Liber Mens Mentis: augusti 2011

Denna text är mina egna tankar och funderingar kompletterat med vad jag hört och upplevt i SSU-sammanhang. Det är en subjektiv berättelse som inte bör tas som renodlad fakta då det politiska spelet har en tendens att inte skriva ner sitt mindre renodlade spel på fina protokoll. Istället är majoriteten av dessa påståenden grundade på hörsägen från källor som jag har stor tillit för. Jag är ledsen om texten trampar på ömma tår men om jag inte får ur mig det här till folk så kommer jag att explodera av ren och skär ångest. Jag är också ledsen över att det här inlägget kan komma att skada organisationen men jag tror i ärlighetens namn att det gör mer skada om det inte sägs alls.
-----------------------------

Nummer 36 i raden av SSU-kongresser närmar sig sig bit för bit sitt slut och jag kan som digital åskådare konstatera att inte mycket har förändrats sedan förra kongressen i sättet som saker går tillväga. Visst, man har förändrat längden och kostnaden på arrangemanget samt valt att bara beta av tre stora områden samt stadgarna men det är fortfarande en stor sak som består: Maktspelen.

Men tillåt mig att börja från början.

När jag gick med i SSU precis i början av år 2006 så öppnades en helt ny värld upp för mig. Det var en härlig tid av engagemang, nya vänner och upplevelser. Man kände sig välkommen och hemma i den värme som SSU kunde erbjuda och det blev snabbt en vana att gå på medlemsmöten och fara iväg på kurser. Vi spenderade långa nätter med att umgås och diskutera allt möjligt i något som nästintill verkar idylliskt när jag tänker tillbaka på det. Man fick hur många nya vänner som helst och tron på politiken som medel att förändra utgjorde ett stort hopp i en värld som annars tycktes präglas av kontinuerliga nedskärningar i samhället och internationellt av global terrorism. SSU-kommunen blev på något sätt som en ny familj och distriktet som en ny släkt, utan sektliknande inslag, mind you. Det känns som att det inte dröjde länge innan man satt med i en styrelse som ledamot, sedan som kommunordförande och slutligen som distriktsstyrelseledamot.

Men någonstans längst vägen började saker kännas konstigt. Det spred sig sakta som ett lager damm över tillvaron. Jag började höra saker som inte alla medlemmar fick höra. Viskningar om hur vissa tillsättningar gått till och vad som dolde sig under den finpolerade ytan och de leende ansiktena. Sedan slog det mig som en näve i magen under kongressen år 2007. Mina ögon öppnades på ett smärtsamt vis och slet mig ur min ganska drömmande och naiva tillvaro.

Jag tror att det första som dök upp var hur en FS-ledamot tvingas avgå på grund av ett luftslott i dennes hemdistrikts medlemssiffror. Pressen hade fått tag på siffror som inte stämde och det gemensamma interna beslutet hade blivit att han skulle få avgå, förkastad på grund av dessa oegentligheter. Detta kanske i sig inte låter som något underligt men det "intressanta" med detta var hur själva medlemssiffrorna läckt ut till pressen. Siffrorna hade med dåtidens system uppenbarligen enbart gått att få ut på förbundsexpeditionen vilket med stor sannolikhet betydde att någon på förbundet medvetet läckt uppgifterna för att undanröja FS-ledamoten.

Detta var en kongress där en ordförandestrid rådde mellan olika falanger i SSU och smutskastningen nådde nya höjder. Skitsnacket flödade uppenbarligen i drivor från vissa källor och rena rama smutskastningar skedde av kandidaterna i vissa distrikt. Källor som jag litar på har även upplyst mig om att regelrätta mutor erbjöds till distrikten från vissa håll, förutsatt att de röstade på "rätt" kandidat. Resultatet var förödande för många människors engagemang och mina tankar går än idag till de som drabbades hårdast. Flera valde att lämna SSU och politiken efter den kongressen.

Själv lämnades jag med en unken eftersmak och fick förklarat för mig av en äldre kamrat att jag "inte skulle hänga upp mig på det och att det är sånt som händer". Jag kunde i alla fall vara nöjd med vetskapen om att mitt eget distrikt, Norrbotten, skötte sig någorlunda bra. I alla fall vad som syntes till oss i delegationen. Samtidigt fick jag veta redan då att någon form av "råd" av äldre rävar från distriktet deltog i hemliga möten över förhandlingar om hur FS skulle utformas och hur "freden" skulle kunna upprätthållas mellan de olika intressefalangerna. Jag tänkte inte mycket på det då men idag suckar jag lite lätt för mig själv och tänker att jag inte skulle ha varit så naiv. Skärrad så återvände jag till mitt vardagliga engagemang på kommunal nivå där detta märkliga spel inte gjorde sig påmint särskilt ofta.

Med tiden lyckades jag återfå min tilltro till godheten i organisationen och stänga ute illamåendet efter min första kongress. Det var trots allt en tämligen stabil tid i Norrbotten och vi åstadkom många bra saker. Folk kom och gick men organisationen bestod och nya personer fick uppleva värmen som är SSU. Ändå så hade min oskuld tagits på något sätt och jag började hålla mina öron och ögon öppna för fler... dåliga intryck av organisationen.

