Genom mina år i politiken har jag skådat den ideologiska kamp som pågår både ute i det svenska samhället och inne i det socialdemokratiska partiet. Det som är så underligt med SAPs unika fall är oviljan att bekräfta existensen av en sådan maktkamp. De som väl accepterar att den existerar baktalas vanligtvis av sina kamrater som "vänstertok" eller dylikt i ett försök att förkasta den personens verklighetsbild. De som ignorerar maktkampen framställer sig själva som sansade och pragmatiska. Om bilden av en ideologisk konflikt får fotfäste tror de flesta att det skulle eskalera till samma pajkastning som i SSU, där maktspelen och ryggdunkeri vida överstiger energin som läggs på faktisk politisk utveckling.
Saken är den att det inte är sansat och pragmatiskt att ignorera den ideologiska konflikt som ligger under ytan. Anledningen till att de som påtalar konflikten stämplas som ideologiskt vänster är för att de oftast tillhör den falang av partiet som i större utsträckning lyfter fram utvecklandet och stärkandet av blandekonomi och välfärd, framför ett stegvis accepterande av att den svenska välfärdsstaten sakta måste monsteras ner då "ekonomiskt utrymme saknas". Det är denna falang som fått stryka på foten i flera årtionden. Kan någon nämna en enda större seger för partivänstern de senaste 20 åren? Juholt kan tyvärr knappast räknas..
Den "pragmatiska" sidan av partiet menar att de är den del av partiet som har utvecklats och blivit "framtidens socialdemokrater". De är beredda att kohandla om allt möjligt och fokuserar väldiga resurser på politisk strategi för att vinna val, istället för att lägga krutet på att försöka bilda folkrörelse. I sak har de accepterat en upprätthållandets linje, inte helt olik Reinfeldts tal om " värnandet av välfärdens kärna" dvs. en minimalistisk universell välfärdsvision. Det ses som enda möjliga alternativet då regelverk, globalisering och opinion har förändrats på ett så radikalt sätt att SAP måste förändras med det. Inom denna falang kallas förespråkare för stärkandet av välfärden för folkhemsromantiker. Visserligen säger man att det här med visioner är fint och bra men det Reinfeldtska "visioner är farligt" trummar sakta i bakhuvudet också.
Problematiken är när man på detta sätt diskvalificerar den politiska viljan från vänster samtidigt som man lyfter fram den liberalare vägen som det enda alternativet. Man påstår att det är "omöjligt att förbjuda vinster i välfärden", "omöjligt att höja skatterna", "omöjligt att återförstatliga skolan" och "omöjligt att återreglera elmarknaden" för att ta några exempel. Anledningen till att det är omöjligt är ekonomiska förutsättningar, marknadens utveckling, opinionsläget, EU-regler etc etc. Dessa hinder lyfts fram som saker som ligger bortom politikens kontroll; ett gäng oföränderliga aber som alltid ger mandat åt avreglering, nedskärning och åtstramning men aldrig ger förutsättningarna för att stärka välfärden. Således blir politiker och demokratin marknadens tjänare istället för att marknaden blir folkets tjänare. I det stora hela är detta själva sinnesbilden av inlärd hjälplöshet som håller SAP i ett järngrepp av aldrig tidigare skådad kaliber. Man har målats in i ett hörn där höger är enda alternativet ut.
Samtidigt är dessa koncept fullständiga luftslott. De är sociala skapelser formade av människans vilja. Därmed ligger de också inom människans kraft att förändra. Vi politiskt engagerade i den representativa demokratin måste ruska av oss känslan av vanmakt och förstå att viljan att förändra är nog för att förändra. Det handlar bara om att inte ta den enkla vägen ut hela tiden. Den kortsiktiga vinstens lockande rop får inte trollbinda våra sinnen. Frågan om vinster i välfärden är ett sådant vägskäl där vi antingen kan göra det folket och vår ideologiska strävan säger och förbjuda vinster ELLER göra det som nyliberalismens tänkare och EUs neokonservativa vill att vi ska göra. De enda som sätter gränser för vad som kan göras är i slutändan vi själva.
Det verkar som att vissa fortfarande tror att socialdemokratin är dömd att misslyckas därför att Sovjet föll. När kapitalismen således segrade så började man se på socialism som omodernt. Om man fortfarande tror på detta så har man inte insett att skandinavisk socialdemokrati är något helt annat än de auktoritära socialistiska modellerna som utövats under 1900-talet. Något modernare och effektivare än den skandinaviska välfärdsmodellen har hittills inte uppfunnits, varvid jag har svårt att förstå varför vi ska försöka dra samhället till samma låga standard som USA...
