av förkylning gäckar mig. Mitt ansikte vittnar om min trötthet med orakade kinder och djupa säckar under ögonen. Trots soltimmar har min hy fått ett gråaktigt utseende.
Inte bara är det kroppen som är sliten utan även sinnet i sin helhet. Den skärpa jag kände för bara ett år sedan har reducerats till en liten gnista av ljus i mina tomma ögon.
Många är de saker jag måste ta hand om trots att tanken är att jag ska vila upp mig. Är detta ett smakprov av utbrändhet?
Studenten har avklarats och de trygga åren i skolsystemet är över. Nu är jag arbetslös. Men söker jag jobb? Absolut inte, eftersom att jag har pengar så jag klarar mig i alla fall över sommaren. Och sommaren är grå i år verkar det som. Humöret jag har kan endast beskrivas som neutralt.
Min föreställning måste gå vidare hur jag än mår. Det är meningen med mitt liv just nu.
Jag har ett band att ta hand om, politik att sköta, en utbildning att avsluta och ett liv att starta.
Men istället för att göra något av det så tänder jag en cigarett, lutar mig tillbaka och spelar något meningslöst dataspel. Det är inget jag njuter av längre men det får tiden att gå.
Mest skrämmande är att jag inte känner mig särskilt frustrerad över det hela. Ansvaret kan vänta inbillar jag mig. Kan det fortfarande vänta när jag är arbetslös, bostadslös och cancersjuk framöver någon gång?
Lågkonjunkturen stundar trots allt perfekt i tid för min entré på arbetsmarknaden och mina pengar räcker inte i evighet. Dessutom tror jag att min döda far skulle ha en del att säga till om hur jag spenderar hans arv och livförsäkring. Hittills har den mest gått till tobak, sprit och skräpmat. Inte de mest ansvarstagande investeringarna, måste jag erkänna. Det har inte heller skänkt mig glädje.
Fast det kanske ska vara så här efter året jag haft. Denna berg-och-dalbana av goda och dåliga händelser skulle jag gärna ha hoppat av från för ett tag sen eftersom att jag mår tämligen illa av loopar och u-svängar. Jag föredrar den svenska modellen: Lagom.
Djupa filosofiska funderingar tar upp mina tankar där jag gör allt från att tycka synd om mig själv och mänskligheten till att försöka formulera mina tankar till teorier. Just nu handlar det mest om konsumerismens handikappande effekt på det mänskliga släktet. Men det leder inte till något och jag kastar bort min tid som jag kunde ha använt till att producera konst, poesi, musik eller skrift. Som jag gör nu. Det skänker en lätt mening till min tillvaro, en mening som jag inte underskattar på något sätt. För vad är livet utan en mening, förutom bortkastade minuter? Vi föds och dör. Men är vi nöjda när det väl är slut?
Har vi inte alla minnen vi inte vill minnas? Jag vet att jag har det nu. Den smärta som jag utsatts för detta år går inte att beskriva för någon som inte varit med om detsamma.
Men jag ska göra ett försök hur dåligt det än må sluta. Bara för att jag har lite hopp kvar."

Så skrev jag i somras för att beskriva mitt nyaste projekt, föreställningen 2008. Men jag har inte tänkt säga mer om det. Detta är bara för att ni inte ska ledsna på väntan. Sitter just nu och piffar upp "Därför bär jag hatt" för kommande bruk. Det lär inte bli en besvikelse!