Det skulle dröja ett tag men sakta började signaler komma om att något dåligt var i görningen i distriktet. Många viskade om ett missnöje, som växte dag för dag, mot en av ombudsmännen i distriktet. Hen lade sig uppenbarligen i den kommunala verksamheten och styret på ett sätt som endast kan beskrivas som manipulerande. Tillsättningar i styrelser och ordförandeposter var inte sällan regelrätt dikterade av hen. Under samma tid började jag höra muttranden från distriktsstyrelsenivå om att våra representanter inte hörsammades utan att villkoren för distriktet dikterades allt mer från det verkställande utskottet och ombudsmannakåren. Det tedde sig som att en viss samling personer, som var goda vänner/bekantskaper mellan varandra, greppade tag om den gemensamma makten och uppenbarligen hade gjort det ett tag.

Detta skulle inte börja störa mig på riktigt förrän det drabbade mig själv. Till att börja med hade jag ambitionen att kandidera till distriktsstyrelsen redan 2008 men blev då tillsagd att "Vi har som praxis att inte ha kommunordföringar sittandes på DS-platser". Denna praxis verkar så här i efterhand bara ha gällt mig, vilket jag kan erkänna har lämnat mig med en känsla av diskriminering. Nu kom min DS-period istället senare då mitt engagemang i Norrbotten redan börjat svalna. Vad som mötte mig var en distriktsstyrelse med en ny ordförande och en stor mängd nya ledamöter då man samtidigt passade på att utöka DS med fler platser för att "förbättra representativiteten från hela distriktet". Jag måste erkänna att jag häpnade något vid vissa utnämningar och tänkte för mig själv "Är den/de här personen/personerna verkligen lämpliga att ha i DS? Har de nog med erfarenhet? Vad tillför de?". Men jag är beredd att ge alla en chans trots att jag ställde mig skeptisk.

Problematiken uppdagade sig tämligen snabbt efter några möten. Resultatet av att ha så många "gröna" personer i DS var att få vågade höja rösten, ifrågasätta eller ens diskutera olika ämnen. Istället verkade många välja att bara lyssna på de äldre och mer erfarna och rösta ja till deras förslag. Jag tänkte att det säkert skulle gå över efter att folk blivit varma i kläderna, men ack så fel jag hade. Handlandet blev sakta men säkert så normaliserat att man knappt kände att man behövde vara med på mötena för att man redan visste exakt vad som skulle hända. De "stora" uppgifterna tillföll hela tiden en och samma person/er medan resten förväntades att rösta ja och sköta sitt. Inga större initiativ skapades för att förbättra situationen. När jag pratade privat med vissa av de andra ledamöterna så erkände de att de inte höll med i flera beslut men de orkade/vågade inte säga emot. Jag kan bara föreställa mig att detta berodde på att vissa personer var nöjda med att kunna styra och ställa som de ville. Detta skulle kulminera för mig personligen vid tillsättandet av en ny ombudsman för min hemkommun.

När vår gamla veteran till ombudsman år 2009 bestämde sig för att det var dags att gå vidare så lämnades ett par stora skor att fyllas i min hemkommun. Anställningsprocessen skulle skötas genom distriktet för att underlätta byråkratin för kommunen. Ett antal krav och rekommendationer staplades upp, möjligheten till anställning offentliggjordes och ansökningarna strömmade in. Det verkställande utskottet anförtroddes med arbetet att plocka fram vettiga alternativ ur ansökningarna. Vem som hade ansökt hemlighölls men några kamrater till mig berättade att de ansökt om jobbet och hoppades på anställning. Några andra namn läckte ut genom skvaller och vissa kortare diskussioner mellan kamrater kan jag erkänna att jag hade om vem jag ansåg lämpligast av de namn jag kände till.

Så kom dagen då vi över telefonmöte skulle få höra vad VU kommit fram till. I spänd förväntan, ungefär som i Vem vill bli miljonär, rådde när namnet eller namnen (för jag väntade mig flera alternativ) skulle offentliggöras för DS. Jag hade tidigare lite skämtsamt sagt till en kamrat "Ja, jag hoppas då verkligen inte att de säger INSERTNAME, för det vore nästintill skrattretande".

Ironiskt nog så droppas sedan det namnet i hörluren och efter en chockande sekund av förstumning så frågar en ur VU vilka åsikter vi har om det förslaget. Jag begär ordet och börjar direkt förklara att denna person vore i mina ögon ytterst olämplig då hen först och främst inte verkar dela vår värdegrund, hen är för insyltad i kommunen redan, hen saknar arbetserfarenhet och har väldigt kort erfarenhet av organisation samt att hen känns väldigt ung. Eller ja, det var vad jag tänkte säga i alla fall men jag tror att jag blev avbruten ganska snabbt. Det är dock pinsamt uppenbart att denna person inte uppfyller de krav och rekommendationer som vi satt upp förutom innehav av körkort. Det hen dock har är en god relation till en viss, i mina ögon, manipulativ ombudsman.

