Frustrationens Filippinerna

I solidaritet med våra kamrater i Filippinerna som kämpar med den massiva naturkatastrofen som drog in över huvudstaden för några dagar sedan vill jag passa på att posta ett meddelande som Bertil Kinnunen (som är djupt engagerad i partistödsprojekt i Filippinerna) fick från Edwin Bustillos (biträdande generalsekreterare i APL som även sitter med i AKBAYANs partistyrelse) nyligen. Läs och tänk över situationen där nere. Jag kommer senare att posta information för alla som vill skänka pengar för att bistå de drabbade genom att stödja den filippinska arbetarrörelsens hjälpinsatser.

“Our government is one of the worst disaster and crisis management team i have ever known.. they seem so flat footed and are always caught by surprise in dealing with crisis! this happens not once, not twice but always. what more in extreme cases. the flooding caused by heavy rains and the released of water reservoir with late warning complicated the situation that turns the street of quezon city, marikina, rizal and other places into a raging river.

people talking without speaking, people hearing without listening.,silence like a cancer grows............. it’s about time that people stand up against this inept,inefficient and corrupt government. so many lives were lost, especially children, so many properties destroyed, and yet this government can only offer a measly and very late relief operation? i was in Bagong Silangan, Quezon City this morning with our organization doing relief operation and assistance, and there was no government rescuers or relief assistance even late this afternoon, but if the house of these urban poor will be demolished, there are tens of hundreds doing the demolition of houses, Where are these MMDA people now?

If there will be rallies and mobilizations calling for good governance, efficient delivery of social services and other national issues related to workers and poor peoples' interests and rights, police forces and other military personnel are all in the streets wagging their truncheons and sticks, where are they now? I am so sad that lots of our taxes goes to corruption, of things that people don’t need, of expenditures not for the sake of the people but for the sake of the few. This is worst, this is unforgivable.

i just want to share my pain on what i saw and experienced these past days" ~ Edwin Bustillos

I solidaritet med våra kamrater, mabuhay ng AKBAYAN!

Tankarnas tyngd och drömmarnas frånvaro

Jag drömde att jag såg dig i en högupplöst film. Du var vacker på ett sätt som man bara kan vara på film. Nu undrar jag i min sömnlöshet hur du har det, där på andra sidan rutan i en värld jag inte kan komma åt. Är det kallt, torrt och trist mellan pixlarna?
Jag minns för drygt två år sedan då du var lika vacker i stjärnornas sken första kvällen vi sågs på riktigt. Första kvällen vi pratade om något alls. Då tänkte jag att att dig skulle jag nog velat sitta lite extra nära när nattens höstkyla trängde sig på i parken där vi satt. Men det var bara en busig tanke som försvann snabbt, likt en dröm som virvlar bort när man vaknar. Den gör sig bara påmind som skuggan av ett minne nu när allt är över. Nu när vi gått skilda vägar på obestämd tid. Men det känns som då när det inte var mer än en busig tanke, en långväga dröm om närhet som ekade i djupet av min själ, före upptäckten av dig. Kanske är det för att jag vill drömma igen. För du var den sista jag drömde om. Och visst finns det en viss magi i drömmandets romantisering?
Jag minns också senare det året när vi invaderade muminhus och tittade djupt ner i minttuflaskan och skrattade långt in på natten. Då visste jag knappt vem du var, men jag visste att jag gillade dig. Sist men inte minst minns jag en rökig balkong med dimmiga minnen och dimmigare samtal, där du slocknade men samtidigt tände en gnista inne i mig som kom att bli till ett stormande inferno av känslor. Det är de vackra nätterna som skapade drömmar som blev till verklighet och sedan övergick i drömmar igen.