Ytterligare ett offer

2008-09-10T22:41:00.002+02:00

Jag fick veta idag att en tjej från min gamla gymnasieskola (jag tog studenten i våras) hängde sig på sitt rum. I och med hennes tragiska död har jag träffat två personer som tagit livet av sig. Två unga personer till råga på allt.
Vad driver människor, men specifikt ungdomar till att avsluta sina liv? Låt mig berätta för er vad min uppfattning om det är.
Vi har gemensamt byggt ett samhälle som inte är skapat för människan. Istället ska människan anpassa sig till samhället. Den ska anpassa sig till marknaden och kraven, vara rätt i alla sammanhang. Media förmedlar budskapen som man ska tro på även om de är falska. Gör man fel så är man fel och bör behandlas som ett fel. Då ska man kureras eller elimineras.
Vi ska alla ha sex som porrstjärnor, ha på oss de senaste kläderna, äga de senaste teknikprylarna, ha den största TV:n, snyggast bil... Jag kan fortsätta att räkna upp saker, men det är meningslöst. Ni vet alla vad jag talar om. För vuxna kanske det går att hantera denna vikt som placerats på våra axlar, men för barn går det inte. De som inte klarar det blir även nedtryckta av de som är "starkare".
Jag har tjatat en hel del om mobbing i mina dagar, men jag kommer att fortsätta att göra det så länge ni inte alla inser att det vi har att göra med är en folksjukdom av psykisk karaktär. Ska vi se på det rent ideologiskt är det något som uppstått i rovkapitalismens spår. Ni måste förstå vilket hot den utgör för dagens samhälle och vilka enorma skador den skapar.
Folk dör där ute för att vi inte gör något åt det. Och vi talar inte bara om en eller två personer. Vi pratar om hundratals ungdomar genom åren. De lär inte bli färre ju längre in i 2000-talet vi kommer.

R.I.P. Hanna och alla ni andra vars röster har tystats av ondskan.

Stolt högersosse

2008-09-09T13:41:00.003+02:00

Det finns dem som väljer att kalla sig socialister istället för socialdemokrater. Och det finns dem som tycker att den röda stjärnan samt hammaren och skäran är goda symboler att bruka inom socialdemokratin. Att det även finns folk inom socialdemokratin som tycker att Josef Stalin var en god socialist betvivlar jag inte. Bland dessa hör jag inte hemma.
Debatten om hur socialdemokratin ska gestaltas och utformas är ständigt pågående process. Inom SSU syns den solklart, mestadels på grund av omognad och konfliktbenägenhet. Ibland är det utvecklande, men ibland går det till överdrift och skadar oss.
Det börjar bli lite klyschigt att citera Palme, så jag har tänkt undvika det denna gång, men han talade om politiskt tålamod. Sedan skulle väl en del av er där ute tycka att jag är ovärdig att citera en sådan stor socialist.
Bristen på politiskt tålamod är vad som gör vänsterfalangen inom SSU och SAP jämställda med vår högerregering idag. Likt högern skulle vänsterfalangen genomföra reformer i en rask takt utan ordentlig förundersökning om de dominerade SAP. Jag tycker att det är oansvarigt och dåraktigt.
Socialdemokratin är och kommer aldrig att bli kommunism så länge jag lever. Därmed är jag en stolt högersosse med vänsterfalangens ord.
Men är jag verkligen det? Jag tycker att partiet tar alldeles för många steg mot en liberal riktning och att medlemsdemokratin brister när antalet medlemmar minskar. I många avseenden har SAP tappat modet vad gäller att driva det socialdemokratiska samhället framåt. Man borde definitivt inrikta sig på en bättre välfärd för alla och inte bara ett upprätthållande av det som finns just nu. Dessutom bör man inte acceptera att detta upprätthållande ska ske med privata lösningar. Det är nästintill lika skamligt av SAP att gå mot populistiska medel efter vårat bakslag 2006 som det är att vifta omkring hammaren och skäran. För då har vi inte en politik som Sverige litar på utan bara ett vacklande förtroende som grundar sig i tidigare valsegrar och lyckade år. Ett sådant förtroende kan krossas av bara ett fåtal skandaler för att aldrig mer uppstå.
Så nej, jag är egentligen ingen högersosse. Det är bara något jag säger för att provocera alla er som är känslomässigt kopplade till att vara radikala revolutionister. Egentligen är jag en visionär pragmatisk rationalist.
Tvetydigt? Kanske, men människor är mångfacetterade varelser, så det kan jag leva med.

På den här videon utövar jag mitt moderata jag.

P.S. Jag respekterar vänsterfalangen för deras känslomässiga koppling till socialismen och dess härlighet, men man måste inse att känslor måste balanseras med tankar, logik och pragmatism för att man ska kunna uppnå ett bestående gott resultat.

