2011-03-31

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #3 Sacrifice

Tiden är kommen att presentera ett av mina favoritstrategispel genom tiderna. Kanske är det också spelet på den här listan som fått absolut minst uppmärksamhet och berömmelse jämfört med spelkvalitén. Spelet heter Sacrifice och släpptes år 2000 av Shiny Entertainment.


Sacrifice är ett unikt spel där man sätts i rollen som en trollkarl vars krafter har fört honom till en ny värld som styrs av fem olika underliga gudar. För att finna sin plats i denna nya värld och återfå sina magiska krafter väljer man sedan som spelare vilken gud man ska utföra uppdrag för vilket påverkar spelets storyline åt olika håll. Under spelets lopp får man även välja att byta gud om man vill. Beroende på vilken gud man följer så får man tillgång till olika former av magi och olika enheter att frammana på slagfältet. Det är svårt att beskriva exakt hur uppdragen går till men vanligtvis ska man försöka att besegra motståndargudars magiker genom att strida mot dess armé och konvertera fallna fienders själar till ens egen gud. Ja, du läste rätt: Själar.


Man spelar ur ett tredjepersons-perspektiv där kameran är låst till din trollkarl. Genom att använda själar, som är spelets huvudresurs, kan man frammana monster av många olika slag (beroende på vilken gud man spelat under) vars utseenden endast kan beskrivas som något plockat ur Salvador Dalis konst. Beroende på hur starka/avancerade monsterna är så kostar de fler själar. Då antingen dina egna enheter eller fiendeenheter dör så flyter deras själar upp ovanför deras lik och står fritt fram för magiker att plocka upp. Allierades själar kan man plocka upp direkt genom att springa över dem medan fiendesjälar måste konverteras innan de kan användas. Konverteringen tar tid vilket ger motståndaren en chans att störa konverteringen och återhämta förlorade själar. Utöver monsterarméer så har magikerna i sig ett stort utbud av galen magi som kan göra allt ifrån "vanliga" saker som att frysa fiender eller snabba upp rörelser (haste), till att få det att regna grodor från himlen eller vulkaner att spruta fram ur marken.


Spelet är än idag ett väldigt vackert och färgglatt spel vars komiska drag vittnar om spelutvecklarnas känsla för det de gjorde. Karaktärsporträtten är ytterst levande och en utmärkt voiceacting bidrar starkt till känslan. Musiken och kartornas natur/utseende är utformade efter vilken gud som styr området vilket ger en klar karaktär till gudarna och dess underhuggare. Gameplaymässigt kan man säga att striderna i detta spel oftast är ett totalt kaos av färger som slungas fram och tillbaka på ett sådant sätt att en LSD-tripp skulle uppfattas som lugn och sansad i jämförelse. Det är lite svårt att hålla reda på exakt vad som händer men med träning kan man lära sig hur man ska utnyttja enheterna på rätt sätt och slunga rätt magi på rätt mål. Känslan av att krossa sin motståndare genom att frammana en vulkan under dennes fötter för att sedan mosa dennes armé och konvertera deras själar är underbar!


Trots att Sacrifice var revolutionerande för sin tid i både spelstil och grafik så sålde det dåligt vilket tyvärr innebär att vi antagligen aldrig kommer att få se en uppföljare. Istället får vi nöja oss med denna pärla till spel. Omspelsvärdet är hyggligt då det är underhållande att pröva alla gudars uppdrag och få tag i alla gudars olika magi och enheter samt kombinera dem på olika sätt. Samtidigt finns det multiplayer om man lyckas finna några andra intresserade spelare. Spelet är dock först och främst känt för sin revolutionerande spelstil, sin färgsprakande grafik och den humor som går att finna i Shiny Entertainments många härliga spel. Må spelstudion vila i frid och må ni alla offra många själar på gudarnas altare!

2011-03-30

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #2 Thief 2: The Metal Age


Medan mina kamrater slaktade terrorister och anti-terrorister i ett evigt kretslopp smög jag genom skuggorna, ficktjuvade guld från förbipasserande och klubbade ner vakter bakifrån i ett spel som fortfarande saknar sin like om vi bortser från uppföljaren, som visserligen var mycket kortare och enklare. Thief-serien i dess helhet förtjänar att prisas till höjderna för skapandet av en helt egen spelgenre som speltidningar och recensenter döpt till First-Person-Sneaker men det är främst Thief 2 som upptagit min tid. Exakt hur jag kom över spelet i första början är svårt att säga men jag hade sett "Thief 1: The Dark Project" in action hemma hos min gode vän Benny någon gång mellan 1999-2001. När jag väl själv fick möjligheten att styra mästertjuven Garrett blev det sjukt många timmar i kontoret med dämpad belysning för att fullständigt kunna leva sig in i den värld som Thief 2 gör ett utmärkt jobb i att ge liv till.


