Social felkalkyl

En viss dryghet har uppenbarat sig för mig på det sociala området. Jag är rädd att säga att det ur mitt perspektiv först och främst uppstår mellan kvinnor och män, men jag kan självklart ha fel.
Vissa människor har en tendens att räkna med att den andra personen ska hälsa först av någon viss anledning och tänker att den andra personen är dryg och djävlig om den inte gör det.
Då ljuger man lite för sig själv och glömmer bort att ett samtal har två parter och båda bär likvärdigt ansvar att se till att konversationen fortgår. Därmed är båda dryga och djävliga om de inte hälsar trots att "de borde det".
Så de tjejer jag känner som gör det här, snälla sluta med det. Det är bara jobbigt. Sanningen är den att det är lika sexistiskt att anta att därför att jag är man ska jag ta alla sociala initiativ, bara för att det alltid varit så, som det är för mig att anta att därför att någon är kvinna ska de tycka om färgen rosa och romantiska komedier.

(Det här gäller inte dig, Jennie, så oroa dig inte)

Blåögda dårar

Det slog mig här om dagen i ett samtal med min partikamrat Frida Heikki (www.heikkibloggar.blogspot.com) hur otroligt dåraktiga vi alla är. Sedan urminnes tider har västvärlden varit ett utvecklat metropol där välstånd rått medans resten av världen åkit upp och ner på berg-och-dalbanan. Först nu när det börjar påverka vår vansinniga verklighetsbubbla ordentligt inser jag det på riktigt.
Det är lätt att säga "Folk svälter i Afrika. Man saknar fackliga rättigheter i gigantiska delar av världen. Demokratin stapplar även på flera platser i Europa", men att faktiskt förstå det är en annan sak. Vem har inte sett bilder på barn med uppsvällda magar och tomma matskålar tagna i Afrika?
Någonstans i det mänskliga sinnet finns en censurapparat mer effektiv än något som Kina, Burma och Nord-Korea tillsammans skulle kunna koka ihop. Och den stoppar inte bara informationen före den kommit fram utan tar bort den när den väl kommit fram.
Howard Philip Lovecraft, en av mina favoriter i skräckgenren, skrev en gång "The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents."
Jag har ofta tänkt över det i olika sammanhang men först igår förstod jag verkligen innebördens omfattning. Det är bara i Sverige som vi har ett otroligt tryggt samhälle.
Vårat medbestämmande, våra rättigheter, våran sjukvård, våran levnadsstandard är en totalt felaktig bild av hur världen ser ut. Därmed vaggas dagens ungdom in i en position där de inte bryr sig alls om hur världen verkligen är, trots det omfattande informationsflödet som IT givit oss. Man sätter helt enkelt en gräns för hur mycket elände man kan ta in i skallen, precis som mentalt sjuka människor gör.
Den socialdemokratiska tanken finns i princip inte i samma form utanför Norden. Ny-liberalismen och konservatismen regerar EU. På andra platser i världen är kommunism i princip det närmsta man kommer "solidaritet och jämlikhet". Kanske inser man då att man nedvärderar den svenska modellen vansinnigt mycket.
Tänk på det nästa gång du tar bussen. Eller varför inte bilen eller tunnelbanan? Tänk på att alla här i Sverige vanligtvis har råd med det. Tänk på det när du går till våra allmäna bibliotek och våra sjukhus. Tänk på det som ungdom när du nyss fått en tand lagad gratis.

Det finns ingen motsvarighet till Sverige i världen. Så istället för att vara en blåögd dåre kanske ni skulle vara intresserade av att faktiskt ta in den information ni får?

Rökarens moral

God morgon! Som ungdom är det min rätt att sova till den här tiden. Där fick ni, alla ansvarstagande vuxna som känner ett obestridligt behov av att vakna så fort solen går upp.
Jag började dagen med att ta på mig kläderna, göra kaffe och gå ut i solskenet för det som är tänkt att vara min sista cigarett.
Det är många som säger att det ska bli den sista och jag har gjort det tidigare. Problemet ligger i motivationen som är komplicerad på olika sätt för olika rökare.
Jag har aldrig varit en storrökare med dagens mått mätt utan en eller två per dag har fått leda vägen mot min slutgiltiga död. Folk har varit på mig kring att sluta och jag har velat göra det.
Men mitt problem har (i alla fall som jag inbillat mig) varit lite annorlunda från andras. Cigaretterna har nämligen gett mig en psykologisk kick utöver coolhetsgrejen och de sociala "fördelarna". Det har nämligen fått mig att känna mig mer mänsklig. Tillåt mig att förklara.
En stor del av mitt medvetna liv var på ett sätt nertyngt av kedjor som hållit mig tillbaka från att göra vissa saker. Både kedjor som människorna i min närhet lagt på mig genom deras sociala fulspel och mina egna etiska regler. I mångt och mycket har jag varit låst från att leva ut hela min personlighet i flera år. Genom att åren gått har jag även lättat på mina egna kedjor och brytit så många av de andra som möjligt.
Ja, som ni förhoppningsvis förstår så innebär det här att jag alltid ställt ganska höga krav på mig själv. Nästintill omänskliga krav i vissa fall.
Möjligheten att röka öppnade en ny dörr för mig. Det var fel, vilket jag visste redan från början. Skadligt för mig och kostade mer än pengar i butiken. Men i och med trivseln och det sociala som följde med gav de mig en ny känsla. En känsla av att vara mänsklig och att tillåta mig själv att göra något jag bestämt visste var fel.
Jag förstår om det kan vara lite svårt att förstå varför någon skulle vilja applicera ett fel på sig själv på det viset, men det skänkte mig en viss mån av frid.