Människan, balansen och politiken

2008-08-28T12:18:00.003+02:00

Jag brukar säga att det finns två olika människor där ute: De som först och främst drivs av känslor och de som först och främst drivs av tankar/logik. Den uppfattningen delar alla jag diskuterat detta ämne med. Sedan är det varje individs egna uppdrag att hitta sin egen balans mellan dessa två mäktiga parter, för man kan inte leva utan någon av dem. De som lyckas kommer att trivas med sin personlighet medan de som misslyckas kommer att må eländigt, kanske utan att veta varför.
På samma sätt finns det politiker av de olika arterna. Skillnaden här är att det sätts mycket högre krav på politikernas personlighet och intellekt än på en icke politiskt engagerad medborgare. Gör en politiker ett fel till följd av obalans i personligheten kan denne förlora alla sina politiska aspirationer snabbare än partiledningen hunnit säga "Avgå".
Därför måste en politiker vara oerhört slipad och ha uppnått balansen mellan sina olika drag. Visionärerna och pragmatikerna måste samsas. Ett lysande exempel på en person som drogs först och främst av visionen/känslorna och balanserade med pragmatismen tycker jag är Olof Palme. Han var beredd att föra nästintill revolutionerande utrikespolitik och senare sanera ekonomin när välfärdsstaten blivit för dyr. Det är vad vi alla borde vara redo att göra.
Men istället domineras dagens politik av pragmatiska "gråsossar" som inte vågar prova på de grandiosa drömmarna och visionerna. Varje liten kronas effekt ska vara uträknad i minsta detalj innan vi vågar göra något.
Släpp lös känslorna inom er. Det är så folkrörelsen och politiken i sin helhet kommer att lyftas ur stoftet. Våga ta steget och göra något galet. Det är så vi utvecklas.

Tappa inte bort visionen.

P.S. Jag är egentligen en gråsosse som verkligen vill vara visionär.

Nackdelen med demokrati

2008-08-24T21:32:00.002+02:00

Det är väldigt synd att det ska vara så svårt att få folk att förstå sig på demokratin. Speciellt när det gäller intern partidemokrati. En av de många myterna som finns runt partier är att så fort man gått med i ett parti är man såld på exakt allt som står i partiprogrammet. I en vanlig medborgares ögon så kan man därmed dömas för alla felsteg ett parti gjort så fort man gått med i partiet.
På detta sätt bemöttes jag när jag senast diskuterade politik med några icke politiskt aktiva.

Problemet med demokratin är i det avseendet att alla som är medlemmar i ett demokratiskt parti kan helt och hållet förändra partiets politik i enlighet med sina egna åsikter. Rent hypotetiskt skulle alltså alla medlemmar i socialdemokraterna kunna gå med i Sverigedemokraterna och med medlemsmajoritet köra över resten för att förändra partipolitiken till en socialdemokratisk politik. Därmed så behöver man inte dela något alls av partiets värdegrund osv. för att vara medlem i partiet. Man behöver bara vara villig att förändra. Se det ungefär som ett aggressivt övertagande på aktiemarknaden.
Detta är också grunden för demokratins fortlevnad. Politiken måste kunna utvecklas i enlighet med opinionen för att klara sig. Likheten finns i att människan är jordens största överlevare eftersom att vi kan anpassa oss efter förutsättningarna. Vi behåller en del och förkastar en del, så enkelt är det.
Där kommer den ideologiska värdegrunden in i bilden och skapar någon sorts struktur i vad som annars kan te sig som ett kaos i en medborgares ögon. Detta är vad som skiljer människan från djuren och det som skiljer ett parti från ett annat.
Moralen måste vara en ledstjärna i det politiska arbetet och den mänskliga civilisationen för att något vettigt ska kunna utvecklas.

Jag ska fortsätta skriva lite mer politisk teori framöver. Nu har jag dock vettigare saker att göra, som att spela dataspel där man dödar saker. Tänkt på det där tills vidare.

Det bortglömda Västsahara: Bildspel

2008-08-22T14:11:00.003+02:00

SSU:s delegation till Västsahara i år drar ett tungt lass att få frågan på den politiska dagordningen igen. Här följer ett bildspel som gestaltar den tre veckor långa resan på drygt 14 minuter.

Min frånvaro

2008-08-13T14:19:00.002+02:00

Jag har varit borta ganska länge nu av den anledning att min dator varit i ytterst dåligt skick. Sen har jag även behövt återhämta krafterna från ett halvår som verkligen tärt på mig. Men jag hoppas kunna fortsätta med förnyad styrka framöver med fler förhoppningsvis intressanta inlägg.