Kanske kan jag öppna DVD-spelaren och plocka ut dig när de börjat spela sången dom spelar när filmen är slut? Förhoppningsvis finns du kvar då, redo att förverkliga drömmen istället för att förpassas till mörka minneskammare. Det finns mycket trevligare platser att vara på där du är varmt välkommen, som min sida, min famn och mitt hjärta. Men i mitt hjärta spökar du visserligen fortfarande...

Avförtrollningen av verkligheten

Det finns en fråga som jag har gått och grunnat på ett ganska bra tag nu. Varför känner så många av oss att det nog var bättre förr? Visst är människan en konservativ varelse i grund och botten, men det förklarar ändå inte romantiseringen av det förgångna. Och nu pratar jag inte bara om det förgångna som tidigare under vår egen livstid utan årtionden och århundraden före vår personliga födelse. Vi drömmer om antiken, medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken, revolution och industrialisering. Personligen drömmer jag om 60-70-80-talet som många andra fast med en visst lutning mot 1700-1800-talet också. Allt detta kan väl inte härledas till en konservativ syn?
Men ett svar har bubblat upp till ytan nu under mina studier av sociologi. I min kurslitteratur finner vi en bok av Per Månson med namnet Båten i parken, som visserligen är en hemsk bok att läsa för rent underhållningsvärde men innehåller en hel del spännande tankar. Han skriver följande om det rationella tänkandets utbredning i samhället:

"Alltfler delar av verkligheten görs förklarbara, kalkylerbara och förutsägbara. Hela denna utveckling leder till en "avförtrollning" av vår mänskliga tillvaro, och det ökande intresset för icke-rationella tankesätt (religion, astrologi, österländsk filosofi, kosmologi etc, som bygger på en annan rationalitet än den moderna västerländska "tekniska" rationaliteten) kan mycket väl uppfattas som en reaktion på denna "avförtrollning". Det grundläggande problemet är här att vetenskapen och det rationella tänkandet, hur mycket de än kan förklara verkligheten för oss, har svårt att närma sig de yttersta existentiella frågorna om livets och dödens mening, tidens obönhörliga gång, kärlek och hat och andra "utomvetenskapliga" frågor."

Detta tänkande i kombination med min uppfattning om att vi vill identifiera oss med olika saker för att finna tillhörighet och trygghet ger mig en större förståelse för det konservativa fenomenet. Jag känner absolut att jag inte passar in i denna rationella värld av oändliga kugghjul som spinner på, producerar och effektiviserar utan hjärta och själ. Det har skett en brutal kommercialisering av våra känslor och känslouttryck med strömlinjeformad design och samma dunka-dunka-musik för att passa så många människor som möjligt på samma gång. Det är falska leenden i falska reklambilder för falska produkter. Allt har blivit till en plastversion av sig själv för den billiga produktionens skull med en hygglig vinstutdelning. Men det saknar originalitet och är lika unikt som en kortklippt frisyr på killar.

Upplösandet av nationalstaterna och sammanblandningen av kulturer ska inte innebära att allt vad kultur och identitet heter ska styras av det internationella kapitalets krafter. Inte heller ska ett mångkulturellt samhälle betyda karaktärslöst och kulturfattigt samhälle! Tvärt om så måste vi ta dessa saker i åtanke när vi bygger framtiden för att ge människor förutsättningar att värna och utveckla sina olika kulturer parallellt med varandra.

Jag kommer inte gå med på integrationssamhället om det i sig innebär att det blir en världslig grå massa av kommercialiserad kultur där ingen känner sig hemma. Då växer extremismen och konflikterna likt högerextrema krafter växer i Europa just nu. Vi måste förstå varför detta sker och sätta ner foten.
Det är inte så enkelt som att det bara är små nazistceller och missnöjesväljare. Istället handlar det här om människors känsla av tillhörighet som är hotad av den snabba teknologiska utvecklingen och rationalismens strupgrepp på själen. Kanske kan vi formulera en politik som ger dem trygghet utan att vi måste börja kasta ut invandrare från Sverige inom en snar framtid?