En människa som kallats god av en annan människa, utan lögn, och en människa som sägs ha räddat en annan människas liv har ofta svårt att leva upp till sina egna krav på storhet. Och storhetsvansinne är en lika stor del av min personlighet som etik och moral.

Men nu ska det vara slut med rökandet. Hoppas att ni hjälper mig med det om jag får det svårt.

Less, less, less!

Jag håller på att svimma. Är tärd in i benmärgen efter att ha burit grejer konstant i nästan två dagar, känns det som. Vi har rensat ut pappas lägenhet och förråd från en helvetes massa grejer. Visst att det är jobbigt att han dött, men han har säkert suttit och gapskrattat åt vårat svärande och suckande när vi konkat grejer först ut ur lägenheten, genom en hiss och på släp för transport till Öjebyn och upp för en trappa till övervåningen i vårt hus. Ve och förbannelse. Det är nästan jobbigare.

Men det där var en lögn. Dock känns det väldigt konstigt med tanke på att de flesta av hans grejer kommer att tillfalla mig. Jag har ett helt set möbler till när jag flyttar hemifrån, komplett med köksredskap och belysning. Sitter redan nu och lyssnar på hans Iron Maiden-skiva. En udda känsla är det enda jag kan beskriva det med.

Har utöver det umgåtts med Benny i fredags (tror jag det var? Man förlorar all uppfattning om dagar på lov) och sett en hyrfilm när sällskapsspelsfolket dissade oss till förmån för whiskeydrickande och poker i Norrfjärden. Sen har jag chillat samt burit en massa grejer.

Speciellt första dagen bärande blev intressant, med tanke på att jag vägrade att lämna huset förrän jag skrivit klart ett mail och druckit klart mitt kaffe. Detta innebar i sin tur att de lämnade mig kvar efter att de ropat med irriterade röster på mig ett tag och jag svarat "Då går jag väl då! Jag ska banne mig bli klar med det här!". Jag tog på mig ytterkläderna och gick till stan i det vackra vädret. Kanske blev de lite förvånade av att jag faktiskt gjorde det. Jag gillar att stå vid mitt ord. Resten vet ni.

Igår besökte Daniel Berglund mig här på mitt stökiga rum, som f.ö. fått en utökning med en tresittarsoffa som står opassande nog mitt i rummet där det är som stökigast. Han hade med sig en bärbar dator och vi lanade lite i GTA2 och Heroes of Might & Magic 3. Schysst, minst sagt.
Det är skönt med lite vardagstankar mitt i all annan galenskap i mitt liv.

Har utöver allt det där just blivit klar med att gå igenom alla motioner inför SSU Norrbottens DÅK nästa helg. Det kommer att bli kul och förhoppningsvis är alla med på att höja fanan högt och bojkotta OS i Peking det här året. Vem vet vad som kan hända?

Dags att börja om

Nu har man skapat en ny blogg. Dårskap kanske, men uttryckligen finns det folk som vill läsa det jag har att säga. Och eftersom att jag spenderar en hel del tid framför datorn så förstår jag inte varför jag inte skulle ha en blogg.
Nåväl, låt oss börja resan och välkomna till mitt huvud.


-------------------

Mitt liv har blivit något av en berg-och-dal-bana som gick från att vara otroligt trevlig till att bli ett helvete av det värre slaget. Det började fint med att mitt projektarbete blev en total succé och jag blev överöst av positiv respons från både vänner och okända. Livet såg väldigt ljust ut och jag blev vald till SSU Piteås ordförande. Allt var väl för min del.
Sedan slog olyckan ner som en blixt från klar himmel. Det började med att en vän blev våldtagen. Efter det fick jag en rejäl förkylning och min pappa lades in på sjukhus. En vecka senare var han död.
Dessa kontraster jag fått uppleva har satt mig ur spel. Jag vet inte riktigt vad som händer i mitt liv längre och hur mycket jag än försöker greppa skolarbete och uppgifter inom SSU så glider de mig ur händerna. Tills begravningen är över i början av nästa månad kommer jag inte riktigt att vara mig själv, vilket antagligen många förstår. Hur känslomässig jag än är så har jag fortfarande lite svårt att släppa ut allt. Och ibland önskar jag att jag bara var en av alla de människor som liksom glider igenom livet utan att ha särskilt många bekymmer. Medvetenheten och empatin gör det svårt att leva, men värdigare. För mitt liv är värt att leva och jag förbannar vissa inslag i min personlighet som trycker ner betydelsen av livet och det jag kan göra.
Tidigare idag läste jag ett inlägg på en annan blogg om mitt projektarbete och hur rörd personen i fråga hade blivit. Hon hade verkligen fått in hela meddelandet. Då känner jag mig minst lika rörd och inser för en kort sekund vad jag faktiskt kan göra för skillnad här i världen.
Det är just det som gör att livet är värt att leva.