Tills dess: Tålamod är en dygd.

Det bortglömda Västsahara - Introduktion

2008-07-03T22:01:00.004+02:00

För mindre än en vecka sedan återvände jag från flyktinglägerna i Algeriets ytterst västra gren. Det är en region som i mångt och mycket liknar helvetet. Ingen växtlighet att tala om existerar på plats, förutom i mycket små odlingar som bedrivs med hjälp av internationell hjälp. Hettan är så kraftig att man inte kan vistas utomhus, mer än korta stunder, sex timmar av dygnet. Vattnet är förorenat och ger näringsbristsjukdomar. Maten är knapp för många och många är ohälsosamt smala. Människorna lever i små hus byggda av lertegel som bokstavligt talat kokar under dagarna. Flugorna svärmar var än det finns skräp, människor och svett, vilket är överallt. Det är till och med så varmt att vinden istället för att svalka får motsatt effekt och bränner på huden likt den skarpa solens strålar.
Detta är vad man upplever om man besöker Saharawilägerna under sommarperioden.
Men man upplever också den vackraste stjärnhimmel man någonsin skådat, de vackra sanddynerna och det folk som fostrats här till godhet och solidaritet.
Eftersom att jag legat på latsidan har jag tänkt skriva en serie inlägg om min resa och den konflikt som borde varit avklarad för länge sedan, med ett fritt Västsahara som resultat. För den som vill läsa mer och inte orkar/vill invänta mina inlägg kan läsa på wikipedia.

Skit i betygen

2008-05-26T23:18:00.003+02:00

Åh, vad less jag blir på skolpolitiken. Vi kan lika gärna döpa om det hela till betygspolitik! Betyg hit, betyg dit, betyg från femman, sjuan, inga betyg, G och IG, F till A, skriftliga omdömen... Svammel!
Ja, det är en hög med dynga som ligger och drar till sig uppmärksamhet likt en val som spolats upp på land. Men det är ingen som hjälper den tillbaka till havet.
I havet (huvudfrågan) blir det nämligen väldigt obetydligt. Havet av skolpolitik är för mig färgat rött av blodet från de barn som väljer att skjuta av sig skallen, skära upp handlederna eller ta en överdos av sina mediciner för att slippa undan verkligheten. Denna grymma värld av individer och grupper som stångar sig blodiga mot varandra genom förkastliga repliker, misshandel och utfrysning måste sluta accepteras som ett naturligt faktum av skolväsendet och uppväxtstadiet av livet. Det är inte meningen att vi ska tävla om varandras gunst i skolan för att förverkliga oss själva. Inte heller är det meningen att lärarna ska belastas av den tyngd som bör ligga på hela samhällets ansvar, från föräldrar till företagare och politiker.
Så ta erat ansvar! Betyg är en petitess i jämförelse med det sociala krig som råder varje dag på våra skolor. Det lägger grunden för ytterligare problem längre upp i samhället och visar ingen nåd alls för yttre komplikationer. Även om hela din familj mördats kan någon usel mobbare fälla skämt om det och du kan ge f*n på att det spelar roll i livet som helhet.
Skolan lägger idag grunden för ett otryggare samhälle där fördomarna får växa utan begränsningar och rädslan får ett fast grepp om våra hjärtan. Från rädslan växer fientligheten.
Resten kan ni räkna ut själva oavsett om ni läst psykologi eller inte.

Rädda människorna, sluta prata betyg.

Talande bilder

2008-05-23T14:18:00.001+02:00

Underhöll mig i en halvtimme. Ja, jag är lättroad ibland!

Bränn bibeln eller läs den, studenter!

2008-05-21T15:39:00.005+02:00

Jag ber redan nu respektfullt om ursäkt för de som jag kommer trampa på fötterna i det här inlägget. Min åsikt och uppmaning är endast min egen. Broderskapet kan få en kram om de är villiga att ta emot den.