Spelet utspelar sig i en fiktiv värld som bäst kan beskrivas som en steampunkfantasy-fusion. Huvudsakligen befinner man sig i en stor medeltidsstad som endast går under namnet "The City" där tre olika faktioner slåss om makten. De man får se mest av är the Mechanists, som är en sekt bildad utifrån stadens stora religiösa faktion the Hammerites som dyrkar the Builder, skaparen av världen. Denna faktion liknar den katolskt kristna kyrkan till stilen med tydliga militaristiska drag och en fascination för teknologi med ångmaskiner som främsta vapen. Den andra huvudfaktionen är the Pagans, som dyrkar the Gypsy Lord, en naturentitet. I huvudtaget påminner de om den keltiska naturreligionen med magi som inriktning. Sist men inte minst finns faktionen the Keepers vars uppdrag är att i hemlighet skriva och uttyda en magisk profetia och se till att världen hålls i balans. De är en hemlig orden av lärda personer med magiska förmågor som är huvudpersonen Garretts främsta allierade, trots att han avskyr dem innerligt.


Spelstilen är storydriven och strömlinjeformad i sättet man förs från uppdrag till uppdrag där man gör allt ifrån att bryta sig in i en bank till att försöka utpressa stadens vaktkapten samt uppdaga den stora konspiration som hotar hela stadens existens. Man spelar som mästertjuven Garrett, en väldigt färgstark karaktär som egentligen bara vill bli lämnad ifred för att ägna sig åt sitt yrke men istället blir indragen i konflikten mellan stadens faktioner. Ur ett förstapersons-perspektiv får man sedan erfara ett gigantiskt äventyr med hög svårighetsgrad. Då Garrett inte är en hejare på att slåss så får han ta till andra medel, som att smyga genom skuggorna och avfyra en pil i nacken på en ovetande vakt eller släcka facklorna i korridoren med magiska vattenpilar för att kunna smyga sig igenom obemärkt. Svårighetsgraden på uppdragen varierar i grunden men går att justera för varje enskilt uppdrag mellan tre olika nivåer vilket ger ett omspelsvärde av hög grad. Samtidigt så finns det få saker som är mer tillfredställande än att utföra ett uppdrag perfekt utan att en enda vakt upptäckt en. Beroende på hur mycket pengar/värdeföremål man tjuvar till sig genom uppdragen har man också olika mängd finanser att spendera på utrustning inför varje uppdrag.


Det här är ett spel som lever på känsla. Grafiken var lite föråldrad redan då det släpptes vilket kan få en del nya spelare att vända sina ögon åt andra håll men den känsla som spelet lyckas skapa genom välgjorda mellansekvenser, spännande uppdrag och en gripande story är oslagbar. Att spelet sedan är väldigt långt med god kvalité genom hela är ytterligare ett plus. Men mest imponerande är fortfarande idag den höga kvalitén på ljudet. Man kan höra varenda steg på stengolvet med sådan klarhet att man kan avgöra varifrån det kommer även utan surround-sound högtalare och att vara uppmärksam på ljud i spelet är ett av de bästa knepen för att hålla sig vid liv. Känslan av att precis undkomma en vakt för att man lyckades höra att han började traska runt hörnet är högst adrenalingivande.


Det är omöjligt att ge det här spelet rättvisa med endast screenshots och lite text. Istället så måste det helt enkelt spelas. Högsta poäng på gameplay, story och ljud medan grafiken halkar efter något. Ett problem är att drivern för spelets filmfrekvenser brukar fuckas upp ibland så att man missar de utmärka sekvenserna men de går att se direkt från CD:n med mediaplayer. Dessutom kan det bli lite smådrygt i uppdrag där man inte får döda vakterna, men det är också en del av utmaningen. Ge Thief 2: The Metal Age en chans. Sedan kan du avnjuta uppföljarna. Thief IV är just nu under utveckling och bör släppas sent i år eller nästa år!

2011-03-29

20 spel som nästan alla mina vänner missade - #1 Deus Ex

Jag tänkte ta en liten paus i det politiska skrivandet och istället ta tillfället i akt att skriva om ett av mina favoritintressen: Datorspel. Vansinnigt många timmar har jag lagt ner på denna hobby och det är mitt främsta sätt att slappna av och koppla bort vardagens bekymmer. Min mor har oroats många gånger över årens lopp att jag ska ha gått och blivit beroende men det har (nästintill) alltid varit under kontroll.