Reaktionen på mitt uttalande blir att dåvarande kassören formligen exploderar i luren på mig och skäller ut mig över att jag faktiskt skulle ha pratat om "positiva sidor med detta alternativ". Jag lämnas åter förstummad en sekund men replikerar sedan att vi självklart måste få yttra vår kritik. Det var trots allt vi gemensamt som skulle bestämma vem som skulle få anställningen. Trots den uppenbara irritationen så blir det slutgiltiga beslutet att VU måste skaffa fram ett nytt namn. Hade jag inte protesterat är jag dock rädd att ingen vågat säga något och att vi hade fått INSERTNAME som ombudsman i min hemkommun. Det fanns i alla fall minst två andra namn som uppfyllde kriterierna mycket bättre men som förkastades av VU, av för mig hittills okänd anledning. Än idag har ingen riktigt stabil och längre anställning kunnat ske utan ombudsmännen verkar ha kommit och gått.

Efter denna konflikt gick luften ur mig ganska rejält i kombination med att jag planerade att flytta ut ur distriktet och lägga ner mitt engagemang i SSU Norrbotten. Det var dock uppenbart att de maktspel som jag så naivt trott att mitt kära Norrbotten förskonats ifrån rådde även här. Detta var det sista maktspelet som rörde mig personligen. Sant är att mycket av den glöd jag en gång haft har dalat efter dessa upplevelser. Utöver detta har jag på senare tid fått höra om utfrysningar, undanhållande av information och sedan regelrätt skitsnack från vår tidigare FS-ledamot med en AUF-delegat om min hemkommun.

Så nu sitter jag och följer uppdateringar på Facebook om händelserna på SSU-kongressen. Sedan jag förra kongressen fått höra mer om vilka händelser som ligger bakom olika beslut så känner jag att jag har en viss insikt i arbetet som nya, gröna delegater saknar. Bland annat så sker det inte allt för sällan hemliga möten med gamla rävar från olika distrikt som tar beslut och kohandlar i det fördolda om olika tillsättningar. Detta fick jag veta kongressen 2009 av en stensäker källa. Nyheten om att Faraj dragit tillbaka sin kanditatur förvånade mig först men när jag frågat kamrater om varför så har svaret klingat "maktspel". Det gör mig inte förvånad längre.

Däremot blir jag lika illamående och får en klump i magen över hur vi behandlar varandra. Istället för öppenhet och ärlighet så ägnar vi oss åt ett fult spel i skuggorna av de formella processerna. På flera håll uppmuntras folk till att inte ifrågasätta och blint tro på de erfarna gamla rävarna som minsann "vet sin sak". Samtidigt offras människors drömmar, längtan och glöd på altare för andras politiska vinstpoäng. Det är en förkastlig fars som inte anstår en modern socialdemokrati. Jag är bedrövad över att jag själv deltagit i detta genom att inte höja min röst och protestera tidigare.

Jag vet inte hur mycket alla som deltar i dessa processer är medvetna om det men självklart finns det folk som borde stå till svars för sina handlingar. Självklart är också att alla mina källor knappast är objektivt sanna och att jag själv gjort tolkningar som kanske sätter folk i ett orättvist ljus. Men då det finns för mycket för att allt ska kunna vara falskt: tycker folk verkligen att det är okej med handlingar, i vad som ska vara demokratins centrum, som inte medlemmarna på golvet ska få höra om för att de "inte är mogna att höra det"? Det är den här typen av skit som sakta förtär denna organisation inifrån och gör att vi får fel folk på fel poster som i slutändan gör att folket ser organisationen för vad den egentligen är: allt annat än städad och sund. Jag har sett kamrater med en oerhörd glöd fullständigt krossas av det här. Själv försöker jag kämpa vidare och bygga något bättre men jag tror att det är hög tid att vi börjar diskutera detta ämne. Det här har gått för långt allt för länge. En kamrat ska inte behöva säga till mig "Jag åkte inte på kongressen för att jag kan inte andas när jag är i närheten av vissa människor".

Så nej, jag gratulerar inte Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson för deras nyvunna förtroende för jag kan inte vara säker på att de sitter där med rena händer. Istället vill jag skicka en ärlig uppmaning till våra två nya huvudrepresentanter: Låt oss börja en ny tid för SSU där vi istället för att begrava våra konflikter i skuggorna kan börja att ärligt diskutera vad som är fel i organisationen och hur vi kan förbättra det. Utan att peka finger borde vi kunna skapa samma varma miljö som jag upplevde på kommunal nivå när jag gick med, även på distrikts och nationell nivå.

Vi kommer aldrig att bli perfekta men om vi inte gör något åt det här snart så kommer organisationen att implodera och det med all rätt. SSU mår som det förtjänar, men fan att vi kan bättre än så här, kamrater.

Liber Mens Mentis

2011-08-03

SSU mår som det förtjänar - Ett vittnesmål och en uppmaning

Maktspelarnas eviga teater

2011-08-02

Mörka tider