Idag delade kristna skolföreningen ut studentpresenter i form av en nyutgåva av det Nya Testamentet till oss som tar studenten i år på vår skola. Jag har inget emot religiösa personer och respekterar deras syn på livet så länge de håller sig från att försöka omvända mig. Tyvärr är det inte kristna skolföreningens stil. Och jag bestämde mig redan före jag öppnat paketet att om det var en bibel skulle jag anordna ett litet bokbål.
Föga förvånand blev jag när det faktiskt var det. Innerst inne har jag även en respekt för böcker och läror, men kristendomens heliga skrift har jag absolut inget intresse av och den skänker mig ingen glädje.
Mitt förhållandesätt till livet går ut på att ha ett fritt sinne. Det innebär att bekämpa kedjor och murar som kan hålla en från att förverkliga sig själv. Bibeln och kristendomen är en av de mäktigaste kedjorna som ligger och har legat över vårat moderna samhälle genom århundraden. Det är genom Guds makt människor har accepterat att leva i ett helvete på jorden så länge de kunnat vänta sig himlen vid livets slut. Det är även genom denna hierarki som borgerligheten fått sin ursprungliga makt. Därmed avlägger jag härmed min protest.
En kanske ännu värre synd mot själva kristendomen är väl att försöka hippa upp budskapet och förvränga dess mening för att "passa in" med dagens ungdomsgeneration. Då är man inte ens sann i sitt eget budskap. Därmed lägger jag min protest tvåfaldigt.
Har man valt en väg i livet bör man vara sann och ärlig i sin uppfattning. Min uppmaning till alla studenter är att bränna bibeln (inte som en av mina klasskamrater som åt delar av den) och gå ut i livet utan dess grepp om era liv. Och om ni behåller den, så läs den. Men inte för att ta den till er, utan för att förkasta den och bilda nya uppfattningar. Låt den inte bara stå i bokhyllan och samla damm.

Vi behöver ingen drygt tusenårig skrift för att lära oss hur vi ska leva. Vi behöver endast oss själva och varandra. Gå således ut i livet med huvudet höjt mot himlen och attityden "Nu djävlar ska det bli ordning på det här samhället."

In Nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti. Amen!

Lunch med Sven-Otto Littorin

2008-05-19T14:55:00.002+02:00

Nej, jag vill inte heller äta lunch med Sven-Otto Littorin.
Gud välsigna Youtube!

Bra gjort, S!

2008-05-19T12:45:00.004+02:00

SR rapporterar om att S föreslår långsiktig skolpolitik

Socialdemokraterna söker nu en långsiktig överenskommelse med den moderatstyrda regeringen vad gäller skolpolitiken. En eloge till vårat parti!
Jag har tidigare poängterat vikten av att detta blir av, även om partierna måste offra lite av sina egna ståndpunkter.
Varför, undrar kanske den inte så politiskt insatta medborgaren som läser min blogg?

Jo, det krävs av en rad olika anledningar och visar en hel del visdom från de som förespråkar en bred lösning. Till att börja med handlar det om att inte reformera skolan varje ny regeringsperiod. Att göra så river i grunden upp skolans system om och om igen, vilket självklart skadar den svenska skolan. Och vem betalar priset för det? Det är eleverna och inte riksdagspolitikerna. Lyckas denna överenskommelse kommer även de anställda på skolan att slippa onödiga förändringar i deras arbetsuppgifter som leder till ökad stress kanske ytterligare arbetsuppgifter. Det är i min mening redan oerhört krävande att vara lärare, så håll era fingrar borta från deras arbetsprestationer om det inte handlar om att belöna dem.
Sedan handlar det om en uppoffring från politikernas sida för landets bästa. Socialdemokraterna visar att de är beredda att vara ödmjuka. Hur svarar borgerligheten? Det får vi se.
Om de inte är beredda att kompromissa refererar jag till mitt förra inlägg "Samarbete kontra splittring" för att belysa vissa problem i resonemanget.

----

För min egen del så sitter jag just nu på kanten till sjön som är livet och tar det djupa andetaget före jag dyker. De sista skoluppgifterna är avklarade och snart börjar karusellen där jag ska fasas ur den trygga svenska uppväxten och skapa mig min egen väg här i livet.
Vad ska jag då välja att gå för bana? Ska jag syssla med politik, filosofi, psykologi, sociologi, konst, poesi, författarskap, företagande, musik eller skådespeleri?
Alla vägar är öppna och mina kommande betyg kommer att lägga grunden för alla mina möjligheter på utbildningssidan. Men jag har resurser att använda som inte är betygsatta på något sätt alls. Det känns kul.
Mest av allt skulle jag vilja fortsätta med min föreställning och föreläsa för ungdomar om livets problem. Det vore verkligen givande.
En annan liten notis är att jag sticker till Algeriet den 7 juni för att vara med i SSU:s Västsaharaprojekt. Vi kommer ägna oss åt volontärarbete i de stora flyktinglägerna utanför Tindouf i yttersta sydvästra Algeriet inte allt för långt från gränsen till Västsahara.