Spel är en av den moderna tidens stora under som bara fortsätter att öka i omfång och bli mer och mer avancerade. Andelen spelare ökar likaså och numera är det inte bara finniga tonårskillar som ägnar sin tid åt att slakta monster, bygga digitala städer, dra ut på storskaliga äventyr och rädda världen om och om igen. Många är vi av 80-talisterna som spenderat majoriteten av vår fritid under vår ungdom med att spela spel som galningar. Samtidigt har jag märkt att det är många som snöade fast sig under många år i ett antal populära spel varav det värsta av dem, i min mening, var Counterstrike med Diablo 2 som följeslagare. Även Starcraft och Warcraft 3 har varit stora tidstjuvar för mina spelkamrater. Just på grund av att de nördade ner sig i dessa spel under så många år missade de fullständigt att spela några av vår tids största spel. Vissa hörde de talas om i förbifarten medan de övade headshots eller så hann de bara med att småpröva ett demo från någon speltidning. Idag märker jag att jag har långt vidare erfarenhet av spelmarknadens mångsidighet än många av mina LAN-kumpaner.

Inget ont mot de utmärkta spel som jag nämnt men jag ser ett behov av att sprida lite av den spelglädje som jag fått erfara till de som gått miste om de fantastiska spel jag tänkte skriva om. Därför börjar jag härmed en artikelserie där jag ska försöka gräva fram och presentera tjugo spel som jag upplever att folk i min närhet inte känner till samtidigt som de enligt mig är några av det sena 90-talets och det tidiga 2000-talets bästa spel. Därmed blir det lite retro-stämpel på det hela, som ni läsare förstår. Först ut på banan är ett spel som utnämndes till årets spel 2000 av massor av speltidningar och mässor men samtidigt tycks ha gått förlorat för gemene man i mitt umgänge: Deus Ex.



Någon gång kring år 2000 läste jag en tidning som hette Incite PC Games som då hade ett stort uppslag om ett nytt hett spel på marknaden som gick under namnet Deus Ex. Med tidningen följde en demo-skiva som hade, ett för den tiden, gigantiskt demo på spelet vilket inkluderade hela början av spelet samt två-tre uppdrag till. Min mammas gamla dator med 733mhz prestanda fick kämpa ordentligt för att driva det här mästerverket till spel. Men det var värt varenda sekund av lagg. För att illustrera hur mycket jag gillade spelet så kan jag erkänna att jag programmerade om mammas Windows 98 för att visa en Deus Ex logo vid inloggningen av datorn istället för den vanliga Windows-loggan.

Man sätts i rollen som J.C. Denton, en stenhård agent som precis examinerats från akademin. Det som gör en unik är att man är den andra agenten i världen som injicerats med nanorobotar, en teknologi som gör att man kan få ett antal olika "superkrafter" under spelets gång med allt ifrån extrem styrka till möjligheten att bli osynlig under perioder eller att kunna scanna fiender för att få ut mer information. Det utspelar sig i en mörk framtidsvision av vår värld ca 50 år i framtiden som slits sönder av konflikter och recession med en stor pandemi av digerdödskaraktär som hotar mänskligheten. Målande nog utspelar sig första uppdraget på Liberty Island där terrorister tagit över Frihetsgudinnan och det blir ditt jobb att gå in och tillfångata terroristernas ledare. Hur du går till väga är upp till dig.

Spelet är en blandning mellan FPS och rollspel som fokuserar sig på att ge spelaren så stor frihet som möjligt i valet av hur man genomför uppdrag. Det finns ett utmärkt inventorysystem som begränsar hur många och hur stora saker du kan bära på dig men man kan interagera med en stor del av miljön, vilket var revolutionerande för ett spel på den tiden. Vapen som man besitter kan uppgraderas med olika addon-packs vilket gör att man kan specialisera sig ordentligt. Ett skill-system gör att man kan träna sin agent att vara bra på olika saker med allt ifrån att hacka datorer till att vara duktig på sprängmedel eller säkerhetsutrustning. Experience för att förbättra skills får man utifrån att göra uppdrag samt upptäcka världen och dess hemligheter. Utöver detta har man nano-teknologisystemet som man själv får bygga upp under spelets gång genom att göra olika val där man installerar och uppgraderar olika robotsystem. Allt som allt bjuder spelet på en oerhörd mängd val som formar spelupplevelsen efter ens egna önskningar. Därmed får spelet toppbetyg ur ett gameplay-perspektiv med stora möjligheter att spela om spelet med en helt ny spelstil.



Men det är inte gameplayen som först och främst gör att jag älskar detta spel. Istället är det storylinen som lockar mig. Spelet har en grymt välutvecklad story som inkluderar en massiv mängd information i form av böcker, artiklar, email i datorer m.m. Utvecklarna har valt att spela på en mörk framtidsvision med gott om konspirationsmaterial och sett till att karaktärerna har väldigt välutvecklade personligheter som man kan anknyta till. Utan att avslöja något kan jag säga att storyn tar många, många vändningar innan man kommit till det episka slutet. Rekommenderat är att spela igenom spelet minst två-tre gånger för att verkligen upptäcka allt.

