2011-04-19

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #4 Clive Barker's Undying

Något som få känner till med mig är att jag har en ganska stor fascination för skräckspel. Inte på så vis att jag söker upp och spelar varenda skräckspel jag kan utan mer att jag gillar dynamiken bakom att skapa en skräckinjagande miljö, story och spelstil. Det är samma principer som ligger till grund för bra skräcklitteratur och skräckfilm med en avgörande skillnad: Du är med som spelare och deltar i scenariot. Som ni kanske förstår så gör detta mycket för att skräcken ska bli mer påtaglig.

Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil 2 till PC när jag var någonstans mellan 10-12 år gammal. Jag och min bästa vän spelade det hemma hos honom efter vi kommit hem från skolan varje dag under en period. Så här i efterhand undrar jag om inte hans pappa kände sig oroad över att vi skulle bli emotionellt skadade av att spela skräckspel när vi var så små. Hur som helst så lyckades vi efter många skräckslagna skrik och brutala digitala dödsfall klara oss igenom det. Det skulle bli början på en lång förälskelse i skräckspelsgenren som nu senast manifesterade sig i Amnesia: The dark descent här på min dator. Men någon gång runt 2001 var det ett annat spel som spred skräck genom datorskärmen och som alltid skulle komma att ligga oss båda nära hjärtat: Clive Barker's Undying.


Jag vill redan från start påpeka att detta spel är det absolut bästa skräckspel jag spelat hittills. Detta är förstås en kombination ett stort antal element och beroende på vilken sorts spelstil man föredrar så räknar man nog detta spel som sämre eller bättre. Hur som helst så är Undying ett FPS-spel i grund och botten med en mörk story som handlar om den irländska aristokratfamiljen Covenants sällsamma öde. Man spelar som Patrick Galloway som på 1920-talet kallas ut till familjen Covenants herrgård efter att man fått ett brev av en gammal kamrat från första världskriget, Jeremiah Covenant. Det kryptiska brevet avslöjar inte mycket men något står inte rätt till på herrgården och Jeremiah behöver ens hjälp. Berättelsen som sedan följer är en tämligen klassisk skräckhistoria som ändock innehåller ett flertal kreativa element som gör att Undying blir unikt.

Mer än så vill jag inte avslöja av storyn då skräckspel gör sig bäst om man är fullständigt ovetande om vad som komma skall. Det är tyvärr också en akilleshäl när det kommer till denna form av spel. Omspelsvärdet är lågt och jag brukar spela igenom Undying igen först efter att några år har gått så att jag glömt bort en del av spelet. Däremot finns det åtskilligt annat att tala om när det kommer till Undying! Spelmekaniken i denna FPS blir unikt genom kombinationen av två olika element: Vapen och magi. Å ena sidan har man en uppsjö av mer eller mindre underliga vapen som anspelar på 1920-talet (t.ex. revolver och hagelgevär) och mytologiska ting (t.ex. Tibetan War Cannon), å andra sidan har man tillgång till ett utbud av olika magiska förmågor. Den ena handen avfyrar vapen medan den andra handen kastar magi. Att lära sig kombinera dessa för att ta sig fram genom samlingarna av störande och läskiga monster är imperativt för överlevnad. Som vanlig shooter-spelare finner man ofta att ammunitionen sinar och att man måste förlita sig mer på magi.

En annan del av magin som gör mycket för berättandet av storyn i spelet och som faktiskt höjer omspelsvärdet är formeln Scry. Den gör att man kan se övernaturliga fenomen av olika slag som manifesterar sig på olika sätt. Ibland när man använder den får man höra ljud, ibland se spöken, ibland ändras tavlor... Räkna med allt möjligt! Ytterligare ett sätt att berätta storyn är genom de otaliga dagböcker, skrifter och brev som ligger utspridda över spelets olika miljöer. Dessa kompletterar en rad olika cutscenes som är den huvudsakliga berättarformen utöver själva spelandet. Det märks tydligt att det är en skräckens mästare som varit med och producerat spelet. Karaktärsporträtten är ytterst levande trots vissa klyschiga inslag. Familjen Covenant (Som ni kan se på bild nmr 2) är en mycket speciell samling individer som kommer till liv på ett mästerligt sätt, speciellt genom gott röstskådespeleri. Miljön är likaså spännande och innovativ med allt ifrån herrgårdens mörka salar till andra dimensioner och mörka ruiner från svunna tider.

Musiken är i toppskick och jag rekommenderar att ni lyssnar på Undying - Theme Song på den här länken. Det ger en utmärkt känsla för spelet och dess dramatik. Utöver det vill jag påpeka att grafiken var på topp när det släpptes (2000-2001ish) och fortfarande idag känns hygglig. Den har åldrats med all värdighet som anstår den tidens grafik. Är det därmed värt att spela detta spel idag?

JA. Spela det för helvete. Sen får ni gärna skicka en kommentar till mig om vad ni tyckte. Jag älskar det och hoppas att ni också kommer att göra det. Nu ska jag sätta mig och spela igenom det för femtioelfte gången...