Världen öppnar sin famn för oss som är villiga att ta steget ut i den.

Samarbete kontra splittring

2008-05-09T13:21:00.003+02:00

Vad har tagit till de svenska politikerna? Desto djupare jag tränger in i den gren som styr eller vill styra Sverige, desto mer rädd blir jag. Till att börja med skrämmer bristen på verklighetsförankrade bilder mig. Jag börjar tro att många av våra politiker aldrig lagt sig ner på en soffa och tänkt över vissa grundläggande element för deras politiska engagemang. Och om de gjort det så tror jag att de valt att förkasta de sanningar de kommit fram till.
Är t.ex. svaret på frågan "Varför är jag politiskt engagerad?" att "Jag vill bli rik" så bör man genast sluta med sin politik. Är det i sin tur så att svaret på "Är jag beredd att offra demokrati för vår regeringsställning?" är "Ja, om så måste ske" bör man definitivt inte syssla med politik.
Den sista frågan, som jag tycker är oerhört viktig just nu, råder "Är jag beredd att samarbeta med mina meningsmotståndare för Sveriges bästa?". Om man inte svarat ja på den frågan tycker jag att det är skamligt att fortsätta med politik.
Medlet för att sopa dessa sanningar under mattan är retoriken. Man brukar säga att "ärlighet varar längst" men den skrämmande verkligheten är att politiken i många avseenden är oärlig. Här riktar jag inte bara kritik mot borgerliga tjuvknep utan även socialdemokratiska!
För trots att jag inte har någon statistik över politikernas sysslor, löften och spörsmål så kan jag inte förmå mig själv att vara så naiv att jag tror på påståendet att Sveriges största parti är fläckfritt och saknar svarta får. Kan du det så bör du kanske inte syssla med politik.
För i ett läge där utvecklingen i världen och i landet knappast går framåt på den politiska nivån måste man rannsaka sig själv. Jag tror att det ser likadant ut i hela den "demokratiska" världen och slår vakt om samarbete. Vi kan inte göra avvägningar där demokrati offras för något annat. Då vill jag dra fram ett citat som påstås ha myntats av Benjamin Franklin: "Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety."
Oavsett om det nu var Benjamin Franklin eller någon annan klok person som sa det så kan vi applicera det i nutida situationer. Allt detta bidrar till föraktet mot politiker och vår verksamhet.
Vilket i sin tur leder till att missnöjespartier får röster och att både intresset för politik och medlemssiffrorna rasar för oss demokratiska partier.
Ta skolpolitiken som ett lysande exempel där Riksdagen bör ha kommit till ett gemensamt beslut om hur den svenska skolan ska se ut. Men istället för att kompromissa valde Alliansen att gå sin egen väg. Därmed reformeras skolan nu och sen reformeras den om igen när nästa vänsterregering tar plats. Som att inte skolan har nog många problem som det är utan att den ska behövas göras om i grunden varje gång vi byter regering!
Och det värsta är att jag gissar att sossarna hade gjort likadant. Tänk på det. Splittringen inom demokratin och den allt för fasta ideologiska konflikten kan i slutändan göra så att vi förlorar demokratin. Jag kan inte acceptera något sådant.
Ta tag i problemet innan det förgiftat oss alla och vi sitter med en Sverigedemokratisk regering.