Musiken i spelet är också något som förtjänar att omskrivas. Jag tycker att den är så bra att jag faktiskt sett till att rippa den från spelet och lägga in den på min mp3-spelare. Senast idag på bussen lyssnade jag på den en sväng. Den har en väldigt gripande högteknologisk och dramatisk känsla som precis fångar känslan man får i spelet med en intellektuell skärpa. Jag kan även rekommendera den starkt för att plugga till!


Är det då värt att spela Deus Ex idag? Har det åldrats med värdighet? Enligt mig så är svaret ett stort och självklart JA. Det finns att köpa på Steam för en mindre summa. Se bara till att inte köpa Deus Ex 2, då det var ett riktigt uselt försök att skapa en uppföljare som inte alls höll måttet. Spela istället ettan och dröm er bort till en märklig framtid där allt inte är som det först verkar vara. En trea i serien är just nu i slutet av utvecklingen och kommer släppas detta år men jag rekommenderar starkt att spela detta första mästerverk innan ni sätter er ner med det nya. Förhoppningsvis kommer det att imponera er lika mycket som det imponerade mig.

SSU tar ställning mot nickelgruva (Västerbotten)

En bit av uttalandet publicerades i VK och står att finna här. Hela uttalandet lyder dock följande:

SSU Västerbotten valde på sin distriktsårskonferens att bifalla en motion som tar ställning mot etableringen av en nickelgruva i Rönnbäck utanför Tärnaby. Anledningarna till detta är många men det är först och främst miljöfrågan som bär mest tyngd. Västerbottens län är det hårdast drabbade länet av miljöförstöring utifrån läckage av tungmetaller från gamla och nya gruvor. Trots att bolag garanterat att de nationella riktlinjerna kring avfall ska följas så förekommer ett omfattande fusk vars skadeverkningar hela länet får lida av. Tanken är nu att man ska förlägga en nickelgruva vars avfall ska dumpas rakt ner i Umeåälvens flöde genom Voitjajaure fjällsjö. Detta kommer inte bara att förstöra fisket i fjällsjön utan även att utgöra risker för att hela Umeåälven drabbas av utsläpp från gruvan vars konsekvenser skulle vara förödande. Det är SSU Västerbottens bestämda åsikt att riskerna med detta projekt är mycket större än de ekonomiska vinster som skulle alstras.

- Vi ser att de ekonomiska vinsterna inte heller skulle gå till bygden i en acceptabel utsträckning då man planerar att tvångsinlösa mark och ge vad som endast kan tolkas som trettio silverpenningar till folket medan bolaget tjänar guld i drivor, säger Simon Edvinsson, distriktsstyrelseledamot i SSU Västerbotten.

Det finns ett lokalt organiserat motstånd mot etableringen och Facebookgruppen uppmäter idag en skara på drygt 500 medlemmar, en imponerande siffra med tanke på dalens glesa befolkning. Samtidigt förhandlar bolaget IGE Nordic i stor utsträckning endast med Vapsten sameby och politikerna i Storuman, vilket lämnar majoriteten av befolkningen helt utanför beslutandeprocessen. Större delen av befolkningen har samiska rötter men äger inte renar vilket gör det möjligt för bolaget att förhandla fram ett avtal med samebyn som kringgår lokalbefolkningen.

- Som icke renägande same med djupa släktrötter i Voitjabygden tycker jag att det är skamligt hur man från bolagets sida behandlar och tänker behandla befolkningen. Man tänker helt enkelt dra dit, ta resurserna och lämna dalen i spillror. Det är fullständigt oacceptabelt, menar motionären Oscar Pettersson.

Det finns ingen tvekan om att glesbygden i inlandet behöver goda investeringar och nya projekt för att kunna leva även i framtiden men SSU Västerbotten menar att det finns bättre lösningar på inlandets problem än att exploatera sönder miljön och hota det rika kulturarvet som Voitjajaure fjällbygd utgör. Skulle man låta gruvprojektet gå igenom med sina planer skulle fjälldalen vara förstörd i en sådan utsträckning att det är tveksamt om folk i framtiden skulle vilja bo i området eller att turistnäringen skulle vilja använda sig av det. Detta vore inte minst förödande för landets gemensamma samiska kulturarv utan även för framtida tillväxt i regionen. Dalen har dessutom redan drabbats hårt av Vattenfalls dämning av Ajaureforsen på 60-talet som fortfarande idag har negativa effekter på fisket.

- Det finns en skillnad mellan att bruka och att exploatera marken och i det här fallet är det klart och tydligt vilken väg man vill gå. Därför måste vi sätta ett stopp för processen innan det är för sent, säger motionären Oscar Pettersson.