Borgerligheten missgynnar demokratin

2008-05-06T19:15:00.003+02:00

De senaste dagarna har jag haft ganska gott om tid att tänka igenom olika politiska perspektiv. Och det jag kommit fram till är att borgerligheten missgynnar demokratin. För att förklara vad jag menar måste ni sätta er in i mitt perspektiv.
Jag stämplar mig själv som tre olika saker när jag talar om politik. Till att börja är jag människa och medborgare i vårat globala samhälle. Detta innebär att jag har exakt samma skyldigheter, problem och tankegångar som vilken annan människa som helst. Att sätta sig in i människan syn på verkligheten är det enda sättet att ta reda på och sedan diktera hur världen ska se ut.
I andra hand är jag demokrat. Jag ser demokratin och folkrätten som det absolut enda möjliga medlet att nå en bättre värld. Alla andra system färgas obönhörligt av konflikter och missförstånd som ger upphov till krig och global destruktivitet. I demokratin kan man uppnå den balans som måste finnas människor imellan och ett samförstånd vars like inget annat politisk system kan uppbåda.
Sist men absolut inte minst är jag socialist. Detta är grundat i den förra punktens mening om att alla ska komma till tals och ha samma villkor och rättigheter. Min socialism är demokrati. På intet annat sätt än samarbete kan vi klara de moderna problemen som tornar upp sig och gör sig redo att sluka den orättvisa värld vi lever i. Finns det fortfarande människor som tror att individen är starkare än gruppen?
Hur mäktig en individ än må vara så klarar den sig aldrig utan stöd från yttre krafter. Det är så diktaturer fortfarande håller i världen. Aldrig någonsin har det funnits en människa vars makt endast grundats på dennes egen styrka. Vi är förankrade i varandra. Därmed är socialismen det enda sättet att omdana samhället som tar hänsyn till alla människor och demokratin.
Socialdemokratin och fackrörelsen har alltid dragit sin kraft ur folket. En massiv folkrörelse har genom imponerande organisationsgrader lyckats driva igenom reformer så som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Genom att begränsa enskilda individers makt har man gynnat hela folket. Således genom att stärka demokratin har man gjort världen till en bättre plats.
Men de borgerliga ideologierna tar inte hänsyn till demokratin, jämställdhet och rättvisa. I grunden går nyliberalismen ut på att individen ska ges så stor möjlighet som möjligt att sko sig själv utan inblandning från andra. Så långt låter det bra, men då utelämnar man att detta leder till att individer våldför, utnyttjar och suger ut fattiga och svaga individer som inte har samma möjligheter redan från början att klara sig i det borgerliga paradiset. Det är en demokratifråga.
Inte heller har borgerligheten något behov av hög organisationsgrad eller folklig uppslutning. Så länge det finns ett fåtal starka individer med tjocka börsar har dessa kunnat utnyttja demokratin för att själva roffa åt sig makten och härligheten. Speciellt den svenska borgerligheten gynnas när valdeltagandet blir lägre, när färre kommer till tals.
I dagens samhälle med ett allt mer sjunkande intresse för politik och den utbredda okunskapen som råder bland medborgarna är detta livsfarligt för arbetarrörelsen och inte minst för demokratin. Vi kan inte acceptera att ledande politiska partier inte fullt ut ställer sig bakom demokratin!
För låt oss se sanningen i vitögat: Om borgerligheten gynnas av lågt valdeltagande, varför ska de då uppmuntra hela folket att rösta? Varför ska de driva intresset för politik framåt, när de ändå kan få sin egen vilja igenom eftersom att de kontrollerar större delen av Sveriges media? Varför ska den moderatstyrda regeringen ta upp frågan i Riksdag och departement om det innebär att de skjuter sig själva i foten?

Som humanist, demokrat och socialist känner jag mig oerhört oroad över denna utveckling som leder till att demokratin haltar framåt istället för att gå rakryggad och stolt mot framtiden. Därför vill jag uppmuntra alla läsare, borgerliga och socialistiska, att driva demokratin framåt, oavsett vem det gynnar. Jag vill se alla partier gå ut och rekrytera människor så att vårat lands demokrati kan bestå.
Tyvärr glömmer ofta en del politiker bort att de faktiskt representerar folket och inte bara sig själv. Detta gör det allt så mycket viktigare att hela folket tar del i den demokratiska processen för att utan kompromiss rensa ut politiker av odemokratiska principer. Sådana människor bör inte få sitta på en tron av lögner och styra detta land. Sådan är inte demokratin.

Proggbandet $tyrelsen

2008-05-04T16:38:00.004+02:00

Hej gott folk. Jag ville spendera några av era minuter på att redogöra för er om vårat proggband $tyrelsen.
Det är med glädje jag kan meddela att vi är fullt i farten igen och har genomfört två spelningar den här veckan, var av en på första maj och en dagen efter på Piteås multikultifest som arrangerades av arbetarrörelsen. Mestadels finslipar vi just nu det material vi redan har och förbereder inför framtiden. Vi är just nu fem medlemmar i bandet i och med den nyaste rekryten Benny Lindberg som övertagit trummorna efter Simon Isaksson. Nu kör istället Simon "Proletär Alf" Isaksson cello, som vi håller på att införliva i ett flertal av våra låtar.
Personligen håller jag på att fundera ut lite mer roliga låtar för oss att framföra, samtidigt som jag jobbar lite på sidan om med vår gitarrist Martin "Waistmaster" Öhman med både musik och konstnärliga verk.
Var Alexander "Herr Johansson" Johansson, vår basist, håller på med vet ingen riktigt. Han glider mest omkring och dricker kaffe på otippade ställen. Förutom när han repar med oss alltså!
Det är en kort lägesrapport från mig, Oscar "Dr. P.O" Pettersson.

Nu för er som inte vet vad $tyrelsen är så ska jag ge en kort förklaring. Vi är fem killar från den bästa SSU-kommunen, Piteå, som slagit våra kanske inte alltid så kloka skallar samman för att bilda proggbandet $tyrelsen. Politisk satir är ledordet i vår vänstervridna rock där vi hyllar oss själva och skjuter ner oppositionen. Självklart har vi absolut ingen självdistans eller humor alls. Och för dem som verkligen inte har det så var det där ett skämt.
Låtarnas texter och melodier skapas av mig, Oscar Pettersson, medan hela resten av bandet hjälper till att komponera ihop helheten. Det är allt från vispop till trashrock och vi har inte satt någon riktig gräns för vad vi kan och inte kan spela.
Vi vet bara en sak: Arbetarrörelsen behöver glöd och det är vad vi kan ge.
Sen är vi ganska snygga. Schwoop.

P.S. Vill ni ha oss till något speciellt arrangemang så kontakta vår manager Fredrik "Moosemanager" Hansson på 070-245 19 17

Setting things straight

2008-04-28T12:48:00.004+02:00

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Sitter hemma och kurerar halsen från förkylning just nu, så jag har inget bättre för mig. Dessutom finns det en del saker jag måste få sagt.
För att summera ihop det kan vi säga att jag nått en del insikter på både gott och ont som bör redovisas inför allmänheten.

1. Det är grymt kul, men knappast etiskt försvarbart att hångla med elva pers på samma fest. Frågan är vad man prioriterar.
2. Jag är bisexuell. Simple as that. Oroa er inte grabbar, jag tittar fortfarande mer på tjejer och ställer mycket högre krav på killar än tjejer. Men vissa av er är ganska söta!
3. Att dricka tequila är kul. Att få efterverkningarna är inte lika kul.
4. Strular man mycket med en tjej är det ens skyldighet att inte lämna henne hängande efteråt om man har nåt hjärta alls i kroppen, eftersom att allt inte bara handlar om snoppen. Hah, det rimmade!
5. Tuggummin på fest äger. Chokladpenna äger också, men det är bara okej om alla är på det hela.

Det var mina visdomsord för den här gången. Galen helg, tack till alla.

P.S. Jag är egentligen en ganska snäll kille.

Risig

2008-04-23T09:47:00.002+02:00

Suck. Finns så många saker man borde göra.
Jag borde sova mer, äta bättre, motionera mer, inte röka, plugga mer, sjunga mer, hålla bättre koll, lova mindre, skriva mer, rita mer, fotografera mer och slutligen vara mer ansvarstagande.

Det är lite mycket nu för min del. Tänk på det innan ni slår ner på mig för att jag missat nåt.

Snyggaste majtågsaffischen

2008-04-20T15:39:00.004+02:00

Texten lyder: "Den borgerliga politiken är omodern, orättvis och oansvarig. Den tar från de fattiga och ger till de rika samt slår ut de sjuka och svaga ur samhället. Vi tolererar inte detta och det bör inte heller du!"

-

Ta en titt på den där. Det tog väl mig och Martin "Mort" Öhman några timmar att sätta ihop den. Dags att starta kampen för året på riktigt!